onsdag 19 november 2008

fredag 7 november 2008

Vampyrfilm i UNT

Vampyrerna är på bettet i höst. De mytomspunna nattvarelserna verkar få blodad tand av de senaste årens litterära och filmiska framgångar. Nyligen visades serien Moonlight (2007) i TV3 och nu har flera stora tevekanaler och filmbolag på egen risk bjudit in vampyrerna. För publiken gäller det att beväpna sig med träpålar, silverkrucifix och massor av vitlök.

Läs mer här

onsdag 5 november 2008

fredag 31 oktober 2008

Svenska koncentrationsläger

Svenska koncentrationsläger för utländska antifascister och arbetsläger för svenska socialister. Så behandlades landets oppositionella under andra världskriget. Nu kommer Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs historiska genomgång av Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur och kultur). Samtidigt planerar Antirasistiska filmdagar i Malmö, onsdagen den 12 november, att visa dokumentärfilmaren Nils Lundgrens nästan tystade film, Upprättelse (2003) om arbetskompanierna i norra Sverige, där de enda svenskarna med stridserfarenhet placerades för att neutraliseras i händelse av ett nazityskt anfall mot landet.



Tvärtom vad många hävdar var koncentrationslägren för antifascistiska och judiska flyktingar i norra Sverige inte så okända, enligt Berglund och Sennerteg. Exempelvis inte för den som läste Arbetaren under krigets andra år. Under våren 1940 publicerade tidningen en kritisk artikelserie om två nyöppnade läger, det ena i Långmora och det andra i Smedsbo. De var båda sådana interneringsläger som enligt tidningen bara kunde beskrivas som koncentrationsläger.



Därefter skulle det öppnas flera, tretton stycken från Tjörnarp i Skåne till Kusfors i Norrland. I dem internerades syndikalister, kommunister, antifascister och judar födda i utlandet. De satt liksom fångarna på Guantanamo och i Abu Ghraib fängslade utan föregående rättslig prövning eller misstanke om brott. Det räckte med att de genom sina åsikter kunde misstänkas skada Sverige i framtiden. De ansvariga för lägren var några av våra mest folkkära politiker, Gustav Möller och Tage Erlander.



Men också svenska antifascister råkade illa ut påpekar Nils Lundgren. Filmen Upprättelse, som beställts av SVT, tystades nästan helt ned. Innehållet ansågs olämpligt. Filmen Upprättelse visades till sist under en av sommarens hetaste dagar, den 5 juli, klockan kvart över sex på kvällen. Trots det och trots att filmen ändå fick höga tittarsiffror så visades den aldrig i repris.



Filmen handlar om de interneringsläger som kallades arbetskompanier, där cirka 700 män förvarades. Ingen av dem var brottslig men de hade varit eller sympatiserat med socialister eller kommunister. I filmen träder flera av internerade och deras väktare fram för att vittna om systemet. Sedan länge söker de internerade upprättelse för den behandling staten utsatte dem för.



Det finns inget, säger exempelvis den förre internerade Per Franke i filmen, som tyder på att koncentrationsläger inte åter kan bli verklighet i Sverige. Så sent som 1961 fanns det 1 700 personer registrerade för att placeras i läger. 1993 planerade Säpo att omhänderta medborgare som till följd av "sin politiska aktivitet eller på annan grund bedömdes utgöra ett hot mot rikets säkerhet". Säkerhetstjänstkommissionen anser att åsiktsregistrering mycket väl kan förekomma i dag. Med FRA-lagen blir sådan registrering förstås lättare. För personer med utländsk bakgrund med fel åsikter behövs det inte längre koncentrationsläger. Det är bara att överlämna dem till CIA:s svartmålade jetplan för transport till Guantanamo, Abu Ghraib eller något av alla de hemliga fängelser som upprättats i kriget mot terrorismen.

publicerad i Arbetaren

onsdag 15 oktober 2008

Ungdomshus äntligen igång






– Alla kände minst tio personer som satt i fängelse. Det är verkligen konstigt när du är 16 år, säger Viktoria.

I striderna om ungdomens hus arresterades 450 personer på en dag – fler än någonsin tidigare i Danmark. Den 1 april stod det slutligen klart att Köpenhamn skulle få ett nytt ungdomshus.

Nu pågår renoveringen av det nya ungdomshuset som bäst. Caféet på kulturhuset är fullsatt när jag och Viktoria från Ungdomshusets pressgrupp slår oss ned över en rykande het kopp kaffe.

Spänningsfylld atmosfär
– Tiden före stormningen av huset på Jagtvej rådde en spänningsfylld tät atmosfär. Ingen visste vad som skulle ske. Det hölls många demonstrationer. Vi diskuterade om vi skulle säga ja till ett annat hus, men då kanske vi skulle behöva betala för det. Vi visste ju att polisen skulle komma att bli riktigt hårda mot oss. Det fanns många riktigt unga personer. Det var skrämmande. Det som oroade var också frågan om var alla skulle ta vägen. Vilken skulle bli den nya mötespunkten?
I januari 2007 började ungdomshusaktivisterna ockupera andra hus. Ett ungdomshus var inte tillräckligt för en stad i Köpenhamns storlek.
De flesta trodde att Huset på Jagtvej skulle stormas tidigt 2007. När det dröjde trodde många att polisen och kommunen fått kalla fötter. Den 1 mars när den dramatiska stormningen till sist skedde blev aktivisterna tagna på sängen.
– Dagarna efter stormningen hade 600 personer sammanlagt fängslats. ”Alla” kände minst tio personer som satt i fängelse.

450 arresterade
Efter stormningen och rivningen den 5 mars följde en rad aktioner och protester. Aktivisterna antal hade växt explosionsartat. Men ännu ville ingen från kommunen förhandla. Det var först dagarna före den så kallade G13-ockupationen, på Grøndalsvænge Allé 13, som kommunen ändrade sig
Den dagen arresterades sammanlagt 450 personer. Aldrig förr hade så många arresterats i Danmark på en dag. Polisen använde hundar, batonger, mer tårgas än någonsin tidigare.
– Men något våld från vår sida förekom inte.

Drivs ideellt
Ett avtal skrevs i november. Men tiden gick och inget konkret hände. Den 1 april togs beslutet om huset på Dorotheavej.
Det nya huset låg inte så bra till. Det var dessutom för litet. Så nya förhandlingar inleddes. Till sist beslutades att Ungdomshuset skulle få disponera halva kulturhuset också.
Nu är verksamheten i full gång. Det finns mängder av muraler och graffiti överallt.
– I bottenvåningen finns en bar och en liten scen och ett minimalt kök. På första våningen ska det bli bibliotek, ett kreativitets rum och ett stort kök. På andra våningen blir det nu självförsvarskurser, dans och möteslokal.
Idén med Ungdomshuset som kreativt center är att allt är möjligt, därför att huset är oavhängigt allt annat kulturliv, tolerant och självbestämmande. Det kostar inte pengar att vara där och det drivs genom ideellt arbete.

fredag 10 oktober 2008



Politik


onsdag 8 oktober 2008

Om slavar på Göteborgs bok och biblioteksmässa

Jenifer, från Freetown i Sierra Leone, såldes i mitten av 1970-talet av sin mamma till en lokal diversehandlare som redan hade tio småflickor. Med Jenifer blev det elva. Därför exporterades hon till Beirut där hon köptes av en polis. I Libanon var det inbördeskrig och när bomberna haglade gick familjerna ner i sina källare. Då fick Jenifer i uppdrag att sitta kvar i lägenheten för att se till att inget stals därifrån. Utöver detta fick hon göra allt, hennes arbetstid var från klockan 5:30 till klockan 02:00.
Det berättar historikern Dick Harrison, som skrivit ett stort arbete i tre band om slaveriets historia, under ett seminarium om slaveri under Bokmässan i Göteborg.
– Slaveri är inget som hände för länge sedan. Slaveri är något som händer nu och nästan alla slavar är kvinnor, sammanfattar Harrison.
Och han konstaterar att slaverinäringen inte är någon historisk företeelse, just nu är handeln med slavar blomstrande.
Harrison talade också om slaveriets historia, men nämnde inte Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Landet kom ju att ha relativt stor betydelse i slavhanteringen. Allt från den första svenska slavexpeditionen 1646, slavhandelsfortet Carolusborg i Cabo Corso på den afrikanska västkusten i tretton år från 1650 till frihandelskolonin Saint Barthélemy från 1784 med 2406 slavar 1812. Slavhandeln förbjöds inte i Sverige förrän 1823 och blev straffbar 1830. Först 1847 avvecklades till sist slavkolonin på Saint Barthélemy.
Svenskarnas historiska åderlåtning av Afrika är en av orsakerna till den fattigdom som fortfarande i dag får människor från Afrika att sälja allt de har och med livet som insats försöka ta sig till Europa.
Men ingen svensk regering har bett afrikanerna om ursäkt.

Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot tre former av slaveri: trafficing, barnsexhandel och barnpornografi, deltog i samma seminarium. Han menade att vi i Sverige nu börjar se hela kedjan av sexköp, koppleri och människohandel, efter att allt för länge ha bortsett från mellanledet koppleri.
Hans bedömning är att över hälften av dem som utnyttjas i sexhandeln är barn under 18 år. Mönstret är att den rika världen utnyttjar den fattiga världens kvinnor och barn:
– Det är efterfrågan bland den rika världens män som skapar marknaden. Ju yngre du är desto mera kostar du, i fallande skala, sade han.

