Ryska Aleksandra Michajlovna Kollontaj är än i dag en feministisk förebild, trots att hon aldrig själv kallade sig feminist. Förutom en imponerande litterär produktion, en period som sovjetisk revolutionär i Ryssland och i exil, hann hon dessutom med att bli historiens första kvinnliga regeringsledamot; världens första kvinnliga diplomatiska sändebud och förmodligen världens första officiellt utsedda kvinnliga ambassadör. Nu publiceras hennes dagböcker 1930-1940 av Albert Bonniers förlag.
Det är inte svårt att låta sig imponeras av det omfångsrika verket, som dignar under detaljerna av Kollontajs period som sovjetiskt sändebud i Stockholm. Det är med en fenomenal stilistik och känsla hon bland annat beskriver hur det var att anlända från ambassaden i ett vänligt sinnat Oslo, till ett inledningsvis fientligt Stockholm, där beskickningen var inrymd i två små lägenheter i ett vanligt bostadshus. Ingen hade velat hyra ut en mer representativ adress till det ännu suspekta, helt unga Sovjetunionen – som ändå var en stormakt. Kollontaj redogör bildrikt och noggrant för relationerna med mellankrigstidens svenska politiker och för tidens politiska händelser. Genom diplomatens ryska ögon får läsaren möta den något ställda kungen Gustav V som inte vet hur han ska förhålla sig till en kvinnlig diplomat. En lång rad kulturpersonligheter, alla tidens stora politiska namn i så väl Sverige, Sovjetunionen som i storpolitiken.
Eftersom Aleksandra Kollontaj var en mycket skicklig diplomat blev hon snart respekterad i vida kretsar och i många fall omtyckt. Hon kände en stark sympati för Sverige. Under tiden i exil från Ryssland, hade hon levt både här och i Norge. Dessutom hade hon under barndomstiden tillbringat flera somrar i Finland. Så hon var väl förtrogen med norden och dess omgivningar redan då hon installerades. Det är nog också anledningen till att hon var så framgångsrik i sin yrkesroll, och kunde medla exempelvis mellan Finland och Sovjet i fredsansträngningarna mot slutet av krigen. Att hon så snart kände sig hemmastadd i Stockholm med omgivningar bidrar självklart till den livfulla bild hon ger av landets intellektuella, makthavare och folk.
Även om dagböckerna inte som Kollontajs mer ideologiska verk diskuterar politiska program och idéer så saknas inte exemplen på hur hennes politiska idéer tillämpas. När Aleksandra Kollontaj tog avstånd från feminismen syftade hon på den borgerliga feminism som då var populär. Hennes egen kvinnopolitiska position har i efterhand beskrivits som en socialistisk feminism. En ståndpunkt hon för övrigt delade med sin vän och förtrogne, den tyska socialistiska revolutionären Clara Zetkin som ledde det möte på dåvarande Folkets hus, med den bekanta adressen Jagtvej 69 i Köpenhamn, som 1910 beslutade att 8 mars skulle bli den internationella kvinnodagen. I dagböckerna berättar hon exempelvis om hur hon läser lusen av en brittisk diplomat som inte anser diplomatyrket vara lämpligt för kvinnor.
Krister Wahlbäck skriver i sitt förord att Stalin övervägde att eliminera henne i mitten av 1930-talet, som tillhörande den så kallade Arbetaroppositionen med påstådda Trotskijsympatier. Hon tillhörde ju veteranerna bland ledarna för revolutionen, varav de flesta inte överlevde Moskvarättegångarna och utrensningarna. Hon ska för säkerhets skull ha lämnat sina viktiga papper till vännen och läkaren Ada Nilsson från Fogelstadsgruppen, men beslutat sig för att stanna på sin post och hoppas på det under som trots allt inträffade. Hon skulle få behålla både sitt arbete och sitt liv. Och det var sannolikt för sin obrottsliga lojalitet och pragmatism som Stalin belönade henne med livet.
I några partier av dagboken andas hon tvivel på den historiska nödvändigheten av den uppenbara barbarism som kom att prägla Sovjetunionen i synnerhet med Stalins politik, i ett parti som beskriver tvångskollektiviseringen av Rysslands bönder skriver hon:
[…] Männen bland kulakerna är friska och starka, i sina nya bosättningsområden kan de vara, och blir troligen, till nytta. De måste sparas och får inte frysa ihjäl. Och alla dessa barn som dog – varför? Brist på kollektiv anda, oförmåga, slöhet och brist på verklig, kommunistisk humanitet… Jag mår inte bra. Har en känsla av att även jag bär ansvar för detta. Vi bolsjeviker har tagit makten. Vi är ansvariga inför folket, alla tillsammans, som kollektiv och individuellt.
Ändå måste man anta - och dagböckerna ger stöd åt ett sådant antagande - att hennes socialistiska övertygelse var äkta. Hennes lojalitet med Sovjet berodde inte i första hand på pragmatism, utan på övertygelse. För nutiden framstår Stalin, Sovjetunionens diktator, som en första rangens despot. Den uppfattningen delade Kollontaj periodvis. Men hon hade deltagit i revolutionen, blivit en av Sovjetunionens mest prominenta medborgare och fyllts av den unga statens optimism efter 1917-års revolution. För henne kan idén om arbetarstaten Sovjet varit större än Stalin. Att som en recensent gjorde, fråga: Varför stannade hon kvar på sin post? är helt enkelt anakronistiskt.
Aleksandra Kollontaj kallades inte tillbaka till Moskva förrän kriget var över. Först den 11 mars 1945 hämtades hon med ett särskilt kurirplan. Då hade hon varit sändebud och ambassadör för det Sovjet som gått segrande ur det stora fosterländska kriget, i 15 dramatiska år. Hon skulle aldrig mer återvända. I Sovjet fick hon leva ett privilegierat liv som pensionär under sju år tills hon avled den 9 mars 1952.
Detaljrikedomen är såväl dagböckernas styrka som förbannelse. Med sina 750 sidor fyllda av detaljer drunknar läsaren som önskar en tydlig historisk och överskådlig framställning av Sveriges förhållande till Sovjetunionen, mellankrigstidens diplomati eller de inrikespolitiska intrigerna i materialet. Detaljrikedomens styrka är att den tidens alla beslutsfattare och kulturpersonligheter ses med en utomståendes klara friska blick.
