Spartakista

Anders Breiviks FB,

2011-07-23T13:23:00.000-07:00

http://publicintelligence.net/wp-content/uploads/2011/07/FireShot-capture-020-Anders-Behring-Breivik-nb-no_facebook_com_people_Anders-Behring-Breivik_100002651290254.png

Tredje politiska ställningstagandet i Libyenkriget

2011-04-02T08:58:00.000-07:00

Så har det då hänt. I morse, den 2 april, lyfte de första av åtta Jas-Gripenplan och ett svenskt Hercules-plan till Libyen. Det hela skedde med Vänsterpartiets stöd.

Sverige befinner sig i krig, mot Libyen, eller för att citera en utmärkt artikel i Flamman av världens mest framstående konfliktvetare, norska Johan Galtung: ”Vad som nu sker är en intervention som stödjer en sida mot den andra. Detta kallas vanligtvis för krig.” Så vilka är då våra allierade?

Den ugandiska samhällsvetaren Mahmood Mamdani och den amerikanska statsvetaren Herbert Lehman noterade får några dagar sedan, den 31 mars i al Jazeera:

Anti- Gadaffikoalitionen består av fyra olika politiska trender: radikala islamister, rojalister, stampolitiker och av sekulära medelklassaktivister utbildade av ett västorienterat utbildningssystem.

Om detta stämmer så är Vänsterpartiet allierat med såväl radikala islamister som med rojalister. Två grupper som jag under hela mitt liv som vänsterpolitiskt intresserad aldrig drömt om att alliera mig med. Mamdani/Lehman menar vidare att av dessa grupper så är de radikala islamisterna de militärt starkaste och därför Natos närmaste allierade.

Kanske hade inte den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen rätt tidigare i debatten mot Andreas Malm (han menade ju att den svenska vänstern varit islamistkramare) , men det verkar han alltså få nu.
Därför mina vänner känner jag mig ytterst förvirrad, och finner den klassiska frågan varför slåss vi? befogad.

Varför slåss vi?
I retoriken har den libyska staden Benghazi haft en framträdande roll. Vi ska skydda de som bor där, heter det. De som argumenterat på detta vis menar att vi från luften ska kunna skjuta ned libyska mirage-plan (inköpta från Frankrike). Man menar att Sverige och några andra länder bara ska ägna sig åt dogfights (strid mellan flygplan) medan andra, exempelvis franska mirage-plan ska ta sig an libyskt pansar, och fasta bepansrade installationer på marken. Därigenom ska vi förhindra att det libyska flygvapnet sätts in mot civila demonstranter.

I båda dessa strategiska modeller kommer flygvapnet att agera på samma sida som den ena stridande parten, som alltså inte är jättekul. De facto kommer Gripenplanen att utgöra en del av ett militärt luftstöd åt rebellerna. Det kanske är bra, men låt oss då åtminstone tala klarspråk: vi vill att de militära grupper vi stödjer, demokrater eller inte, vinner.

Retoriken om den humanitära interventionen har fått sig flera andra allvarliga knäckar. Exempelvis har Libyen överösts med tomahawkrobottar och andra typer av luftbombardemang.

Det vi säkert vet om detta slags metoder är att de är trubbiga instrument; sannolikt kan man inte skydda någon på det viset, heller inte vinna ett krig. Som instrument fungerar det sällan vare sig taktiskt eller strategiskt. Det är vanligare att det utlöser massflykt, ett stort regionalt/internationellt hat mot de länder som tillämpar dem och i värsta fall har det ofta visat sig kontraproduktivt (se exempel i mina tidigare inlägg).

Om vi på allvar önskar undsätta någon i det pågående libyska kriget, så måste vi sätta in markstyrkor. Problemet blir då att situationen riskerar att i rask takt eskalera till ett nytt Irak eller Afghanistan. Det beror på att vi inte säkert kan veta vilket slags respons vår fiende kommer att svara med, eftersom vi uppenbarligen vet mycket lite om Libyen.

Vänsterns ställningstagande för vårt krig mot Libyen är säkert renhjärtat. Motivationen till det är säkert de skäl som angivits. Men hur är det med våra allierade i svenskt näringsliv. Nyligen väckte Svenska Freds och skiljedomsföreningen frågan om inte skälet att sätta in Gripenplan i Libyen var att skaffa Saabs stridsflygplansprojekt flera säljargument? Våra allierade i Saab bedyrade förstås att så inte var fallet. Men enligt Svenska Dagbladet, 1 april så säger:

Det ansedda internationella analys- och informationsföretaget IHS Janes Defense & Security […]att det absolut finns fördelar för Saab att Gripen nu används i internationell och skarp miljö. Där talar man inte om ”combat proven” utan använder uttrycket ”conflict credential” som blir följden av att Gripen används i Libyen. I praktiken handlar det om att Saab efter en Libyen-insats kommer att kunna ge ”referenser från en konflikt”.

I praktisk politik stöder Vänsterpartiet alltså sina allierade i vapenindustrin, i dess kampanj att sälja ett vapensystem partiet hela tiden sagt att de varit emot till andra länder.

Hur är det då med oljan? Många menar att den saknar betydelse i sammanhanget. Oljans roll har kanske överbetonats i krigsmotståndarsidans argumentation. Men ur ett afrikanskt perspektiv är det en händelse som ser ut som en tanke, att FN-insatsen dröjer i inbördeskrigets Elfenbenskusten, som saknar olja. Men kommer blixtsnabbt till Libyen som har olja. Palestinierna massakreras i det ena mer bestialiska israeliska angreppet än det andra. Palestinierna saknar olja. Medan den internationella insatsen i Irak pågått i 20 år. Irak har olja.

Förutom möjligheten att sälja vapensystem, så kan man nog lägga till skälet att få möjligheten att köpa billig olja, till våra allierades skäl att kriga mot Libyen.

Men oljan är naturligtvis bara ett av skälen till vårt krig mot Libyen. Sedan kommer nog också det den kanadensiska journalisten Naomi Klein kallar ekonomisk chockterapi. Klein var den första att påpeka vilken fenomenal affär de amerikanska bolagen gjorde på kriget i Irak, som öppnade marknaden för västerländska intressen. Infrastrukturen skulle byggas upp, det civila samhället skulle reorganiseras, och den hårt avreglerade säkerhetsindustrin skulle erbjuda arbetstillfällen. Onödigt att påpeka att allt detta gynnade västerländska intressen som blev allt rikare, medan Iraks folk blev allt fattigare, för de fick betala.

Det ekonomiska skälen är lika lite som oljan ensam orsak till varför vi ska kriga mot Libyen. Men sammantaget så är de överordnade skälen till varför de rika länderna kanske vapenhandel, oljehandel, och avreglering av den libyska marknaden. Därtill av humanitära skäl.

Jag tycker inte detta låter särskilt mycket som vänsterpolitik.

Vad borde vänstern gjort istället?

Som jag påpekat tidigare så borde vi redan för 10 år sedan insett att något var fel med Gadaffi. Därefter borde vi deltagit i uppbyggnaden av en revolutionär organisation, så att vi hade en motpart på marken i Libyen. På en motpart som hade ett politiskt program liknande vårt, kunde vi ställa krav och med dem kunde vi förhandla.

Det vore då fortfarande sant att man måste se instrumentellt på säkerhetspolitik, det betyder att man måste se till sin motparts intressen hellre än till dennes värderingar. En motpart i ett annat land med en annan kontext, agerar utifrån den och inte utifrån våra intressen.

Det vore också sant att säkerhetspolitik är lite som att leka med träck, hur man än gör får man bruna fingrar. Eller som ordförande Mao brukade säga: revolutionen är ingen tebjudning. Krig är något som i första hand är dåligt, men ibland nödvändigt. Det stympar, lemlästar, det dödar, soldater, civila, det tvingar människor i landsflykt, det ödelägger länder. Men med en motpart som vi hade goda kontakter med kunde vi mildra krigets och/eller revolutionens skadeverkningar. Vi kunde frågat dem vad de behövde för sin revolution, och ge dem det, samt kräva demokratisering av dem som motprestation. I stället för att som nu, hålla tummarna för att rätt fraktion i Libyen tar makten så småningom.

Nu har vi emellertid tagit fan i båten, så då får vi ro honom i land. Det behöver inte betyda en militär intervention. Det kunde lika gärna betyda insatser med medicinskt stöd åt Läkare utan gränser som tagit sig in och ut ur konfliktområdet vid ett flertal tillfällen. Om kriget i Libyen nu utvecklas som många tror – till ett långvarigt blodbad så vore det på sin plats att följa Johan Galtungs pappas exempel, han skriver:

Som elvaåring var jag djupt imponerad av att min far opererade dag och natt för att rädda liven på tyska soldater som kommit för att ockupera Norge, efter att deras krigsskepp träffats av en torped och många simmade i land genom brinnande olja. Han sade att en läkares högsta plikt är att rädda liv, utan undantag!

Andra politiska ställningstagandet i det Libyska kriget

2011-03-27T06:46:00.000-07:00

Man undrar ju vad som egentligen hände då Vänsterpartiet beslutade att ge orserverat stöd åt Natos taktiska bombangrepp mot det perifera landet Libyen?

Slutsatsen Carl Bildt tycker vi ska ta det lungt alltså måste vi rusa på - tycks vara det resonemang som fördes. Allt enligt principen Bildt har alltid fel. Det är förvisso rätt - han har nästan alltid fel. Det hade han nu också, fast hans skäl att tänka innan han handlade, skiljer sig från det som borde varit vårt skäl. Hans skäl är hans privata oljeinkomster, medan vårat borde varit geostrategiskt och politiskt.

Hur åstadkommer vi en vettig förändring i Libyen är en fråga vi borde ställt oss redan för tio år sedan; då Khaddafi började kila stadigt med engelska fascister; och då Giddens kom på att han gillade Khaddafi; eller då Khaddafi utvisade palestinska kamrater till Israel; då han blev bundis med Blair; då han inlät sig i sexorgier tillsammans med skithuvudet Silvio Berlusconi.

Sedan borde vi bidragit till arbetet med uppbyggandet av en motpart i Libyen, som vi redan kunde frågat vilket stöd de behövde. Historien är full av exempel på hur det kunde gått till: FMLN, Swapo, ANC, etc

Det man undrar över är hur det kan komma sig att vänstern uppenbarligen haft så svagt intresse för Mellanöstern, vid sidan av Palestina, Kurdistan och i någon mån för Västsahara?

Nu måste vi göra tvärt om. Leta rätt på en motpart vars politiska program påminner om vårt. Det är svårare, om det ens finns.

att ge stöd åt taktiska bombningar är ett trubbigt instrument, vars friktion kan resultera i vilken som helst utgång.

Brev till den Svenska vänstern

2011-03-22T11:21:00.001-07:00

Mina vänner, läget är förkylt. Vänsterns ställningstagande för NFZ i Libyen finner jag ytterst förvirrande. Helst som den verkar implementeras med hjälp av ett regn tomahawkmissiler, bomber och andra trubbiga instrument i vars kölvatten alltid följer det amerikanerna kallar collateral damage. Det vill säga att civila skadas och dödas.

Före man beslutar vilka åtgärder man vill vidta då läget någonstans i världen är kritiskt, så måste man, tror jag, fråga sig: vilka är de stridande? Att Khaddafi är en lynnig diktator, och en sell out är självklart, något som exempelvis Immanuel Wallerstein påpekat i sitt nyhetsbrev. Men sedan blir allt mycket svårare. Att vi som många av vänterns debattörer påpekat vill undsätta revolutionärer låter bra men är inte så självklart som det låter.

För det första, vilka är de revolutionärer vi vill undsätta? Här brister vänsteranalysen mer än lovligt. Det tycks som om man utgår från att fiendens fiende alltid är vår vän. Vår bittra erfarenhet borde vid det här laget ha lärt oss att så inte är fallet.

Vi bör aldrig utgå från att situationen är likadan i Jemen, Baharain, Egypten och Tunisien. Det dessa länder har gemensamt är det arabiska språket och en kolonialhistoria. Den koloniala erfarenheten ser dock olika ut. Så har också Libyens förflutna liksom dess samtid, färgats av en annan erfarenhet än grannländernas. I Libyen har exempelvis partier, fackföreningar, folkrörelser varit förbjudna. Det innebär att revolten där är disparat och leds framför allt av de sociala organisationer som varit tillåtna, nämligen klanerna.

Det råder delade meningar om dessas politiska program. Några är säkert vänsterliberala, det finns säkert islamister bland dem, andra kanske är monarkister som drivs av borgerliga högeridéer. Vissa är nog för demokrati, medan andra motsätter sig sådana västliga idéströmningar. Jag finner det därför svårt att okritiskt stödja revolutionärerna eftersom jag inte ens vet vilka de är.

Någon kanske invänder att jag kunde tänka mig ge stöd åt FLN, FNL, FMLN, Polisario, Sandinisterna. Men dessa befrielserörelser hade solidaritetsrörelsernas fullgoda stöd. De hade helt enkelt rätt både i politisk och moralisk mening. Samma stöd kan jag inte tänka mig ge åt exempelvis libyska monarkister, som jag menar har fel både moraliskt och politiskt.

Doktrinen om att "fiendens fiende är min vän" leder oftast fel. Eller som USAs förra utrikesminister Cordell Hull sade om Dominikanska republikens diktator Rafael Molino Trujillo: He may be a son-of-a-bitch, but he is our son-of-a-bitch. Jag vill inte ge något stöd åt någons son-of-a-bitch.

Det första vi därför borde bli klara med är därför vilka är de revolutionärer vi stödjer? Är det någon särskild klan eller folkgrupp. I sammanhanget bör kanske nämnas att den arbetarklass vänstern oftast stöder består i Libyen till huvudsak av de gästarbetare som flytt landet. Studenterna? men de är splittrade.

Då vi lyckats svara på frågan vilka vi stödjer så infinner sig genast nästa fråga, vad ska vi göra för att undsätta grupp X?

Det som nu händer: flygbombningar, tomahawkmissiler, och lite senare kanske JAS-Gripenplan, har genom historien visat sig vara ett trubbigt instrument. En direkt följd av Natos flygbombningar i Kosova-konflikten var att albaner, romer och serber flydde hals över huvud. På mycket kort tid växte köerna vid gränsövergångarna till kilometers längd. Jag såg dem själv och kunde hålla mig för skratt.

Längre bak i tiden kunde vi betrakta hur bombningarna av Bagdad blev inledningen till en ännu oavslutad militär konflikt. Först enade bombningarna Iraks folk runt Saddam Hussein, sedan ledde den ändrade militära strategin, som kom att kallas The Surge, till det krig mot irakierna från luften vars verkningar blev synliga med Wikileaks avslöjande film Collateral Murder.

Ännu längre bak i tiden blev julbombningen av Hanoi 1972 en ikonografisk händelse som enade alla världens folk mot USA. Och gjorde Olof Palme till hjälte i tredje världen. I Kambodja släppte amerikanska flygplan överblivna bomber och minor över Krukmakarfälten, som kom att bli ökända som dödens fällt. Den omfattande Collateral Damage de orsakade gör att USA ännu hatas i den här den av världen.

Lite längre bak i tiden atombombade USA Hiroshima och Nagasaki. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten vi känner till. Dessförinnan brandbombades Tokyo, ett annat fruktansvärt brott som förlängde andra världskriget med ett år, eftersom japanerna slöt upp kring Hirohito. Sedan har vi ju Bomber Harris square-bombings mot Hamburg och Dresden, som fysiskt utplånade Altonas antinazistiska arbetarrörelse och drev tveksamma tyskar i armarna på Hitler.

Summa: bombangrepp har aldrig varit ett effektivt medel för den som vill undsätta någon. Störta en härskare, eller vinna ett krig för mänskligheten. Av historien att döma är de nog inte det den här gången heller.

Det andra tänkbara militära medlet är en kombinerad sjö och land invasion. En sådan är i nuläget politiskt omöjlig. Allra helst inte om den följs av en ockupation. Det har ju mycket sällan kommit något gott ur ockupationer; Irak, Tyskland, Polen, Frankrike och så vidare

En rimlig vänsterposition vore att först identifiera X, den samhällsgrupp vi kan ge vårt stöd. Fråga X vad de behöver för att vinna revolutionen. Sedan ge dem det. Inte att lita på att Bildt, Sarkozy, Obama, Merkel och andra i den västliga eliten har rätt och ge deras militära insatts vårt fulla stöd.