Vägen ut då? Dick Harrison menar att det inte längre är möjligt att befria slavar med våld och eftersom det inte går att omgående skaffa en rättvis värld måste vi i stället starta en folkrörelse mot slaveriet, liknande den abolotioniströrelse som fanns för hundra år sedan. Bodström efterlyste en ökad medvetenhet om sexhandeln bland svenskar. Han ville också se att andra länder tar efter den svenska sexköpslagen, som bevisligen gett positiv effekt.

Det är tydligt hur det socioekonomiska sambandet mellan användningen av slavar och produktionsordningen i världen består i att länderna i syd bär de rika länderna i nord på sina axlar. Så länge orättvisan består, består slaveri.
På så vis satte Bodström huvudet på spiken i detta tröstlösa samtal.

publicerad i Arbetaren

torsdag 2 oktober 2008

Tele2 och underleverantörer bryter avtal med kunder

Som jag rapporterade i tisdags kan inte tele2 vare sig leverera sina tjänster eller hålla avtal, vi firar i dag femveckors jubileum utan fast telefon och internet. Följande brev är postat till tele2 angående vårt avbrott:

Måndagen den 22 september 2008 ringde kundtjänst upp teknikerna som nu svarade att det var en kabel som gått sönder och behövde bytas. Bytet skulle ske på onsdag den 24 september 2008. På onsdag ringde vi igen och då skulle kabeln istället bytas på fredagen den 26 september 2008. Måndagen den 29 september 2008 ringde vi igen och då sa kundservice att vi skulle få tillbaka telefonen på förmiddagen tisdagen den 30 september. På tisdagen den 30 september ringde vi igen eftersom vi fortfarande inte hade någon fungerande telefon eller internet. Kundservice svarade att deras chefer (som vi inte fick något nummer till eller namn på) ska ringa upp oss på vår mobil och förklara läget. Cheferna sa att de planerat att ringa mig i eftermiddag, någon tid kunde inte ges. Tisdagen den 30 september kunde jag även konstatera att reklamationsgruppen på Tele 2 fortfarande inte svarat på vår förfrågan om mobilt bredband eller någon annan lösning.

I vår fastighet på Idunsgatan i Malmö har jag talat med andra hyresgäster. Alla har fungerande fast telefon men ingen av de tillfrågade har Tele 2. Vår granne har Telia och hennes fasta telefon fungerar utmärkt.

Onsdagen den 1 oktober 2008. Reklamationsgruppen på Tele 2 har inte hört av sig, så frågan om mobilt bredband tolkar jag som fullständigt ignorerad av Tele 2. Mikael Lund från Tele 2 kontaktade oss tisdagen den 30 september 2008 och förklarade att det var problem med Telias tekniker, Relacom, och att den kabel som gått sönder var så gammal att den behövde bytas ut. Han hade fått klartecken från teknikerna att felet var åtgärdat kl. 14:45. Men det var det alltså inte.

Onsdagen den 1 oktober ringde Mikael igen och sa att han skulle kontakta Telia. Han kunde inte säga när vi skulle få tillbaka telefonen.

Mikael Lund på Tele 2 ringde igen och sa att vi gått från ett kabelfel till ett annat och att det senare ska vara åtgärdat på fredagen den 3 oktober 2008.

Torsdagen den 2 oktober. Idag är det exakt fem veckor sedan vi förlorade vår fasta telefon och vår bredbandsanslutning.

Vi vill mer och mer ha vårt kontrakt upphävt. I alla fall vill vi kunna byta till Telias fasta telefonabonnemang om ingenting hänt på fredag. Hur ska vi göra för att det ska bli rätt? Vår uppsägningstid på Tele 2 är ju som bekant tre månader men jag har ingen lust att vänta så länge på att få en fungerande telefon. SÅ, går det bra att kontakta Telia på fredag em och beställa fast telefon?

tisdag 30 september 2008

Debatt: Nordiskt Panorama: Backlash eller bullshit

Så diskuterade WIFT (Women in film and television) återigen kvinnors position i den nordiska filmindustrin på festivalen Nordisk Panorama, under måndagskvällen den 29 september. Liksom vid motsvarande seminarium som jag rapporterade ifrån tidigare i år på Göteborgs filmfestival, var stämningen inte så pigg. Det är fortfarande långt kvar innan de politiska målen är nådda i avseende på såväl representation som filmernas innehåll.

Seminariet, med titeln Backlash eller bullshit, på måndagskvällen diskuterade endast könsrepresentation. Vanja Hermele som är genusforstare och författare drog de bekymmersamma siffrorna, som visade på stagnation sedan det radikala 2004 för jämlikheten inom nordisk film, med smått uppgiven min. Den danska filmregissören Phie Ambo-Nielsen berättade att hon numera lägger en ekonomisk post för barnvakter (!) i sina filmbudgettar. Norska Vigdis Lian som varit norska filminstitutets chef, var vassats bland paneldeltagarna och hade ett genusperspektiv liknade Hermeles. Och producenten och konsulenten vid filminstitutet, Anne-Marie Söhrman Fermelin kunde konstatera att de uppsatta målen inte hade uppnåtts.

Problemen med diskussionen under seminariet var många. Fortfarande diskuterar man inte innehållet i nordisk film alls. Frågeställningar om teman för filmer viftades undan av panelen, som slog fast att den inte ville bestämma vad kvinnliga regissörer ska göra för filmer. Precis som om det vore en ofta diskuterad fråga. Flera aspekter på frågor om representation undveks också nogsamt. Som exempelvis varför det knappast förekommer att kvinnor ur andra etniska grupper än den svenska, gör filmer. Eller hur lång tid det kommer att dröja innan norden får sin första kvinnliga långfilmsregissör ur arbetarklass med annan etnisk bakgrund?

Liksom i min kröniketext i årets första Mana, står diskussionen kvar på samma plats och stampar. Tanken på att danska kvinnliga filmare för upp diskussionen om barnvakter på jobb är självmål. Hade de formulerat tanken på att barnvakterna skulle bestå av inkvoterade män ur överklassen hade det fortfarande varit självmål, om än något mindre.

Tele2 kan inte leverera och ljuger sina kunder rakt i ansiktet

Efter att tele2 i FEM veckors tids ljugit och förhalat, skedde följande konversation i går. Precis som vid ett tiotal tidigare tillfällen under perioden kunde de inte uppfylla något av vad de sade. Ingen tog kontakt med mig, telefonen fungerar fortfarande inte och inte heller vårt internet. Vi har ännu inte fått något erbjudande om mobilt bredband tills problemet är löst. Om inte problemet är löst på torsdag kommer vi att byta leverantör.



Operatör: Marie Gustavsson

System (13:18) Är du kund hos oss idag?:Ja
Marie Gustavsson (13:18): Hej och välkommen till Tele2! Du pratar med Marie Gustavsson. Vad kan jag hjälpa till med?
Användare (13:20): Hej Marie, jag heter xxx. Jag och min sambo,xxx är fortfarande utan både telefon och internet, det har vi varit sedan den 28 i förra månaden
Användare (13:21): Vi är ensamma i fastigheten med detta problem. De andra har abonemang med telia och bredbandsbolaget. Deras telefoner fungerar
Användare (13:21): vad beror det på
Marie Gustavsson (13:22): Vänligen vänta så ska jag undersöka vad som händer.
Marie Gustavsson (13:28): Jag kan tyvärr inte se vad felet beror på bara att teknikerna ska ha detta löst till i morgon.
Användare (13:29): Hur lång tid skulle det ta att byta abomenang? Vårt företag håller på att gå under tillföljd av stoppet
Användare (13:30): Om någon annan kan förse oss med telekabel så är det bättre
Marie Gustavsson (13:31): Det brukar ta 2 veckor. men som sagt så ska detta vara lagat i morgon enligt tekniker.
Användare (13:33): Är det möjligt att ni efter fyra veckors driftstopp kan förse oss med mobiltbredband tills problemet verkligen är löst?
Användare (13:34): teknikerna meddelade senast i fredags att problemet skulle vara löst då, det är inte första gången...
Marie Gustavsson (13:35): Jag har tyvärr ingen befogenhet att skicka ut ett mobiltbredband till er, men jag ser här att ni ska bli uppringd av en ansvarig för detta så denne borde kunna ordna det.
Användare (13:37): vi har vid ett flertal tillfällen blivit lovade att ansvariga ska ringa upp oss, utan att detta skett, så jag måste be dig ange klockslag då detta ska hända, så att jag annars kan ringa själv
Marie Gustavsson (13:39): Det står att de ska få fram varför detta skett och prata med tekniker så att detta verkligen sker innan de ringer dig och tyvärr då kan jag inte ge dig ett exakt klockslag för när de ringer.
Användare (13:40): okej då ber jag få tacka för mig från nu, vi lär väl höras igen

fredag 5 september 2008

Censurerad Irakfilm

Publicerad i Arbetaren

– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.



Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.



Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.



En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.



Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.



I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.



I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.



I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.



Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.



För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?



Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.

måndag 4 augusti 2008

Nordirland

Följande äldre text publicerades i LET, No3. Lägger upp den för att den ska vara tillgänglig för den intresserade. Intervjun med Eamon Melaugh är bara publicerad av Spartakista på nätet.

Mannen som blek i ansiktet vände sig om, och ropade att han blivit träffad hette Hugh Gilmore:

Vi trodde att han menade att fallskärmsjägarna träffat honom med de vanliga gummikulorna som användes under de kravaller som ägt rum i flera år, såväl i Derry som i andra irländska städer. Därför sa jag åt honom att inte vara dum. Men när han vek ihop sig kunde vi se utgångssåret,
minns den irländske aktivisten och fotografen Eamon Melaugh med djup röst. Det blev hans bilder som mer än något annat skulle föreviga denna fruktansvärda dag.