Ett annat problem med dagböckerna är att de renskrivits av författarinnan i efterhand. Det mesta verkar riktigt återgivet och vissa partier har genom arbetsmetoden kunnat kommenteras efteråt. Men en kvardröjande känsla återstår: Hur mycket har lagts till rätta? I läsningen av dagböcker hoppas ju läsaren oftast att få författarens ocensurerade direkta synpunkter.
Bortsett från detta är Aleksandra Kollontajs dagböcker underhållande, spännande och roliga att läsa. Mycket i dem står i skarp kontrast till navelskåderiet i de många dagböcker av svenska författare som just nu är så populära.
publicerad i Skånskan
torsdag 29 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
fredag 16 maj 2008
Sodom och Camorra
Den neapolitanska filosofen och författaren Roberto Saviano lever numera på okänd ort under ständiga dödshot och med oupphörlig bevakning. Han anländer till sitt arbete på universitetet eskorterad av livvakter. Orsaken är boken han skrivit. Den heter Gomorra (Brombergs) och handlar om Kampaniens och Neapels maffia, camorran. I Italien och utomlands har boken blivit såväl en publik som kritikersuccé. Den finns numera på New York Times lista över världens hundra bästa böcker, till priset av att Saviano hamnat på klanernas dödslista.
Gomorra är ett kriminologiskt arbete, ett reportage och en dokumentärroman på en och samma gång. Med en blommig, livfull men exakt och effektiv prosa tar Saviano, själv uppväxt i Camorraland, oss med på sin Vespa till de platser där terrorn härskar och där krig utkämpas mitt i ett av Europas rikaste och enligt många, fredligaste länder.
Camorran som håller stora delar av södra Italien i skräck, är numera präglad av vanlig liberal företagsanda eftersom klanerna följer samhällsutvecklingen. De har brutit sina tidigare feodala företagsstrukturer för att istället skapa en inre marknad av småföretag som konkurrerar sinsemellan om att sälja och köpa tjänster och produkter till klanerna till förmånliga priser. Men det är också en globaliserad nyliberalism där klanerna, som var först i Europa med att på allvar etablera sig i Kina, driver handel, företag och verksamheter på flera håll i exempelvis Balkanländerna, Afrika och Latinamerika.
Maffiaföretagen ingår i en marknad i symbios med Italiens övriga ekonomi. Klanerna utnyttjar sitt trots mot Italiens regler och lagar som konkurrensfördelar, vilket i sin tur gör camorrans verksamhet extremt lönsam. Det skapas en kraftigt expansiv informell marknad som förser tusentals italienare med jobb - underbetalda och finansierade med svarta pengar – vilket i sin tur höjer köpkraften hos människor som annars vore arbetslösa.
Dagens maffiaverksamhet har med andra ord mycket lite att göra med den släktrelaterade småkriminalitet, spel och beskyddarverksamhet Mario Puzo och Francis Ford Coppola tecknade i romanen och filmerna om Gudfadern. Nuförtiden exploateras flera helt olika affärsområden. En stor del består förstås av kriminella verksamheter som till exempel narkotikahandeln. Här finns inga likheter med den samvetstyngde Marlon Brandos gudfader, som inte ville sälja knark till småbarn. Kokain har genom camorrans försorg förvandlats från en överklassdrog till en drog för skötsamma arbetare och medelklass. Handeln med heroin utvecklas genom användningen av narkomaner som mänskliga försökskaniner i en hantering där anständighetens gräns passerats tiofalt.
Affärsområden i juridikens gråzon ägnas stor uppmärksamhet, särskilt betydelsefull är vapen och cigarettsmugglingen. Handeln med det lätthanterliga och populära automatgeväret AK47-Kalasjnikov är det segment av vapenmarknaden som favoriserats. Camorran är leverantörer åt såväl syskonorganisationer i södra Italien som i Balkanländerna. Men de förser även afrikanska gerillaarméer, colombianska drogkarteller och ETA.
Cigarettsmuggling ses av historiska skäl som en legitim, om än inte laglig verksamhet, i stora delar av Neapel. Försäljningen av piratvarumärken i USA och Latinamerika är ett inkomstbringande marknadsfält. Camorran bedriver också sådan verksamhet som på andra platser vore legal men inte är det här just därför att produktionen pågår helt på svarta marknaden; cementtillverkning, sophantering av Neapels ständigt växande sopberg och leveranser av designkläder till Milanos och Roms modehus som säljs vidare till bland annat Hollywoods superstjärnor.
Sammanlagt beräknas de fyra stora maffiaorganisationerna i Italien, sicilianska Cosa Nostra, camorran, 'Ndrangheta i Kalabrien och Sacra Corona Unita i Apulien dra in lika mycket pengar årligen som den svenska staten, det vill säga cirka 1000 miljarder kronor.
Eftersom Syditalien är ett av Europas fattigaste och mest eftersatta områden med en stor arbetslöshet har camorrans och de andra maffiaorganisationernas kapital och strukturer accepterats av såväl politiker som invånare. De skapar arbete och kapitalinflöde. Men marknadens funktioner utlöser inte sällan krig mellan klanernas militära grenar. Nu senast 2004-2005 då den härskande klanen di Lauro utmanades av en utbrytargrupp, kallad Spanjorerna, som ville etablera sig som självständiga entreprenörer på ett segment av Neapels narkotikamarknad.
Striderna 2004 krävde 142 dödsoffer och ytterligare 90 människoliv togs under konfliktens påföljande år. Klanen di Lauros bossar, Paulo och Cosimo di Lauro arresterades. När sonen Cosimo di Lauro greps utanför sitt hus visade han hur camorran marknadsför sig själv inför Neapels invånare. Cosimo di Lauro började inte skjuta villt när karabinjärerna kom för att hämta honom. I stället drog han en vattenkam genom håret, knöt upp det i en hästsvans och hängde på sig en snygg läderpaj. Eftersom han haltade tog han diskret en karabinjär under armen när han gick ut för att möta det stora pressuppbådet. Gripandet följdes av omfattande kravaller eftersom invånarna i de områden klanen härskade ville visa inför far och son di Lauro att det inte var de som förrått dem.
