fredag 31 oktober 2008

Svenska koncentrationsläger

Svenska koncentrationsläger för utländska antifascister och arbetsläger för svenska socialister. Så behandlades landets oppositionella under andra världskriget. Nu kommer Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs historiska genomgång av Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur och kultur). Samtidigt planerar Antirasistiska filmdagar i Malmö, onsdagen den 12 november, att visa dokumentärfilmaren Nils Lundgrens nästan tystade film, Upprättelse (2003) om arbetskompanierna i norra Sverige, där de enda svenskarna med stridserfarenhet placerades för att neutraliseras i händelse av ett nazityskt anfall mot landet.



Tvärtom vad många hävdar var koncentrationslägren för antifascistiska och judiska flyktingar i norra Sverige inte så okända, enligt Berglund och Sennerteg. Exempelvis inte för den som läste Arbetaren under krigets andra år. Under våren 1940 publicerade tidningen en kritisk artikelserie om två nyöppnade läger, det ena i Långmora och det andra i Smedsbo. De var båda sådana interneringsläger som enligt tidningen bara kunde beskrivas som koncentrationsläger.



Därefter skulle det öppnas flera, tretton stycken från Tjörnarp i Skåne till Kusfors i Norrland. I dem internerades syndikalister, kommunister, antifascister och judar födda i utlandet. De satt liksom fångarna på Guantanamo och i Abu Ghraib fängslade utan föregående rättslig prövning eller misstanke om brott. Det räckte med att de genom sina åsikter kunde misstänkas skada Sverige i framtiden. De ansvariga för lägren var några av våra mest folkkära politiker, Gustav Möller och Tage Erlander.



Men också svenska antifascister råkade illa ut påpekar Nils Lundgren. Filmen Upprättelse, som beställts av SVT, tystades nästan helt ned. Innehållet ansågs olämpligt. Filmen Upprättelse visades till sist under en av sommarens hetaste dagar, den 5 juli, klockan kvart över sex på kvällen. Trots det och trots att filmen ändå fick höga tittarsiffror så visades den aldrig i repris.



Filmen handlar om de interneringsläger som kallades arbetskompanier, där cirka 700 män förvarades. Ingen av dem var brottslig men de hade varit eller sympatiserat med socialister eller kommunister. I filmen träder flera av internerade och deras väktare fram för att vittna om systemet. Sedan länge söker de internerade upprättelse för den behandling staten utsatte dem för.



Det finns inget, säger exempelvis den förre internerade Per Franke i filmen, som tyder på att koncentrationsläger inte åter kan bli verklighet i Sverige. Så sent som 1961 fanns det 1 700 personer registrerade för att placeras i läger. 1993 planerade Säpo att omhänderta medborgare som till följd av "sin politiska aktivitet eller på annan grund bedömdes utgöra ett hot mot rikets säkerhet". Säkerhetstjänstkommissionen anser att åsiktsregistrering mycket väl kan förekomma i dag. Med FRA-lagen blir sådan registrering förstås lättare. För personer med utländsk bakgrund med fel åsikter behövs det inte längre koncentrationsläger. Det är bara att överlämna dem till CIA:s svartmålade jetplan för transport till Guantanamo, Abu Ghraib eller något av alla de hemliga fängelser som upprättats i kriget mot terrorismen.

publicerad i Arbetaren

onsdag 15 oktober 2008

Ungdomshus äntligen igång






– Alla kände minst tio personer som satt i fängelse. Det är verkligen konstigt när du är 16 år, säger Viktoria.

I striderna om ungdomens hus arresterades 450 personer på en dag – fler än någonsin tidigare i Danmark. Den 1 april stod det slutligen klart att Köpenhamn skulle få ett nytt ungdomshus.

Nu pågår renoveringen av det nya ungdomshuset som bäst. Caféet på kulturhuset är fullsatt när jag och Viktoria från Ungdomshusets pressgrupp slår oss ned över en rykande het kopp kaffe.

