Mannen som blek i ansiktet vände sig om, och ropade att han blivit träffad hette Hugh Gilmore:
Vi trodde att han menade att fallskärmsjägarna träffat honom med de vanliga gummikulorna som användes under de kravaller som ägt rum i flera år, såväl i Derry som i andra irländska städer. Därför sa jag åt honom att inte vara dum. Men när han vek ihop sig kunde vi se utgångssåret,minns den irländske aktivisten och fotografen Eamon Melaugh med djup röst. Det blev hans bilder som mer än något annat skulle föreviga denna fruktansvärda dag.
Hugh Gilmore omkom kort efter träffen trots en tillskyndande sjuksköterskestudents desperata försök att rädda honom. Han blev 17 år. Eamon Melaugh gick väldigt nära honom uppe på Rossville Street och hade sånär träffats han också.
Trots att det kalla klara vädret bet lite i huden på demonstranterna denna söndag 30 januari, 1972 hade optimismen varit stor när de samlades. Men det som nu höll på att ske var den veritabla katastrof som alla i Irland känner under namnet Bloody Sunday - den Blodiga söndagen. 13 människor hade när kvällen inföll skjutits ihjäl av brittiska fallskärmssoldater, en dog senare. 12 sårades:
Det var bara män i vapenför ålder som dödades. Säkert var det en medveten strategi. Britterna ville bryta kampviljan bland de våra. Men att skuta ihjäl dem var det dummaste de gjort. Istället för att få slut på IRA:s väpnade kampanjer, blev det tvärt om.
Utanför IRA: s kontor i hela Nordirland ställde sig nu unga män i kö för att låta värva sig. Medborgarrättsrörelsens olika organisationer med sina ickevåldskampanjer som alla krävde lika rösträtt, bostäder åt alla och arbete till envar skulle falla i bakgrunden. Eamon Melaugh var medborgarrättsaktivist och hade sedan flera år deltagit som talare och aktivist vid hundratals möten:
Jag är socialist, vegetarian och pacifist. Därför var jag mot den väpnade kampen. I likhet med tusentals andra irländare såg jag med förskräckelse en desperat generation gripa till vapen.
Bland de som dödades under den 30 januari, var alla irländare och ingen beväpnad. Inget våld hade förekommit från irländarnas sida, bortsett från den stenkastning som barnen regelmässigt utsatte britterna för i slutet av demonstrationerna:
Det är sant att IRA besköt britterna den dagen. Det hände efter blodbadet. En vän till mig som var medlem i en av brigaderna deltog i ett bakhåll mot en fallskärmsjägarpatrull sent på eftermiddagen, berättar Eamon. Men det britterna ofta sagt, att det var irländarna som först sköt. Det stämmer inte.
Den Irländska republikanska armén, IRA, bildades 1919 som en nationalistisk och socialistisk revolutionär militär styrka. Styrkan var resultatet av det blodbad som uppstått när britterna brutalt slagit ned upproret i Dublin under påsken 1916, Easter Rising. IRA skapades av den legendariska revolutionshjälten och befälhavaren Michael Collins. Genom en enastående gerillakampanj, terrorattentat och underrättelsekrig, tvingade de fram ett avtal som visserligen gav självständighet åt republiken, men som också deformerade Irland till ett politiskt missfoster: bara 26 av de 32 grevskapen i Irland kom att utgöra republiken. De sex återstående grevskapen skulle fortsätta vara under Storbritanniens överhöghet och de kallades av lojalisterna för Ulster. För republikanerna låg grevskapen fortfarande i norra Irland, de kallade dem därför för Nordirland eller helt enkelt de Sex grevskapen.
Det gamla IRA skulle komma att föra en tynande tillvaro efter sin seger. Med undantag för enstaka kampanjer under sent 1950-tal gjorde organisationen inte mycket väsen ifrån sig. De många inbördes slitningarna passiviserade denna annars så stridbara styrkan. Först under sent 1960-tal verkade organisationen få nytt liv igen.