Bilden på di Lauro som vore han en Tony Soprano i David Chases teveserie Sopranos spreds snabbt och inom en vecka prydde den neapolitanska tonåringars skärmsläckare i mobiltelefonerna. I en av Neapels mest beryktade förorter Casal di Principe lät bossen Walter Schiavone, då han fortfarande ledde den militära delen av klanen Calesarna, till och med bygga sin egen villa som en kopia av Tony Montanas hus i filmen Scarface. Han räckte helt enkelt över en videokopia av filmen till byggherren och sade ”bygg den här villan”.
Den bild camorran lanserat sig genom är den kommersiella Hollywood-bilden av den framgångsrika underdogen som i strid mot lagen blir miljonär, en perverterad form av den amerikanska drömmen. Men det är en tilltalande bild för de fattiga barnen och ungdomarna i Neapels ghettoliknande förorter.
Författaren och Italienkännaren Tomas Lappalainen ger i sin välskrivna, mera strikt historiska och sociologiska bok Camorra (Fischer & co) bakgrunden till Savianos berättelse. Han konstaterar att det snarare var camorran som stod förebild för författaren Mario Puzos böcker om gudfadern än den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Camorran är nämligen en äldre, våldsammare och mer teatralisk sammanslutning än Cosa Nostra, vars medlemmar i högre grad kommer från den jordägande medelklassen. Medan Cosa Nostra enligt egen retorik velat skapa en antistat och oftare mördar människor ur eliten, lever den stadsbaserade camorran enligt sig själva i symbios med staten och mördar oftare vanliga arbetare. Konflikten mellan camorran och staten har trots det under senare år varit hård med våldsamma konfrontationer och maxiprocessen Spartacus efter kriget mellan klanen di Lauro och Spanjorerna, medan Cosa Nostra i stället funnit sätt att samverka med staten som gjort dem mer eller mindre osynliga i medierna.
Klanerna har genom historien haft olika stor betydelse i Neapels samhällsliv. Deras betydelse har ökat på senare år i takt med fördjupade klassklyftor på grund av inflyttningen till en redan tätbefolkad stad. Den legendariska bossen Rafaele Cutulo var kanske den första som medvetet exploaterade klassklyftorna för att värva medlemmar till sin nya camorristi-organisation, NCO, la Nuova Camorra Organizzata. När han talade under 1970 och 1980-talen lät han försåtligt nog som en Lenin, men hans största insatts var att inleda camorrans modernisering. Hans retorik skiljer sig ordentligt från den retorik den nya tidens bossar använder. Cosimo di Lauro låter mer som en företagsledare vilken som helst.
Rafaele Cutulo blev efterhand mycket mäktig trots att han suttit i fängelse halva sitt liv. Det hindrade honom nämligen inte att under sina glansdagar dirigera både sina militära styrkor och affärer från cellen bland annat via artiklar i pressen. Dessutom har han gett ut en ohyggligt cynisk och patetisk diktsamling, Poesie e pensieri(Dikt och tankar) som är ett slags bibel för Cutulus anhängare. Den innehåller bland annat en dikt till en liten pojke vars föräldrar han precis mördat, där innebörden är att föräldrarna fick skylla sig själva.
Från fängelset kunde Cutulu vara mellanhand i den så kallade Cirilloaffären, då det kristdemokratiska regionsrådet Ciro Cirillo som kidnappats av Röda Brigaderna 27 april 1981, kunde släppas tre månader senare. Under förhandlingarna om gisslan tog Cutulo emot höga funktionärer ur Kristdemokraterna, säkerhetstjänsten och frimurarlogen P2 inne i fängelset. Genom sitt kontaktnät kunde sedan Cutulo arrangera Cirillos frisläppande på ett för alla parter lönsamt sätt.
Lappalainen uppmärksammar också könsrelationerna i klanerna. Camorran liksom Cosa Nostra består huvudsakligen av patriarkala strukturer. Männen håller fast vid äktenskapet som konvention och även om hon inte är ”rätt” kvinna för honom bör han ta hand om henne och se till att fru och barn respekteras. Därutöver kan han diskret göra som vill. Denna patriarkala modell har dock hela tiden haft sprickor och aldrig varit entydig. Kvinnor har i själva verket haft ett betydande inflytande i den neapolitanska kulturen. Termen Maestra illustrerar en stark kvinna och ordet har funnits i området mycket länge, exempelvis beskrivs den handlingskraftiga Conetta, en knivbärande hustru till en camorrista från början av förra seklet som en Maestra av sin dotterdotter. Från nyare tid är kanske Anna Mazza den mest kända. Hon var en av de första kvinnorna i Italien att dömas för maffiabrott på 1970-talet.
Saviano påpekar att Neapel är en av Europas värst drabbade städer när det gäller mord och annan kriminell verksamhet. Maffiamorden i södra Italien står för fler antal döda än vad oroligheterna i Irland gjorde under engelsmännens krig mot IRA eller vad kriget mot ETA i Spanien gör. I Italien pågår en lågintensiv väpnad konflikt som är osynlig i konfliktvetenskapliga framställningar. Lappalainen visar att denna konflikt mellan kapitalister inom den liberala doktrinen pågått länge och att camorran såväl stärkts som följt med i den ekonomiska utveckling som kapitalets globalisering inneburit.
Saviano och Lappalainens böcker kompletterar varandra utmärkt. Tillsammans skissar de en mörk bild av terror och krig som utkämpas i det vackra och välmående Italien. En bild som borde stämma till eftertanke i vårt självtillräckliga Europa nästa gång vi vill kritisera ett utfattigt land i Afrika eller Asien.
publicerad i Arbetaren
Gomorra är ett kriminologiskt arbete, ett reportage och en dokumentärroman på en och samma gång. Med en blommig, livfull men exakt och effektiv prosa tar Saviano, själv uppväxt i Camorraland, oss med på sin Vespa till de platser där terrorn härskar och där krig utkämpas mitt i ett av Europas rikaste och enligt många, fredligaste länder.
Camorran som håller stora delar av södra Italien i skräck, är numera präglad av vanlig liberal företagsanda eftersom klanerna följer samhällsutvecklingen. De har brutit sina tidigare feodala företagsstrukturer för att istället skapa en inre marknad av småföretag som konkurrerar sinsemellan om att sälja och köpa tjänster och produkter till klanerna till förmånliga priser. Men det är också en globaliserad nyliberalism där klanerna, som var först i Europa med att på allvar etablera sig i Kina, driver handel, företag och verksamheter på flera håll i exempelvis Balkanländerna, Afrika och Latinamerika.