Spänningsfylld atmosfär
– Tiden före stormningen av huset på Jagtvej rådde en spänningsfylld tät atmosfär. Ingen visste vad som skulle ske. Det hölls många demonstrationer. Vi diskuterade om vi skulle säga ja till ett annat hus, men då kanske vi skulle behöva betala för det. Vi visste ju att polisen skulle komma att bli riktigt hårda mot oss. Det fanns många riktigt unga personer. Det var skrämmande. Det som oroade var också frågan om var alla skulle ta vägen. Vilken skulle bli den nya mötespunkten?
I januari 2007 började ungdomshusaktivisterna ockupera andra hus. Ett ungdomshus var inte tillräckligt för en stad i Köpenhamns storlek.
De flesta trodde att Huset på Jagtvej skulle stormas tidigt 2007. När det dröjde trodde många att polisen och kommunen fått kalla fötter. Den 1 mars när den dramatiska stormningen till sist skedde blev aktivisterna tagna på sängen.
– Dagarna efter stormningen hade 600 personer sammanlagt fängslats. ”Alla” kände minst tio personer som satt i fängelse.

450 arresterade
Efter stormningen och rivningen den 5 mars följde en rad aktioner och protester. Aktivisterna antal hade växt explosionsartat. Men ännu ville ingen från kommunen förhandla. Det var först dagarna före den så kallade G13-ockupationen, på Grøndalsvænge Allé 13, som kommunen ändrade sig
Den dagen arresterades sammanlagt 450 personer. Aldrig förr hade så många arresterats i Danmark på en dag. Polisen använde hundar, batonger, mer tårgas än någonsin tidigare.
– Men något våld från vår sida förekom inte.

Drivs ideellt
Ett avtal skrevs i november. Men tiden gick och inget konkret hände. Den 1 april togs beslutet om huset på Dorotheavej.
Det nya huset låg inte så bra till. Det var dessutom för litet. Så nya förhandlingar inleddes. Till sist beslutades att Ungdomshuset skulle få disponera halva kulturhuset också.
Nu är verksamheten i full gång. Det finns mängder av muraler och graffiti överallt.
– I bottenvåningen finns en bar och en liten scen och ett minimalt kök. På första våningen ska det bli bibliotek, ett kreativitets rum och ett stort kök. På andra våningen blir det nu självförsvarskurser, dans och möteslokal.
Idén med Ungdomshuset som kreativt center är att allt är möjligt, därför att huset är oavhängigt allt annat kulturliv, tolerant och självbestämmande. Det kostar inte pengar att vara där och det drivs genom ideellt arbete.

fredag 10 oktober 2008



Politik


onsdag 8 oktober 2008

Om slavar på Göteborgs bok och biblioteksmässa

Jenifer, från Freetown i Sierra Leone, såldes i mitten av 1970-talet av sin mamma till en lokal diversehandlare som redan hade tio småflickor. Med Jenifer blev det elva. Därför exporterades hon till Beirut där hon köptes av en polis. I Libanon var det inbördeskrig och när bomberna haglade gick familjerna ner i sina källare. Då fick Jenifer i uppdrag att sitta kvar i lägenheten för att se till att inget stals därifrån. Utöver detta fick hon göra allt, hennes arbetstid var från klockan 5:30 till klockan 02:00.
Det berättar historikern Dick Harrison, som skrivit ett stort arbete i tre band om slaveriets historia, under ett seminarium om slaveri under Bokmässan i Göteborg.
– Slaveri är inget som hände för länge sedan. Slaveri är något som händer nu och nästan alla slavar är kvinnor, sammanfattar Harrison.
Och han konstaterar att slaverinäringen inte är någon historisk företeelse, just nu är handeln med slavar blomstrande.
Harrison talade också om slaveriets historia, men nämnde inte Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Landet kom ju att ha relativt stor betydelse i slavhanteringen. Allt från den första svenska slavexpeditionen 1646, slavhandelsfortet Carolusborg i Cabo Corso på den afrikanska västkusten i tretton år från 1650 till frihandelskolonin Saint Barthélemy från 1784 med 2406 slavar 1812. Slavhandeln förbjöds inte i Sverige förrän 1823 och blev straffbar 1830. Först 1847 avvecklades till sist slavkolonin på Saint Barthélemy.
Svenskarnas historiska åderlåtning av Afrika är en av orsakerna till den fattigdom som fortfarande i dag får människor från Afrika att sälja allt de har och med livet som insats försöka ta sig till Europa.
Men ingen svensk regering har bett afrikanerna om ursäkt.

Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot tre former av slaveri: trafficing, barnsexhandel och barnpornografi, deltog i samma seminarium. Han menade att vi i Sverige nu börjar se hela kedjan av sexköp, koppleri och människohandel, efter att allt för länge ha bortsett från mellanledet koppleri.
Hans bedömning är att över hälften av dem som utnyttjas i sexhandeln är barn under 18 år. Mönstret är att den rika världen utnyttjar den fattiga världens kvinnor och barn:
– Det är efterfrågan bland den rika världens män som skapar marknaden. Ju yngre du är desto mera kostar du, i fallande skala, sade han.

Vägen ut då? Dick Harrison menar att det inte längre är möjligt att befria slavar med våld och eftersom det inte går att omgående skaffa en rättvis värld måste vi i stället starta en folkrörelse mot slaveriet, liknande den abolotioniströrelse som fanns för hundra år sedan. Bodström efterlyste en ökad medvetenhet om sexhandeln bland svenskar. Han ville också se att andra länder tar efter den svenska sexköpslagen, som bevisligen gett positiv effekt.

Det är tydligt hur det socioekonomiska sambandet mellan användningen av slavar och produktionsordningen i världen består i att länderna i syd bär de rika länderna i nord på sina axlar. Så länge orättvisan består, består slaveri.
På så vis satte Bodström huvudet på spiken i detta tröstlösa samtal.

publicerad i Arbetaren

torsdag 2 oktober 2008

Tele2 och underleverantörer bryter avtal med kunder

Som jag rapporterade i tisdags kan inte tele2 vare sig leverera sina tjänster eller hålla avtal, vi firar i dag femveckors jubileum utan fast telefon och internet. Följande brev är postat till tele2 angående vårt avbrott:

Måndagen den 22 september 2008 ringde kundtjänst upp teknikerna som nu svarade att det var en kabel som gått sönder och behövde bytas. Bytet skulle ske på onsdag den 24 september 2008. På onsdag ringde vi igen och då skulle kabeln istället bytas på fredagen den 26 september 2008. Måndagen den 29 september 2008 ringde vi igen och då sa kundservice att vi skulle få tillbaka telefonen på förmiddagen tisdagen den 30 september. På tisdagen den 30 september ringde vi igen eftersom vi fortfarande inte hade någon fungerande telefon eller internet. Kundservice svarade att deras chefer (som vi inte fick något nummer till eller namn på) ska ringa upp oss på vår mobil och förklara läget. Cheferna sa att de planerat att ringa mig i eftermiddag, någon tid kunde inte ges. Tisdagen den 30 september kunde jag även konstatera att reklamationsgruppen på Tele 2 fortfarande inte svarat på vår förfrågan om mobilt bredband eller någon annan lösning.

I vår fastighet på Idunsgatan i Malmö har jag talat med andra hyresgäster. Alla har fungerande fast telefon men ingen av de tillfrågade har Tele 2. Vår granne har Telia och hennes fasta telefon fungerar utmärkt.

Onsdagen den 1 oktober 2008. Reklamationsgruppen på Tele 2 har inte hört av sig, så frågan om mobilt bredband tolkar jag som fullständigt ignorerad av Tele 2. Mikael Lund från Tele 2 kontaktade oss tisdagen den 30 september 2008 och förklarade att det var problem med Telias tekniker, Relacom, och att den kabel som gått sönder var så gammal att den behövde bytas ut. Han hade fått klartecken från teknikerna att felet var åtgärdat kl. 14:45. Men det var det alltså inte.

Onsdagen den 1 oktober ringde Mikael igen och sa att han skulle kontakta Telia. Han kunde inte säga när vi skulle få tillbaka telefonen.

Mikael Lund på Tele 2 ringde igen och sa att vi gått från ett kabelfel till ett annat och att det senare ska vara åtgärdat på fredagen den 3 oktober 2008.

Torsdagen den 2 oktober. Idag är det exakt fem veckor sedan vi förlorade vår fasta telefon och vår bredbandsanslutning.

Vi vill mer och mer ha vårt kontrakt upphävt. I alla fall vill vi kunna byta till Telias fasta telefonabonnemang om ingenting hänt på fredag. Hur ska vi göra för att det ska bli rätt? Vår uppsägningstid på Tele 2 är ju som bekant tre månader men jag har ingen lust att vänta så länge på att få en fungerande telefon. SÅ, går det bra att kontakta Telia på fredag em och beställa fast telefon?