Hugh Gilmore omkom kort efter träffen trots en tillskyndande sjuksköterskestudents desperata försök att rädda honom. Han blev 17 år. Eamon Melaugh gick väldigt nära honom uppe på Rossville Street och hade sånär träffats han också.

Trots att det kalla klara vädret bet lite i huden på demonstranterna denna söndag 30 januari, 1972 hade optimismen varit stor när de samlades. Men det som nu höll på att ske var den veritabla katastrof som alla i Irland känner under namnet Bloody Sunday - den Blodiga söndagen. 13 människor hade när kvällen inföll skjutits ihjäl av brittiska fallskärmssoldater, en dog senare. 12 sårades:

Det var bara män i vapenför ålder som dödades. Säkert var det en medveten strategi. Britterna ville bryta kampviljan bland de våra. Men att skuta ihjäl dem var det dummaste de gjort. Istället för att få slut på IRA:s väpnade kampanjer, blev det tvärt om.



Utanför IRA: s kontor i hela Nordirland ställde sig nu unga män i kö för att låta värva sig. Medborgarrättsrörelsens olika organisationer med sina ickevåldskampanjer som alla krävde lika rösträtt, bostäder åt alla och arbete till envar skulle falla i bakgrunden. Eamon Melaugh var medborgarrättsaktivist och hade sedan flera år deltagit som talare och aktivist vid hundratals möten:

Jag är socialist, vegetarian och pacifist. Därför var jag mot den väpnade kampen. I likhet med tusentals andra irländare såg jag med förskräckelse en desperat generation gripa till vapen.

Bland de som dödades under den 30 januari, var alla irländare och ingen beväpnad. Inget våld hade förekommit från irländarnas sida, bortsett från den stenkastning som barnen regelmässigt utsatte britterna för i slutet av demonstrationerna:

Det är sant att IRA besköt britterna den dagen. Det hände efter blodbadet. En vän till mig som var medlem i en av brigaderna deltog i ett bakhåll mot en fallskärmsjägarpatrull sent på eftermiddagen, berättar Eamon. Men det britterna ofta sagt, att det var irländarna som först sköt. Det stämmer inte.




Den Irländska republikanska armén, IRA, bildades 1919 som en nationalistisk och socialistisk revolutionär militär styrka. Styrkan var resultatet av det blodbad som uppstått när britterna brutalt slagit ned upproret i Dublin under påsken 1916, Easter Rising. IRA skapades av den legendariska revolutionshjälten och befälhavaren Michael Collins. Genom en enastående gerillakampanj, terrorattentat och underrättelsekrig, tvingade de fram ett avtal som visserligen gav självständighet åt republiken, men som också deformerade Irland till ett politiskt missfoster: bara 26 av de 32 grevskapen i Irland kom att utgöra republiken. De sex återstående grevskapen skulle fortsätta vara under Storbritanniens överhöghet och de kallades av lojalisterna för Ulster. För republikanerna låg grevskapen fortfarande i norra Irland, de kallade dem därför för Nordirland eller helt enkelt de Sex grevskapen.

Det gamla IRA skulle komma att föra en tynande tillvaro efter sin seger. Med undantag för enstaka kampanjer under sent 1950-tal gjorde organisationen inte mycket väsen ifrån sig. De många inbördes slitningarna passiviserade denna annars så stridbara styrkan. Först under sent 1960-tal verkade organisationen få nytt liv igen.

Det blev lojalisterna som först skulle ta initiativet till den nya tidens blodiga våldskampanjer. I mars 1966 bildade aktivisterna på Shankill Road i Belfast den paramilitära organisationen Ulster Volunteer Force, UVF. Det var UVF som först dödade människor i det nya inbördeskrig som kom att kallas The Troubles. Kriget blev långt. Det skulle vara ända till den 10 april 1998 då Långfredagsavtalet undertecknades. I juni 1966 sköt UVF ihjäl två människor och de skadade två. Det var därför som UVF förklarades illegalt samma månad.

1967 bildades Northern Ireland Civil Rights Association, Nicra. Nicra räknade ursprungligen aktivister ur både de protestantiska och katolska folkgrupperna:

Medborgarrättsrörelsen var en disparat rörelse, här i Derry var vi unga och politiskt radikala, minns Eamon Melaugh. Vi hade bildat Derry Housing Action Committee, DHAC. Men Rörelsen var så bred att några av ledarna i Belfast inte ens ville tala med oss i Derry. De menade att vi bara var bråkmakare. I Nicra var ickevåld vår genomgående taktik. Ghandis frihetskamp i Indien och medborgarrättsrörelsen i USA var våra främsta inspirationskällor.



I augusti 1968 arrangerade Nicra sin första stora demonstration från Coalisland till Dugannon. I oktober var Eamon Melaugh bland arrangörerna i DHAC till en marsch i Derry som stöddes av Nicra, där 77 personer skadades vid en våldsam attack från den protestantiska polisen, Royal Ulster Constabulary, RUC:

När vi ansökte om demonstrationstillstånd valde vi noga att ansöka om att få gå genom de delar av Derry City Center som de omöjligen kunde tillåta oss. När avslaget kom, gick vi ändå. Konfrontationen vi sökte blev därför ofrånkomlig när RUC angrep oss.




Nicras kamp var en rättvisekamp. Parallellerna till afroamerikanernas kamp i USA var inte svåra att se. Fattigdomen bland Derrys katolska befolkning var skriande. Arbetslösheten i de republikanskt dominerade stadsdelarna var nära 70 procent. I exempelvis stadsdelen Bogside var överbefolkningen och den därav följande trångboddheten närmast löjlig. Eamons familj var en av åtta stora barnfamiljer som bodde i ett av de typiska små husen. De delade på en utomhustoalett.

I det nordirländska lokala styrets parlament, Stormont rådde vad som närmast kan beskrivas som en dålig parodi på demokrati. Den ursprungliga principen för val till Stormont var att bara den som ägde sitt hem fick rösta. Katolikerna ägde inte sina hem, de hyrde dem och fick följaktligen inte rösta. I Derrys kommun som har en överväldigande majoritet av katoliker, två tredjedelar ungefär, fick republikanerna åtta av platserna i fullmäktige. Medan unionistpartierna fick 12 platser i valet 1970.

Nicras och medborgarrättsrörelsens krav var en person en röst, en familj ett hus, en arbetare ett arbete. I likhet med den taktik Provisoriska IRA senare skulle använda, ville vi göra Nordirland omöjligt att styra. Vi ville beröva Stormont dess makt för de representerade inte irländarna, säger Eamon. Vi gjorde samarbetet med Stormont omöjligt.



Nicras framgångar blev inledningsvis stora. I april 1969 vann medborgarrättsrörelsens unga ledare Bernadette Devlin/McAliskey valet i Mid Ulster. Hon var då 22 år gammal, retorisk och ägde en enorm karisma, vilket skulle göra henne till en betydelsefull ledare.

Medborgarrättsrörelsens framgångar besvarade den alltmer skrämda unionistiska rörelsen med upptrappning av det militära våldet. Den 12 augusti inleddes de våldsamma gatustrider i Derry som gått till historien som Slaget om Bogside, vilket resulterade i några av Eamon Melaughs starkaste bilder. Striderna inleddes efter att RUC stormat in i Bogside som var No Go area för lojalister, det vill säga att stadsdelen var under republikansk överhöghet och kontroll. De använde sig av såväl vattenkanoner som tårgas och pansarbilar. Med RUC som murbräcka följde sedan en lojalistisk pöbel efter. Bogsides invånare lyckades efter hårda strider kasta ut lojalisterna under kvällen. Men striderna skulle fortsätta dagen efter. De spreds då också över hela Nordirland. Situationen höll på att nå sin absoluta kokpunkt när brittiska armén landsattes i Derry 14 augusti 1969 och dagen efter i Belfast.

Till en början såg vi detta som något bra. Nu skulle våldet snart dämpas, berättar Eamon.



Det verkade först som om han skulle få rätt. Armén upprättade fredslinjer i västra och norra Belfast. De ökända B-specials förbjöds och RUC moderniserades.

I december det året splittrades IRA. Det var en militant revolutionär gren kallad Provisoriska IRA, PIRA som bröt sig ur under en nybildad militärstabs ledning. I januari påföljande år bildades det politiska partiet Provisoriska Sinn Fein. Det gamla IRA kallade sig nu för officiella IRA, OIRA. Bildandet av PIRA var ett resultat av att IRA i mångas ögon verkade handfallna. De tvekade att ta till vapen för att försvara katolikerna också mot britternas och protestanternas direkta överfall. Men det skulle dröja till i februari 1971 innan PIRA sköt ihjäl den första brittiska soldaten på Nordirland.

Under de första oroligheterna omedelbart efter britternas direkta intervention hade IRA marginell betydelse. Och som social rörelse kunde det nu ha utvecklats till ett irländskt svar på Black Panther Movement. De kunde ha blivit en milis med enbart defensivt syfte. Men politikerna ville ha det på annat sätt.

Medborgarrättsmarschen 30 januari, 1972 hade 20 000 deltagare. Våldet på Nordirland hade sedan många år varit avtagande i förhållande till antalet dödsoffer per år. Visst hade kravaller hela tiden förekommit. En vecka före den Blodiga söndagen hade exempelvis en mindre demonstration mot interneringarna ägt rum utanför interneringslägret Magilligan inte långt från Derry. Demonstrationen hade brutits upp med extrem våldsamhet av 300 brittiska soldater. Men ingen hade fått sätta livet till.

Arrangörerna ville att marschen skulle bli en seger för ickevåldet. Mot den politik som resulterat i de skriande orättvisorna:

Det här är inget religionskrig – det är ett klasskrig
, sa Sinn Feins president Gerry Adams till mig under en diskussion med honom och OIRAs befälhavare Martin McGuinness 1987.