Maffiaföretagen ingår i en marknad i symbios med Italiens övriga ekonomi. Klanerna utnyttjar sitt trots mot Italiens regler och lagar som konkurrensfördelar, vilket i sin tur gör camorrans verksamhet extremt lönsam. Det skapas en kraftigt expansiv informell marknad som förser tusentals italienare med jobb - underbetalda och finansierade med svarta pengar – vilket i sin tur höjer köpkraften hos människor som annars vore arbetslösa.
Dagens maffiaverksamhet har med andra ord mycket lite att göra med den släktrelaterade småkriminalitet, spel och beskyddarverksamhet Mario Puzo och Francis Ford Coppola tecknade i romanen och filmerna om Gudfadern. Nuförtiden exploateras flera helt olika affärsområden. En stor del består förstås av kriminella verksamheter som till exempel narkotikahandeln. Här finns inga likheter med den samvetstyngde Marlon Brandos gudfader, som inte ville sälja knark till småbarn. Kokain har genom camorrans försorg förvandlats från en överklassdrog till en drog för skötsamma arbetare och medelklass. Handeln med heroin utvecklas genom användningen av narkomaner som mänskliga försökskaniner i en hantering där anständighetens gräns passerats tiofalt.
Affärsområden i juridikens gråzon ägnas stor uppmärksamhet, särskilt betydelsefull är vapen och cigarettsmugglingen. Handeln med det lätthanterliga och populära automatgeväret AK47-Kalasjnikov är det segment av vapenmarknaden som favoriserats. Camorran är leverantörer åt såväl syskonorganisationer i södra Italien som i Balkanländerna. Men de förser även afrikanska gerillaarméer, colombianska drogkarteller och ETA.
Cigarettsmuggling ses av historiska skäl som en legitim, om än inte laglig verksamhet, i stora delar av Neapel. Försäljningen av piratvarumärken i USA och Latinamerika är ett inkomstbringande marknadsfält. Camorran bedriver också sådan verksamhet som på andra platser vore legal men inte är det här just därför att produktionen pågår helt på svarta marknaden; cementtillverkning, sophantering av Neapels ständigt växande sopberg och leveranser av designkläder till Milanos och Roms modehus som säljs vidare till bland annat Hollywoods superstjärnor.
Sammanlagt beräknas de fyra stora maffiaorganisationerna i Italien, sicilianska Cosa Nostra, camorran, 'Ndrangheta i Kalabrien och Sacra Corona Unita i Apulien dra in lika mycket pengar årligen som den svenska staten, det vill säga cirka 1000 miljarder kronor.
Eftersom Syditalien är ett av Europas fattigaste och mest eftersatta områden med en stor arbetslöshet har camorrans och de andra maffiaorganisationernas kapital och strukturer accepterats av såväl politiker som invånare. De skapar arbete och kapitalinflöde. Men marknadens funktioner utlöser inte sällan krig mellan klanernas militära grenar. Nu senast 2004-2005 då den härskande klanen di Lauro utmanades av en utbrytargrupp, kallad Spanjorerna, som ville etablera sig som självständiga entreprenörer på ett segment av Neapels narkotikamarknad.
Striderna 2004 krävde 142 dödsoffer och ytterligare 90 människoliv togs under konfliktens påföljande år. Klanen di Lauros bossar, Paulo och Cosimo di Lauro arresterades. När sonen Cosimo di Lauro greps utanför sitt hus visade han hur camorran marknadsför sig själv inför Neapels invånare. Cosimo di Lauro började inte skjuta villt när karabinjärerna kom för att hämta honom. I stället drog han en vattenkam genom håret, knöt upp det i en hästsvans och hängde på sig en snygg läderpaj. Eftersom han haltade tog han diskret en karabinjär under armen när han gick ut för att möta det stora pressuppbådet. Gripandet följdes av omfattande kravaller eftersom invånarna i de områden klanen härskade ville visa inför far och son di Lauro att det inte var de som förrått dem.
Bilden på di Lauro som vore han en Tony Soprano i David Chases teveserie Sopranos spreds snabbt och inom en vecka prydde den neapolitanska tonåringars skärmsläckare i mobiltelefonerna. I en av Neapels mest beryktade förorter Casal di Principe lät bossen Walter Schiavone, då han fortfarande ledde den militära delen av klanen Calesarna, till och med bygga sin egen villa som en kopia av Tony Montanas hus i filmen Scarface. Han räckte helt enkelt över en videokopia av filmen till byggherren och sade ”bygg den här villan”.
Den bild camorran lanserat sig genom är den kommersiella Hollywood-bilden av den framgångsrika underdogen som i strid mot lagen blir miljonär, en perverterad form av den amerikanska drömmen. Men det är en tilltalande bild för de fattiga barnen och ungdomarna i Neapels ghettoliknande förorter.
Författaren och Italienkännaren Tomas Lappalainen ger i sin välskrivna, mera strikt historiska och sociologiska bok Camorra (Fischer & co) bakgrunden till Savianos berättelse. Han konstaterar att det snarare var camorran som stod förebild för författaren Mario Puzos böcker om gudfadern än den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Camorran är nämligen en äldre, våldsammare och mer teatralisk sammanslutning än Cosa Nostra, vars medlemmar i högre grad kommer från den jordägande medelklassen. Medan Cosa Nostra enligt egen retorik velat skapa en antistat och oftare mördar människor ur eliten, lever den stadsbaserade camorran enligt sig själva i symbios med staten och mördar oftare vanliga arbetare. Konflikten mellan camorran och staten har trots det under senare år varit hård med våldsamma konfrontationer och maxiprocessen Spartacus efter kriget mellan klanen di Lauro och Spanjorerna, medan Cosa Nostra i stället funnit sätt att samverka med staten som gjort dem mer eller mindre osynliga i medierna.
Klanerna har genom historien haft olika stor betydelse i Neapels samhällsliv. Deras betydelse har ökat på senare år i takt med fördjupade klassklyftor på grund av inflyttningen till en redan tätbefolkad stad. Den legendariska bossen Rafaele Cutulo var kanske den första som medvetet exploaterade klassklyftorna för att värva medlemmar till sin nya camorristi-organisation, NCO, la Nuova Camorra Organizzata. När han talade under 1970 och 1980-talen lät han försåtligt nog som en Lenin, men hans största insatts var att inleda camorrans modernisering. Hans retorik skiljer sig ordentligt från den retorik den nya tidens bossar använder. Cosimo di Lauro låter mer som en företagsledare vilken som helst.