Det blev lojalisterna som först skulle ta initiativet till den nya tidens blodiga våldskampanjer. I mars 1966 bildade aktivisterna på Shankill Road i Belfast den paramilitära organisationen Ulster Volunteer Force, UVF. Det var UVF som först dödade människor i det nya inbördeskrig som kom att kallas The Troubles. Kriget blev långt. Det skulle vara ända till den 10 april 1998 då Långfredagsavtalet undertecknades. I juni 1966 sköt UVF ihjäl två människor och de skadade två. Det var därför som UVF förklarades illegalt samma månad.
1967 bildades Northern Ireland Civil Rights Association, Nicra. Nicra räknade ursprungligen aktivister ur både de protestantiska och katolska folkgrupperna:
Medborgarrättsrörelsen var en disparat rörelse, här i Derry var vi unga och politiskt radikala, minns Eamon Melaugh. Vi hade bildat Derry Housing Action Committee, DHAC. Men Rörelsen var så bred att några av ledarna i Belfast inte ens ville tala med oss i Derry. De menade att vi bara var bråkmakare. I Nicra var ickevåld vår genomgående taktik. Ghandis frihetskamp i Indien och medborgarrättsrörelsen i USA var våra främsta inspirationskällor.
I augusti 1968 arrangerade Nicra sin första stora demonstration från Coalisland till Dugannon. I oktober var Eamon Melaugh bland arrangörerna i DHAC till en marsch i Derry som stöddes av Nicra, där 77 personer skadades vid en våldsam attack från den protestantiska polisen, Royal Ulster Constabulary, RUC:
När vi ansökte om demonstrationstillstånd valde vi noga att ansöka om att få gå genom de delar av Derry City Center som de omöjligen kunde tillåta oss. När avslaget kom, gick vi ändå. Konfrontationen vi sökte blev därför ofrånkomlig när RUC angrep oss.
Nicras kamp var en rättvisekamp. Parallellerna till afroamerikanernas kamp i USA var inte svåra att se. Fattigdomen bland Derrys katolska befolkning var skriande. Arbetslösheten i de republikanskt dominerade stadsdelarna var nära 70 procent. I exempelvis stadsdelen Bogside var överbefolkningen och den därav följande trångboddheten närmast löjlig. Eamons familj var en av åtta stora barnfamiljer som bodde i ett av de typiska små husen. De delade på en utomhustoalett.
I det nordirländska lokala styrets parlament, Stormont rådde vad som närmast kan beskrivas som en dålig parodi på demokrati. Den ursprungliga principen för val till Stormont var att bara den som ägde sitt hem fick rösta. Katolikerna ägde inte sina hem, de hyrde dem och fick följaktligen inte rösta. I Derrys kommun som har en överväldigande majoritet av katoliker, två tredjedelar ungefär, fick republikanerna åtta av platserna i fullmäktige. Medan unionistpartierna fick 12 platser i valet 1970.
Nicras och medborgarrättsrörelsens krav var en person en röst, en familj ett hus, en arbetare ett arbete. I likhet med den taktik Provisoriska IRA senare skulle använda, ville vi göra Nordirland omöjligt att styra. Vi ville beröva Stormont dess makt för de representerade inte irländarna, säger Eamon. Vi gjorde samarbetet med Stormont omöjligt.
Nicras framgångar blev inledningsvis stora. I april 1969 vann medborgarrättsrörelsens unga ledare Bernadette Devlin/McAliskey valet i Mid Ulster. Hon var då 22 år gammal, retorisk och ägde en enorm karisma, vilket skulle göra henne till en betydelsefull ledare.
Medborgarrättsrörelsens framgångar besvarade den alltmer skrämda unionistiska rörelsen med upptrappning av det militära våldet. Den 12 augusti inleddes de våldsamma gatustrider i Derry som gått till historien som Slaget om Bogside, vilket resulterade i några av Eamon Melaughs starkaste bilder. Striderna inleddes efter att RUC stormat in i Bogside som var No Go area för lojalister, det vill säga att stadsdelen var under republikansk överhöghet och kontroll. De använde sig av såväl vattenkanoner som tårgas och pansarbilar. Med RUC som murbräcka följde sedan en lojalistisk pöbel efter. Bogsides invånare lyckades efter hårda strider kasta ut lojalisterna under kvällen. Men striderna skulle fortsätta dagen efter. De spreds då också över hela Nordirland. Situationen höll på att nå sin absoluta kokpunkt när brittiska armén landsattes i Derry 14 augusti 1969 och dagen efter i Belfast.