Mer Euskafeutat

2010-11-20T08:04:00.001-08:00

en klassiker

2010-11-20T07:47:00.001-08:00

Italienskt är inte fel :)

2010-11-20T07:18:00.001-08:00

Zizek i al Jazeeras Riz Khan

2010-11-14T12:09:00.000-08:00

Monika Zs brillianta version av Du gamla, du fria

2010-11-09T03:06:00.001-08:00

Kominas på BBC

2010-10-22T10:38:00.000-07:00

Propagandan i israelisk film

2010-09-15T08:43:00.000-07:00

Den politiska förförståelsen av bilderna från kriget skapas i spelfilmerna. Där konstrueras medvetet och omedvetet också bilden av de stridande. Känsliga israeliska unga män ska försvara sig själva och palestinska offer mot propagandabilden av blodtörstiga terrorister. I den palestinska självbilden har unga arga män, och desperata martyrer en hjältestatus. Det är mediala figurer som inte fått samma resonans på andra håll än i själva konfliktområdet. Häri finns kanske huvudskälet till att de senaste månadernas allt desperatare metoder att sälja israelernas tolkning av kapningen av Frihetsflottan inte fått någon större genklang.

Den officiella bilden av den israeliska soldaten som försöker skydda den feminiserade viljelösa och svaga palestiniern från den orientalistiskt färgade bilden av terroristen med turban, helskägg och kroksabel som inte bara hotar Palestina utan också staten Israels existens, har varit framträdande exempelvis i propagandan efter attacken mot Frihetsflottan, strax före gryningen den 31 maj 2010.

Det israeliska listigt redigerade materialet; från den ökända youtube-satiren Flotilla Choir presents: We Con the World (Israeliska regeringens presskontor, Caroline Glick, 2010), det manipulerade ljudbandet från Marmaras brygga, till det dokumentära bildmaterialet från övre däck på Mavi Marmara(Israeliska marinen, 2010), där vi antas förfasa oss över de ”islamister” som går lös på stackars israeliska kommandosoldater med järnstänger; sänder en signal väl underbyggd i israelisk spelfilm.

Stanken av diesel, svett och metall tränger ut genom bioduken i israeliska Lebanon (Samuel Maoz 2009). Filmen utspelas inuti en stridsvagn. Det är mörkt. Klaustrofobiskt. Genom en bräsch i en husvägg kan filmpubliken följa den eldstrid som just utkämpas, mellan palestinier, israeliskt infanteri och stridsvagnen, om gisslan som ska fritas. Därefter vacklar den enda överlevande ut på gatan. En ung kvinna klädd i nattlinne. Linnet fattar eld. En IDF-soldat rycker av henne hennes klädeplagg. Naken irrar hon runt en stund. Innan hon får ett tygstycke att skyla sig med. Hon vänder sig mot stridvagnens kikarsikte. Där inne observeras hon av besättningens unga män.

Filmen utspelas liksom 2008 års animerade Waltz With Bashir (Ari Folman) under det första Libanonkriget. Men de båda filmernas problematik är högaktuell genom det mikro-perspektiv filmerna har. Ett israeliskt krig skildrat genom meniga manliga soldaters ögon. Den som vill kan lätt se överfallet mot Gaza, eller det andra Libanonkriget i bilderna, även om detta förnekas av Ari Folman (Gideon Levy, Haaretz, 21 februari 2009). Temat i de båda filmerna är massakrerna i Sabra och Shatila. I filmen Lebanon finns också en diskussion om användningen av vit fosfor mot civilbefolkningen.

Filmer som dessa har varit kontroversiella i Israel. Kulturminister Limor Livnat har kallat dem förräderi. Medan filmregissören Amos Kitai sagt ”det bästa sättet att tjäna sitt land är att skapa starka kritiska filmer(Le Monde Diplomatique, maj 2010).” Den israeliska kulturjournalisten Gideon Levy, menar att de i själva verket inte alls är kritiska verk, utan i själva verket ren propagandafilm.

Waltz with Bashir vilar på två av staten Israels ideologiska fundament, skriver Gideon Levy i Haaretz. Ett är ”vi sköt och vi grät” -syndromet. Åh vad vi grät, ändå var det inte vi som spillde allt detta blod. Lägg därtill en nypa minnen från Holocaust, utan vilka det inte finns någon israelisk självförståelse. En knivsudd offermentalitet – en annan absolut grundläggande ingrediens i vårt offentliga samtal – och voilá, du har ett bedrägligt porträtt av Israel i ord och bilder.

Samma analys kan utan vidare tillämpas på filmen Lebanon. Filmens enda falangist är en brutal arabiskttalande typ. Stridsvagnsbesättningens personal är unga och känsliga. De lider varje gång de tvingas skjuta ihjäl någon arab; mest synd är det om dem då de måste skjuta en granat mot en bil med en civil arabisk chaufför och en massa höns i.

Stridsvagnsbesättningen vill behandla sin palestinska krigsfånge väl. Men den arabiska falangisten hotar den kedjade palestiniern på det mest barbariska vis, med en pikant homosexuell underton.

Vid sidan av detta kan läggas en feministisk postkolonialt perspektiv.

I dessa båda krigsfilmer är kvinnor reducerade till en offerroll. Mest tydligt är det i scenen beskriven i början av denna artikel. Symboliskt fyller kvinnan till en början den symboliska rollen av flickvän eller moder till de unga manliga soldaterna, en madonna som måste försvaras. Hon blir skändad och reduceras genom kameraögat – som noggrant registrerat avklädningen – till horan. På en annan nivå blir hon till symbolen för palestinierna som behöver israeliska mäns beskydd, mot terroristernas övergrepp som reducerar dem till offer.

Kvinnan blir ett erotiskt objekt i sin utsatthet. Scenens sista bild påminner om en bild i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika(1953), där Harriet Andersson liksom den skändade palestiniern tittar länge och erotiskt självmedveten in i kameran. På samma sätt skildras de få kvinnor som förekommer i Waltz with Bashir som objekt för mycket unga manliga israeliska soldaters fantasier. Det är märkligt att israeliska kvinnor som är talrika i IDF lyser med sin frånvaro i nästan alla spelfilmer om israeliska krig.

I Israel släpps runt tjugo filmer om året. De har på senare tid ofta varit påfallande framgångsrika, Lebanon vann guldlejonet i Venedig och Waltz with Bashir blev Oscarsnominerad. En tredje film som också blivit Oscarsnominerad är den israelisk-palestinska filmaren Scandar Copti och hans judiskt israeliska kollega Yaron Shanis film Ajami(2010). I den skildras livet i en av Jaffas stadsdelar, Ajami. Det är ett trovärdigt porträtt av en stadsdel i konflikt. Till det yttre är det en kriminalhistoria; en skildring av vardagslivet i en kluven stadsdel.

I Ajami skildras ett nästan normalt stadsliv som den som besökt området känner igen. Här lever man med konflikten och ångesten bakom knuten, men beter sig som folk gör mest. Ett kriminaldrama utgör berättelsens röda tråd. Ingen av skådespelarna är professionell. De är amatörer som fått roller så nära deras egna i verkliga livet, det berättade regissörerna i BBC:s filmprogram (18 juni 2010).

Borta är draget av propagandafilm som är tongivande i Lebanon och Waltz with Bashir. Det är inget konstigt ifall filmens manliga palestinier har ett kärleksförhållande med en judisk kvinna. Men inte heller här finns någon framträdande kvinnoroll. Det är som om kvinnor inte hör hemma i det offentliga livet, vare sig i Israel eller i Palestina.

Frånvaron av kvinnor i den palestinska självbilden menade exempelvis journalisten Mia Gröndhal under ett föredrag på journalistutbildningen vid Birzeit i Ramallah, har att göra med att palestiniern är en så ny medial karaktär.

Fram till gisslandramat vid OS i München 1972, fanns ingen medial bild av palestiniern i världspressen. Då var han eller hon fortfarande att likna vid statister i bibliska landskapet vid Gennesarets sjö. I Israel blev Palestina till ”ett land utan folk” som kunde tillfalla ”ett folk utan land” utan större besvär.

Under det våldsamma dramat vid idrottsanläggningen i München inträffade något. Palestiniern trädde fram som en ung, arg och blodtörstig man. En bild som därefter exploaterats i Hollywood, senast i Steven Spielbergs Munich (2005). Men det är också en bild palestinierna själva använder. Leila Khaled i Palestinaschal och Kalasjnikov har ersatts av unga arga män och martyrer som ikoner för palestiniernas väpnade kamp. Det är också dessa som har huvudrollen i Hany Abu-Assads briljanta film Paradise Now (2005).

På det viset kompletterar den palestinska självbilden israelernas bild av Palestinierna. Det är den bild vi kunnat se i de israeliska propagandabilderna från Gaza. Men det är inte nödvändigtvis en bild resten av världen delar. Därför har inte heller de massiva kampanjerna för en israelisk bild av händelseförloppet i östra Medelhavet, då frihetsflottan kapades, kunnat få fäste i Europa.

Propaganda i öst och i väst del III - motbilder, i Arbetaren

2010-09-13T00:36:00.001-07:00

Förra årets kinesiska publik och kritikersuccé, filmen City of Life and death (Nánjīng! Nánjīng!, 2009) av regissören Lu Chuan, som sannolikt blir Kinas nästa stora internationella namn i filmvärlden, är med största sannolikhet en blivande klassiker. Filmen skildrar den ökända Nankingmassakern, under det andra sino-japanska kriget. En massaker som inleddes den 13 december 1937, i nationalistregeringens dåvarande huvudstad Nanking. Under de sex veckor slaktningen pågick dödades runt 300 000 människor och mellan 20 000 och 80 000 kvinnor våldtogs.
Huvudelen av filmen utspelas sedan japanerna skjutit sönder den medeltida stadsmuren, och stadens försvarare gjort en sista desperat - men patetisk figur – och därefter tvingats till kapitulation. Därmed genomför japanerna det slutliga stormanloppet mot staden centrum, de dödar allt i sin väg. Medan de alltmer desperata motståndfickorna fortfarande erbjuder hårt motstånd.
I staden utspelas sedan ett blodbad som för tankarna till Kigali eller Srebrenica. Med en systematisk användning av strategisk våldtäkt, mord på civila, och det kulturmord som blir följden då alla historiska byggnader av betydelse jämnas med marken. Det är en film om ett metrocide, ett stadsmord.
Filmen är utomordentligt vackert fotograferad, och genom att kameran ofta bokstavligen placerats ovanför axeln på offren. Och genom att den ofta finns mycket nära granatexplosionerna och kulornas rikochetter så fångar filmen samtidigt ångesten hos en hel stad som ställts inför en brutal övermakt.
Filmen tar därigenom konsekvent ställning för krigets offer. Den är fotograferad i svartvitt för känslan av autencitet, och ångest – inget är längre helt, massakern är endast brutal. Under filmens första halva saknas dialogen nästan helt. Istället gestaltas händelserna och själstillståndet hos de inblandade genom bilderna och ljudet. Ett grepp som leder tankarna till de stora ryssarna, som i Elem Klimovs Gå och se(Иди и смотри, 1985), Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin(Bronenosets Potyomkin, 1925), eller för den delen i italienska Gillo Pontecorvos Slaget om Alger(La battaglia di Algeri, 1966). Filmen är allmängiltig genom sin nyansrika och konsekventa vilja att tala om de mänskliga villkoren för såväl offer, som för utövare av extremt våld.
Det särkillt intressanta i City of Life and Death är att den för parallella diskusioner ur ett flertal perspektv. Den som räddar livet på tusentals kineser genom att upprätta en säkerhetszon inuti staden för äldre, kvinnor och barn, visar sig exempelvis vara en tysk nazistisk affärsman, John Rabe(John Paisley), trots order från Adolf Hitler att han inte ska lägga sig i de japanska allierades verksamhet. Vi får bland annat följa en kinesisk soldat (Ye Liu), en barnsoldat, en ung kvinnlig skollärare (Yuanyuan Gao) och en japansk soldat(Hideo Nakaizumi).
Genom att ge en japansk förövare, soldaten Kadokawa ett mänskligt ansikte har Lu Chuan fått utstå hård kritik i Kina. Trots att hans film varit påfallande framgångsrik. Den har bland annat fått pris vid prestigefyllda San Sebastián International Film Festival i Spanien. Så har Chuan själv och hans familj utsatts dödshot.
Samtidigt som filmen släpptes för visning i Kina utsattes den hård kritik via internet, och var nära att dras in. Den räddades genom en viss Li Changchun personliga ingerepp, han tyckte om filmen och var medlem i kommunistpartiets politbyrå.
Om filmen är kontroversiell i Kina så är den glödhet i Japan. Där försöker man förtiga Nankinmassakern helt och hållet. I samband med att nya skolböcker trycktes 2005, fanns inte händelsen med i de japanska historieböckerna. Det utlöste ett ramaskri i Kina som såg sig förorättat – med all rätt, måste man tillägga.
Genom att filmen skildrar de storskaliga strategiska våldtäkterna i Nanking så blir inte krig längre en exklusiv manlig angelägenhet. Och genom sitt fokus på det civila trots som förekom så blir kriget heller inte endast en miltär angelägenhet. Här i ligger det banbrytande i filmen.
Inga krig – inte ens de ”goda” krigen som många anser att kriget mot fascismen i Spanien eller i andra världskriget var – bör tillåtas eller ens kan skildras i endimmenssionellt i snygga dikotomier, de ”goda” mot de ”onda”. Under storskaligt extremt våld blir de flesta av oss vare sig goda eller onda utan istället fega. De som på förhand förefaller stridbara kryper darrande ihop till inför den våldsamma övermakten. Några få, däribland kanske någon som till vardags framstår som timid, blir oerhört modig. Vem som reagerar på vilket vis kan vi inte på förhand veta.
Till filmens svagheter hör att det är en kollektivfilm. Vilket kan kännas ovant för en modern västerländsk publik som automatiskt söker efter enskilda individer som huvudpersoner. Här är det istället staden Nanking som har huvudrollen.
Till filmens stora styrkor hör dess antikoloniala patos. Den skildrar fördomsfritt resultatet av den japanska (och för den delen den universella) kolonialismens människoförakt. Det står här betraktaren fritt att dra de uppenbara parallellerna till den amerikanska terrorn mot vietnamesiska städer som Saigon eller mot den lilla byn My Lai/Song My, serbernas terror mot bosniakerna i jugoslaviska Srebrenica eller hutuernas massaker på tutsier i Rwandas huvudstad Kigali.
Filmen kan i detta perspektiv kanske betraktas som en modern och radikalare pendang till Fracis Ford Coppolas Apocalypse Now(1979). Liksom Lu Chuan utsattes Coppola för hårda påtryckningar utifrån; Armén, vars material filmen var beroende av, vägrade samarbeta; han erhöll i princip inget ekonomiskt stöd för produktionskostnaderna, mycket av filmen betalade han och hans familj ur egen ficka. Liksom i City of Life and Deaths fall var förhandskritiken hård. När filmen var färdig hade familjen Coppola pantsatt allt de ägde. På så sätt hotades båda filmerna av censur.
Men den riktigt intressanta parallellen finns i Coppolas kritik av kolonialismen. Coppola utgår från den polska författaren Joseph Conrads postkoloniala klassiker Mörkrets Hjärta(Heart of Darkness, 1899). I ett föredrag förklarar den slovenska filosofen Slavoj Žižek att striderna vid bron längs den vietnamesisk/kambodjanska gränsen utgör filmens brytpunkt(The Matrix, or two sides of Perversion, 1999). Fram tills dess har flodfärden varit en resa genom en djungel av lögner vars vegetation hela tiden tunnats ut. Under den sista delen av färden befinner vi oss i ett rum bortom den av oss kända världen, i Kambodja, eller i mörkrets hjärta. Kolonialismens hjärtat innehåller endast ett reducerat koncentrat av kolonialismens essens, förkroppsligad i Marlon Brandos överste Kurtz(militären), och i Dennis Hoppers reporter(västmedia). I filmen liksom förövrigt i Conrads bok kan kolonialismen slutgiltigen sammanfattas av överste Kurtz i orden: Exterminate all brutes, eller som författaren Sven Lindkvist skriver: Utrota varenda jävel (1992).
Problemet hos Coppola är allt utanpåverk. Filmen har blivit en kultfilm för amerikanska soldater i fält. Eftersom den inte setts i ett analytiskt perspektiv utan istället som en beskrivning av hur Vietnamkriget var, så har den av många uppfattats som en romantisk beskrivning av krig som en lagom flummig tripp. Följden är att de många diskussionerna filmen försöker lyfta fram försvinner. Som den amerikanska krigsmaktens förhållande till De andra; det vill säga till FNL, kvinnorna, ursprungsinvånarna, fransmännen och skogen; vad som egentligen är kolonialismens kärna.
Hos Lu Chuan är utanpåverket bortlyft. Återstår bara de nakna orden i överste Kurtz dagbok: Utrota varenda jävel. Skildrat i närgångna svartvita bilder.
I filmerna Apocalypse Now och City of Life and Death finns slutligen nyckeln till en adekvat beskrivning av krigets och kolonialismens gemensamma helvete; att skildra de som saknar röst, och det maskineri vars brutala kraft orsakar världens uppdelning i centrum och periferi. Förhoppningsvis kan vi snart säga adjö till psykopatiska krigsfilmer som Ray Kelogg och John Waynes De gröna baskrarna (The Green Berets, 1968) eller Ridley Scotts Black Hawk Down (2001).
Lu Chuans utmärkta film City of Life and Death har förövrigt inte fått något datum för svensk premiär. Beror det på att SF inte förväntar sig att den ska bli lönsam, eller på att den anses vara för kontroveriell för de sino-svenska förbindelserna?