Rafaele Cutulo blev efterhand mycket mäktig trots att han suttit i fängelse halva sitt liv. Det hindrade honom nämligen inte att under sina glansdagar dirigera både sina militära styrkor och affärer från cellen bland annat via artiklar i pressen. Dessutom har han gett ut en ohyggligt cynisk och patetisk diktsamling, Poesie e pensieri(Dikt och tankar) som är ett slags bibel för Cutulus anhängare. Den innehåller bland annat en dikt till en liten pojke vars föräldrar han precis mördat, där innebörden är att föräldrarna fick skylla sig själva.
Från fängelset kunde Cutulu vara mellanhand i den så kallade Cirilloaffären, då det kristdemokratiska regionsrådet Ciro Cirillo som kidnappats av Röda Brigaderna 27 april 1981, kunde släppas tre månader senare. Under förhandlingarna om gisslan tog Cutulo emot höga funktionärer ur Kristdemokraterna, säkerhetstjänsten och frimurarlogen P2 inne i fängelset. Genom sitt kontaktnät kunde sedan Cutulo arrangera Cirillos frisläppande på ett för alla parter lönsamt sätt.
Lappalainen uppmärksammar också könsrelationerna i klanerna. Camorran liksom Cosa Nostra består huvudsakligen av patriarkala strukturer. Männen håller fast vid äktenskapet som konvention och även om hon inte är ”rätt” kvinna för honom bör han ta hand om henne och se till att fru och barn respekteras. Därutöver kan han diskret göra som vill. Denna patriarkala modell har dock hela tiden haft sprickor och aldrig varit entydig. Kvinnor har i själva verket haft ett betydande inflytande i den neapolitanska kulturen. Termen Maestra illustrerar en stark kvinna och ordet har funnits i området mycket länge, exempelvis beskrivs den handlingskraftiga Conetta, en knivbärande hustru till en camorrista från början av förra seklet som en Maestra av sin dotterdotter. Från nyare tid är kanske Anna Mazza den mest kända. Hon var en av de första kvinnorna i Italien att dömas för maffiabrott på 1970-talet.
Saviano påpekar att Neapel är en av Europas värst drabbade städer när det gäller mord och annan kriminell verksamhet. Maffiamorden i södra Italien står för fler antal döda än vad oroligheterna i Irland gjorde under engelsmännens krig mot IRA eller vad kriget mot ETA i Spanien gör. I Italien pågår en lågintensiv väpnad konflikt som är osynlig i konfliktvetenskapliga framställningar. Lappalainen visar att denna konflikt mellan kapitalister inom den liberala doktrinen pågått länge och att camorran såväl stärkts som följt med i den ekonomiska utveckling som kapitalets globalisering inneburit.
Saviano och Lappalainens böcker kompletterar varandra utmärkt. Tillsammans skissar de en mörk bild av terror och krig som utkämpas i det vackra och välmående Italien. En bild som borde stämma till eftertanke i vårt självtillräckliga Europa nästa gång vi vill kritisera ett utfattigt land i Afrika eller Asien.
publicerad i Arbetaren
Södra afrikas musikrebeller
1977 slog punken ner i Europa som Clashs Paul Simonons elbas mot scengolvet. Det var då Sex Pistols släppte sitt ryktbara album "Nevermind the bollocks". BBC svartlistade deras hitlåt "God save the queen" som blev listtvåa trots att den inte kunde spelas. Ett ganska oskyldigt exempel på statlig repression. På andra platser bekämpar myndigheterna musiken med alla till buds stående medel. Året punken slog igenom, 1977, pågick en hård strid mellan myndigheterna och södra Afrikas musiker.
Den afrikanska musikern Thomas Mapfumo och hans långa dreadlocks irriterade de rhodesiska myndigheterna. Det var inte bara det att han självsvåldigt hävt förbudet mot att spela det traditionella instrumentet mbira genom att härma det med sin elgitarr. Mbiran, som är ett slags fingerpiano inuti i en stor kalebass, ger en mycket speciell ton. Elgitarren som lät likadant kunde inte gärna de rhodesiska politikerna förbjuda. De misstänkte dessutom att han sjöng politiska sånger om afrikanskt självbestämmande på shona, ett afrikanskt språk, som de hade svårt att förstå. Men det mest störande var ändå att han blivit omåttligt populär genom att blanda amerikanska och europeiska musikinstrument och stilar med folkmusiken på shona. Denna kombination gav upphov till en ny musikstil, vars namn också oroade myndigheterna, nämligen chimurenga, som betyder "kamp" på shona.
Rhodesia var ännu världens hårdaste apartheidstat. Landet hade ensidigt förklarat sig självständigt under den dåvarande presidenten Ian Smith 1965. Officiellt hette landet sedan 1970 Republiken Rhodesia. Från självständigheten och framåt skulle rasåtskillnadspolitiken djupna till ren despoti. Situationen nådde kokpunkten 1972 då flera olika politiska organisationer såg sig tvungna att gripa till vapen. Där fanns ZIPRA, Joshua Nkomos parti ZAPU:s väpnade gren och ZANLA som var Robert Mugabes ZANU:s militära gren. Båda var marxistiska och gick under det gemensamma namnet PF (Patriotiska fronten). Kampen för en afrikansk stat kallade de Chimurenga, som Mapfumos musik.
Thomas Mapfumo var född 1945 i Marondera, söder om Salisbury och flyttade till Mbare som tioåring. Det var där han som nybliven radiolyssnare bjöds på jazz, soul och rumba från Johannesburg och Bulawayo i Ndebeleland. Musiken tog ett fast grepp om tioåringen som i gymnasiet anslöt sig till musikgruppen Zutu Boys.