Till en början såg vi detta som något bra. Nu skulle våldet snart dämpas, berättar Eamon.
Det verkade först som om han skulle få rätt. Armén upprättade fredslinjer i västra och norra Belfast. De ökända B-specials förbjöds och RUC moderniserades.
I december det året splittrades IRA. Det var en militant revolutionär gren kallad Provisoriska IRA, PIRA som bröt sig ur under en nybildad militärstabs ledning. I januari påföljande år bildades det politiska partiet Provisoriska Sinn Fein. Det gamla IRA kallade sig nu för officiella IRA, OIRA. Bildandet av PIRA var ett resultat av att IRA i mångas ögon verkade handfallna. De tvekade att ta till vapen för att försvara katolikerna också mot britternas och protestanternas direkta överfall. Men det skulle dröja till i februari 1971 innan PIRA sköt ihjäl den första brittiska soldaten på Nordirland.
Under de första oroligheterna omedelbart efter britternas direkta intervention hade IRA marginell betydelse. Och som social rörelse kunde det nu ha utvecklats till ett irländskt svar på Black Panther Movement. De kunde ha blivit en milis med enbart defensivt syfte. Men politikerna ville ha det på annat sätt.
Medborgarrättsmarschen 30 januari, 1972 hade 20 000 deltagare. Våldet på Nordirland hade sedan många år varit avtagande i förhållande till antalet dödsoffer per år. Visst hade kravaller hela tiden förekommit. En vecka före den Blodiga söndagen hade exempelvis en mindre demonstration mot interneringarna ägt rum utanför interneringslägret Magilligan inte långt från Derry. Demonstrationen hade brutits upp med extrem våldsamhet av 300 brittiska soldater. Men ingen hade fått sätta livet till.
Arrangörerna ville att marschen skulle bli en seger för ickevåldet. Mot den politik som resulterat i de skriande orättvisorna:
Det här är inget religionskrig – det är ett klasskrig, sa Sinn Feins president Gerry Adams till mig under en diskussion med honom och OIRAs befälhavare Martin McGuinness 1987.
Den uppfattningen delades av Eamon Melaugh och den radikala delen av medborgarrättsrörelsen. Fastän Gerry Adams i likhet med tusentals andra ungdomar kom att gripa till vapen efter händelserna under den Blodiga söndagen.
Jag sade åt mina vänner i OIRA att lägga ned vapnen efter Blodbadet. Jag trodde inte att något gott kunde komma ur den dramatiska utvecklingen efteråt, säger Eamon Melaugh.
Eamon Melaugh fick rätt. Stormont stängdes och direktstyre infördes. I London blev William Whitelaw Storbritanniens första Nordirlandminister. I juli, under den Blodiga fredagen detonerade 22 av IRAs bomber i Belfast under en enda dag. De dödade 11 människor. Brittiska armén tog över No Go - områdena i Derry som dittills hade upprätthållits av IRA. I december spillde oroligheterna över till republiken då Irlands riksdag, Dáil, diskuterade sin antiterrorist-politik och en bomb sprängdes. I slutet av 1972 hade antalet döda per år av konfliktrelaterade orsaker nått en ny rekordnivå.
Under hela kriget i Nordirland tros 3 000 människor ha dödats. De flesta av dem var civila, många var barn. Något som tydligt framkommer i Eamon Melaughs bilder, där han ofta väljer att kontrastera barnet mot soldaten. Men inte en enda människa hade behövt sätta livet till ifall politikerna varit förnuftiga. Det i särklass mesta och värsta våldet var ett resultat av Storbritanniens kolonialpolitik och den därav följande nationalismen.
När oroligheterna började hade jag inte tid att ta fotografier, säger Eamon. Jag var ju i första hand aktivist de två första åren. Men kameran kom att bli min ständiga följeslagare. Det är den fortfarande. Snart kommer en bok med mina bilder från kriget. Den heter Derry - The Troubled Years och ges ut av Guildhall Press.
Sedan många år har Eamon Melaugh varit verksam som fotograf i Indien och rönt stor framgång. Men hans bilder var en gång för länge sedan det avgörande skälet till att många runtom i världen engagerade sig i det som hände i Irland.