Den uppfattningen delades av Eamon Melaugh och den radikala delen av medborgarrättsrörelsen. Fastän Gerry Adams i likhet med tusentals andra ungdomar kom att gripa till vapen efter händelserna under den Blodiga söndagen.

Jag sade åt mina vänner i OIRA att lägga ned vapnen efter Blodbadet. Jag trodde inte att något gott kunde komma ur den dramatiska utvecklingen efteråt, säger Eamon Melaugh.





Eamon Melaugh fick rätt. Stormont stängdes och direktstyre infördes. I London blev William Whitelaw Storbritanniens första Nordirlandminister. I juli, under den Blodiga fredagen detonerade 22 av IRAs bomber i Belfast under en enda dag. De dödade 11 människor. Brittiska armén tog över No Go - områdena i Derry som dittills hade upprätthållits av IRA. I december spillde oroligheterna över till republiken då Irlands riksdag, Dáil, diskuterade sin antiterrorist-politik och en bomb sprängdes. I slutet av 1972 hade antalet döda per år av konfliktrelaterade orsaker nått en ny rekordnivå.

Under hela kriget i Nordirland tros 3 000 människor ha dödats. De flesta av dem var civila, många var barn. Något som tydligt framkommer i Eamon Melaughs bilder, där han ofta väljer att kontrastera barnet mot soldaten. Men inte en enda människa hade behövt sätta livet till ifall politikerna varit förnuftiga. Det i särklass mesta och värsta våldet var ett resultat av Storbritanniens kolonialpolitik och den därav följande nationalismen.

När oroligheterna började hade jag inte tid att ta fotografier, säger Eamon. Jag var ju i första hand aktivist de två första åren. Men kameran kom att bli min ständiga följeslagare. Det är den fortfarande. Snart kommer en bok med mina bilder från kriget. Den heter Derry - The Troubled Years och ges ut av Guildhall Press.




Sedan många år har Eamon Melaugh varit verksam som fotograf i Indien och rönt stor framgång. Men hans bilder var en gång för länge sedan det avgörande skälet till att många runtom i världen engagerade sig i det som hände i Irland.

Faktaruta om The Troubles begrepp.


Konflikten i Irland har i huvudsak tre sidor. En pro-brittisk, en brittisk och en pro-irländsk. Den pro-brittiska delen av Irlands befolkning är till sitt ursprung huvudsakligen skottar och walesare som Engelsmännen tvångsflyttade till Irland för att genom deras närvaro i Irland kunna behålla kontrollen över kolonin. De kallas protestanter för att majoriteten tillhör den presbyritanska kyrkan, de kallas lojalister för att de ofta är lojala med britterna och unionister för att många av dem vill upprätthålla unionen med Storbritannien. Majoriteten av pro-britterna tillhör Nordirlands överklass i förhållande till pro-irländarna

Den brittiska sidan kallas ofta för engelsmännen. Deras närvaro är främst militär. Det har funnits många olika arméförband i Irland, både vanliga armégruppringar och elitförband som Special Air Service, SAS och fallskärmsjägare. Deras syfte har under olika regeringar, både Labour och Tories, varit det samma: Nordirland måste till varje pris fortsätta vara Storbritanniens koloni.

Den pro-irländska sidan kallas ofta republikaner för att majoriteten vill att de Sex grevskapen ska införlivas i republiken. De kallas katoliker för att många tillhör den Romerskkatolska kyrkan; nationalister för att de tror att hela Irland ska bli en nation. I förhållande till pro-britterna utgör de Nordirlands arbetarklass. Många av dem är därför socialistiska. I Nordirland utgör de en minoritet av befolkningen, därför får de republikanska partierna inte så många röster i lokalvalen.

Organisationer och politiska begrepp:

Apprentice Boys of Derry: En av de protestantiska ordnarna. Det är de som arrangerar den årliga marschen i augusti genom Derry, med samma resultat varje gång. Det blir våldsamma kravaller och ökad spänning.

Árd fheis: iriska politiska partiers årskongresser.

Army Council: IRAs militära stab

B-specials: skapades för att försvara lojalisterna mot IRA. De var exklusivt lojalistiska och förbjöds 1969 men ersattes av Ulster Defence Regiment, UDR 1970

Dáil: Irländska underhuset

Garda Síochána eller Gardia: Iriska polisen

H-block: en del av fängelset Maze som fått sitt namn av sin form. Många av de 200 fångar som får plats där har varit och är republikaner.

Long Kesh: är numera känt som fängelset Maze

Northern Ireland Office: Storbrittaniens Nordirland departement

Orange Order: Den största av de protestantiska ordnarna. De marscherar den 12 juli och orsakar ofta krigsliknande kravaller. En av Irlands värsta hökar, pastor Ian Paisley är orderns starke man. Men han är också medlem av Apprentice Boys of Derry.

PSNI, Police Service of Northern Ireland: Nybilad polismakt enligt ett avtal 4 november 2001

Taoiseach: betyder ordagrant chefen. Men i sammanhanget används begreppet om Irlands premiärminister.

The Falls: Falls Road och andra republikanska områden runt Belfasts City Center

The Shankill: Shankill Road och de lojalistiska områdena kring västra Belfast

Ulster Defence Association, UDA: Den största lojalistiska paramilitära organisationen

Republikanska paramilitärer.
IRAs utbrytare:

Det man oftast menar i dag när man talar om IRA är PIRA eller provisoriska IRA, de kallas ibland också för Provos eller för the Ra. Under senare tid har flera utbrytningar skett den första stora utbrytningen bildade:

Irish National Liberation Army, INLA, 1974: som ursprungligen var en extremt militant grupp av den republikanska rörelsen. Längre fram fick de ofta polisiära uppgifter. Och de fick ibland agera som en milis.

Continuity Irish Republican Army, CIRA: bildades 1990 som partiet Republican Sinn Feins väpnade gren. Termen Continuity syftar på att CIRA inte har undertecknat vapenvilan.

Real IRA, RIRA: består av en utbrytning från PIRA som skedde tidigt 1998. På många håll ansågs det fel av PIRA att lägga ned vapnen. RIRA aktivisterna valde att alls inte hörsamma eldupphöravtalet.

torsdag 17 juli 2008

Rabaldret runt Anton Nilson, med ett ess

Dryga hundratalet människor samlades på fredagskvällen den 11 juli i ett möte arrangerat av ABF för att uppmärksamma hundraårsminnet av attentatet mot logementsfartyget Amalthea, på Beijerskajen i Malmö. Trots den långa tid som förflutit sedan attentatet kantades arrangemanget av konflikter, missöden och strider. Frågan om minnesplaketter och om betydelsen av dådet, gjorde att mötet förvisso inte kunde betraktas som en tom gest för att uppmärksamma ett stycke dåtid. Istället talade rabaldret kring högtidsstunden sitt tydliga språk. Attentatet mot fartyget lastat med svartfötter 1908, väcker ännu så heta känslor att händelsen i högsta grad måste betraktas som en del av arbetarrörelsens levande historia.

Diskussionerna och rabaldret kring minnesmärket skriver på sitt sätt ett nytt kapitel i boken om attentatet. En första plakett hade redan ett par dagar tidigare, under natten till tisdagen, fästs av Malmös Ungsocialistiska klubb, i kajen på platsen där Amalthea, med sina brittiska strejkbrytare ombord sprängdes natten till den 12 juli. Bredvid denna hade ytterligare en plakett i marmor skruvats fast, med text på italienska. Den senare i sten var en gåva från anarkistiska marmorarbetare från Carrara.

Under fredagen satte Malmö kommun fast en tredje plakett i kajen ett hundratal meter från de två första. Plaketten har en saklig text på engelska och svenska. Medan ungsocialisternas text var mer själfull. En av attentatsmännens namn var felstavat på alla tre plaketterna. Han hette Anton Nilson, med ett s. Inte Nilsson med två. Dessutom uppgavs fel datum på ungsocialisternas plakett där datumet för attentatet angavs vara den 13 juli. Enligt Sydsvenskan hade såväl den italienska som ungsocialisternas plakett satts på plats utan tillstånd. Lördagen den 12 juli 2008 hade den italienska plaketten stulits.

Vid sidan av dessa missöden utbröt en dispyt i såväl lokalpressen som riksmedia. En dispyt om hur Amalthea-dådet skulle tolkas. Osämjan följde i stort sett samma konfliktlinjer som den följt sedan 1908. Socialisterna kunde känna en viss sympati för attentatet medan högern kallade det för terrorism.

Även om terroristjämförelsen är anakronistisk stämmer den till eftertanke. Det sägs ju ofta att den enes terrorist är den andres frihetshjälte.

Det började med hamnarbetarstrejken i Malmö, bara ett år före fackföreningsrörelsens kanske hårdaste strid, Storstrejken 1909. Det var då några utfattiga ungsocialister, Anton Nilson själv och två kamrater, Alfred Rosberg och Alfred Stern beslutade sig för att försöka skrämma de brittiska svartfötterna på logementfartyget Amalthea att upphöra med sitt strejkbryteri. Det blev Nilson som skulle applicera laddningen. Han tog cykeln till hamnen. Letade en stund efter något flytetyg. Hittade en eka i miserabelt skick. Efter en del bökande lyckas han fästa dynamiten på Amaltheas skrov. Strejkbrytaren Walter Close avled till följd av explosionen som följde och 23 andra svartfötter skadades. Kvar på attentatsplatsen glömde Anton Nilson sitt lönebesked. Det var orsaken till att han kunde gripas strax därpå. Han och Alfred Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern fick livstids fängelse.