Det var dock tillsammans med gitarristen Joshua Dube som Mapfumo tog sig an arbetet med att popularisera folkmusiken med ett eget sound och det var orsaken till att hans musik blev politisk dynamit. Myndigheterna ansåg nämligen att folkmusik definitionsmässigt var subversiv. Bandet Acid Band spelade pop med folkmusiken som bas. Det bildades 1977 och skulle byta namn till Blacks Unlimited 1978. Med dem skapade Mapfumo det unika soundet mbirapop, som senare blev chimurenga. Texterna propagerade öppet för väpnad revolution med titlar som "Mödrar, sänd era söner i krig". Ingen kunde betvivla att det här var farligt. Framgången med låten Hokoya, 1977, som betyder "Se upp" på shona, gjorde att han sattes 90 dagar i fängelse.
Den nigeriska musikern Fela Kuti brukade beskrivas som en "enmans tornado", eller som Jay Babcock sammanfattade fenomenet Fela Kuti:
– 77 plattor, 27 hustrur, över tvåhundra rättegångar. Ofredad, misshandlad, torterad, fängslad. Två gånger född, en afrobeatens fader. Spiritualist. Pan-afrikanist. Kommunkung. Kompositör, saxofonist, keyboardist, sångare, dansare med en önskan att kandidera till posten som Nigerias president. Det kommer aldrig att finnas någon mer som honom.
Fela Kuti, föddes 1938 i nigerianska Abeokuta, i delstaten Ogun. Hans mamma, Funmilayo Ransome-Kuti var betydelsefull feminist och aktiv i den antikoloniala rörelsen och hans pappa, pastorn Israel Oludotun Ransome-Kuti blev den förste ordföranden i de Nigeriska lärarnas fackförening.
Samtidigt som Fela började studera vid Trinity College of Music grundade han gruppen Koola Lobitos och introducerade den musikstil som skulle göra honom berömd, afrobeat – en fusion av sydstatsjazz, funk och västafrikansk highlife. Det var i USA 1969 som Fela kom att fångas av Black Powers socialistiska och de populära pan-afrikanska idéerna. Koola Lobitos blev till Nigeria 70. När gruppen återvände hem till Lagos bildade Fela Kalakuta-republiken, som senare skulle förklara sig oavhängig från Nigeria; det var en kommun, en inspelningsstudio och ett hem för alla som på något sätt tillhörde bandet.
Fela Kuti var nu på kollisionskurs mot regeringen som han ansåg utgjorde en neokolonial quislingregim. Det brast 1977 då Nigerianska soldater under General Obasanjos junta dödade Felas 77-åriga mamma genom att kasta ut henne från ett fönster i hans villa. Rolling Stones-journalisten Vivien Goldman beskrev situationen så här:
- Arméns barbari – de brände ned hans hus, förstörde all musikutrustning och alla masterinspelningar, våldtog kvinnorna och slog honom medvetslös – gjorde Fela till revolutionär.
Många menar att plattan "Zombie" som kom det här året, 1977, är Felas bästa. Den utgjorde en rasande attack mot militärerna. Han använde metaforen av en zombie för att beskriva militärernas bärsärkargång mot hans familj. Skivan blev omedelbart en storsäljare i Namibia och över hela södra Afrika. Felas musik var hans främsta vapen. Den kritiserade den utbredda korruptionen i landet. Maktmissbruket, neo-kolonialismen, politikerna och våldet. Den var revolutionär, populär och sexig.
Reggaemusikern Lucky Dube sköts i ihjäl på kvällen den 18 oktober 2007 under ett bilkapningsförsök i Rosetteville, en förort till Johannesburg. Sydafrika miste genom denna dramatiska händelse en av sina frihetshjältar.
Lucky Dube var zulu och född 1967 i byn Ermelo i östra Transvaal. Som de flesta afrikanska barn under apartheid började han arbeta tidigt. Det var i skolan som han anslöt sig till rastafarirörelsen. Som 18-åring spelade han mbaqanga, zulupopmusik, i broderns band. Inspirerad av Jimmy Cliff och Peter Tosh spelade han allt oftare reggaelåtar vid sina liveframträdanden, ett ställningstagande mot boernas rasism genom apartheid.
Den första reggaeplattan, Mini-LP:n "Rastas Never Die" sålde dåligt. Ändå förbjöds skivan av regimen 1985. För övrigt samma år som Dube släppte sin första storsäljare "Think About The Children". Därefter skulle hans popularitet ständigt växa tills han nådde global ryktbarhet.Tyvärr i takt med ett växande intresse från censuren. Hitlåt efter hitlåt förbjöds; exempelvis 1986 års "Slave" och 1989 års "Together As One" tillhörde dem som stoppades.
Dessa tre afrikanska musikrebeller tillhör de mest uppkäftiga. De stred mot alla sorters maktmissbruk. Thomas Mapfumo släppte 1989 plattan "Corruption", som inte skrädde orden om Mugabes regim. Mugabe svarade med att trakassera Mapfumo, han anklagades bland annat för att ha handlat med stulna bilar. Mapfumo fann efterhand det omöjligt att fortsätta leva i Zimbabwe så han flyttade till amerikanska Oregon i slutet av 1990-talet, där han nu lever. Fela Kuti avled den 2 augusti 1997 av en AIDS-relaterad sjukdom. Hans kropp vilar utanför huset i Kalakuta men hans idéer lever vidare i slummen.
publicerad i Arbetaren
Den afrikanska musikern Thomas Mapfumo och hans långa dreadlocks irriterade de rhodesiska myndigheterna. Det var inte bara det att han självsvåldigt hävt förbudet mot att spela det traditionella instrumentet mbira genom att härma det med sin elgitarr. Mbiran, som är ett slags fingerpiano inuti i en stor kalebass, ger en mycket speciell ton. Elgitarren som lät likadant kunde inte gärna de rhodesiska politikerna förbjuda. De misstänkte dessutom att han sjöng politiska sånger om afrikanskt självbestämmande på shona, ett afrikanskt språk, som de hade svårt att förstå. Men det mest störande var ändå att han blivit omåttligt populär genom att blanda amerikanska och europeiska musikinstrument och stilar med folkmusiken på shona. Denna kombination gav upphov till en ny musikstil, vars namn också oroade myndigheterna, nämligen chimurenga, som betyder "kamp" på shona.