Faktaruta om The Troubles begrepp.
Konflikten i Irland har i huvudsak tre sidor. En pro-brittisk, en brittisk och en pro-irländsk. Den pro-brittiska delen av Irlands befolkning är till sitt ursprung huvudsakligen skottar och walesare som Engelsmännen tvångsflyttade till Irland för att genom deras närvaro i Irland kunna behålla kontrollen över kolonin. De kallas protestanter för att majoriteten tillhör den presbyritanska kyrkan, de kallas lojalister för att de ofta är lojala med britterna och unionister för att många av dem vill upprätthålla unionen med Storbritannien. Majoriteten av pro-britterna tillhör Nordirlands överklass i förhållande till pro-irländarna
Den brittiska sidan kallas ofta för engelsmännen. Deras närvaro är främst militär. Det har funnits många olika arméförband i Irland, både vanliga armégruppringar och elitförband som Special Air Service, SAS och fallskärmsjägare. Deras syfte har under olika regeringar, både Labour och Tories, varit det samma: Nordirland måste till varje pris fortsätta vara Storbritanniens koloni.
Den pro-irländska sidan kallas ofta republikaner för att majoriteten vill att de Sex grevskapen ska införlivas i republiken. De kallas katoliker för att många tillhör den Romerskkatolska kyrkan; nationalister för att de tror att hela Irland ska bli en nation. I förhållande till pro-britterna utgör de Nordirlands arbetarklass. Många av dem är därför socialistiska. I Nordirland utgör de en minoritet av befolkningen, därför får de republikanska partierna inte så många röster i lokalvalen.
Organisationer och politiska begrepp:
Apprentice Boys of Derry: En av de protestantiska ordnarna. Det är de som arrangerar den årliga marschen i augusti genom Derry, med samma resultat varje gång. Det blir våldsamma kravaller och ökad spänning.
Árd fheis: iriska politiska partiers årskongresser.
Army Council: IRAs militära stab
B-specials: skapades för att försvara lojalisterna mot IRA. De var exklusivt lojalistiska och förbjöds 1969 men ersattes av Ulster Defence Regiment, UDR 1970
Dáil: Irländska underhuset
Garda Síochána eller Gardia: Iriska polisen
H-block: en del av fängelset Maze som fått sitt namn av sin form. Många av de 200 fångar som får plats där har varit och är republikaner.
Long Kesh: är numera känt som fängelset Maze
Northern Ireland Office: Storbrittaniens Nordirland departement
Orange Order: Den största av de protestantiska ordnarna. De marscherar den 12 juli och orsakar ofta krigsliknande kravaller. En av Irlands värsta hökar, pastor Ian Paisley är orderns starke man. Men han är också medlem av Apprentice Boys of Derry.
PSNI, Police Service of Northern Ireland: Nybilad polismakt enligt ett avtal 4 november 2001
Taoiseach: betyder ordagrant chefen. Men i sammanhanget används begreppet om Irlands premiärminister.
The Falls: Falls Road och andra republikanska områden runt Belfasts City Center
The Shankill: Shankill Road och de lojalistiska områdena kring västra Belfast
Ulster Defence Association, UDA: Den största lojalistiska paramilitära organisationen
Republikanska paramilitärer.
IRAs utbrytare:
Det man oftast menar i dag när man talar om IRA är PIRA eller provisoriska IRA, de kallas ibland också för Provos eller för the Ra. Under senare tid har flera utbrytningar skett den första stora utbrytningen bildade:
Irish National Liberation Army, INLA, 1974: som ursprungligen var en extremt militant grupp av den republikanska rörelsen. Längre fram fick de ofta polisiära uppgifter. Och de fick ibland agera som en milis.
Continuity Irish Republican Army, CIRA: bildades 1990 som partiet Republican Sinn Feins väpnade gren. Termen Continuity syftar på att CIRA inte har undertecknat vapenvilan.
Real IRA, RIRA: består av en utbrytning från PIRA som skedde tidigt 1998. På många håll ansågs det fel av PIRA att lägga ned vapnen. RIRA aktivisterna valde att alls inte hörsamma eldupphöravtalet.