Efter en fängelsevistelse i Härnösand och på Långholmen frigavs alla tre 1917. Genom Olof Aschbergs försorg lärde sig Anton Nilson att flyga. Han kom att bli stridspilot. Som sådan försvarade han den ryska revolutionen i inbördeskriget. Han fick möta Lenin och skaka hand med Stalin, som han senare skulle betrakta som förrädare mot revolutionen. Han skulle hinna se det revolutionära Tyskland 1919. Till Sverige återvände han 1926. Åter hemma slöt han sig till olika socialistiska grupper. Då jag själv mötte honom, var han 100 år och tillhörde Socialdemokraterna. Mitt starkaste minne var att han fick Z-salen i Stockholms ABF-hus, fylld av socialdemokrater att hurra fyrfaldigt för ”den ryska revolutionens vidare fortsättning”.

När jag träffade honom ett halvår senare på Jacobsbergs folkhögskola, där han en gång studerat, berättade han episoden om den gången han en sen natt överraskade en rånare i full färd med att plundra en busschaufför. Vid tillfället gick Anton med käpp. Den använde han som tillhygge då han ingrep mot rånaren som lyckades slå ned den sjuttio år äldre Nilson. Han menade att skälet att ingripa mot rånaren inte skilde sig från skälet för Amalthea-dådet. Han tålde inte orättvisor, helt enkelt.

En annan frihetshjälte, Nelson Mandela, har i dagarna upphört att vara terrorist i USA. Anton Nilson gick samma väg. För arbetarrörelsen är den forne terroristen en frihetshjälte och hans kamp mot orättvisor lätt att sympatisera med. Skillnaden finns hos de svenska liberaler som då argumenterade för att attentatet mot Amalthea var förståeligt och att Anton Nilson skulle släppas fri. I dag kallar de samme Nilson för terrorist.

Publicerad i Flamman

lördag 14 juni 2008

De modigaste amerikanerna

Dee Browns klassiska skildring av indiankrigen i ursprungsamerikanernas perspektiv, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, som för första gången gavs ut på svenska i reviderat skick 1974, gör fortfarande ont att läsa. Det är Karneval förlag som nu för första gången på svenska ger ut en fulltext version av boken och det är en kulturgärning.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee är en tragedi av episka mått. Den tar sin början med Navajofolkets långa marsch 1860 och avslutas med massakern vid vattendraget Wounded Knee, 30 år senare. En period då de illa rustade, numerärt underlägsna och mycket beslutsamma ursprungsamerikanerna, under legendariska ledare som Manulito och Little Crow, bjöd kolonisatörerna hårt motstånd.

Förutom att den nu bortgångne författaren Dee Brown var en briljant stilist så är hans text full av ovanliga detaljer. Författaren som förutom historiker också var bibliotekarie och biblioteksvetare har dammsugit arkiven. Han har kommit över mängder med förhandlingsprotokoll, brev och tidningsartiklar. Han har hittat fotografier som sällan publicerats och nästan bortglömda sånger med kompletterande noter.

Genom Browns enorma material får läsaren möta exempelvis hjältarna från slagfältet i Little Bighorn där USA:s sjunde kavalleri besegrades och General George Armstrong Custer mötte sitt öde den 25 juni 1876. Många av kämparna är välkända namn men före Browns bok hade få européer och vita amerikaner hört Gall, Tatanka Iotanke (eller Sitting Bull som var hans engelska namn) och Tashunka Witko (Crazy Horse) från hunkpapalakota- och oglalalakotafolken med egna ord berätta om slaget och det som föregick drabbningen.

På så vis får läsaren också möta Cochise och Goyaałé (eller Geronimo som de engelsktalande amerikanerna kallade honom) från Chokonen- och Chiricahuaapacherna som i åratal förde effektiva gerillakrig mot de vita förtryckarna, i hopplöst underläge. […] ett sekel senare, när det inte längre finns några hjältar – framstår dessa indianer som de kanske mest heroiska amerikaner som någonsin levat, konstaterar Dee Brown.

Det är en historia om folkmord, svek, förtal och feghet. Här finns den ökända massakern vid Sand Creek då Coloradomilisen slaktade, förgrep sig på och stympade mellan 150-200 åldringar, kvinnor och barn ur Cheyenne och Arapaho-folken. Här finns mordet på Sitting Bull, den 15 december 1890, och Little Big Mans förräderi mot Crazy Horse som resulterade i att en menig kavallerist kunde sticka sin bajonett i sidan på den store ledaren. Hans familj begravde senare hans stoff och hjärta just någonstans vid Wounded Knee.

Självfallet är världen en annan plats nu än 1970 när Dee Browns bok först gavs ut. Då fanns en växande global antikolonial frihetsrörelse. I USA pågick ännu ursprungsamerikanernas ockupation av det välkända fängelset Alcatraz (från den 20 november 1969 – 11 juni 1972) och det fanns ett växande motstånd mot landets kolonialkrig i Vietnam. Samma år som Dee Browns bok kom ut fick både Ralph Nelsons film Soldier Blue och Arthur Penns Little Big Man premiär. Båda tycktes ha hämtat inspiration från Browns bok och hade udden riktad mot kriget i Vietnam.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee har i flera omröstningar utsetts till ”förra århundradets mest inflytelserika bok”. Marlon Brando hämtade förmodligen sin inspiration från den när han vägrade att ta emot sin oscarstatyett för bästa manliga huvudroll i Gudfadern, i protest mot den felaktiga bild som Hollywood givit av ursprungsamerikanerna, och istället skickade fram den ursprungsamerikanska kvinnliga aktivisten Sasheen Littlefeather på galan 1973. Och de aktivister från AIM (American Indian Movement) som ockuperade staden Wounded Knee i 71 dagar från den 27 februari 1973, läste självfallet Browns bok.

Så här 38 år senare kan boken komma att få förnyad betydelse. Boken känns trots lite ålderdomligt språk, ursprungsamerikanerna vill exempelvis inte längre kallas indianer som Dee Brown gör, fortfarande brinnande aktuell. För även om de flesta kolonierna till sist fick sin relativa självständighet och de argaste AIM-ledarna tystnat, så pågår nu nya krig. Bush-administrationen menar att de är krig mot terrorismen, men kritikerna menar att de är nya kolonialkrig. I det sammanhanget kan kanske krigsmotståndarna än en gång söka inspiration från de modigaste amerikaner som någonsin levat.

Publicerad i BT

torsdag 29 maj 2008

Aleksandra Kollontajs dagböcker

Ryska Aleksandra Michajlovna Kollontaj är än i dag en feministisk förebild, trots att hon aldrig själv kallade sig feminist. Förutom en imponerande litterär produktion, en period som sovjetisk revolutionär i Ryssland och i exil, hann hon dessutom med att bli historiens första kvinnliga regeringsledamot; världens första kvinnliga diplomatiska sändebud och förmodligen världens första officiellt utsedda kvinnliga ambassadör. Nu publiceras hennes dagböcker 1930-1940 av Albert Bonniers förlag.



Det är inte svårt att låta sig imponeras av det omfångsrika verket, som dignar under detaljerna av Kollontajs period som sovjetiskt sändebud i Stockholm. Det är med en fenomenal stilistik och känsla hon bland annat beskriver hur det var att anlända från ambassaden i ett vänligt sinnat Oslo, till ett inledningsvis fientligt Stockholm, där beskickningen var inrymd i två små lägenheter i ett vanligt bostadshus. Ingen hade velat hyra ut en mer representativ adress till det ännu suspekta, helt unga Sovjetunionen – som ändå var en stormakt. Kollontaj redogör bildrikt och noggrant för relationerna med mellankrigstidens svenska politiker och för tidens politiska händelser. Genom diplomatens ryska ögon får läsaren möta den något ställda kungen Gustav V som inte vet hur han ska förhålla sig till en kvinnlig diplomat. En lång rad kulturpersonligheter, alla tidens stora politiska namn i så väl Sverige, Sovjetunionen som i storpolitiken.



Eftersom Aleksandra Kollontaj var en mycket skicklig diplomat blev hon snart respekterad i vida kretsar och i många fall omtyckt. Hon kände en stark sympati för Sverige. Under tiden i exil från Ryssland, hade hon levt både här och i Norge. Dessutom hade hon under barndomstiden tillbringat flera somrar i Finland. Så hon var väl förtrogen med norden och dess omgivningar redan då hon installerades. Det är nog också anledningen till att hon var så framgångsrik i sin yrkesroll, och kunde medla exempelvis mellan Finland och Sovjet i fredsansträngningarna mot slutet av krigen. Att hon så snart kände sig hemmastadd i Stockholm med omgivningar bidrar självklart till den livfulla bild hon ger av landets intellektuella, makthavare och folk.



Även om dagböckerna inte som Kollontajs mer ideologiska verk diskuterar politiska program och idéer så saknas inte exemplen på hur hennes politiska idéer tillämpas. När Aleksandra Kollontaj tog avstånd från feminismen syftade hon på den borgerliga feminism som då var populär. Hennes egen kvinnopolitiska position har i efterhand beskrivits som en socialistisk feminism. En ståndpunkt hon för övrigt delade med sin vän och förtrogne, den tyska socialistiska revolutionären Clara Zetkin som ledde det möte på dåvarande Folkets hus, med den bekanta adressen Jagtvej 69 i Köpenhamn, som 1910 beslutade att 8 mars skulle bli den internationella kvinnodagen. I dagböckerna berättar hon exempelvis om hur hon läser lusen av en brittisk diplomat som inte anser diplomatyrket vara lämpligt för kvinnor.