Rhodesia var ännu världens hårdaste apartheidstat. Landet hade ensidigt förklarat sig självständigt under den dåvarande presidenten Ian Smith 1965. Officiellt hette landet sedan 1970 Republiken Rhodesia. Från självständigheten och framåt skulle rasåtskillnadspolitiken djupna till ren despoti. Situationen nådde kokpunkten 1972 då flera olika politiska organisationer såg sig tvungna att gripa till vapen. Där fanns ZIPRA, Joshua Nkomos parti ZAPU:s väpnade gren och ZANLA som var Robert Mugabes ZANU:s militära gren. Båda var marxistiska och gick under det gemensamma namnet PF (Patriotiska fronten). Kampen för en afrikansk stat kallade de Chimurenga, som Mapfumos musik.
Thomas Mapfumo var född 1945 i Marondera, söder om Salisbury och flyttade till Mbare som tioåring. Det var där han som nybliven radiolyssnare bjöds på jazz, soul och rumba från Johannesburg och Bulawayo i Ndebeleland. Musiken tog ett fast grepp om tioåringen som i gymnasiet anslöt sig till musikgruppen Zutu Boys.
Det var dock tillsammans med gitarristen Joshua Dube som Mapfumo tog sig an arbetet med att popularisera folkmusiken med ett eget sound och det var orsaken till att hans musik blev politisk dynamit. Myndigheterna ansåg nämligen att folkmusik definitionsmässigt var subversiv. Bandet Acid Band spelade pop med folkmusiken som bas. Det bildades 1977 och skulle byta namn till Blacks Unlimited 1978. Med dem skapade Mapfumo det unika soundet mbirapop, som senare blev chimurenga. Texterna propagerade öppet för väpnad revolution med titlar som "Mödrar, sänd era söner i krig". Ingen kunde betvivla att det här var farligt. Framgången med låten Hokoya, 1977, som betyder "Se upp" på shona, gjorde att han sattes 90 dagar i fängelse.
Den nigeriska musikern Fela Kuti brukade beskrivas som en "enmans tornado", eller som Jay Babcock sammanfattade fenomenet Fela Kuti:
– 77 plattor, 27 hustrur, över tvåhundra rättegångar. Ofredad, misshandlad, torterad, fängslad. Två gånger född, en afrobeatens fader. Spiritualist. Pan-afrikanist. Kommunkung. Kompositör, saxofonist, keyboardist, sångare, dansare med en önskan att kandidera till posten som Nigerias president. Det kommer aldrig att finnas någon mer som honom.
Fela Kuti, föddes 1938 i nigerianska Abeokuta, i delstaten Ogun. Hans mamma, Funmilayo Ransome-Kuti var betydelsefull feminist och aktiv i den antikoloniala rörelsen och hans pappa, pastorn Israel Oludotun Ransome-Kuti blev den förste ordföranden i de Nigeriska lärarnas fackförening.
Samtidigt som Fela började studera vid Trinity College of Music grundade han gruppen Koola Lobitos och introducerade den musikstil som skulle göra honom berömd, afrobeat – en fusion av sydstatsjazz, funk och västafrikansk highlife. Det var i USA 1969 som Fela kom att fångas av Black Powers socialistiska och de populära pan-afrikanska idéerna. Koola Lobitos blev till Nigeria 70. När gruppen återvände hem till Lagos bildade Fela Kalakuta-republiken, som senare skulle förklara sig oavhängig från Nigeria; det var en kommun, en inspelningsstudio och ett hem för alla som på något sätt tillhörde bandet.
Fela Kuti var nu på kollisionskurs mot regeringen som han ansåg utgjorde en neokolonial quislingregim. Det brast 1977 då Nigerianska soldater under General Obasanjos junta dödade Felas 77-åriga mamma genom att kasta ut henne från ett fönster i hans villa. Rolling Stones-journalisten Vivien Goldman beskrev situationen så här:
- Arméns barbari – de brände ned hans hus, förstörde all musikutrustning och alla masterinspelningar, våldtog kvinnorna och slog honom medvetslös – gjorde Fela till revolutionär.
Många menar att plattan "Zombie" som kom det här året, 1977, är Felas bästa. Den utgjorde en rasande attack mot militärerna. Han använde metaforen av en zombie för att beskriva militärernas bärsärkargång mot hans familj. Skivan blev omedelbart en storsäljare i Namibia och över hela södra Afrika. Felas musik var hans främsta vapen. Den kritiserade den utbredda korruptionen i landet. Maktmissbruket, neo-kolonialismen, politikerna och våldet. Den var revolutionär, populär och sexig.
Reggaemusikern Lucky Dube sköts i ihjäl på kvällen den 18 oktober 2007 under ett bilkapningsförsök i Rosetteville, en förort till Johannesburg. Sydafrika miste genom denna dramatiska händelse en av sina frihetshjältar.
Lucky Dube var zulu och född 1967 i byn Ermelo i östra Transvaal. Som de flesta afrikanska barn under apartheid började han arbeta tidigt. Det var i skolan som han anslöt sig till rastafarirörelsen. Som 18-åring spelade han mbaqanga, zulupopmusik, i broderns band. Inspirerad av Jimmy Cliff och Peter Tosh spelade han allt oftare reggaelåtar vid sina liveframträdanden, ett ställningstagande mot boernas rasism genom apartheid.
Den första reggaeplattan, Mini-LP:n "Rastas Never Die" sålde dåligt. Ändå förbjöds skivan av regimen 1985. För övrigt samma år som Dube släppte sin första storsäljare "Think About The Children". Därefter skulle hans popularitet ständigt växa tills han nådde global ryktbarhet.Tyvärr i takt med ett växande intresse från censuren. Hitlåt efter hitlåt förbjöds; exempelvis 1986 års "Slave" och 1989 års "Together As One" tillhörde dem som stoppades.
Dessa tre afrikanska musikrebeller tillhör de mest uppkäftiga. De stred mot alla sorters maktmissbruk. Thomas Mapfumo släppte 1989 plattan "Corruption", som inte skrädde orden om Mugabes regim. Mugabe svarade med att trakassera Mapfumo, han anklagades bland annat för att ha handlat med stulna bilar. Mapfumo fann efterhand det omöjligt att fortsätta leva i Zimbabwe så han flyttade till amerikanska Oregon i slutet av 1990-talet, där han nu lever. Fela Kuti avled den 2 augusti 1997 av en AIDS-relaterad sjukdom. Hans kropp vilar utanför huset i Kalakuta men hans idéer lever vidare i slummen.
publicerad i Arbetaren
söndag 11 maj 2008
Guns and God
”Guns and God”, så sammanfattade Barack Obama nyligen Pennsylvanias mentalitet. En rätt träffande beskrivning av den ständigt växande kristna höger som spås lägga sin röst på den republikanske kandidaten John McCain. Nu har även journalisten Chris Hedges tecknat ett porträtt av denna rörelses radikalaste aktivister, den fundamentalistiska dominioniströrelsen i sin bok Amerikanska fascister (Ordfront). Han anser dem vara ett växande hot mot demokratin.
