Karen Blixen-muséet Rungstedtlund

Den stora vita byggnaden, klädd i päronträd och vin, som ligger längs Strandvej, mellan den litterära metropolen Köpenhamn och Hamlets Helsingör, heter Rungstedlund. Här föddes Danmarks mest berömda författare, den legendariska sagoberättaren, konstnären och diktaren Karen Blixen 1885. I dag inrymmer Rungstedlund det vackra Karen Blixen-museet som är väl värt ett besök.

Rungstedlund var en berömd plats i över 400 år; såväl en välrenommerad rastplats, landsvägskrog, högkvarter åt Karl XII och som hem åt diktaren Johannes Ewald bland annat skrev den danska kungssången och åt den norsk-danske författaren Ludvig Holberg. Krogen och värdshuset Rungstedlund började tappa både sina gäster och sin betydelse då huvudleden mellan Köpenhamn och Helsingör, som tidigare gått via Strandvejen flyttades till Kongevejen, lite längre inåt landet. Det blev allt svårare att driva krogen och Rungstedlund bytte ägare flera gånger från mitten av 1700-talet. Till slut köptes det tomma huset 1879 av författaren, militären, äventyraren och politikern Wilhelm Dinesen. Han gifte sig 1881 med den tio år yngre Ingeborg och de fick fem barn tillsammans - däribland Karen som endast var tio år då hennes far av okänd anledning begick självmord 1895.

För den litterärt och konstnärligt intresserade Malmöbon rekommenderas att resa via Skånes litterära huvudstad Lund, via Elin Wägners och Birger Sjöbergs Helsingborg. Ta därefter en färja till HC Andersens Helsingör med ett besök på Hamlets Kronborgs slott och därifrån tåget till Rungsted Kyst. Efter en kort promenad kommer du ned till havet. Där mitt i en dansk pastoral omgivning ligger Karen Blixen-museet, Rungstedlund med utsikt över Öresund och ett stort grönområde som sträcker sig ut från baksidan av huset.

Museet finns inrymt i flera sektioner. I ytterflygeln finns en bokhandel, en utställning, ett bibliotek med böcker av och om författaren. Det finns också ett litet kafé med välkomponerade bakelser. I bokhandeln köper man inträdesbiljetten. I entréavgiften ingår även en visning av Karen Blixens hem i den centrala sektionen av byggnaden. I det smakfullt möblerade hemmet fyllt av minnen från Blixens liv och familjehistoria kan man få en känsla av den omgivning som skapade och präglade Blixens liv och författarskap. Här finns arbetsrummet; den afrikanska skrivarlyan; de vackra blomsterarrangemangen; de impressionistiska målningar som hon själv målat, varav de bästa har afrikanska motiv. Dessutom ingår en informativ filmvisning så att också den som tidigare inte vetat något om Karen Blixen känner sig klokare efter besöket.

Bakom huset sträcker sig trädgården som är väl värd ett besök. I den ringlar en stig förbi dammen som skulle kunna vara målad av den impressionistiska mästaren Claude Monet med sin valvbro, näckrosor och rika växtlighet. Stigen leder förbi de blomsterodlingar som författaren älskade, och som hon använde för att dekorera hemmet. Stigen passerar en hage med några sällsynt ointresserade tjurkalvar som med upphöjd likgiltighet betraktar turisterna som passerar.

Karen Blixen dog 1962 i Rungstedlund och hennes grav finns att se i trädgården. Den ligger längst bort i ena hörnet av trädgården under en stor ek. Precis som hon själv önskade.

Arbetaren - en varg i clownkläder

I Erik Gandinis politiska skräckfilm Videocracy menar filmaren att Italien blivit en videokrati. Ett slags nihilistiskt samhälle där man för att delta i det politiska livet först måste bekräftas i teverutan. Den höger som leds av tv:s främsta makthavare Silvio Berlusconi har inget politiskt program för att förändra samhället. Politikens syfte är istället att sköta landet som om det vore premiärministerns privata företag. Uppgiften är att maximera ledningens ekonomiska vinst.



På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.



Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.



Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.



Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.



Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.

Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.

I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.

Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.

Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.



Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.