Propaganda i öst och i väst del II, i Arbetaren

2010-09-13T00:32:00.000-07:00

Propagandan i diktaturer är oftast tandlös. Medan den i demokratier är försåtlig. En jämförelse mellan fyra filmer, en kinesisk och tre amerikanska talar sitt tydliga språk.

Ingen kan betvivla att förra årets kinesiska mastodontfilm The Founding of a Republic(Jian guo da ye, 2009) är annat än den propagandafilm den utger sig för att vara. Det är Kinas kommunistiska parti som bekostat regissörerna Sanping Han och Jianxin Huangs monumentala verk inför 60-års jubileet av revolutionen.

I Kina bänkade sig publik och kritiker inför den förväntade historielektionen, komplett med pekpinnar, kostymer och scener hämtade ur klassiska propagandaaffischer. Och visst uppfylldes förväntningarna. ”Den kinesiska publiken” skrev exempelvis Kai Pan för CN Reviews, ”var så medvetna om omständigheterna runt filmen att den viktigare frågan för dem inte var i vad mån filmen prånglade ut ett politiskt budskap eller inte, utan istället hur många filmstjärnor de kände igen.” Liksom alla monumentalverk i denna storlek, filmen tillhör de dyrbaraste produktionerna i Kinas historia, är den nämligen proppad med filmstjärnor.

Trots förväntningarna på en tillrättalagd historieskrivning som publiken hyste, menade Kai Pan, så är filmen anmärkningsvärt korrekt berättelse om kampen mellan titanerna; nationalisternas Chiang Kai-shek porträttlikt tolkad av Zhang Guoli och Mao Zedong(Tang Guoqiang). Exempelvis skildras Kai-shek inte som den endimensionella skurk kineserna vant sig vid, istället blir han till en människa som gör mänskliga misstag. Inte heller Mao är riktigt så ädel som många förväntat sig. På det viset försökte filmskaparna låta ledarna bli identifikationsobjekt för publiken – visserligen inte särskilt framgångsrikt, det här är fortfarande elefanter i kinesisk nutidshistoria.

På många andra sätt bär filmen alla propagandamaskineriets kännetecken, exempelvis kontrasterna; Mao och Röda armén är luggslitna, fattiga och modiga. Vi får följa dem genom svält, slagfält och bombmattor; nationalisterna bär snygga kläder och åker limousin, och fördjupningen av deras umbäranden under inbördeskriget lyser med sin frånvaro. Fotografiet är mycket vackert och genom att det inspirerats av klassiska bilder så blir exempelvis den Långa marschen romantiserad och snygg. Röda arméns insatser på slagfälten som filmats i bruntintat svartvitt blir extra heroiska.

Men det mesta av allt detta hörde till de förväntningar publiken hade på filmen och de väntade sig inget annat än den propagandafilm de fick. Det är därför västs propagandamaskineri är mycket effektivare än det kinesiska. När den västeuropeiska eller USA-amerikanska publiken bänkar sig framför filmer om krig och konflikter förväntar de sig att få se en kritisk vinkel av verkligheten som den är.

Från Kathryn Bigelows Oscarsvinnare The Hurt Locker (2008), stjärnspäckade Brothers(2009), som har en dansk förlaga i filmen Brødre (2004) av Sussane Bier, och som regisserats av Jim Sheridan, till Paul Greengrass Green Zone (2010) med Matt Damons Miller i huvudrollen, så ligger fokus på ett amerikanskt trauma.

I Brothers som kan ses som en pendang till Michael Caminos klassiska The Deer Hunter (1978) behandlas en familjetragedi i skuggan av kriget i Afghanistan: Bankrånaren Tommy Cahill (Jake Gyllenhall) tror att han förlorat sin bror kapten Sam Cahill, spelad av Toby Maguire under strider i Afghanistan. Det visar sig senare att Sam överlevt de skäggiga talibanernas fångenskap, och han återvänder hem med de förvecklingar ett återvändande leder till.

Adrenalinstinna The Hurt Locker fokuserar på det farliga arbetet med att desarmera minor i Irak och i Green Zone letar Miller efter Iraks obefintliga massförstörelsevapen.

Typiskt för de här tre filmerna är att de alla huvudsakligen ser världens konflikter genom amerikanernas ögon, och den film som kanske är mest kritisk till de amerikanska krigsansträngningarna är The Green Zone genom att den belyser den militära aktionens felaktiga grunder. Liksom i The Founding of a Republic, är kvinnor och barn reducerade till bifigurer och filmerna är alla välproducerade och snygga.

De tre amerikanska filmerna återspeglar alla en exklusivt amerikansk erfarenhet. Det är mer synd om de amerikanska soldaterna i fält, än om deras fiender. De har alla ett jobb som suger. Afghaner och irakier porträtteras knappast alls, och då de framträder skildras de tydligt orientalistiskt, ansiktslösa och grymma. Inga fiender får som i The Founding of a Republic bli till människor som gör mänskliga misstag. De är istället antingen terrorister eller offer. Denna dikotomi är tydlig och dramaturgiskt oklanderlig samt effektiv. Den historia de amerikanska filmerna berättar handlar huvudsakligen om interaktionen mellan amerikaner, deras fiender finns alla i mariginalen som ett slags dekor och dramatisk motor.

På det planet kan den kvinnliga journalisten Lawrie Dayne (Amy Ryan) i Green Zone bryta mot det testosteronstinna persongalleriet i fällt. Hon utvecklas till en intressant karaktär i rollen som Millers motpart, och hennes karaktär påminner starkt om den engelska skådespelaren Katrin Cartlidges journalist Jane Livingstone, i Danis Tanovics smått briljanta film om krigen i Jugoslavien, No Mans Land(2001). Gemensamt är dessa kvinnor viljestyrda med en egen agenda.

Dock lyser kvinnor med sin frånvaro i filmernas stridande förband. Inte därför att den amerikanska insatsen i Irak saknar kvinnor i fält. Och inte för att det är svårt att skildra deras insatser, vilket engelsmannen Nick Broomfield visade i sin Battle for Haditha(2007).

Den som söker efter anledningen till kvinnornas frånvaro i fällt, i amerikanska filmer om krigen i Irak och Afghanistan får falla tillbaka till Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen (Leopard 2008).

Reaktionen från den amerikanska högern efter attentaten mot Tvillingtornen, var att framhålla att kriget mot terrorismen var något för män. USAs intellektuella feminister tvingades bort från den offentliga scenen med alla tänkbara medel. Kvinnor förvisades med den åtföljande lanseringen av nybyggaridealet, med dess manliga idealiserade och hårdhänta Cowboy-stereotyp, åter till den privata sfären. Där har hon befunnit sig sedan dess. James C. Strouses Grace Is Gone (2007) tillhör undantagen, men där får vi inte följa några kvinnor i fällt, bara veta att Stan Philipps (John Cusak) hustru Grace stupat i Irak.

I inledningen av Irakkriget försökte dessutom Bushadministrationen lansera arméns fejkade och filmiska fritagning av Jessica Lynch från ett sjukhus utanför Bagdad, genom att ge sken av att hon var en menig soldat som tillfångatagits av fienden, och motstått dennes grymma förhörsmetoder. Hon var visserligen soldat men i propagandamaskineriet efter aktionen, i exempelvis svenska tidningar beskrevs hon som småbarnsmamma. Hon erbjöds senare ett filmkontrakt för en film som skulle skildra henne som hjälte.

I Paula Stenströms rapport Lönande lögner (FOA: april 1997) finns en definition av propagandans syfte som gäller för de filmer som diskuterats här. ”Propaganda baseras i huvudsak på sanna men ofta utvalda faktauppgifter[…]Det är viktigt att budskap och information uppfattas som trovärdiga, och alltså inte direkt kan identifieras som propaganda. Den propaganda som märks[exempelvis i The Founding of a Republic] är egentligen den mest harmlösa, då människor för det mesta ogillar att påverkas mot sin egen vilja. Om propagandan ”är otydlig(grå)[ i detta fall föregivet kritisk] – så är budskapet sannolikt betydelsefullt (FOA-R—97-00483-240—SE, sidan 24)”

De män som spelar huvudrollen i de amerikanska filmerna ger i egenskapen av att vara män i den nya amerikanska offentligheten, enligt Faludi, trovärdighet åt filmerna. Krigens berättigande ifrågasätts inte i sig själv, i någon av de amerikanska filmerna. Däremot dess former och den ångest de generar bland amerikaner. Det underliggande budskapet ligger i linje med det Pentagon vill förmedla: Vi behöver vinna kriget nu för att hjälpa de irakiska offren (för terrorismen), våra soldaters uppoffringar är stora, och det mänskliga priset är högt, men till sist är vårt syfte ädelt.

Howard Zinn i Arbetaren

2010-02-14T03:47:00.000-08:00

Ett drygt entimmes långt teveprogram, och en två timmar lång DVD-film: The People Speak blev det sista projektet som den världsberömde historikern och aktivisten Howard Zinn slutförde. Han omkom i en hjärtattack, den 27 januari 2010, under en simtur på besök i Santa Monica, under en turné för att lansera filmen. Howard Zinn blev 87-år.

I teveprogrammet, som visades av History Channel i december, har Howard Zinn, liksom för att binda ihop ett långt liv som författare, dramatiker, lärare och aktivist samlat några av det liberala Hollywoods starkaste namn för att recitera och tolka de röster han beskrev i sin klassiska och bästsäljande historiebok A People’s History of the United States (Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999), som publicerades första gången 1980, och som sedan dess uppdaterats och återutgivits åtskilliga gånger.

Här ger bland många andra Matt Damon, Viggo Mortensen, Marisa Tomei, Bob Dylan och Morgan Freeman röst åt de aktivister och rörelser som oftast försvinner i det liberala nyhetsbruset och i läroböckerna. Här hörs fredsrörelsen, HBT-rörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, socialisterna och anarkisterna. I stället för att som i andra historieprogram berätta om presidenter och kongressledamöter, möter vi personer som Malcolm X, Sojourner Truth och Emma Goldman. ”De som genom sin kamp givit oss den demokrati vi trots allt har”, säger Howard Zinn.

* Vi vill inte berätta Vita husets historia utan de som i protest vakat utanför maktens boning. Och på det viset bidragit till utvecklingen mot ett öppnare samhälle. Demokrati är ju ingen åskådarsport menar han i den biografiska dokumentären You Can't Be Neutral on a Moving Train som Deb Ellis och Denis Mueller gjorde 2004.

The People Speak spelades in för att göra den del av den amerikanska historien som fortfarande inte finns att läsa i kursböckerna, tillgänglig för en ung generation. Den version av programmet som sändes i teve hade dock vissa brister.

I ett mejl som kommit till Arbetarens kännedom förklarade Howard Zinn sig missnöjd med den version som visades i december. Reklamavbrotten var så många att tevekanalen bara hann visa hälften av det material som finns i DVD-versionen. Dessutom kändes teveprogrammet genom avbrotten så uppstyckat att den finstämda tonen gick förlorad.

Vem var han då, denne intellektuelle gigant med så stort inflytande över den historia han skrev?

Howard Zinn föddes in i en kärleksfull judisk fabriksarbetarfamilj i Brooklyn. Den första bok han läste var ett upphittat exemplar av Tarzan, med några utrivna sidor. Som trettonåring hade han av nyfikenhet råkat in i sitt livs första kravall och för första gången fått stryk av polisen. När andra världskriget bröt ut blev hans beslutsamhet att slåss mot fascismen så stor att han lät värva sig som bombflygare. Det var så han kom till en fruktansvärd insikt.

Bombflygarna kunde inte höra sina offer skrika. Ledningen sade ofta att målen var militära, men de militära målen fanns i civil bebyggelse. I bombplanen riktade man inte sina vapen. I de tyska, franska och tjeckiska städerna som angreps omkom tusentals civila under detta så kallade rättfärdiga krig mot nazismen.

I april 1945, deltog Howard Zinn i den första napalmbombningen i Europa. Den riktades mot en liten fransk by där det fanns några hundra tyska soldater som inte längre stred. De väntade helt enkelt på att kriget skulle ta slut.

Zinn skulle komma att dra långtgående slutsatser av bombningarna. I krig i allmänhet och under bombningar i synnerhet drabbas ett stort antal civila, på engelska kallat ”collateral damage”. Människor manipuleras i alla krig av de militära hierarkierna att delta i massakrer och andra övergrepp som de aldrig skulle utföra annars. Att Zinn själv deltog i bombningarna skulle plåga honom till den grad att han resten av livet blev fredsaktivist.

Hemkommen från kriget utbildade han sig till historiker vid New York University och Columbia University. Därefter erbjöds han en tjänst vid Spelman College i Atlanta, en högskola i sydstaterna för afrikansk-amerikanska kvinnor. En tjänst som han tog efter en viss tvekan. I södern rådde vid denna tid en segregering som inte skilde sig mycket från apartheidsystemet i Sydafrika. Eftersom han i tjänsten inte bara var öppenhjärtig och sade vad han tyckte om rasåtskillnaden utan rent av deltog i politiska aktioner mot segregeringen fick han till slut sparken. Bland de elever som lät sig inspireras av honom fanns den världsberömda poeten Alice Walker.

Zinn blev också en av de ledande intellektuella bakom studenternas kamp mot Vietnamkriget. Under den pågående Tet-offensiven i januari 1968 reste Howard Zinn och den katolska prästen Daniel Berrigan på diplomatiskt uppdrag till Hanoi för att hämta hem tre frigivna amerikanska flygare som blivit nedskjutna. Den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson hade sagt att nordvietnameserna inte ville fredsförhandla. Men Howard Zinn förklarade att de vietnamesiska tjänstemän han mött i själva verket hade räckt ut handen till USA.

Under hela kriget deltog Howard Zinn, både som talare och som aktivist i oräkneliga aktioner och demonstrationer till stöd för amerikanska desertörer och mot kriget.

Tillsammans med Noam Chomsky gömde han manuskriptet till The Pentagon Papers (Pentagonrapporten, Tiden 1971) som i hemlighet hade kopierats av Daniel Ellsberg, en marinkårsofficer vid tankesmedjan RAND som arbetade för det militärindustriella komplexet. Det var en samling dokument som bland annat innehöll Pentagons politiska policydokument och interna planering inför Vietnamkriget. The Pentagon Papers publicerades första gången i New York Times 1971 och väckte enorm uppståndelse.

Howard Zinn stod på varenda upptänklig barrikad för en rimligare värld. Han blev ett intellektuellt stöd för fredsrörelsen under kriget i Afghanistan och Irak. Vid sidan av undervisningen och aktivismen skrev han dessutom ett fyrtiotal böcker, mängder av artiklar och tre teaterpjäser. Två av dem handlade om anarkisterna Emma Goldman och Sacco & Vanzetti, och en tredje om Karl Marx.

I förlusten av Howard Zinn har vi mist en humoristisk, självständig och modig intellektuell och en stor inspirationskälla.

Bokrekomendationer: Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999 och You Can't Be Neutral on a Moving Train (1994)

Filmrekomendationer: You Can't Be Neutral on a Moving Train (Deb Ellis, Denis Mueller 2004) och The People Speak (Chris Moore 2009)

Arbetaren - Radar: Europa

2009-12-18T05:56:00.000-08:00

Lissabonfördraget innebär inte bara mer makt åt EU och elitens byråkrati. Joacim Blomqvist scannar av en bokflod och vänsterdebatt som befarar en utvecklingsprocess av EU så dramatisk att den riskerar att leda till en europeisk apartheid.

I och med irländarnas ja till Lissabonfördraget och den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande blev fördraget verklighet den 1 december 2009. Rådet har redan presenterat namn till de två toppositioner som genast, tvärt emot ihärdiga löften i debatten inför beslutet om fördragstexten, kommit att kallas ”utrikesminister” respektive ”president”.
I praktiken innebär detta att EU nu tagit ett stort steg mot att bli ett ”Europas förenta stater”, med tanke på att unionen blivit än mer centralstyrd och överstatlig. Byråkraterna har fått mer makt och EU-domstolens inflytande har stärkts. Dessutom ska nu unionen upprustas militärt.
Det här aktualiserar den senkomna diskussionen om europeiskheten och inte minst den juridiska och sociologiska avgränsningsdiskussionen om vem som är välkommen att tillhöra EU (ska vi rent av börja säga Europas förenta stater?) och vem som följaktligen stängs ute.

Nyligen har det producerats ett antal debattinlägg och boktitlar i ämnet. Bland dem märks bland annat antologin Håller Europa? om europeisk identitet i EU. Och frågan om vilken europé som är välkommen i det nya EU är central även i den franske marxistiske filosofen Étienne Balibars nyutkomna bok Vi, det europeiska folket samt i essän Imaginaries of Europe: Technologies of Gender, Economies of Power av Gail Lewis i en kommande antologi om postkolonial feminism.