Krister Wahlbäck skriver i sitt förord att Stalin övervägde att eliminera henne i mitten av 1930-talet, som tillhörande den så kallade Arbetaroppositionen med påstådda Trotskijsympatier. Hon tillhörde ju veteranerna bland ledarna för revolutionen, varav de flesta inte överlevde Moskvarättegångarna och utrensningarna. Hon ska för säkerhets skull ha lämnat sina viktiga papper till vännen och läkaren Ada Nilsson från Fogelstadsgruppen, men beslutat sig för att stanna på sin post och hoppas på det under som trots allt inträffade. Hon skulle få behålla både sitt arbete och sitt liv. Och det var sannolikt för sin obrottsliga lojalitet och pragmatism som Stalin belönade henne med livet.



I några partier av dagboken andas hon tvivel på den historiska nödvändigheten av den uppenbara barbarism som kom att prägla Sovjetunionen i synnerhet med Stalins politik, i ett parti som beskriver tvångskollektiviseringen av Rysslands bönder skriver hon:



[…] Männen bland kulakerna är friska och starka, i sina nya bosättningsområden kan de vara, och blir troligen, till nytta. De måste sparas och får inte frysa ihjäl. Och alla dessa barn som dog – varför? Brist på kollektiv anda, oförmåga, slöhet och brist på verklig, kommunistisk humanitet… Jag mår inte bra. Har en känsla av att även jag bär ansvar för detta. Vi bolsjeviker har tagit makten. Vi är ansvariga inför folket, alla tillsammans, som kollektiv och individuellt.



Ändå måste man anta - och dagböckerna ger stöd åt ett sådant antagande - att hennes socialistiska övertygelse var äkta. Hennes lojalitet med Sovjet berodde inte i första hand på pragmatism, utan på övertygelse. För nutiden framstår Stalin, Sovjetunionens diktator, som en första rangens despot. Den uppfattningen delade Kollontaj periodvis. Men hon hade deltagit i revolutionen, blivit en av Sovjetunionens mest prominenta medborgare och fyllts av den unga statens optimism efter 1917-års revolution. För henne kan idén om arbetarstaten Sovjet varit större än Stalin. Att som en recensent gjorde, fråga: Varför stannade hon kvar på sin post? är helt enkelt anakronistiskt.



Aleksandra Kollontaj kallades inte tillbaka till Moskva förrän kriget var över. Först den 11 mars 1945 hämtades hon med ett särskilt kurirplan. Då hade hon varit sändebud och ambassadör för det Sovjet som gått segrande ur det stora fosterländska kriget, i 15 dramatiska år. Hon skulle aldrig mer återvända. I Sovjet fick hon leva ett privilegierat liv som pensionär under sju år tills hon avled den 9 mars 1952.



Detaljrikedomen är såväl dagböckernas styrka som förbannelse. Med sina 750 sidor fyllda av detaljer drunknar läsaren som önskar en tydlig historisk och överskådlig framställning av Sveriges förhållande till Sovjetunionen, mellankrigstidens diplomati eller de inrikespolitiska intrigerna i materialet. Detaljrikedomens styrka är att den tidens alla beslutsfattare och kulturpersonligheter ses med en utomståendes klara friska blick.



Ett annat problem med dagböckerna är att de renskrivits av författarinnan i efterhand. Det mesta verkar riktigt återgivet och vissa partier har genom arbetsmetoden kunnat kommenteras efteråt. Men en kvardröjande känsla återstår: Hur mycket har lagts till rätta? I läsningen av dagböcker hoppas ju läsaren oftast att få författarens ocensurerade direkta synpunkter.



Bortsett från detta är Aleksandra Kollontajs dagböcker underhållande, spännande och roliga att läsa. Mycket i dem står i skarp kontrast till navelskåderiet i de många dagböcker av svenska författare som just nu är så populära.

publicerad i Skånskan

tisdag 20 maj 2008



Politik

fredag 16 maj 2008

Sodom och Camorra

Den neapolitanska filosofen och författaren Roberto Saviano lever numera på okänd ort under ständiga dödshot och med oupphörlig bevakning. Han anländer till sitt arbete på universitetet eskorterad av livvakter. Orsaken är boken han skrivit. Den heter Gomorra (Brombergs) och handlar om Kampaniens och Neapels maffia, camorran. I Italien och utomlands har boken blivit såväl en publik som kritikersuccé. Den finns numera på New York Times lista över världens hundra bästa böcker, till priset av att Saviano hamnat på klanernas dödslista.


Gomorra är ett kriminologiskt arbete, ett reportage och en dokumentärroman på en och samma gång. Med en blommig, livfull men exakt och effektiv prosa tar Saviano, själv uppväxt i Camorraland, oss med på sin Vespa till de platser där terrorn härskar och där krig utkämpas mitt i ett av Europas rikaste och enligt många, fredligaste länder.

Camorran som håller stora delar av södra Italien i skräck, är numera präglad av vanlig liberal företagsanda eftersom klanerna följer samhällsutvecklingen. De har brutit sina tidigare feodala företagsstrukturer för att istället skapa en inre marknad av småföretag som konkurrerar sinsemellan om att sälja och köpa tjänster och produkter till klanerna till förmånliga priser. Men det är också en globaliserad nyliberalism där klanerna, som var först i Europa med att på allvar etablera sig i Kina, driver handel, företag och verksamheter på flera håll i exempelvis Balkanländerna, Afrika och Latinamerika.

Maffiaföretagen ingår i en marknad i symbios med Italiens övriga ekonomi. Klanerna utnyttjar sitt trots mot Italiens regler och lagar som konkurrensfördelar, vilket i sin tur gör camorrans verksamhet extremt lönsam. Det skapas en kraftigt expansiv informell marknad som förser tusentals italienare med jobb - underbetalda och finansierade med svarta pengar – vilket i sin tur höjer köpkraften hos människor som annars vore arbetslösa.

Dagens maffiaverksamhet har med andra ord mycket lite att göra med den släktrelaterade småkriminalitet, spel och beskyddarverksamhet Mario Puzo och Francis Ford Coppola tecknade i romanen och filmerna om Gudfadern. Nuförtiden exploateras flera helt olika affärsområden. En stor del består förstås av kriminella verksamheter som till exempel narkotikahandeln. Här finns inga likheter med den samvetstyngde Marlon Brandos gudfader, som inte ville sälja knark till småbarn. Kokain har genom camorrans försorg förvandlats från en överklassdrog till en drog för skötsamma arbetare och medelklass. Handeln med heroin utvecklas genom användningen av narkomaner som mänskliga försökskaniner i en hantering där anständighetens gräns passerats tiofalt.

Affärsområden i juridikens gråzon ägnas stor uppmärksamhet, särskilt betydelsefull är vapen och cigarettsmugglingen. Handeln med det lätthanterliga och populära automatgeväret AK47-Kalasjnikov är det segment av vapenmarknaden som favoriserats. Camorran är leverantörer åt såväl syskonorganisationer i södra Italien som i Balkanländerna. Men de förser även afrikanska gerillaarméer, colombianska drogkarteller och ETA.

Cigarettsmuggling ses av historiska skäl som en legitim, om än inte laglig verksamhet, i stora delar av Neapel. Försäljningen av piratvarumärken i USA och Latinamerika är ett inkomstbringande marknadsfält. Camorran bedriver också sådan verksamhet som på andra platser vore legal men inte är det här just därför att produktionen pågår helt på svarta marknaden; cementtillverkning, sophantering av Neapels ständigt växande sopberg och leveranser av designkläder till Milanos och Roms modehus som säljs vidare till bland annat Hollywoods superstjärnor.

Sammanlagt beräknas de fyra stora maffiaorganisationerna i Italien, sicilianska Cosa Nostra, camorran, 'Ndrangheta i Kalabrien och Sacra Corona Unita i Apulien dra in lika mycket pengar årligen som den svenska staten, det vill säga cirka 1000 miljarder kronor.

Eftersom Syditalien är ett av Europas fattigaste och mest eftersatta områden med en stor arbetslöshet har camorrans och de andra maffiaorganisationernas kapital och strukturer accepterats av såväl politiker som invånare. De skapar arbete och kapitalinflöde. Men marknadens funktioner utlöser inte sällan krig mellan klanernas militära grenar. Nu senast 2004-2005 då den härskande klanen di Lauro utmanades av en utbrytargrupp, kallad Spanjorerna, som ville etablera sig som självständiga entreprenörer på ett segment av Neapels narkotikamarknad.

Striderna 2004 krävde 142 dödsoffer och ytterligare 90 människoliv togs under konfliktens påföljande år. Klanen di Lauros bossar, Paulo och Cosimo di Lauro arresterades. När sonen Cosimo di Lauro greps utanför sitt hus visade han hur camorran marknadsför sig själv inför Neapels invånare. Cosimo di Lauro började inte skjuta villt när karabinjärerna kom för att hämta honom. I stället drog han en vattenkam genom håret, knöt upp det i en hästsvans och hängde på sig en snygg läderpaj. Eftersom han haltade tog han diskret en karabinjär under armen när han gick ut för att möta det stora pressuppbådet. Gripandet följdes av omfattande kravaller eftersom invånarna i de områden klanen härskade ville visa inför far och son di Lauro att det inte var de som förrått dem.

Bilden på di Lauro som vore han en Tony Soprano i David Chases teveserie Sopranos spreds snabbt och inom en vecka prydde den neapolitanska tonåringars skärmsläckare i mobiltelefonerna. I en av Neapels mest beryktade förorter Casal di Principe lät bossen Walter Schiavone, då han fortfarande ledde den militära delen av klanen Calesarna, till och med bygga sin egen villa som en kopia av Tony Montanas hus i filmen Scarface. Han räckte helt enkelt över en videokopia av filmen till byggherren och sade ”bygg den här villan”.