Det var med hjälp av den amerikanska kristna högern som George W. Bush kunde ta makten. Dess inflytande fortsätter att öka. Deras agenda kan beskrivas som en klassisk fascism, menar författaren Umberto Eco som skrivit bokens förord, och likställer den med Mussolinis Italien och förkrigstidens Tyskland. Den förre utrikeskorrespondenten Chris Hedges som bland annat mottagit Amnesty Internationals journalistpris för mänskliga rättigheter och ett Pulitzerpris för sin förklarande journalistik ägnar bokens kapitel åt genomlysning av den här rörelsens ideologi, praktik och strategi.
Det är en skrämmande bild som framträder. Här finns bland annat rörelsen som vill att skapelseberättelsen ska behandlas på grundskolans biologilektioner som en vetenskap likvärdig med darwinismen. Under det nya namnet Intelligent Design ska barnen lära sig att jorden är 6 000 år gammal; Gud skapade människor och dinosaurier på sjätte dagen, men att dinosaurierna var vegetarianer. Inga dinosaurier åt kött, inte ens Tyrannosaurus rex, som använde sina långa sågbladsliknande huggtänder för att äta ”meloner direkt från stjälken”; Noah tog som bekant med sig två av varje sort i arken, detta gällde även dinosaurier (det fanns bara fem olika typer av dinosaurier, och Noah valde ut ungarna för att de skulle få plats i arken). Att de ändå inte överlevde berodde inte på människan (!) utan på att de inte kunde ställa om sig till de klimatförändringar som syndafloden fört med sig.
Dominioniströrelsen använder sig av diskreta metoder, kamouflerade till kristen och patriotisk retorik, för att ta sig in på en lång rad områden i det amerikanska samhällslivet i syfte att påverka. För detta ändamål har de systematiskt byggt upp nätverk av rika inflytelserika affärsmän och mediepersonligheter. De har skapat egna så kallade ”pratradiostationer”, vars inflytande är betydligt större än deras svenska motsvarigheter, och även egna tevekanaler.
I sin propaganda använder de sig av ett Orwellikt nyspråk, där de ger helt nya betydelser åt ord som kärlek och frihet. Intelligent Design-rörelsen, som är en del av dominioniströrelsen, bygger museer och betalar föregivna forskare, för att de ska argumentera för skapelseberättelsen och därigenom påverka en yngre generation. Forskarnas vetenskapliga jargong ska gömma det faktum att det inte finns tillstymmelse till bevis för det de argumenterar för. Det finns flera sammanslutningar av dominionister som är verksamma inom olika fält; några består av ”botade” homosexuella som numera blivit heterosexuella och istället ”botar” andra homosexuella, de finns de som arbetar för att stoppa och censurera filmer och böcker som de anser vara omoraliska, andra som tagit sig in i beslutande instanser och i domstolar och ytterligare några som hotar och genomför attentat mot abortläkare.
Dominioniströrelsen, menar Hedges, har sprungit fram ur en teologisk riktning som kallas kristen rekonstruktionism, som syftar till att politisera religionen. Han fruktar att den så småningom kommer att helt rasera de kristna och demokratiska värderingar, som han menar USA vilar på. Det är vanligt bland rörelsens pastorer att hävda att USA ursprungligen är en kristen teokrati.
I dominionisternas världsbild, med kopplingar till Ku Klux Klan och fascistpartiet, urskiljer Chris Hedges den hatfyllda ”vi mot dem”-retorik som han känner igen från de krigsskådeplatser han ofta rapporterat från, som Bosnien och Mellanöstern. Här finns vapenskramlet, korstågsandan och maskuliniteten. Jesus avbildas inom rörelsen alltid som en ultramaskulin Rambo, helt utan veka drag. Liksom i Mel Gibsons påkostade film ”Passion of the Christ” är dominionisternas Jesus hård mot smärta.
Chris Hedges styrka är att han delar sin kristna tro med den grupp han undersöker. I de avsnitt där han går i polemik med rörelsen gör han därför ett mera sansat intryck än journalisten och författaren Christopher Hitchens och evolutionsbiologen Richard Dawkins, som ofta tenderar att spy galla över dem. Hitchens och Dawkins är så ivriga att vinna den vetenskapliga segern över Gud som vanns redan för två hundra år sedan att de skjuter över målet. Dominionismen är en politisk rörelse i första hand, inte en religiös. Här gör Hedges misstaget att han överhuvudtaget inlåter sig i polemik med dem istället för att, som exempelvis religionsvetaren Mattias Gardell gjort i boken Rasrisk, nöja sig med att beskriva dem. Deras tokerier faller ju på eget grepp.
Den här sortens tokfundamentalism är inget vi i Sverige blivit förskonade från. Med jämna mellanrum dyker snarlika rörelser upp i debatten. Bland annat när det gäller friskolor som vissa svenska debattörer ivrigt försvarar. Kanske är ordet fascism för starkt att använda om exempelvis maranatarörelsen, men i sin hårt kritiserade hemundervisning får, enligt DN (den 8 april 2008) ”barnen lära sig att evolutionsteorin är ’ett synsätt av många’ på människans tillkomst”. Maranatarörelsen tillämpar hjärntvätt och barnaga, eller som andra än de själva väljer att kalla det, barnmisshandel, allt enligt Tage Johansson som är ordförande och förkunnare i Maranata. Enligt honom kallar de sig själva för fundamentalister.
Det finns även andra tokfundamentalistiska grupper i Sverige som vill driva konfessionella friskolor, exempelvis Livets Ord. Därför borde flera av våra svenska beslutsfattare läsa ”Amerikanska fascister”. Boken rekommenderas också till andra politiker som tycker att konfessionella friskolor är viktiga för demokratin. Enligt Chris Hedges är i vart fall den kristna högerns friskolor demokratins dödgrävare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)