Det mesta i Håller Europa? är ganska klichéartat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är den teologiska tankesmedjan Seglora som ligger bakom den och de politiska frågor den behandlar huvudsakligen relateras till andliga perspektiv. Flera av författarna söker följaktligen svaren på den europeiska identitetens avgränsningsproblematik i andligt och politiskt samarbete.
Trots detta finns en del intressant att hämta i boken, till exempel i bidragen från kända namn som Mattias Gardell och Ingmar Karlsson. De diskuterar båda muslimer och Turkiets position i Europa och ansluter sig till den linje som välkomnar turkiskt medlemskap i EU. De menar att det borde finnas plats för islam i Europa även i fortsättningen, eftersom muslimerna varit en naturlig del av Europa i minst 1 000 år.
Ingmar Karlsson påpekar det tragiska i att turkarna i Europa fortfarande ses som ”de andra”, trots att de både geografiskt, politiskt och historiskt borde räknas som européer. Prästen Hans Ucko föreslår i sitt bidrag ”ett nytt socialt och andligt kontrakt för ett pluralistiskt Europa” för att råda bot på detta problem.

Men diskussionen om europeiskhetens framtid handlar inte bara om uppdelningen i vi och dem. I essäsamlingen Vi, det europeiska folket kritiserar Ètienne Balibar dessutom processen att skapa ett europeiskt medborgarskap utifrån ett elitistiskt perspektiv. Han poängterar systemets permanenta kris och går så långt som att varna för ”apartheid” i Europa.
En europeisk rasåtskillnadspolitik, menar Balibar, uppkommer då eliten definierar invånare som antingen européer eller icke-européer. I sammanhanget lyfter han fram Hannah Arendts frågeställningar från The Origins of Totalitarianism från 1950: Vem har rätt till rättigheter? Arendt besvarade själv frågan, mot den dåtida situationen för efterkrigstidens statslösa folkgrupper: Det är bara den som har ett medborgarskap som faktiskt kan kräva sina rättigheter.
Följaktligen blir de som inte är medborgare i ett EU som allt mer liknar ett Europas förenta stater men ändå vistas där, exempelvis papperslösa migranter, rättslösa. Detta till följd av att nationalstaternas suveränitet inom unionen minskar vilket i sin tur gör det svårare för papperslösa att ställa krav på rättigheter gentemot enskilda länder.
Balibar varnar dessutom för att utvecklingen går mot en situation där bara majoritetsinvånarna i det rika Europa har fullständiga juridiska rättigheter, eftersom deras länder har störst förmåga att tillvarata dem. Medborgarna i semiperiferin, från exempelvis balkanländerna, vars nationalstater är svagare, förmår inte lika effektivt hävda sina medborgares rättigheter. De blir ett annat slags européer, en andra klassens invånare.
Balibar menar att det uppkommit en serie förvandlingar i föreställningen om den papperslöse. En första förvandling sker då den papperslöse förvandlas från att ha varit utlänning till att bli främling. Den andra förvandlingen inträffar då staten från att ha beskyddat den statslöse börjar diskriminera honom eller henne. En tredje förvandling uppkommer i vårt sätt att se på de statslösa. Från att ha varit kulturellt olika oss, stigmatiseras de – de anses tillhöra en annan ras. Det är denna förvandlingsprocess som riskerar att leda till en europeisk rasåtskillnadspolitik.
Utifrån detta sätt att föreställa oss de andra, menar han, kan man dra slutsatsen att ett icke-segregerat Europa nu befinner sig långt från dagordningen. Han framhåller samtidigt att situationen är än mer motsägelsefull. Men möjligheten finns ännu att påverka utvecklingen i riktning mot demokratiska gränser och ett transnationellt medborgarskap för alla Europas invånare.

Frågan om vem som ska inkluderas respektive uteslutas ur Europa är en fråga som även sysselsätter sociologen Gail Lewis. I sin text visar hon på samma processer i konstruerandet av den gemensamma föreställningen om Europa som Benedict Anderson gjorde angående konstruktionen av föreställningen om nationalstaten i sitt klassiska arbete Imagined Communities från 1983.
Lewis koncentrerar sig på exkluderingen av ”de andra” ur den europeiska gemenskapen. Hon pekar på den symboliska figuren ”invandrarkvinnan”, som sorteras under en kategori så exkluderande att den närmast kan beskrivas som en övrigt-kategori. Den både betecknar icke-européer i Europa samtidigt som den destabiliserar EU:s självbild av att vara tolerant och demokratiskt.

I och med förverkligandet av Lissabonfördraget menar många bedömare att murarna runt vad som kommit att kallas fästning Europa blir ännu högre. Balibar menar att innanför murarna kommer de nationella gränserna att bestå, liksom de kvarstår inom ramarna för det globala världssystemet, eftersom gränserna uppfyller sitt syfte att reproducera det kapitalistiska systemet. Nu införs fler nya hierarkier och skiljelinjer.
Det nya består i att det till de redan befintliga territoriella gränserna, nu ska läggas flera gränser, baserade på stigmatisering av bland annat ras och kön.
Syftet är att göra kapitalismen ännu effektivare. Det innebär i sin tur att fler människor exkluderas och skickas till ett rättslöst ingenmansland. Ett apartheidsystem, menar Balibar, där människor sorteras som över- respektive undermänniskor.
Gardell och Karlsson tillägger att det i praktiken inte är möjligt att ”bli europé” för den som är muslim och Lewis menar avslutningsvis att chansen är minimal om man dessutom är kvinna.

Sammantaget tydliggör denna teoretiska bild av den förändring EU genomgår behovet av att det nya EU möter motstånd från en samordnad vänster. Fundamentala förändringar av unionen är nödvändiga om vi ska kunna bygga ett inkluderande socialt Europa.
radar@arbetaren.se

Håller Europa?
en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet
Ewa Lindqvist Hotz (red.)
Cordia

Vi, det europeiska folket
Étienne Balibar
Tankekraft

Imaginaries of Europe
Technologies of Gender, Economies of Power
Gail Lewis
Journal of Women's Studies

Appropå lymmellagens tillämpning i lördags

2009-12-15T01:31:00.000-08:00

Referat av en pågående debatt:

S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.

Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?

Oumo Sangaré, hela intervjun

2009-11-09T06:18:00.000-08:00

Is this your first visit to Scandinavia?

Not at all, I have already been to Bergen, Helsinki and Oslo this summer, and I’m back for more Scandinavian dates. I did also play the massive Roskilde Festival back in 2004 with my last album.

Where do you live when you are not on tour?

I live at home in Bamako, Mali. I do have a small flat in Paris but I can’t bear to be away from home for too long.

Why did you become a musician? And do you have any professional musical training?

As my granmother was a great singer, my mother sang at weddings when she was still very young. And at baptisms. I used to go along with her. So I acquired a taste for singing pretty quickly. Now, at the age of ten or twelve she left me with the family. She left to do little jobs. Because even if she sang, that wasn’t her profession. So she went to do little businesses, in Senegal, in Ivory Coast, here and there in neighbouring countries. I stayed behind. I was the mother, I was the father, at the age of 13 I was already head of the family. And that’s what has given me strength in my life. It gave me strength because I became used to…I learned very early how to be responsible.

So when I was thirteen, my mother would leave us with a little money, and we would manage with that. When the money was all spent, this is what I did. I would go out, I’d wait…I’d wait until I heard a djembe…tama tama tama! I ran and went there. I would throw myself in the middle of the crowd and sing. When I opened my mouth…wow! People would give me coins. They’d give me money. Left and right I’d pick up money. I’d put it in my pocket and run back home. I’d go to the market and buy things, food, spices and stuff. I’d bring all that home and make a meal for my brothers and sisters.

That’s how I started to sing. It wasn’t just to sing, but when you’re alone, without mother or father…sometimes I would shut myself away. I would sing to console myself. I had no mother on whose shoulder I could rest my head for consolation. There were no stories at bedtime. So I sang. I cried a lot, I cried, I cried, I sang, I sang. I sang to comfort myself. Then I’d take courage and come out. Because all my brothers and sisters were there. I was like their mother. I was like their father. I’d wipe away my tears. I didn’t want anyone to see my tears. I’d come out and then bet busy and run about left and right.

One day, when my mother came back from a trip, she came back to find that I had clothed all her children in brand new clothes. A lovely meal had been prepared. I’d taken some rice. I’d taken some meal. Everything was there in the house. She was astonished! “But Oumou! Where did you find all of this?” I answered, ”But mum, I sing now. I earn plenty of money in the street.” She started to cry. “That’s incredible,” she said. “It’s suffering that has forced you to become a singer.” It’s true that it has to be in the blood too, because my mother is a singer. “But it’s suffering which has lead to my daughter becoming a singer by force.” She cried. It was a cry of joy because she was happy to see her children well clothed. By me. But then, it was great. I’m happy.

How were you received as a young singer?

The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” Not beating the breast and saying I’m the toughest woman. No, no, no. But just being yourself, having dignity! You see. That’s it. It was encouraging. In my first album, I incited women to do any kind of work they wanted. I even said, “Why not become a policewoman.” It was very very very frowned upon. In the song I said, “a women can be a policewoman. You can be a law officer. You can be a soldier. You can say no to polygamy. You can say no to forced marriage.” It was very badly received by certain people. But it also reaped plenty of applause.

How are female musicians generally received in Africa?

I helped make it acceptable for women to play a dominant role in music and culture in general, and we helped develop a style of music that incorporated modern and traditional styles, making it more relevant to the next generation while respecting our heritage.

I think they realise that what we’ve done is open the door for them and with someone like myself who has had success worldwide, they know that it’s possible for them to take the message around the globe. With things like the internet the local has become the global.

Where did you initially get the chance to perform?

As I said already, I used to go along with my mother when I was very young where she’d perform at weddings, baptisms and so on.

Do you like any other instrument besides singing?

I love the kamelngoni, and today my player Benego is really the best player in the world. Truly. He’s the best, I’d even go so far as to say, of all time. Because really and truly God gave him fingers that when it resonates, it resonates, you know.

It was the instrument of the hunters. In fact it was the hunters who created the ngoni. But then there weren’t any instruments…there was nothing for the youth. There were only the drums. And the youth couldn’t dance whilst a warrior was playing. A youth can’t come and dance in their midst, because it was just the hunters amongst themselves. It’s a closed society. So the youth thought and thought. They looked at their instruments. They wanted to create the same thing but with more trebly sounds, that’s to say, you can play rock, you can play everything with these instruments. For example, you can do everything with a kamelengoni. And if you substitute that same ngoni with a donsongoni, it’s restrictive you can only play with a donsongoni. Nothing else. But they tried to make the kamelengoni with other thinner strings so that there’s plenty of sound. Because the youth needed that to have fun. And then, they began to get organised amongst themselves. They picked up their ngoni. They even gave it their name. It’s the ‘Kamelengoni’. The ‘Kamelés’ are the youth. So they gave their own name to the ngoni to differentiate between the donsongoni and the kamelengoni.

Why do you think that your music has become so popular both in Africa and the rest of the world?

What we play is the traditional music from a region in the South of Mali called Wassoulou. It has a strong and hypnotic beat and talks about different aspects of the life. When western audiences listen to it they sometimes say that my music is funky, but for us it’s our traditional music, it existed for a long time before the funk. I am open to all sorts of influences and we have foreign musicians such as Will Calhoun, Magic Malik, Pee Wee Ellis on the album but of course my roots are Wassoulou and I’m extremely proud of my culture and my people. Even those who listen to my music to dance and enjoy themselves will hear the message on some level, even if they don’t know it. The music is part of our culture. The music accompanies all the important moments of our lives, we are born into music and music is what we do best. The songs have a message that European audiences can´t understand but the joy of my music is always there. The music arouses sensations and can communicate on its own.

Also, with things like the internet the world has become a smaller place and people have access to a much wider range of cultures than ever before, so many are much more open to other cultures and are much more likely to encounter it than was the case in the past.

Is it common with female musicians in Africa?

I’m not sure if my career could be considered typical of any Malian musician, male or female, but I can say that female musicians have become widely respected at home and around the world, and that things are still always improving, for that I am very proud to have been a part of.

What kind of problems have you encountered during your career, especially being a female musician in the competition from especially male musicians?

I think I’ve coped well with success. I tried to be myself and to stay close to womanhood, but there were plenty of critics. “What’s she on about? Why is she talking about forced marriage? Why is she denouncing polygamy?” There was all that, but it was very minor compared to all the success. I definitely feel warmth and love from the Malian people and it makes me very proud.

Malian people tend to listen to what the signer is actually trying to say, but at the same time they like to listen to music for enjoyment. I make sue of that fact that I know that men really like my music, and one of our proverbs says, “If you really like your friend, you must tell him the truth.” There. I knew men really liked me, so I often take advantage of that to slip messages in, because I like them very much as well.

It is said that you and your music is a big source of inspiration for African women. What are your thoughts on that?

The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. I wanted to launch that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” That’s what was so successful…boom! I never expected it. I only wanted women to be sure of themselves. That was my aim, my struggle. Because I’d seen that my mother was sure of herself. And she helped me to be sure of myself too, in suffering. So that was the aim. It was unbelievable. The letters of congratulation, of encouragement just fell form the sky. Everywhere!

Things are definitely improving, but we’ve got to keep up the struggle until everybody (man and woman) is free from inequality.

Thank you for your time.

apropå Gellert Tamas senaste bok

2009-10-18T11:05:00.000-07:00

Så gjorde jag följande polis-motanmälan av migrationverket och polisen då dessa var fräcka nog att polisanmäla de apatiska flyktingbarnen och deras familjer som de menade simulerade...

Läs den här

Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund

2009-10-01T05:17:00.000-07:00

Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.

Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.

Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.

Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.

En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.

Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.

Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.

Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.

Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.

Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.

Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.

Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.

Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.

På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.

Karen Blixen-muséet Rungstedtlund

2009-09-19T02:57:00.001-07:00

Den stora vita byggnaden, klädd i päronträd och vin, som ligger längs Strandvej, mellan den litterära metropolen Köpenhamn och Hamlets Helsingör, heter Rungstedlund. Här föddes Danmarks mest berömda författare, den legendariska sagoberättaren, konstnären och diktaren Karen Blixen 1885. I dag inrymmer Rungstedlund det vackra Karen Blixen-museet som är väl värt ett besök.

Rungstedlund var en berömd plats i över 400 år; såväl en välrenommerad rastplats, landsvägskrog, högkvarter åt Karl XII och som hem åt diktaren Johannes Ewald bland annat skrev den danska kungssången och åt den norsk-danske författaren Ludvig Holberg. Krogen och värdshuset Rungstedlund började tappa både sina gäster och sin betydelse då huvudleden mellan Köpenhamn och Helsingör, som tidigare gått via Strandvejen flyttades till Kongevejen, lite längre inåt landet. Det blev allt svårare att driva krogen och Rungstedlund bytte ägare flera gånger från mitten av 1700-talet. Till slut köptes det tomma huset 1879 av författaren, militären, äventyraren och politikern Wilhelm Dinesen. Han gifte sig 1881 med den tio år yngre Ingeborg och de fick fem barn tillsammans - däribland Karen som endast var tio år då hennes far av okänd anledning begick självmord 1895.

För den litterärt och konstnärligt intresserade Malmöbon rekommenderas att resa via Skånes litterära huvudstad Lund, via Elin Wägners och Birger Sjöbergs Helsingborg. Ta därefter en färja till HC Andersens Helsingör med ett besök på Hamlets Kronborgs slott och därifrån tåget till Rungsted Kyst. Efter en kort promenad kommer du ned till havet. Där mitt i en dansk pastoral omgivning ligger Karen Blixen-museet, Rungstedlund med utsikt över Öresund och ett stort grönområde som sträcker sig ut från baksidan av huset.

Museet finns inrymt i flera sektioner. I ytterflygeln finns en bokhandel, en utställning, ett bibliotek med böcker av och om författaren. Det finns också ett litet kafé med välkomponerade bakelser. I bokhandeln köper man inträdesbiljetten. I entréavgiften ingår även en visning av Karen Blixens hem i den centrala sektionen av byggnaden. I det smakfullt möblerade hemmet fyllt av minnen från Blixens liv och familjehistoria kan man få en känsla av den omgivning som skapade och präglade Blixens liv och författarskap. Här finns arbetsrummet; den afrikanska skrivarlyan; de vackra blomsterarrangemangen; de impressionistiska målningar som hon själv målat, varav de bästa har afrikanska motiv. Dessutom ingår en informativ filmvisning så att också den som tidigare inte vetat något om Karen Blixen känner sig klokare efter besöket.