Den bild camorran lanserat sig genom är den kommersiella Hollywood-bilden av den framgångsrika underdogen som i strid mot lagen blir miljonär, en perverterad form av den amerikanska drömmen. Men det är en tilltalande bild för de fattiga barnen och ungdomarna i Neapels ghettoliknande förorter.

Författaren och Italienkännaren Tomas Lappalainen ger i sin välskrivna, mera strikt historiska och sociologiska bok Camorra (Fischer & co) bakgrunden till Savianos berättelse. Han konstaterar att det snarare var camorran som stod förebild för författaren Mario Puzos böcker om gudfadern än den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Camorran är nämligen en äldre, våldsammare och mer teatralisk sammanslutning än Cosa Nostra, vars medlemmar i högre grad kommer från den jordägande medelklassen. Medan Cosa Nostra enligt egen retorik velat skapa en antistat och oftare mördar människor ur eliten, lever den stadsbaserade camorran enligt sig själva i symbios med staten och mördar oftare vanliga arbetare. Konflikten mellan camorran och staten har trots det under senare år varit hård med våldsamma konfrontationer och maxiprocessen Spartacus efter kriget mellan klanen di Lauro och Spanjorerna, medan Cosa Nostra i stället funnit sätt att samverka med staten som gjort dem mer eller mindre osynliga i medierna.

Klanerna har genom historien haft olika stor betydelse i Neapels samhällsliv. Deras betydelse har ökat på senare år i takt med fördjupade klassklyftor på grund av inflyttningen till en redan tätbefolkad stad. Den legendariska bossen Rafaele Cutulo var kanske den första som medvetet exploaterade klassklyftorna för att värva medlemmar till sin nya camorristi-organisation, NCO, la Nuova Camorra Organizzata. När han talade under 1970 och 1980-talen lät han försåtligt nog som en Lenin, men hans största insatts var att inleda camorrans modernisering. Hans retorik skiljer sig ordentligt från den retorik den nya tidens bossar använder. Cosimo di Lauro låter mer som en företagsledare vilken som helst.

Rafaele Cutulo blev efterhand mycket mäktig trots att han suttit i fängelse halva sitt liv. Det hindrade honom nämligen inte att under sina glansdagar dirigera både sina militära styrkor och affärer från cellen bland annat via artiklar i pressen. Dessutom har han gett ut en ohyggligt cynisk och patetisk diktsamling, Poesie e pensieri(Dikt och tankar) som är ett slags bibel för Cutulus anhängare. Den innehåller bland annat en dikt till en liten pojke vars föräldrar han precis mördat, där innebörden är att föräldrarna fick skylla sig själva.

Från fängelset kunde Cutulu vara mellanhand i den så kallade Cirilloaffären, då det kristdemokratiska regionsrådet Ciro Cirillo som kidnappats av Röda Brigaderna 27 april 1981, kunde släppas tre månader senare. Under förhandlingarna om gisslan tog Cutulo emot höga funktionärer ur Kristdemokraterna, säkerhetstjänsten och frimurarlogen P2 inne i fängelset. Genom sitt kontaktnät kunde sedan Cutulo arrangera Cirillos frisläppande på ett för alla parter lönsamt sätt.

Lappalainen uppmärksammar också könsrelationerna i klanerna. Camorran liksom Cosa Nostra består huvudsakligen av patriarkala strukturer. Männen håller fast vid äktenskapet som konvention och även om hon inte är ”rätt” kvinna för honom bör han ta hand om henne och se till att fru och barn respekteras. Därutöver kan han diskret göra som vill. Denna patriarkala modell har dock hela tiden haft sprickor och aldrig varit entydig. Kvinnor har i själva verket haft ett betydande inflytande i den neapolitanska kulturen. Termen Maestra illustrerar en stark kvinna och ordet har funnits i området mycket länge, exempelvis beskrivs den handlingskraftiga Conetta, en knivbärande hustru till en camorrista från början av förra seklet som en Maestra av sin dotterdotter. Från nyare tid är kanske Anna Mazza den mest kända. Hon var en av de första kvinnorna i Italien att dömas för maffiabrott på 1970-talet.

Saviano påpekar att Neapel är en av Europas värst drabbade städer när det gäller mord och annan kriminell verksamhet. Maffiamorden i södra Italien står för fler antal döda än vad oroligheterna i Irland gjorde under engelsmännens krig mot IRA eller vad kriget mot ETA i Spanien gör. I Italien pågår en lågintensiv väpnad konflikt som är osynlig i konfliktvetenskapliga framställningar. Lappalainen visar att denna konflikt mellan kapitalister inom den liberala doktrinen pågått länge och att camorran såväl stärkts som följt med i den ekonomiska utveckling som kapitalets globalisering inneburit.

Saviano och Lappalainens böcker kompletterar varandra utmärkt. Tillsammans skissar de en mörk bild av terror och krig som utkämpas i det vackra och välmående Italien. En bild som borde stämma till eftertanke i vårt självtillräckliga Europa nästa gång vi vill kritisera ett utfattigt land i Afrika eller Asien.

publicerad i Arbetaren

Södra afrikas musikrebeller

1977 slog punken ner i Europa som Clashs Paul Simonons elbas mot scengolvet. Det var då Sex Pistols släppte sitt ryktbara album "Nevermind the bollocks". BBC svartlistade deras hitlåt "God save the queen" som blev listtvåa trots att den inte kunde spelas. Ett ganska oskyldigt exempel på statlig repression. På andra platser bekämpar myndigheterna musiken med alla till buds stående medel. Året punken slog igenom, 1977, pågick en hård strid mellan myndigheterna och södra Afrikas musiker.


Den afrikanska musikern Thomas Mapfumo och hans långa dreadlocks irriterade de rhodesiska myndigheterna. Det var inte bara det att han självsvåldigt hävt förbudet mot att spela det traditionella instrumentet mbira genom att härma det med sin elgitarr. Mbiran, som är ett slags fingerpiano inuti i en stor kalebass, ger en mycket speciell ton. Elgitarren som lät likadant kunde inte gärna de rhodesiska politikerna förbjuda. De misstänkte dessutom att han sjöng politiska sånger om afrikanskt självbestämmande på shona, ett afrikanskt språk, som de hade svårt att förstå. Men det mest störande var ändå att han blivit omåttligt populär genom att blanda amerikanska och europeiska musikinstrument och stilar med folkmusiken på shona. Denna kombination gav upphov till en ny musikstil, vars namn också oroade myndigheterna, nämligen chimurenga, som betyder "kamp" på shona.


Rhodesia var ännu världens hårdaste apartheidstat. Landet hade ensidigt förklarat sig självständigt under den dåvarande presidenten Ian Smith 1965. Officiellt hette landet sedan 1970 Republiken Rhodesia. Från självständigheten och framåt skulle rasåtskillnadspolitiken djupna till ren despoti. Situationen nådde kokpunkten 1972 då flera olika politiska organisationer såg sig tvungna att gripa till vapen. Där fanns ZIPRA, Joshua Nkomos parti ZAPU:s väpnade gren och ZANLA som var Robert Mugabes ZANU:s militära gren. Båda var marxistiska och gick under det gemensamma namnet PF (Patriotiska fronten). Kampen för en afrikansk stat kallade de Chimurenga, som Mapfumos musik.


Thomas Mapfumo var född 1945 i Marondera, söder om Salisbury och flyttade till Mbare som tioåring. Det var där han som nybliven radiolyssnare bjöds på jazz, soul och rumba från Johannesburg och Bulawayo i Ndebeleland. Musiken tog ett fast grepp om tioåringen som i gymnasiet anslöt sig till musikgruppen Zutu Boys.


Det var dock tillsammans med gitarristen Joshua Dube som Mapfumo tog sig an arbetet med att popularisera folkmusiken med ett eget sound och det var orsaken till att hans musik blev politisk dynamit. Myndigheterna ansåg nämligen att folkmusik definitionsmässigt var subversiv. Bandet Acid Band spelade pop med folkmusiken som bas. Det bildades 1977 och skulle byta namn till Blacks Unlimited 1978. Med dem skapade Mapfumo det unika soundet mbirapop, som senare blev chimurenga. Texterna propagerade öppet för väpnad revolution med titlar som "Mödrar, sänd era söner i krig". Ingen kunde betvivla att det här var farligt. Framgången med låten Hokoya, 1977, som betyder "Se upp" på shona, gjorde att han sattes 90 dagar i fängelse.


Den nigeriska musikern Fela Kuti brukade beskrivas som en "enmans tornado", eller som Jay Babcock sammanfattade fenomenet Fela Kuti:


– 77 plattor, 27 hustrur, över tvåhundra rättegångar. Ofredad, misshandlad, torterad, fängslad. Två gånger född, en afrobeatens fader. Spiritualist. Pan-afrikanist. Kommunkung. Kompositör, saxofonist, keyboardist, sångare, dansare med en önskan att kandidera till posten som Nigerias president. Det kommer aldrig att finnas någon mer som honom.


Fela Kuti, föddes 1938 i nigerianska Abeokuta, i delstaten Ogun. Hans mamma, Funmilayo Ransome-Kuti var betydelsefull feminist och aktiv i den antikoloniala rörelsen och hans pappa, pastorn Israel Oludotun Ransome-Kuti blev den förste ordföranden i de Nigeriska lärarnas fackförening.


