Så diskuterade WIFT (Women in film and television) återigen kvinnors position i den nordiska filmindustrin på festivalen Nordisk Panorama, under måndagskvällen den 29 september. Liksom vid motsvarande seminarium som jag rapporterade ifrån tidigare i år på Göteborgs filmfestival, var stämningen inte så pigg. Det är fortfarande långt kvar innan de politiska målen är nådda i avseende på såväl representation som filmernas innehåll.
Seminariet, med titeln Backlash eller bullshit, på måndagskvällen diskuterade endast könsrepresentation. Vanja Hermele som är genusforstare och författare drog de bekymmersamma siffrorna, som visade på stagnation sedan det radikala 2004 för jämlikheten inom nordisk film, med smått uppgiven min. Den danska filmregissören Phie Ambo-Nielsen berättade att hon numera lägger en ekonomisk post för barnvakter (!) i sina filmbudgettar. Norska Vigdis Lian som varit norska filminstitutets chef, var vassats bland paneldeltagarna och hade ett genusperspektiv liknade Hermeles. Och producenten och konsulenten vid filminstitutet, Anne-Marie Söhrman Fermelin kunde konstatera att de uppsatta målen inte hade uppnåtts.
Problemen med diskussionen under seminariet var många. Fortfarande diskuterar man inte innehållet i nordisk film alls. Frågeställningar om teman för filmer viftades undan av panelen, som slog fast att den inte ville bestämma vad kvinnliga regissörer ska göra för filmer. Precis som om det vore en ofta diskuterad fråga. Flera aspekter på frågor om representation undveks också nogsamt. Som exempelvis varför det knappast förekommer att kvinnor ur andra etniska grupper än den svenska, gör filmer. Eller hur lång tid det kommer att dröja innan norden får sin första kvinnliga långfilmsregissör ur arbetarklass med annan etnisk bakgrund?
Liksom i min kröniketext i årets första Mana, står diskussionen kvar på samma plats och stampar. Tanken på att danska kvinnliga filmare för upp diskussionen om barnvakter på jobb är självmål. Hade de formulerat tanken på att barnvakterna skulle bestå av inkvoterade män ur överklassen hade det fortfarande varit självmål, om än något mindre.
tisdag 30 september 2008
Tele2 kan inte leverera och ljuger sina kunder rakt i ansiktet
Efter att tele2 i FEM veckors tids ljugit och förhalat, skedde följande konversation i går. Precis som vid ett tiotal tidigare tillfällen under perioden kunde de inte uppfylla något av vad de sade. Ingen tog kontakt med mig, telefonen fungerar fortfarande inte och inte heller vårt internet. Vi har ännu inte fått något erbjudande om mobilt bredband tills problemet är löst. Om inte problemet är löst på torsdag kommer vi att byta leverantör.
Operatör: Marie Gustavsson
System (13:18) Är du kund hos oss idag?:Ja
Marie Gustavsson (13:18): Hej och välkommen till Tele2! Du pratar med Marie Gustavsson. Vad kan jag hjälpa till med?
Användare (13:20): Hej Marie, jag heter xxx. Jag och min sambo,xxx är fortfarande utan både telefon och internet, det har vi varit sedan den 28 i förra månaden
Användare (13:21): Vi är ensamma i fastigheten med detta problem. De andra har abonemang med telia och bredbandsbolaget. Deras telefoner fungerar
Användare (13:21): vad beror det på
Marie Gustavsson (13:22): Vänligen vänta så ska jag undersöka vad som händer.
Marie Gustavsson (13:28): Jag kan tyvärr inte se vad felet beror på bara att teknikerna ska ha detta löst till i morgon.
Användare (13:29): Hur lång tid skulle det ta att byta abomenang? Vårt företag håller på att gå under tillföljd av stoppet
Användare (13:30): Om någon annan kan förse oss med telekabel så är det bättre
Marie Gustavsson (13:31): Det brukar ta 2 veckor. men som sagt så ska detta vara lagat i morgon enligt tekniker.
Användare (13:33): Är det möjligt att ni efter fyra veckors driftstopp kan förse oss med mobiltbredband tills problemet verkligen är löst?
Användare (13:34): teknikerna meddelade senast i fredags att problemet skulle vara löst då, det är inte första gången...
Marie Gustavsson (13:35): Jag har tyvärr ingen befogenhet att skicka ut ett mobiltbredband till er, men jag ser här att ni ska bli uppringd av en ansvarig för detta så denne borde kunna ordna det.
Användare (13:37): vi har vid ett flertal tillfällen blivit lovade att ansvariga ska ringa upp oss, utan att detta skett, så jag måste be dig ange klockslag då detta ska hända, så att jag annars kan ringa själv
Marie Gustavsson (13:39): Det står att de ska få fram varför detta skett och prata med tekniker så att detta verkligen sker innan de ringer dig och tyvärr då kan jag inte ge dig ett exakt klockslag för när de ringer.
Användare (13:40): okej då ber jag få tacka för mig från nu, vi lär väl höras igen
Operatör: Marie Gustavsson
System (13:18) Är du kund hos oss idag?:Ja
Marie Gustavsson (13:18): Hej och välkommen till Tele2! Du pratar med Marie Gustavsson. Vad kan jag hjälpa till med?
Användare (13:20): Hej Marie, jag heter xxx. Jag och min sambo,xxx är fortfarande utan både telefon och internet, det har vi varit sedan den 28 i förra månaden
Användare (13:21): Vi är ensamma i fastigheten med detta problem. De andra har abonemang med telia och bredbandsbolaget. Deras telefoner fungerar
Användare (13:21): vad beror det på
Marie Gustavsson (13:22): Vänligen vänta så ska jag undersöka vad som händer.
Marie Gustavsson (13:28): Jag kan tyvärr inte se vad felet beror på bara att teknikerna ska ha detta löst till i morgon.
Användare (13:29): Hur lång tid skulle det ta att byta abomenang? Vårt företag håller på att gå under tillföljd av stoppet
Användare (13:30): Om någon annan kan förse oss med telekabel så är det bättre
Marie Gustavsson (13:31): Det brukar ta 2 veckor. men som sagt så ska detta vara lagat i morgon enligt tekniker.
Användare (13:33): Är det möjligt att ni efter fyra veckors driftstopp kan förse oss med mobiltbredband tills problemet verkligen är löst?
Användare (13:34): teknikerna meddelade senast i fredags att problemet skulle vara löst då, det är inte första gången...
Marie Gustavsson (13:35): Jag har tyvärr ingen befogenhet att skicka ut ett mobiltbredband till er, men jag ser här att ni ska bli uppringd av en ansvarig för detta så denne borde kunna ordna det.
Användare (13:37): vi har vid ett flertal tillfällen blivit lovade att ansvariga ska ringa upp oss, utan att detta skett, så jag måste be dig ange klockslag då detta ska hända, så att jag annars kan ringa själv
Marie Gustavsson (13:39): Det står att de ska få fram varför detta skett och prata med tekniker så att detta verkligen sker innan de ringer dig och tyvärr då kan jag inte ge dig ett exakt klockslag för när de ringer.
Användare (13:40): okej då ber jag få tacka för mig från nu, vi lär väl höras igen
fredag 5 september 2008
Censurerad Irakfilm
Publicerad i Arbetaren
– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.
Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.
Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.
En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.
Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.
I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.
I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.
I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.
Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.
För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?
Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.
– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.
Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.
Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.
En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.
Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.
I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.
I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.
I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.
Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.
För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?
Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)