Bakom huset sträcker sig trädgården som är väl värd ett besök. I den ringlar en stig förbi dammen som skulle kunna vara målad av den impressionistiska mästaren Claude Monet med sin valvbro, näckrosor och rika växtlighet. Stigen leder förbi de blomsterodlingar som författaren älskade, och som hon använde för att dekorera hemmet. Stigen passerar en hage med några sällsynt ointresserade tjurkalvar som med upphöjd likgiltighet betraktar turisterna som passerar.

Karen Blixen dog 1962 i Rungstedlund och hennes grav finns att se i trädgården. Den ligger längst bort i ena hörnet av trädgården under en stor ek. Precis som hon själv önskade.

Arbetaren - en varg i clownkläder

2009-09-19T02:55:00.000-07:00

I Erik Gandinis politiska skräckfilm Videocracy menar filmaren att Italien blivit en videokrati. Ett slags nihilistiskt samhälle där man för att delta i det politiska livet först måste bekräftas i teverutan. Den höger som leds av tv:s främsta makthavare Silvio Berlusconi har inget politiskt program för att förändra samhället. Politikens syfte är istället att sköta landet som om det vore premiärministerns privata företag. Uppgiften är att maximera ledningens ekonomiska vinst.

På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.

Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.

Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.

Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.

Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.

Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.

I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.

Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.

Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.

Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.

Med charter med destination Irak

2009-08-14T05:15:00.000-07:00

Protesterna mot avvisningen av 18 hungerstrejkande irakier i Brorsons Kirke, Köpenhamn. När aktivisterna försökte hindra avvisningen möttes de av ohämmat polisvåld. Bland annat visar Söndagsavisen mycket skakande bilder på hur polisen går lös på demonstranterna med batonger . Bland de som tagit avstånd från aktionen finns till och med Radikale Venstre. Integrationsministern har blixtinkallats och allehanda NGO har protesterat. I Köpenhamn demonstrerade i går 20000 aktivister.

Principen med att avvisa människor en masse med charterflyg är svensk. Här i landet har sådana avvisningar skett i det fördolda under hela våren.

Här har dock inte många protesterat. Min danska vän menar efter gårdagens händelser att Danmark är ett skitland. Men danskarna törs i vart fall protestera. Det gör Sverige till ett ännu större skitland, för här löper vi med politikernas drakoniska beslut, å låtsas att vi inte hör eller ser något, medan landsflyktiga skickas på samma sätt som en gång Mallorcaresenärerna i grupp, inte till ett turistmål vilket som helst, utan till en högst osäker framtid...

2009-08-14T04:30:00.001-07:00

Expressen: Bildtbevisen

2009-08-07T01:27:00.000-07:00

Hur mycket visste den nuvarande utrikesministern om ubåtarna i Östersjön på 80-talet? Joacim Blomqvist misstänker att militärpolitiska krokar lades ut i grumligt vatten.

Läs mer här

Helsingborgs dagblad: Ett skepp kommer lastat

2009-07-28T02:55:00.000-07:00

Kultur. Kriget i vintras lade den palestinska staden Gaza i ruiner. Sedan dess har ingen återuppbyggnad skett. Under våren bildades därför Ship to Gaza i Sverige för att försöka undsätta staden med humanitär hjälp. Ship to Gaza planerar att med ett skepp sända sådant som Gazas invånare önskar sig: byggmaterial, solpaneler och sötvattenomvandlare – i strid mot den olagliga israeliska blockaden.

Läs mer här

Dalademokraten: Om Rwanda

2009-07-22T04:43:00.000-07:00

Inget folkmord har någonsin varit effektivare än det som utfördes i Rwanda våren och sommaren 1994. Under hundra dagar, från den 6 april, knivades omkring en miljon människor ihjäl med machete. Den takt som mördandet kom upp i var den snabbaste sedan atombombningen i Hiroshima och mycket snabbare än takten vid nazisternas gaskamrar under Holocaust.´

Läs mer här

Öppet brev till Bildt

2009-07-22T03:19:00.001-07:00

Hej kamrater och medievänner!

Vår kollega Flammans korrespondent Dick Emanuelsson som bevakar statskuppen i Honduras/Tegucigalpa löper risk att utsättas för förföljelse av kuppmakarna som har förklarat krig mot alla oberoende medier, inte minst de internationella medierna.

Det är viktigt att kalla regeringens och allmänhetens uppmärksamhet på denna fara för att undvika att vår kollega drabbas på grund av att han gör sitt jobb.

Om du anser att detta är viktigt att stödja ber vi dig att snarast möjligt svara till
j_capelan@yahoo.se.

Uppge gärna namn, yrke/medium. Brevet kommer att skickas så fort som möjligt till utrikesminister Carl Bildt.

Mvh

Jorge Capelán, frilansjournalist

Joacim Blomqvist, frilansjournalist

- - - - - - - - - - - - - - -

*Öppet brev till utrikesminister Carl Bildt*

*Sverige måste skydda journalisten Dick Emanuelsson*

Utvecklingen i Honduras oroar. Den nuvarande regeringen tillämpar
såväl selektivt som urskillingslöst förtryck mot den massiva
rörelse som kräver att president Manuel Zelaya återinsätts samt
en total informationsblockad mot nyheter om vad som händer i
landet med hjälp av de stora privata mediemonopolen som stödjer
kuppen.

Militären har brukat tårgas, gummikulor och skarp ammunition mot
de massiva protesterna som äger rum varje dag. På natten, i skydd
av utegångsförbudet, är alla politiska rättigheterna ogiltiga
vilket har resulterat i flera dödsfall och hundratals gripanden
av demonstranter och sociala ledare. Kuppmakarna tvångsrekyterar
barn till att delta i repressionen mot befolkningen, och de får
stöd från karaktärer som man trodde hörde hemma i en svunnen tid,
som diktator Augusto Pinochets dotter Lucía.

Medierna har varit särskilt utsatta: Den Interamerikanska
Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna påtalar detta i ett
uttalande som de latinamerikanska ländernas organ skickade till
de facto regeringen den 3 juni, under kuppens första dagar: Av 46
fall av olagliga gripanden och andra kränkningar mot de mänskliga
rättigheter består merparten av kränkningar mot journalister,
medier och kulturarbetare.

Internationella medier är ett prioriterat mål för repressionen: I
lördags utvisades tevekanalen TeleSurs reportrar efter det att de
sedan kuppens inledning varit utsatta för dagliga kränkningar,
hot och gripanden.

På plats i Tegucigalpa finns Flammans korrespondent Dick
Emanuelsson. Varje dag bevakar han utvecklingen i landet från ett
perspektiv som inte gillas av kuppmakarna. Han rapporterar om
protesterna, intervjuar representanterna för de sociala
rörelserna och belyser de brott som kuppmakarna gör sig skyldiga
till. Dick är en av få internationella reportrar på plats, hans
bevakning får stor spridning i den spanskttalande världen.

Vi anser att Sverige kan spela en viktig roll för att garantera
Dick Emanuelssons säkerhet genom att påpeka för de nuvarande
myndigheterna att vårt land inte kommer att tolerera att
journalisten utsätts för politiska repressalier. Detta skulle
vara särskilt verkningsfullt med tanke på att ert parti, Moderata
samlingspartiet har mycket goda relationer till Partido Nacional
- ett av de största partierna som stödjer statskuppen.

Jorge Capelán, frilansjournalist
Joacim Blomqvist, frilansjournalist
Ulf Hultberg, Filmregissör
Jacob Johnson, Riksdagsledamot (v)
Karin Lentz, författare
Gustavo Varela, Pasaenvasteras (Västmanland), Redaktionsansvarig
Babak Rahimi, journalist, Malmö
Serhat Daran, frilansjournalist
Leandro Schclarek Mulinari, journalist, Tidskriften MANA
Al Burke, redaktör, Lidingö
Aida Ghardagian, journalist
Lennart Kjörling, journalist författare och filmmakare, freelance
Ann-Sofie Jakobsson, journalist
Per-Erik Persson, Notis Förlag
Torgny Anderberg, präst i Svenska kyrkan
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Anders Neergaard, forskare
Gábor Tiroler, MPH, folkhälsovetare, lärare i rehabilitering, tidigare svenska ambassadens säkerhetskontakt i Moçambique
Jan-Erik Romson, Förskollärare från Stockholm
Martin Österlin, ordförande Svensk-Kubanska Föreningen
Lars Wallin, styrelsemedlem, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua
Maria Söderquist, socionom
Inka Persson, Halmstad
Nita Lorimer, arkitekt och gallerist.
Stefan Olsson, mikrobiolog, lektor Köpenhamn Universitet
Christer Johansson, gruppledare (v) Knivsta
Kick Leijnse (v), Östersund
Elizabeth Hellman, lärare
Tati Roohi, ekonom, Malmö
Christer Myrén, lärare
Bengt-Olof Andersson, hissmontör
Oskar Johansson, styrelseledamot i Svensk-Kubanska Föreningen
Anna Angantyr, folkbildare på Latinamerikagrupperna.
Zoltan Tiroler, vice ordforande i Svensk Kubanska Foreningen, Chefredaktor for tidskriften GJUTERIET
Lasse Simmons, f.d. journalist för Proletären
Per-Olov Lennartsson, Ekonom, Uppsala
Stella Gonzalez, pensionär
Julio Frejeiro, sjukgymnast
Amelia Morey Strömberg, ordförande solidariska tolkar, Rimbo, Sverige
Maria Elena Pazos Anderberg, socialsekreterare
Laura Purdy, Botkyrka
Magdalena Acuna, Stockholm, RESOCAL (Nätverket för Solidariteten med Latinamerika)
Oliver López, Jurist
Maria Tereza Moreira, Bolivianätverket Red Pro Bolivia
Dan Sallander, Student i Statsvetenskap vid Stockholms Universitet
Jan Bergsten, bibliotekarie
Sixten Thuresson, Murare, Gnesta
Eddie Salgado, Simon Bolivar Studiecenter i Växjö
Seppo Laine, Gävle
Inger Arvidsson Gimo, Vänsterpartiet i Östhammars Kommun
Evin Anik, ekonom
Maria Fregidou-Malama, Ph.D. Assistant Professor, University of Gävle
Fredrik Hallor, ordf. vänsterpartiet Heby
Maria Ferrer , pedagog
Carlos Mendez, gastronom
Juana Donoso Casanellas. Lärare
Lidia Camacho pensionist, Uppsala
Urban Hedvall, f.d. skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet.
Ana Luisa Escobar, pernsionär
Giglia Becerra, student
Urban Hedvall, pensionerat skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet
Ingemar Nilsson, Umeå
Kåre Ventura, Lund, IT-tekniker
Alexandra Iriarte, från Göteborg, volontär
Lena Klevenås, Alingsås
Tobbe Larsson, Elektriker, Skokloster
Anna Sundin, arkitekt, Göteborg

2009-07-09T02:18:00.001-07:00

Israelisk kaparverksamhet mot Ship to Gazas syskonorganisation *Uppdaterad

2009-07-02T03:38:00.000-07:00

Nyhet från Ship to Gaza Malmös nya blog

Under tisdagen den 30 juni uppbringades fartyget Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern på internationellt vatten. Båten var lastad med förnödenheter som medicin, leksaker och återuppbyggnadsmaterial. Med ombord följde 20 passagerare från 11 länder, däribland fredspristagaren Maired McGuire.

Under onsdagen släpptes två personer från fartyget. Men 19 personer från Spirit of Humanity har förts till ett israeliskt fångläger för illegala immigranter i närheten av Ramle.

Under kvällen har de två frigivna talat i ett nyhetsprogram från tevekanalen Al Jazeera om händelsen.

Organisationen Free Gaza, och den svenska syskonorganisationen Ship to Gaza anklagar nu israeliska marinen för piratdåd. De menar att den internationella rätten garanterar fri sjöfart på internationellt vatten. Att fartyget uppbringades kan beskrivas som en kapning. En handlig som strider mot den humanitära rätten sedan den förbjöds i en konvention som undertecknades efter Krimkriget i Paris 1856.

—den 2 juli—

Israel hävdar att skeppet seglade in i Israel på förbjudet vatten. Free Gaza menar att de aldrig var på israeliskt vatten, de seglade på vatten som tillhör Gaza

—den 3 juli—

FNs experter håller nu med om att kapningen är ett brott mot internationell rätt. En frigiven Baharanisk fartygspassagerare säger “Vi har uppnått våra mål med denna resa. Vi bröt blockaden moraliskt, vi mår bra” Kaptenen på Spirit of Humanity säger i ett uttalande från fängelsecellen “Vi kommer att skaffa en annan båt, mer än en båt. Vi kommer att segla mot Gaza igen.” Fartyget har tagits i beslag

—den 5 juli—

Den israeliska militärens talesperson Miri Regev säger i dag:

- Vi kidnappade dem inte. De seglade i “Israel-kontrollerat” vatten.

Free Gaza vidhåller tidigare anklagelser.

- Ni kidnappade dem, stal båten å rev ned den grekiska flaggan.

Vidare rapporteras nu att de israeliska fångvaktarna vägrar Mairead hennes medicin, kvinnorna uppges sakna allt bagage, de har inga klädombyte och de vistas i ett stekhett rum med bara ett litet fönster.

—6 juli—

Gaza 21 har släppts. De säger att det inte är de som är storyn, utan det är istället de 11,000 palestinska fångar som hålls inlåsta, många utan att fått en riktig rättegång, många i fängelse i åratals utan att få träffa sina familjer. Israel tillämpar i än högre grad än USA tortyr, fängslande och brutalitet.

Ur Arbetaren: Demokratin är en öppen fråga

2009-06-27T09:25:00.000-07:00

Demokratin som problem
Pierre Rosanvallon
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag

Under 1970-talet var historieprofessorn Pierre Rosanvallon en av de viktigaste teoretikerna bakom arbetarnas självförvaltning i den franska fackföreningen CFDT. Nu finns hans skrift Demokratin som problem för första gången på svenska, i vilken han argumenterar för en filosofisk politisk historia som försöker ge ny mening åt konceptet totalhistoria. Det räcker inte med att läsa de stora klassikerna för att förstå den politiska historien. Ska texterna säga oss något så måste vi veta hur deras verk togs emot av deras samtid: vi måste läsa mer av mindre nobla verk som satirer och pamfletter.

Rosvallon strävar genomgående efter att samtidigt begripa världen och förändra den. Och han tar sig lekande lätt an ämnet demokratins problem. Han menar att det under den demokratiska princip ”som vi låtsas att det råder konsensus kring” finns det en genomgående ovisshet om principens innebörd.
Till skillnad från många samtida intellektuella uppfattar inte Rosanvallon demokratin som realiserad. Han uppfattar den inte heller som ett ofullgånget ideal, en preciserbar representationsform eller som ett specifikt styrelseskick. I stället menar han att demokratin är en öppen fråga som aldrig får någon slutgiltig definition.
Han påpekar att demokratins motsättningar är många. Samtidigt som vi inte ska ta för givet att någon eller några ska ha rätt att i framtiden binda eller behärska kommande generationer, kräver vissa frågor, som exempelvis miljöförstörelsen, att beslut tas omgående som är hållbara över flera mandatperioder.

En text om Willy Kyrklunds Godhet

2009-06-27T09:20:00.000-07:00

Litteraturvetaren Johan Sahlin gav nyligen ut sin avhandling om den säregne finlandssvenske författaren Willy Kyrklunds bok Om godheten (Ellerströms).

Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.

I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.

Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.

I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.

Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.

För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:

Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.

Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.

I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.

Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:

Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.

Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.

Gatsten mot den goda smaken

2009-05-07T08:39:00.000-07:00

Regissören John Waters tillhör filmvärldens bråkigaste. Han kallar sig gärna ”queerly incorrect”, snuskgubbe och obscen. Sedan 1960-talet har han provocerat det politiskt korrekta etablissemanget, den kristna högern och filmcensuren. Jag har nyligen sett om hans filmer och träffat honom i Malmö.

- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.

Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.

I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.

På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.

- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.

- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.

- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.

Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.

Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.

Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.

Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.

Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:

- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.

Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.

Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.

Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.

- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.

Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:

Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren

Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa

Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama

Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener

Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte

Läs txten med bilder i Arbetaren

Vad gör iranska ambassaden på FH-Katrinelund?

2009-04-25T15:17:00.001-07:00

Stillheten runt Katrinelunds Folkets hus i Malmö bröts på torsdagen genom exiliranska aktivisters arga protester, och av rockmusik på hög volym. Inne i huset fanns ett antal ”konsulära assistenter” från iranska ambassaden i Stockholm. De hade hyrt lokalerna i Folkets hus under förevändningen att de skulle bistå landets medborgare med ansökningshandlingar och annat pappersarbete.

Läs mer i Arbetaren

Svenskarna har ingen heder

2009-04-14T06:59:00.000-07:00

apropå en debatt i Socialpolitik

Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem

När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.

Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.

Aktion mot deportation

2009-04-01T04:53:00.000-07:00

Ett drygt hundratal aktivister samlades under lördagen på Möllevångstorget i Malmö. Samtidigt samlades människor i Stockholm och i Norrköping för att protestera mot regeringens utvisningspolitik.