Samtidigt som Fela började studera vid Trinity College of Music grundade han gruppen Koola Lobitos och introducerade den musikstil som skulle göra honom berömd, afrobeat – en fusion av sydstatsjazz, funk och västafrikansk highlife. Det var i USA 1969 som Fela kom att fångas av Black Powers socialistiska och de populära pan-afrikanska idéerna. Koola Lobitos blev till Nigeria 70. När gruppen återvände hem till Lagos bildade Fela Kalakuta-republiken, som senare skulle förklara sig oavhängig från Nigeria; det var en kommun, en inspelningsstudio och ett hem för alla som på något sätt tillhörde bandet.


Fela Kuti var nu på kollisionskurs mot regeringen som han ansåg utgjorde en neokolonial quislingregim. Det brast 1977 då Nigerianska soldater under General Obasanjos junta dödade Felas 77-åriga mamma genom att kasta ut henne från ett fönster i hans villa. Rolling Stones-journalisten Vivien Goldman beskrev situationen så här:


- Arméns barbari – de brände ned hans hus, förstörde all musikutrustning och alla masterinspelningar, våldtog kvinnorna och slog honom medvetslös – gjorde Fela till revolutionär.


Många menar att plattan "Zombie" som kom det här året, 1977, är Felas bästa. Den utgjorde en rasande attack mot militärerna. Han använde metaforen av en zombie för att beskriva militärernas bärsärkargång mot hans familj. Skivan blev omedelbart en storsäljare i Namibia och över hela södra Afrika. Felas musik var hans främsta vapen. Den kritiserade den utbredda korruptionen i landet. Maktmissbruket, neo-kolonialismen, politikerna och våldet. Den var revolutionär, populär och sexig.


Reggaemusikern Lucky Dube sköts i ihjäl på kvällen den 18 oktober 2007 under ett bilkapningsförsök i Rosetteville, en förort till Johannesburg. Sydafrika miste genom denna dramatiska händelse en av sina frihetshjältar.


Lucky Dube var zulu och född 1967 i byn Ermelo i östra Transvaal. Som de flesta afrikanska barn under apartheid började han arbeta tidigt. Det var i skolan som han anslöt sig till rastafarirörelsen. Som 18-åring spelade han mbaqanga, zulupopmusik, i broderns band. Inspirerad av Jimmy Cliff och Peter Tosh spelade han allt oftare reggaelåtar vid sina liveframträdanden, ett ställningstagande mot boernas rasism genom apartheid.


Den första reggaeplattan, Mini-LP:n "Rastas Never Die" sålde dåligt. Ändå förbjöds skivan av regimen 1985. För övrigt samma år som Dube släppte sin första storsäljare "Think About The Children". Därefter skulle hans popularitet ständigt växa tills han nådde global ryktbarhet.Tyvärr i takt med ett växande intresse från censuren. Hitlåt efter hitlåt förbjöds; exempelvis 1986 års "Slave" och 1989 års "Together As One" tillhörde dem som stoppades.


Dessa tre afrikanska musikrebeller tillhör de mest uppkäftiga. De stred mot alla sorters maktmissbruk. Thomas Mapfumo släppte 1989 plattan "Corruption", som inte skrädde orden om Mugabes regim. Mugabe svarade med att trakassera Mapfumo, han anklagades bland annat för att ha handlat med stulna bilar. Mapfumo fann efterhand det omöjligt att fortsätta leva i Zimbabwe så han flyttade till amerikanska Oregon i slutet av 1990-talet, där han nu lever. Fela Kuti avled den 2 augusti 1997 av en AIDS-relaterad sjukdom. Hans kropp vilar utanför huset i Kalakuta men hans idéer lever vidare i slummen.

publicerad i Arbetaren

söndag 11 maj 2008

Guns and God

”Guns and God”, så sammanfattade Barack Obama nyligen Pennsylvanias mentalitet. En rätt träffande beskrivning av den ständigt växande kristna höger som spås lägga sin röst på den republikanske kandidaten John McCain. Nu har även journalisten Chris Hedges tecknat ett porträtt av denna rörelses radikalaste aktivister, den fundamentalistiska dominioniströrelsen i sin bok Amerikanska fascister (Ordfront). Han anser dem vara ett växande hot mot demokratin.

Det var med hjälp av den amerikanska kristna högern som George W. Bush kunde ta makten. Dess inflytande fortsätter att öka. Deras agenda kan beskrivas som en klassisk fascism, menar författaren Umberto Eco som skrivit bokens förord, och likställer den med Mussolinis Italien och förkrigstidens Tyskland. Den förre utrikeskorrespondenten Chris Hedges som bland annat mottagit Amnesty Internationals journalistpris för mänskliga rättigheter och ett Pulitzerpris för sin förklarande journalistik ägnar bokens kapitel åt genomlysning av den här rörelsens ideologi, praktik och strategi.

Det är en skrämmande bild som framträder. Här finns bland annat rörelsen som vill att skapelseberättelsen ska behandlas på grundskolans biologilektioner som en vetenskap likvärdig med darwinismen. Under det nya namnet Intelligent Design ska barnen lära sig att jorden är 6 000 år gammal; Gud skapade människor och dinosaurier på sjätte dagen, men att dinosaurierna var vegetarianer. Inga dinosaurier åt kött, inte ens Tyrannosaurus rex, som använde sina långa sågbladsliknande huggtänder för att äta ”meloner direkt från stjälken”; Noah tog som bekant med sig två av varje sort i arken, detta gällde även dinosaurier (det fanns bara fem olika typer av dinosaurier, och Noah valde ut ungarna för att de skulle få plats i arken). Att de ändå inte överlevde berodde inte på människan (!) utan på att de inte kunde ställa om sig till de klimatförändringar som syndafloden fört med sig.

Dominioniströrelsen använder sig av diskreta metoder, kamouflerade till kristen och patriotisk retorik, för att ta sig in på en lång rad områden i det amerikanska samhällslivet i syfte att påverka. För detta ändamål har de systematiskt byggt upp nätverk av rika inflytelserika affärsmän och mediepersonligheter. De har skapat egna så kallade ”pratradiostationer”, vars inflytande är betydligt större än deras svenska motsvarigheter, och även egna tevekanaler.

I sin propaganda använder de sig av ett Orwellikt nyspråk, där de ger helt nya betydelser åt ord som kärlek och frihet. Intelligent Design-rörelsen, som är en del av dominioniströrelsen, bygger museer och betalar föregivna forskare, för att de ska argumentera för skapelseberättelsen och därigenom påverka en yngre generation. Forskarnas vetenskapliga jargong ska gömma det faktum att det inte finns tillstymmelse till bevis för det de argumenterar för. Det finns flera sammanslutningar av dominionister som är verksamma inom olika fält; några består av ”botade” homosexuella som numera blivit heterosexuella och istället ”botar” andra homosexuella, de finns de som arbetar för att stoppa och censurera filmer och böcker som de anser vara omoraliska, andra som tagit sig in i beslutande instanser och i domstolar och ytterligare några som hotar och genomför attentat mot abortläkare.

Dominioniströrelsen, menar Hedges, har sprungit fram ur en teologisk riktning som kallas kristen rekonstruktionism, som syftar till att politisera religionen. Han fruktar att den så småningom kommer att helt rasera de kristna och demokratiska värderingar, som han menar USA vilar på. Det är vanligt bland rörelsens pastorer att hävda att USA ursprungligen är en kristen teokrati.

I dominionisternas världsbild, med kopplingar till Ku Klux Klan och fascistpartiet, urskiljer Chris Hedges den hatfyllda ”vi mot dem”-retorik som han känner igen från de krigsskådeplatser han ofta rapporterat från, som Bosnien och Mellanöstern. Här finns vapenskramlet, korstågsandan och maskuliniteten. Jesus avbildas inom rörelsen alltid som en ultramaskulin Rambo, helt utan veka drag. Liksom i Mel Gibsons påkostade film ”Passion of the Christ” är dominionisternas Jesus hård mot smärta.

Chris Hedges styrka är att han delar sin kristna tro med den grupp han undersöker. I de avsnitt där han går i polemik med rörelsen gör han därför ett mera sansat intryck än journalisten och författaren Christopher Hitchens och evolutionsbiologen Richard Dawkins, som ofta tenderar att spy galla över dem. Hitchens och Dawkins är så ivriga att vinna den vetenskapliga segern över Gud som vanns redan för två hundra år sedan att de skjuter över målet. Dominionismen är en politisk rörelse i första hand, inte en religiös. Här gör Hedges misstaget att han överhuvudtaget inlåter sig i polemik med dem istället för att, som exempelvis religionsvetaren Mattias Gardell gjort i boken Rasrisk, nöja sig med att beskriva dem. Deras tokerier faller ju på eget grepp.

Den här sortens tokfundamentalism är inget vi i Sverige blivit förskonade från. Med jämna mellanrum dyker snarlika rörelser upp i debatten. Bland annat när det gäller friskolor som vissa svenska debattörer ivrigt försvarar. Kanske är ordet fascism för starkt att använda om exempelvis maranatarörelsen, men i sin hårt kritiserade hemundervisning får, enligt DN (den 8 april 2008) ”barnen lära sig att evolutionsteorin är ’ett synsätt av många’ på människans tillkomst”. Maranatarörelsen tillämpar hjärntvätt och barnaga, eller som andra än de själva väljer att kalla det, barnmisshandel, allt enligt Tage Johansson som är ordförande och förkunnare i Maranata. Enligt honom kallar de sig själva för fundamentalister.

Det finns även andra tokfundamentalistiska grupper i Sverige som vill driva konfessionella friskolor, exempelvis Livets Ord. Därför borde flera av våra svenska beslutsfattare läsa ”Amerikanska fascister”. Boken rekommenderas också till andra politiker som tycker att konfessionella friskolor är viktiga för demokratin. Enligt Chris Hedges är i vart fall den kristna högerns friskolor demokratins dödgrävare.