Läs mera i Arbetaren

Flammen & Citronen

2009-03-13T02:50:00.000-07:00

I annan version har texten publicerats i Arbetaren

Danmarks dyraste film någonsin, Ole Christian Madsens Flammen & Citronen (2008), släpps direkt för dvd här i Sverige. Den får därmed inte någon svensk biografpremiär. Det är synd då förutom att vara en tekniskt välgjord film med skickligt skådespeleri av både en porträttlik Thure Lindhardt, som motståndsmannen Bent Faurschou-Hviid, vars nom de guerre var Flammen och Mads Mikkelsen som den tio år äldre Jørgen Haagen Schmith, Citronen, så har filmen rest många intressanta frågor om krig, fred och historia.

Flammen & Citronen hör till en grupp filmer med historiska teman, tillsammans med bland annat Oliver Hirschbiegels Undergången (2004) och Marc Rothemunds Sophie Scholl - den sanna historien (2005). Filmer som skapats av en ny generation filmare som i motsats till de äldre inte lever som det förgångnas fångar. För filmen Flammen & Citronen har ett besvärligt tema, motståndet i samrarbetslandet Danmark, som ofta varit alltför svårbearbetat för den tidigare generationen, som själva hade föräldrar som deltog i andra världskriget. Filmen handlar nämligen om två danska motståndshjältar som bland annat likviderade andra danska motståndsmän.
Deras öde är som gjort för film. Flammen och Citronen tillhörde båda den borgerliga motståndsrörelsen Holger Danske och bildade tillsammans enheten Gruppe I. Långt efter kriget berättades historier om den unga karismatiska och dödsföraktande Flammen med sin intensiva röda kalufs och den likaledes dödsföraktande men något anonymare Citronen. Tillsammans genomförde de sabotage och attentat för Danmarks sak i en katt och råtta-lek med Gestapo. Båda stupade de i strid och dekorerades postumt med den amerikanska Medal of Freedom. Deras sista kamp blev dramatisk. Flammen tog sitt liv då Gestapo stormade hans gömställe, genom att bita i en cyankaliumkapsel. Citronen stupade efter en flera timmar lång eldstrid med hundratals Gestapo-män som hade omringat det ”säkra hus” där Citronen vilade upp sig efter en olycka och togs om hand av sjuksköterskan Ellen Christensen. Christensen lyckades slippa undan striden med livet i behåll och dekorerades efter kriget för sitt stöd till judiska flyktingar.

I Danmark har filmen skapat en tidvis våldsam debatt. Kritiken har på många håll varit ljum. Det har sagts att filmen tar sig an ett svårt tema på ett för underhållande och lättsamt vis. En del av kritiken har också rört filmens förhållande till historien. I bland annat den socialistiska tidningen Arbejderen, den 8 maj förra året, angreps filmen av fotografen Niels Jacobsen, som anser att den förvanskar historien på en rad punkter och räknar upp ett antal sakfel och förvrängningar. Regissören Ole Christian Madsen slog ifrån sig denna kritik under årets filmfestival i Göteborg, genom att hänvisa till det digra arbete han lagt ned på research genom att intervjua de människor som haft samröre med verklighetens Flammen och Citronen. Madsen menar också att filmen är en spelfilm och ingen dramadokumentär, därför tillämpar han ett visst mått av poetisk frihet. Filmens form har karaktären av actionfilm, så historiska händelser måste av tekniska såväl som dramaturgiska skäl stuvas om. Madsen betonar att det även finns episoder som tonats ned. Exempelvis är antalet tyska soldater som omringade huset på Jægersborg Allé i Gentofte där Citronen befann sig under slutstriden betydligt färre i filmen, eftersom det verkliga antalet Gestapo-män helt enkelt skulle förefallit osannolikt.
Det kan anföras till Madsens försvar att om syftet med filmberättelsen inte bara är att i detaljerna skildra ett historiskt skede, utan att berätta om den historiska perioden och motståndsrörelsen som helhet så är kritiken mot filmens historiska felaktigheter underordnad. Genom den lättsamma formen kunde Madsen nå fram med ett krångligt budskap till en ung generation som bara känner de historiska händelserna genom den äldre generationens romantiserade bild av det danska motståndet. Filmen berättar då mera om Flammen och Citronens idé än om de faktiska historiska personerna, eftersom de i Danmark fått så heroiska och mytiska drag.
Betraktad på det viset tecknar filmen en oroande bild över villkoren för att bedriva motståndskamp. Gränserna är suddiga för vilka handlingar som är godtagbara, och i vems ögon. Många människoliv köptes, såldes och byttes av danskar, nazister, ryssar och engelsmän oaktat vem som var vän eller fiende. Det är inte vackert och det blir allt grövre ju hårdare konflikten är, vilket delvis förklarar den debatt som filmen orsakat i Danmark. Filmen kan också sättas in i vår samtid för i grunden är skillnaden i moraliskt hänseende liten mellan Gaza 2009 och Köpenhamn 1943.
Det är när striderna är en del i den asymmetriska kraftmätningen mellan en motiverad motståndsrörelse och en militärt överlägsen ockupationsmakt som moralen ofta råkar i gungning och fel människor råkar illa ut. I vårt grannland Danmark fördes motståndskampen tidvis intensivt och våldsamt genom stadsgerillakrig mot den nazistiska ockupationsmakten. Från och med maj 1943 började motståndsgrupperna likvidera samarbetsmän och tjallare, i så kallade Stikkerdrap (efter stikker som betyder angivare och drap som betyder dråp). Till en början skedde det på uppdrag från den brittiska spionorganisationen SOE, Special Operations Executive. Men metoden kom senare att tillämpas oavsett britterna efterhand som kampen om landet hårdnade.
Det var vanligt att danska motståndsmän avrättade andra danskar. Historikern Stefan Emkjaer vid Århus universitet har upprättat en lista över 409 dråp som begicks av motståndsrörelsen i sin bok Stikkerdrap (2000).
Flera av motståndsrörelsens likvideringar var dessutom felaktiga. Den civilklädde samarbetsmannen Tage Lerches sjuåriga son som sårades dödligt under en attack mot hans far den 19 april 1944, är ett exempel på detta. Pojken avled av skadorna den 25 april samma år. Likvideringen genomfördes av Flammen och Citronen, tillsammans med motståndsmännen Bent och Herman. Journalisten Peter Övig Knudsen menar, i sin bok Efter drabet (2001) att attacken mot Lerche inte alls var planerad, utan skedde på öppen landsväg av en ren tillfällighet. Att sjuåringen dödades kan därför sägas vara ett oförlåtligt tilltag, eftersom en välplanerad attack hade avslöjat att pojken och hans jämnåriga kamrat, som trots allt undkom med livet i behåll, fanns i bilen och därmed hade pojkens liv kunnat räddas. Det har också vid ett flertal andra tillfällen påpekats att stikkerdraben inte alltid drabbade rätt personer. Detta tas även upp i Madsens film.
Den danska motståndsrörelsen genomförde en lång rad handlingar som det idag är lätt att sympatisera med. De genomförde en rad attentat mot nazisternas militära anläggningar, en stor mängd sabotagehandlingar, de stred mot tyska soldater, agerade livlina åt judar och dissidenter som annars riskerade att deporteras till utrotningslägren i Polen, de deltog i politiska strejker och våldsamma demonstrationer. Men de likviderade även danska samarbetsmän och ibland mördade de fel personer.
Liksom i filmen fanns det inga vattentäta skott mellan parterna. Spioner, agenter, diplomater, Gestapo och motståndsfolk umgicks otvunget med varandra, lyssnade på varandras samtal, utnyttjade varandras resurser och konspirerade mot varandra. Mycket skedde som ingendera kunde skryta med.
Som alltid gick kriget hårt åt de män och kvinnor som deltagit också i det danska motståndet. Flera författare har frågat sig ifall inte Flammen var psykopat från början. Madsen tror inte det. Han menar att frihetshjälten ägde ett intakt känsloliv och plågades av en svår ångest, särskilt efter dådet mot Lerches son.
Men det är ställt bortom allt tvivel att oavsett om Flammen och Citronen låg bakom 11 stikkerdrap, som Madsen menar, 22 som Knudsen säger eller 150 dåd som Gestapo hävdade så måste de ha farit rätt illa psykiskt av att skjuta ihjäl så många människor. På den tiden fanns det ännu ingen som hade hört talas om posttraumatiskt stressyndrom och det skulle dröja länge än, innan psykologerna lärde sig behandla det. Stikkerdrapen följdes inte heller av något juridiskt efterspel, vilket hade kunnat fungera som en slags debriefing. Genom ett avtal mellan motståndsgrupperna och Danmarks frihetsråd åtalades inga motståndsmän av danska myndigheter för sina handlingar under kriget. Alla annars kriminella handlingar förklarades nu vara krigshandlingar. Filmen drar en mycket trolig slutsats att när Flammen stupade, den 18 oktober 1944, och Citronen, den 15 oktober samma år, så hade de båda nått vägs ände. De hade inte en chans att överleva kriget.

Källföteckning:
Intervju med Ole Christian Madsen
Emkjaer, Stefan: Stikkerdrap - motstandsbevaegelsernes likvidering af danskere under besaettelsen (Köpenhamn 2000) (ae=den den danska bokstaven ä)
Jacobsen, Niels: Flammen og Citronen er ikke sandheden, Dagbladet Arbejderen (2008-05-08)
Knudsen, Peter Övig(men ö-et ska vara danskt): Efter Drapet - Beretninger om motstandskampens likvideringer (Köpenhamn 2001)
Madsen, Ole Christian: Flammen & Citronen (2008)

Apropå filmen Waltz with Bashir

2009-03-10T05:51:00.000-07:00

Det råder ingen tvekan om att Ari Folmans uppmärksammade film Waltz with Bashir som just nu rullar på landets biografer är tekniskt välgjord. Filmen som effektivt blandar animerade och dokumentära bilder om det andra Libanonkriget har överösts med priser.

Men den har också fått kritik. Till exempel skrev Gideon Levy i tidningen Haaretz att det är en propagandafilm, som vilar på traditionella ideologiska uppfattningar. Levy kallar det för ett ”Vi sköt och vi grät-syndrom,” det vill säga att israeliska soldater grät i sin godhet, under massakrerna i Sabra och Shatila, trots att det var falangisterna och inte de själva som begick dåden. Lägg därtill minnen från Holocaust, utan vilka ingen israelisk självförståelse är möjlig. Och en gnutta offermentalitet, en annan nödvändig ingrediens – och du har en förrädisk historisk film ”tecknad 2008, i ord och bilder.”

Synpunkter på medias skuld

2009-03-08T13:36:00.000-07:00

...till att matchen INTE stoppades

Apropå diskussionen om Stoppa matchen i bloggen Svensson

Borde lägga till en kritik av massmedierna. Det finns anledning att anta:

1. Att det fanns en stark önskan i borgerlig press att det skulle bli bråk av nyhetsdramaturgiska skäl, och av politiska skäl för att;
såväl Sydsvenskan, SVTs Gomorron Sverige, DN, Skånskan och Expressen vars ledarredaktioner är mer eller mindre proisraeliska och definitivt borgerliga. Stoppa matchen sågs av dem som en socialistisk manifestation. Därför drog redaktionerna igång en skämselpropagandakampanj, bland annat genom att vidareförmedla rykten som att:

2.Nazister planerade delta i palestinademonstrationen. På så vis kunde det bli retorik av det hela, a la: nazister och palestina-aktivister är av samma skrot å korn.

3. Knappt en dag har gått utan att vi i SvD, DN, Sydsvenskan etc har fått se bilder på svartklädda “huliganer” som berättat om den oreda de skulle ställa till med.

4. I Svenskan har man inte underlåtit att sprida ryktet om att Malmö är en antisemitisk stad. I betydelsen att många i Malmö inte gillar att 1300 människor varav oproportionellt många barn och äldre slaktades i Gaza.

5. Oxå i fredags när INGET hände fanns det journalister på plats i HJÄLM (!) utanför baltiska hallen.

6. Sammantaget så fick högern i Malmö vatten på sin kvarn GENOM lokal och riksmedia. Medan endast mellan 6-7000 deltog i demonstrationen på grund av massmedias rapportering. Folk blev helt enkelt bortskrämda av en månads skrämselpropagandakampanj om vad “våldsälskande huliganer” skulle komma att ställa till med.

Rapporterna fortsatte i denna anda exempelvis i söndagens Gomorron världen. Den besvikna reportern berättade att nästan ingenting hände på fredagen. HMedan hans rapport var betydligt fylligare om lördagen och dröp av indignation.

Ännu så länga har ingen frågat sig om massmedias rapportering har något med saken att göra.

Sprututbyte - Frågan som aldrig upphör att uppröra

2009-03-03T07:05:00.000-08:00

Nu har min nya artikel i Socialpolitik publicerats:

Är utdelning av rena sprutor en steg mot legalisering av narkotika? Att ge upp den svenska noll-visionen. Eller ett effektivt sätt att hindra smittspridning av hiv och hepatit? Harm reduction.

Så lyder ingressen. Läs mera i Social politik 1-2009

Afrikas kvinnliga rebeller

2009-02-12T05:44:00.001-08:00

Afrikas 1900-tals historia blev extremt dramatisk. Den skulle komma att färgas av den rika världens mordiska stöldräder mot den kontinent som redan under de två föregående seklerna sargats genom slavhandel, folkmord och åderlåtits på sina stora tillgångar. Så med 1900-talets koloniala epok och frigörelsen från den följde plundringståg. Rasism. Apartheid. Krig. Svältkatastrofer. Frigörelsekrig. Revolutioner. Samtidigt fördes en musikalisk frihetskamp. Tre musiker, Miriam Makeba från Sydafrika, Stella Chiweshe som föddes i Sydrhodesia [nuvarande Zimbabwe] och Aster Aweke från Etiopien, blev förgrundsgestalter. Genom sin musik trotsade de såväl invanda föreställningar som maktgalna despoter. Makeba dog nyligen just på den plats där hon tillbringat så mycket av sitt liv, på en scen i kampen för rättvisa, i detta fall Castelvolturno, strax utanför Neapel, på en stödkonsert för camorrans oskyldiga offer. Det var söndagen den 9 november 2008 men låt oss börja från början.

Läs fortsättningen i Lira 1-2009

2009-02-09T09:46:00.000-08:00

Tunga teser och lättsamma filmtips, Filmåret 2008

2009-01-27T06:16:00.000-08:00

Den filmpolitiska debatten under 2008 kom i hög grad att handla om distribution. Inför en publik bestående av anställda vid filmbolag, inköpare, produktionsfolk och anställda inom biografkedjor på Göteborgs filmfestival uppmanade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth de närvarande att inte fildela och ta hårdare tag mot dem som gör det.

läs mera här

2009-01-20T06:05:00.000-08:00

Savianorecenssion för Arbetaren

2009-01-15T04:49:00.000-08:00

Förlaget Brombergs svenskspråkiga utgivning av Roberto Savianos nya novell Kärleken är dödens motsats påskyndades inför författarens besök i Stockholm i förra veckan. Det blev ett vackert, tunt litet band på 53 sidor.

Saviano var i Stockholm tillsammans med en annan mordhotad författare, Salman Rushdie, för att tala om dödshotet mot honom själv, kollegan och mot yttrandefriheten. Några förväntade sig kanske att den lilla nyutgivna boken skulle mer än bara tangera ämnena camorran och dödshotet. Istället söker sig Saviano i boken till problemets rot, den syditalienska fattigdomen, klassamhället och vad det tvingar unga människor till. I Kärleken är dödens motsats, som lånat sin titel från en textrad ur Sergio Brunis sång Carmela, skildras ett Syditalien där fattigdomen och arbetslösheten skickar folk i krig. För många är exempelvis militärtjänst i internationella "fredsuppdrag" ett av få alternativ för dem som vill söka sig bort från det krig som arbetslösheten, fattigdomen och maffian innebär.

Bilden som tecknas är djupt tragisk. Att Maria, den sörjande sjuttonåriga svartklädda änkan till den stupade soldaten Enzo, finns i berättelsens centrum är följdriktigt. Han dödades av en vägbomb i Afghanistan. Runt halsen bär hon hans militära identitetsbricka, istället för ett halssmycke. Namnbrickorna, ett slags "hängande biografier i metall" bär nästan alla i författarens egen krets. En påminnelse om det ständiga undantagstillståndet som södra Italien befinner sig i. Det gäller inte bara för de med militära uppdrag utomlands utan även för dem som lever i ett Syditalien behärskat av maffian: "…identitetsbrickan är ett bevis. På en del av ett land i krig." I en passage berättar Saviano om sin skolkamrat Salvatore som eskorterat en lastbil åt camorran; körde av vägen och brändes till döds då bilen fattade eld. Han kunde endast identifieras med hjälp av sin namnbricka.

Språket i Savianos prosa är renare och effektivare än i annan samtida italiensk litteratur. Översättaren Barbro Andersson har följer skickligt författarens intension. I Kärleken är döden motsats blandas det journalistiska greppet med en litterär ansats. Resultatet är en naken och mycket skrämmande berättelse.

Boken kan beskrivas på många sätt. Som ett reportage om de som lämnas kvar efter att deras nära och kära antingen stupat i omvärldens krig eller i de inbördes krigen. Den kan beskrivas som en bild av dagens Italien. Dessutom är det också en mardrömsbild av de klyftor den liberala ekonomiska ordningen skapar.

Den kriminella organisationen, camorran, som försöker döda Saviano, menar författaren själv, representerar denna liberala ekonomiska ordning: vi måste föreställa oss Scarface som Berlusconis torped. Italiens verkliga maffia. Berlusconis regering ökar de sociala klyftorna, leder landet i krig, häver de sociala skyddsnäten, skär ned de offentliga utgifterna och suger ut landets fattiga, särskilt i Syditalien. Denna framfart lämnar folk i en växande desperation.

Det var inte för att Saviano berättade om camorrans härjningar i Gomorra som han blev dödsdömd, utan för att han berättade så bra.

2009-01-04T02:44:00.000-08:00

Ur Palestinian Think Tank

Apropå Castros revolution

2009-01-02T01:33:00.000-08:00

Ett semesterparadis för maffian och dess vänner

Kuba är en karibisk ö vars presidenter Fidel och Raúl Castro med jämna mellanrum väcker förargelse bland nordamerikanska presidenter och svenska utrikesministrar. Man säger att landet inte är öppet för frihandel eller att ön inte är demokratisk och därför har USA genomfört historiens längsta handelsblockad mot ön. En blockad som ännu inte fällt Kubas revolutionära regering. Dessutom har man genomfört såväl militära aktioner mot landet som mordförsök på presidenten.

Läs mera här

2008-11-19T06:01:00.001-08:00

Vampyrfilm i UNT

2008-11-07T04:01:00.001-08:00

Vampyrerna är på bettet i höst. De mytomspunna nattvarelserna verkar få blodad tand av de senaste årens litterära och filmiska framgångar. Nyligen visades serien Moonlight (2007) i TV3 och nu har flera stora tevekanaler och filmbolag på egen risk bjudit in vampyrerna. För publiken gäller det att beväpna sig med träpålar, silverkrucifix och massor av vitlök.

Läs mer här

2008-11-05T13:52:00.000-08:00

Svenska koncentrationsläger

2008-10-31T07:28:00.000-07:00

Svenska koncentrationsläger för utländska antifascister och arbetsläger för svenska socialister. Så behandlades landets oppositionella under andra världskriget. Nu kommer Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs historiska genomgång av Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur och kultur). Samtidigt planerar Antirasistiska filmdagar i Malmö, onsdagen den 12 november, att visa dokumentärfilmaren Nils Lundgrens nästan tystade film, Upprättelse (2003) om arbetskompanierna i norra Sverige, där de enda svenskarna med stridserfarenhet placerades för att neutraliseras i händelse av ett nazityskt anfall mot landet.

Tvärtom vad många hävdar var koncentrationslägren för antifascistiska och judiska flyktingar i norra Sverige inte så okända, enligt Berglund och Sennerteg. Exempelvis inte för den som läste Arbetaren under krigets andra år. Under våren 1940 publicerade tidningen en kritisk artikelserie om två nyöppnade läger, det ena i Långmora och det andra i Smedsbo. De var båda sådana interneringsläger som enligt tidningen bara kunde beskrivas som koncentrationsläger.

Därefter skulle det öppnas flera, tretton stycken från Tjörnarp i Skåne till Kusfors i Norrland. I dem internerades syndikalister, kommunister, antifascister och judar födda i utlandet. De satt liksom fångarna på Guantanamo och i Abu Ghraib fängslade utan föregående rättslig prövning eller misstanke om brott. Det räckte med att de genom sina åsikter kunde misstänkas skada Sverige i framtiden. De ansvariga för lägren var några av våra mest folkkära politiker, Gustav Möller och Tage Erlander.

Men också svenska antifascister råkade illa ut påpekar Nils Lundgren. Filmen Upprättelse, som beställts av SVT, tystades nästan helt ned. Innehållet ansågs olämpligt. Filmen Upprättelse visades till sist under en av sommarens hetaste dagar, den 5 juli, klockan kvart över sex på kvällen. Trots det och trots att filmen ändå fick höga tittarsiffror så visades den aldrig i repris.

Filmen handlar om de interneringsläger som kallades arbetskompanier, där cirka 700 män förvarades. Ingen av dem var brottslig men de hade varit eller sympatiserat med socialister eller kommunister. I filmen träder flera av internerade och deras väktare fram för att vittna om systemet. Sedan länge söker de internerade upprättelse för den behandling staten utsatte dem för.

Det finns inget, säger exempelvis den förre internerade Per Franke i filmen, som tyder på att koncentrationsläger inte åter kan bli verklighet i Sverige. Så sent som 1961 fanns det 1 700 personer registrerade för att placeras i läger. 1993 planerade Säpo att omhänderta medborgare som till följd av "sin politiska aktivitet eller på annan grund bedömdes utgöra ett hot mot rikets säkerhet". Säkerhetstjänstkommissionen anser att åsiktsregistrering mycket väl kan förekomma i dag. Med FRA-lagen blir sådan registrering förstås lättare. För personer med utländsk bakgrund med fel åsikter behövs det inte längre koncentrationsläger. Det är bara att överlämna dem till CIA:s svartmålade jetplan för transport till Guantanamo, Abu Ghraib eller något av alla de hemliga fängelser som upprättats i kriget mot terrorismen.

publicerad i Arbetaren

Ungdomshus äntligen igång

2008-10-15T01:22:00.000-07:00

– Alla kände minst tio personer som satt i fängelse. Det är verkligen konstigt när du är 16 år, säger Viktoria.

I striderna om ungdomens hus arresterades 450 personer på en dag – fler än någonsin tidigare i Danmark. Den 1 april stod det slutligen klart att Köpenhamn skulle få ett nytt ungdomshus.

Nu pågår renoveringen av det nya ungdomshuset som bäst. Caféet på kulturhuset är fullsatt när jag och Viktoria från Ungdomshusets pressgrupp slår oss ned över en rykande het kopp kaffe.

Spänningsfylld atmosfär
– Tiden före stormningen av huset på Jagtvej rådde en spänningsfylld tät atmosfär. Ingen visste vad som skulle ske. Det hölls många demonstrationer. Vi diskuterade om vi skulle säga ja till ett annat hus, men då kanske vi skulle behöva betala för det. Vi visste ju att polisen skulle komma att bli riktigt hårda mot oss. Det fanns många riktigt unga personer. Det var skrämmande. Det som oroade var också frågan om var alla skulle ta vägen. Vilken skulle bli den nya mötespunkten?
I januari 2007 började ungdomshusaktivisterna ockupera andra hus. Ett ungdomshus var inte tillräckligt för en stad i Köpenhamns storlek.
De flesta trodde att Huset på Jagtvej skulle stormas tidigt 2007. När det dröjde trodde många att polisen och kommunen fått kalla fötter. Den 1 mars när den dramatiska stormningen till sist skedde blev aktivisterna tagna på sängen.
– Dagarna efter stormningen hade 600 personer sammanlagt fängslats. ”Alla” kände minst tio personer som satt i fängelse.

450 arresterade
Efter stormningen och rivningen den 5 mars följde en rad aktioner och protester. Aktivisterna antal hade växt explosionsartat. Men ännu ville ingen från kommunen förhandla. Det var först dagarna före den så kallade G13-ockupationen, på Grøndalsvænge Allé 13, som kommunen ändrade sig
Den dagen arresterades sammanlagt 450 personer. Aldrig förr hade så många arresterats i Danmark på en dag. Polisen använde hundar, batonger, mer tårgas än någonsin tidigare.
– Men något våld från vår sida förekom inte.

Drivs ideellt
Ett avtal skrevs i november. Men tiden gick och inget konkret hände. Den 1 april togs beslutet om huset på Dorotheavej.
Det nya huset låg inte så bra till. Det var dessutom för litet. Så nya förhandlingar inleddes. Till sist beslutades att Ungdomshuset skulle få disponera halva kulturhuset också.
Nu är verksamheten i full gång. Det finns mängder av muraler och graffiti överallt.
– I bottenvåningen finns en bar och en liten scen och ett minimalt kök. På första våningen ska det bli bibliotek, ett kreativitets rum och ett stort kök. På andra våningen blir det nu självförsvarskurser, dans och möteslokal.
Idén med Ungdomshuset som kreativt center är att allt är möjligt, därför att huset är oavhängigt allt annat kulturliv, tolerant och självbestämmande. Det kostar inte pengar att vara där och det drivs genom ideellt arbete.

2008-10-10T04:32:00.001-07:00

Om slavar på Göteborgs bok och biblioteksmässa

2008-10-08T02:19:00.000-07:00

Jenifer, från Freetown i Sierra Leone, såldes i mitten av 1970-talet av sin mamma till en lokal diversehandlare som redan hade tio småflickor. Med Jenifer blev det elva. Därför exporterades hon till Beirut där hon köptes av en polis. I Libanon var det inbördeskrig och när bomberna haglade gick familjerna ner i sina källare. Då fick Jenifer i uppdrag att sitta kvar i lägenheten för att se till att inget stals därifrån. Utöver detta fick hon göra allt, hennes arbetstid var från klockan 5:30 till klockan 02:00.
Det berättar historikern Dick Harrison, som skrivit ett stort arbete i tre band om slaveriets historia, under ett seminarium om slaveri under Bokmässan i Göteborg.
– Slaveri är inget som hände för länge sedan. Slaveri är något som händer nu och nästan alla slavar är kvinnor, sammanfattar Harrison.
Och han konstaterar att slaverinäringen inte är någon historisk företeelse, just nu är handeln med slavar blomstrande.
Harrison talade också om slaveriets historia, men nämnde inte Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Landet kom ju att ha relativt stor betydelse i slavhanteringen. Allt från den första svenska slavexpeditionen 1646, slavhandelsfortet Carolusborg i Cabo Corso på den afrikanska västkusten i tretton år från 1650 till frihandelskolonin Saint Barthélemy från 1784 med 2406 slavar 1812. Slavhandeln förbjöds inte i Sverige förrän 1823 och blev straffbar 1830. Först 1847 avvecklades till sist slavkolonin på Saint Barthélemy.
Svenskarnas historiska åderlåtning av Afrika är en av orsakerna till den fattigdom som fortfarande i dag får människor från Afrika att sälja allt de har och med livet som insats försöka ta sig till Europa.
Men ingen svensk regering har bett afrikanerna om ursäkt.

Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot tre former av slaveri: trafficing, barnsexhandel och barnpornografi, deltog i samma seminarium. Han menade att vi i Sverige nu börjar se hela kedjan av sexköp, koppleri och människohandel, efter att allt för länge ha bortsett från mellanledet koppleri.
Hans bedömning är att över hälften av dem som utnyttjas i sexhandeln är barn under 18 år. Mönstret är att den rika världen utnyttjar den fattiga världens kvinnor och barn:
– Det är efterfrågan bland den rika världens män som skapar marknaden. Ju yngre du är desto mera kostar du, i fallande skala, sade han.

Vägen ut då? Dick Harrison menar att det inte längre är möjligt att befria slavar med våld och eftersom det inte går att omgående skaffa en rättvis värld måste vi i stället starta en folkrörelse mot slaveriet, liknande den abolotioniströrelse som fanns för hundra år sedan. Bodström efterlyste en ökad medvetenhet om sexhandeln bland svenskar. Han ville också se att andra länder tar efter den svenska sexköpslagen, som bevisligen gett positiv effekt.

Det är tydligt hur det socioekonomiska sambandet mellan användningen av slavar och produktionsordningen i världen består i att länderna i syd bär de rika länderna i nord på sina axlar. Så länge orättvisan består, består slaveri.
På så vis satte Bodström huvudet på spiken i detta tröstlösa samtal.

publicerad i Arbetaren

Tele2 och underleverantörer bryter avtal med kunder

2008-10-02T03:30:00.000-07:00

Som jag rapporterade i tisdags kan inte tele2 vare sig leverera sina tjänster eller hålla avtal, vi firar i dag femveckors jubileum utan fast telefon och internet. Följande brev är postat till tele2 angående vårt avbrott:

Måndagen den 22 september 2008 ringde kundtjänst upp teknikerna som nu svarade att det var en kabel som gått sönder och behövde bytas. Bytet skulle ske på onsdag den 24 september 2008. På onsdag ringde vi igen och då skulle kabeln istället bytas på fredagen den 26 september 2008. Måndagen den 29 september 2008 ringde vi igen och då sa kundservice att vi skulle få tillbaka telefonen på förmiddagen tisdagen den 30 september. På tisdagen den 30 september ringde vi igen eftersom vi fortfarande inte hade någon fungerande telefon eller internet. Kundservice svarade att deras chefer (som vi inte fick något nummer till eller namn på) ska ringa upp oss på vår mobil och förklara läget. Cheferna sa att de planerat att ringa mig i eftermiddag, någon tid kunde inte ges. Tisdagen den 30 september kunde jag även konstatera att reklamationsgruppen på Tele 2 fortfarande inte svarat på vår förfrågan om mobilt bredband eller någon annan lösning.

I vår fastighet på Idunsgatan i Malmö har jag talat med andra hyresgäster. Alla har fungerande fast telefon men ingen av de tillfrågade har Tele 2. Vår granne har Telia och hennes fasta telefon fungerar utmärkt.

Onsdagen den 1 oktober 2008. Reklamationsgruppen på Tele 2 har inte hört av sig, så frågan om mobilt bredband tolkar jag som fullständigt ignorerad av Tele 2. Mikael Lund från Tele 2 kontaktade oss tisdagen den 30 september 2008 och förklarade att det var problem med Telias tekniker, Relacom, och att den kabel som gått sönder var så gammal att den behövde bytas ut. Han hade fått klartecken från teknikerna att felet var åtgärdat kl. 14:45. Men det var det alltså inte.

Onsdagen den 1 oktober ringde Mikael igen och sa att han skulle kontakta Telia. Han kunde inte säga när vi skulle få tillbaka telefonen.

Mikael Lund på Tele 2 ringde igen och sa att vi gått från ett kabelfel till ett annat och att det senare ska vara åtgärdat på fredagen den 3 oktober 2008.

Torsdagen den 2 oktober. Idag är det exakt fem veckor sedan vi förlorade vår fasta telefon och vår bredbandsanslutning.

Vi vill mer och mer ha vårt kontrakt upphävt. I alla fall vill vi kunna byta till Telias fasta telefonabonnemang om ingenting hänt på fredag. Hur ska vi göra för att det ska bli rätt? Vår uppsägningstid på Tele 2 är ju som bekant tre månader men jag har ingen lust att vänta så länge på att få en fungerande telefon. SÅ, går det bra att kontakta Telia på fredag em och beställa fast telefon?

Debatt: Nordiskt Panorama: Backlash eller bullshit

2008-09-30T07:25:00.001-07:00

Så diskuterade WIFT (Women in film and television) återigen kvinnors position i den nordiska filmindustrin på festivalen Nordisk Panorama, under måndagskvällen den 29 september. Liksom vid motsvarande seminarium som jag rapporterade ifrån tidigare i år på Göteborgs filmfestival, var stämningen inte så pigg. Det är fortfarande långt kvar innan de politiska målen är nådda i avseende på såväl representation som filmernas innehåll.

Seminariet, med titeln Backlash eller bullshit, på måndagskvällen diskuterade endast könsrepresentation. Vanja Hermele som är genusforstare och författare drog de bekymmersamma siffrorna, som visade på stagnation sedan det radikala 2004 för jämlikheten inom nordisk film, med smått uppgiven min. Den danska filmregissören Phie Ambo-Nielsen berättade att hon numera lägger en ekonomisk post för barnvakter (!) i sina filmbudgettar. Norska Vigdis Lian som varit norska filminstitutets chef, var vassats bland paneldeltagarna och hade ett genusperspektiv liknade Hermeles. Och producenten och konsulenten vid filminstitutet, Anne-Marie Söhrman Fermelin kunde konstatera att de uppsatta målen inte hade uppnåtts.

Problemen med diskussionen under seminariet var många. Fortfarande diskuterar man inte innehållet i nordisk film alls. Frågeställningar om teman för filmer viftades undan av panelen, som slog fast att den inte ville bestämma vad kvinnliga regissörer ska göra för filmer. Precis som om det vore en ofta diskuterad fråga. Flera aspekter på frågor om representation undveks också nogsamt. Som exempelvis varför det knappast förekommer att kvinnor ur andra etniska grupper än den svenska, gör filmer. Eller hur lång tid det kommer att dröja innan norden får sin första kvinnliga långfilmsregissör ur arbetarklass med annan etnisk bakgrund?

Liksom i min kröniketext i årets första Mana, står diskussionen kvar på samma plats och stampar. Tanken på att danska kvinnliga filmare för upp diskussionen om barnvakter på jobb är självmål. Hade de formulerat tanken på att barnvakterna skulle bestå av inkvoterade män ur överklassen hade det fortfarande varit självmål, om än något mindre.

Tele2 kan inte leverera och ljuger sina kunder rakt i ansiktet

2008-09-30T02:48:00.000-07:00

Efter att tele2 i FEM veckors tids ljugit och förhalat, skedde följande konversation i går. Precis som vid ett tiotal tidigare tillfällen under perioden kunde de inte uppfylla något av vad de sade. Ingen tog kontakt med mig, telefonen fungerar fortfarande inte och inte heller vårt internet. Vi har ännu inte fått något erbjudande om mobilt bredband tills problemet är löst. Om inte problemet är löst på torsdag kommer vi att byta leverantör.

Operatör: Marie Gustavsson

System (13:18) Är du kund hos oss idag?:Ja
Marie Gustavsson (13:18): Hej och välkommen till Tele2! Du pratar med Marie Gustavsson. Vad kan jag hjälpa till med?
Användare (13:20): Hej Marie, jag heter xxx. Jag och min sambo,xxx är fortfarande utan både telefon och internet, det har vi varit sedan den 28 i förra månaden
Användare (13:21): Vi är ensamma i fastigheten med detta problem. De andra har abonemang med telia och bredbandsbolaget. Deras telefoner fungerar
Användare (13:21): vad beror det på
Marie Gustavsson (13:22): Vänligen vänta så ska jag undersöka vad som händer.
Marie Gustavsson (13:28): Jag kan tyvärr inte se vad felet beror på bara att teknikerna ska ha detta löst till i morgon.
Användare (13:29): Hur lång tid skulle det ta att byta abomenang? Vårt företag håller på att gå under tillföljd av stoppet
Användare (13:30): Om någon annan kan förse oss med telekabel så är det bättre
Marie Gustavsson (13:31): Det brukar ta 2 veckor. men som sagt så ska detta vara lagat i morgon enligt tekniker.
Användare (13:33): Är det möjligt att ni efter fyra veckors driftstopp kan förse oss med mobiltbredband tills problemet verkligen är löst?
Användare (13:34): teknikerna meddelade senast i fredags att problemet skulle vara löst då, det är inte första gången...
Marie Gustavsson (13:35): Jag har tyvärr ingen befogenhet att skicka ut ett mobiltbredband till er, men jag ser här att ni ska bli uppringd av en ansvarig för detta så denne borde kunna ordna det.
Användare (13:37): vi har vid ett flertal tillfällen blivit lovade att ansvariga ska ringa upp oss, utan att detta skett, så jag måste be dig ange klockslag då detta ska hända, så att jag annars kan ringa själv
Marie Gustavsson (13:39): Det står att de ska få fram varför detta skett och prata med tekniker så att detta verkligen sker innan de ringer dig och tyvärr då kan jag inte ge dig ett exakt klockslag för när de ringer.
Användare (13:40): okej då ber jag få tacka för mig från nu, vi lär väl höras igen

Censurerad Irakfilm

2008-09-05T07:45:00.001-07:00

Publicerad i Arbetaren

– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.

Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.

Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.

En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.

Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.

I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.

I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.

I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.

Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.

För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?

Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.

Nordirland

2008-08-04T06:13:00.000-07:00

Följande äldre text publicerades i LET, No3. Lägger upp den för att den ska vara tillgänglig för den intresserade. Intervjun med Eamon Melaugh är bara publicerad av Spartakista på nätet.

Mannen som blek i ansiktet vände sig om, och ropade att han blivit träffad hette Hugh Gilmore:

Vi trodde att han menade att fallskärmsjägarna träffat honom med de vanliga gummikulorna som användes under de kravaller som ägt rum i flera år, såväl i Derry som i andra irländska städer. Därför sa jag åt honom att inte vara dum. Men när han vek ihop sig kunde vi se utgångssåret,

minns den irländske aktivisten och fotografen Eamon Melaugh med djup röst. Det blev hans bilder som mer än något annat skulle föreviga denna fruktansvärda dag.

Hugh Gilmore omkom kort efter träffen trots en tillskyndande sjuksköterskestudents desperata försök att rädda honom. Han blev 17 år. Eamon Melaugh gick väldigt nära honom uppe på Rossville Street och hade sånär träffats han också.

Trots att det kalla klara vädret bet lite i huden på demonstranterna denna söndag 30 januari, 1972 hade optimismen varit stor när de samlades. Men det som nu höll på att ske var den veritabla katastrof som alla i Irland känner under namnet Bloody Sunday - den Blodiga söndagen. 13 människor hade när kvällen inföll skjutits ihjäl av brittiska fallskärmssoldater, en dog senare. 12 sårades:

Det var bara män i vapenför ålder som dödades. Säkert var det en medveten strategi. Britterna ville bryta kampviljan bland de våra. Men att skuta ihjäl dem var det dummaste de gjort. Istället för att få slut på IRA:s väpnade kampanjer, blev det tvärt om.

Utanför IRA: s kontor i hela Nordirland ställde sig nu unga män i kö för att låta värva sig. Medborgarrättsrörelsens olika organisationer med sina ickevåldskampanjer som alla krävde lika rösträtt, bostäder åt alla och arbete till envar skulle falla i bakgrunden. Eamon Melaugh var medborgarrättsaktivist och hade sedan flera år deltagit som talare och aktivist vid hundratals möten:

Jag är socialist, vegetarian och pacifist. Därför var jag mot den väpnade kampen. I likhet med tusentals andra irländare såg jag med förskräckelse en desperat generation gripa till vapen.

Bland de som dödades under den 30 januari, var alla irländare och ingen beväpnad. Inget våld hade förekommit från irländarnas sida, bortsett från den stenkastning som barnen regelmässigt utsatte britterna för i slutet av demonstrationerna:

Det är sant att IRA besköt britterna den dagen. Det hände efter blodbadet. En vän till mig som var medlem i en av brigaderna deltog i ett bakhåll mot en fallskärmsjägarpatrull sent på eftermiddagen, berättar Eamon. Men det britterna ofta sagt, att det var irländarna som först sköt. Det stämmer inte.

Den Irländska republikanska armén, IRA, bildades 1919 som en nationalistisk och socialistisk revolutionär militär styrka. Styrkan var resultatet av det blodbad som uppstått när britterna brutalt slagit ned upproret i Dublin under påsken 1916, Easter Rising. IRA skapades av den legendariska revolutionshjälten och befälhavaren Michael Collins. Genom en enastående gerillakampanj, terrorattentat och underrättelsekrig, tvingade de fram ett avtal som visserligen gav självständighet åt republiken, men som också deformerade Irland till ett politiskt missfoster: bara 26 av de 32 grevskapen i Irland kom att utgöra republiken. De sex återstående grevskapen skulle fortsätta vara under Storbritanniens överhöghet och de kallades av lojalisterna för Ulster. För republikanerna låg grevskapen fortfarande i norra Irland, de kallade dem därför för Nordirland eller helt enkelt de Sex grevskapen.

Det gamla IRA skulle komma att föra en tynande tillvaro efter sin seger. Med undantag för enstaka kampanjer under sent 1950-tal gjorde organisationen inte mycket väsen ifrån sig. De många inbördes slitningarna passiviserade denna annars så stridbara styrkan. Först under sent 1960-tal verkade organisationen få nytt liv igen.

Det blev lojalisterna som först skulle ta initiativet till den nya tidens blodiga våldskampanjer. I mars 1966 bildade aktivisterna på Shankill Road i Belfast den paramilitära organisationen Ulster Volunteer Force, UVF. Det var UVF som först dödade människor i det nya inbördeskrig som kom att kallas The Troubles. Kriget blev långt. Det skulle vara ända till den 10 april 1998 då Långfredagsavtalet undertecknades. I juni 1966 sköt UVF ihjäl två människor och de skadade två. Det var därför som UVF förklarades illegalt samma månad.

1967 bildades Northern Ireland Civil Rights Association, Nicra. Nicra räknade ursprungligen aktivister ur både de protestantiska och katolska folkgrupperna:

Medborgarrättsrörelsen var en disparat rörelse, här i Derry var vi unga och politiskt radikala, minns Eamon Melaugh. Vi hade bildat Derry Housing Action Committee, DHAC. Men Rörelsen var så bred att några av ledarna i Belfast inte ens ville tala med oss i Derry. De menade att vi bara var bråkmakare. I Nicra var ickevåld vår genomgående taktik. Ghandis frihetskamp i Indien och medborgarrättsrörelsen i USA var våra främsta inspirationskällor.

I augusti 1968 arrangerade Nicra sin första stora demonstration från Coalisland till Dugannon. I oktober var Eamon Melaugh bland arrangörerna i DHAC till en marsch i Derry som stöddes av Nicra, där 77 personer skadades vid en våldsam attack från den protestantiska polisen, Royal Ulster Constabulary, RUC:

När vi ansökte om demonstrationstillstånd valde vi noga att ansöka om att få gå genom de delar av Derry City Center som de omöjligen kunde tillåta oss. När avslaget kom, gick vi ändå. Konfrontationen vi sökte blev därför ofrånkomlig när RUC angrep oss.

Nicras kamp var en rättvisekamp. Parallellerna till afroamerikanernas kamp i USA var inte svåra att se. Fattigdomen bland Derrys katolska befolkning var skriande. Arbetslösheten i de republikanskt dominerade stadsdelarna var nära 70 procent. I exempelvis stadsdelen Bogside var överbefolkningen och den därav följande trångboddheten närmast löjlig. Eamons familj var en av åtta stora barnfamiljer som bodde i ett av de typiska små husen. De delade på en utomhustoalett.

I det nordirländska lokala styrets parlament, Stormont rådde vad som närmast kan beskrivas som en dålig parodi på demokrati. Den ursprungliga principen för val till Stormont var att bara den som ägde sitt hem fick rösta. Katolikerna ägde inte sina hem, de hyrde dem och fick följaktligen inte rösta. I Derrys kommun som har en överväldigande majoritet av katoliker, två tredjedelar ungefär, fick republikanerna åtta av platserna i fullmäktige. Medan unionistpartierna fick 12 platser i valet 1970.

Nicras och medborgarrättsrörelsens krav var en person en röst, en familj ett hus, en arbetare ett arbete. I likhet med den taktik Provisoriska IRA senare skulle använda, ville vi göra Nordirland omöjligt att styra. Vi ville beröva Stormont dess makt för de representerade inte irländarna, säger Eamon. Vi gjorde samarbetet med Stormont omöjligt.

Nicras framgångar blev inledningsvis stora. I april 1969 vann medborgarrättsrörelsens unga ledare Bernadette Devlin/McAliskey valet i Mid Ulster. Hon var då 22 år gammal, retorisk och ägde en enorm karisma, vilket skulle göra henne till en betydelsefull ledare.

Medborgarrättsrörelsens framgångar besvarade den alltmer skrämda unionistiska rörelsen med upptrappning av det militära våldet. Den 12 augusti inleddes de våldsamma gatustrider i Derry som gått till historien som Slaget om Bogside, vilket resulterade i några av Eamon Melaughs starkaste bilder. Striderna inleddes efter att RUC stormat in i Bogside som var No Go area för lojalister, det vill säga att stadsdelen var under republikansk överhöghet och kontroll. De använde sig av såväl vattenkanoner som tårgas och pansarbilar. Med RUC som murbräcka följde sedan en lojalistisk pöbel efter. Bogsides invånare lyckades efter hårda strider kasta ut lojalisterna under kvällen. Men striderna skulle fortsätta dagen efter. De spreds då också över hela Nordirland. Situationen höll på att nå sin absoluta kokpunkt när brittiska armén landsattes i Derry 14 augusti 1969 och dagen efter i Belfast.

Till en början såg vi detta som något bra. Nu skulle våldet snart dämpas, berättar Eamon.

Det verkade först som om han skulle få rätt. Armén upprättade fredslinjer i västra och norra Belfast. De ökända B-specials förbjöds och RUC moderniserades.

I december det året splittrades IRA. Det var en militant revolutionär gren kallad Provisoriska IRA, PIRA som bröt sig ur under en nybildad militärstabs ledning. I januari påföljande år bildades det politiska partiet Provisoriska Sinn Fein. Det gamla IRA kallade sig nu för officiella IRA, OIRA. Bildandet av PIRA var ett resultat av att IRA i mångas ögon verkade handfallna. De tvekade att ta till vapen för att försvara katolikerna också mot britternas och protestanternas direkta överfall. Men det skulle dröja till i februari 1971 innan PIRA sköt ihjäl den första brittiska soldaten på Nordirland.

Under de första oroligheterna omedelbart efter britternas direkta intervention hade IRA marginell betydelse. Och som social rörelse kunde det nu ha utvecklats till ett irländskt svar på Black Panther Movement. De kunde ha blivit en milis med enbart defensivt syfte. Men politikerna ville ha det på annat sätt.

Medborgarrättsmarschen 30 januari, 1972 hade 20 000 deltagare. Våldet på Nordirland hade sedan många år varit avtagande i förhållande till antalet dödsoffer per år. Visst hade kravaller hela tiden förekommit. En vecka före den Blodiga söndagen hade exempelvis en mindre demonstration mot interneringarna ägt rum utanför interneringslägret Magilligan inte långt från Derry. Demonstrationen hade brutits upp med extrem våldsamhet av 300 brittiska soldater. Men ingen hade fått sätta livet till.

Arrangörerna ville att marschen skulle bli en seger för ickevåldet. Mot den politik som resulterat i de skriande orättvisorna:

Det här är inget religionskrig – det är ett klasskrig

, sa Sinn Feins president Gerry Adams till mig under en diskussion med honom och OIRAs befälhavare Martin McGuinness 1987.

Den uppfattningen delades av Eamon Melaugh och den radikala delen av medborgarrättsrörelsen. Fastän Gerry Adams i likhet med tusentals andra ungdomar kom att gripa till vapen efter händelserna under den Blodiga söndagen.

Jag sade åt mina vänner i OIRA att lägga ned vapnen efter Blodbadet. Jag trodde inte att något gott kunde komma ur den dramatiska utvecklingen efteråt, säger Eamon Melaugh.

Eamon Melaugh fick rätt. Stormont stängdes och direktstyre infördes. I London blev William Whitelaw Storbritanniens första Nordirlandminister. I juli, under den Blodiga fredagen detonerade 22 av IRAs bomber i Belfast under en enda dag. De dödade 11 människor. Brittiska armén tog över No Go - områdena i Derry som dittills hade upprätthållits av IRA. I december spillde oroligheterna över till republiken då Irlands riksdag, Dáil, diskuterade sin antiterrorist-politik och en bomb sprängdes. I slutet av 1972 hade antalet döda per år av konfliktrelaterade orsaker nått en ny rekordnivå.

Under hela kriget i Nordirland tros 3 000 människor ha dödats. De flesta av dem var civila, många var barn. Något som tydligt framkommer i Eamon Melaughs bilder, där han ofta väljer att kontrastera barnet mot soldaten. Men inte en enda människa hade behövt sätta livet till ifall politikerna varit förnuftiga. Det i särklass mesta och värsta våldet var ett resultat av Storbritanniens kolonialpolitik och den därav följande nationalismen.

När oroligheterna började hade jag inte tid att ta fotografier, säger Eamon. Jag var ju i första hand aktivist de två första åren. Men kameran kom att bli min ständiga följeslagare. Det är den fortfarande. Snart kommer en bok med mina bilder från kriget. Den heter Derry - The Troubled Years och ges ut av Guildhall Press.

Sedan många år har Eamon Melaugh varit verksam som fotograf i Indien och rönt stor framgång. Men hans bilder var en gång för länge sedan det avgörande skälet till att många runtom i världen engagerade sig i det som hände i Irland.

Faktaruta om The Troubles begrepp.

Konflikten i Irland har i huvudsak tre sidor. En pro-brittisk, en brittisk och en pro-irländsk. Den pro-brittiska delen av Irlands befolkning är till sitt ursprung huvudsakligen skottar och walesare som Engelsmännen tvångsflyttade till Irland för att genom deras närvaro i Irland kunna behålla kontrollen över kolonin. De kallas protestanter för att majoriteten tillhör den presbyritanska kyrkan, de kallas lojalister för att de ofta är lojala med britterna och unionister för att många av dem vill upprätthålla unionen med Storbritannien. Majoriteten av pro-britterna tillhör Nordirlands överklass i förhållande till pro-irländarna

Den brittiska sidan kallas ofta för engelsmännen. Deras närvaro är främst militär. Det har funnits många olika arméförband i Irland, både vanliga armégruppringar och elitförband som Special Air Service, SAS och fallskärmsjägare. Deras syfte har under olika regeringar, både Labour och Tories, varit det samma: Nordirland måste till varje pris fortsätta vara Storbritanniens koloni.

Den pro-irländska sidan kallas ofta republikaner för att majoriteten vill att de Sex grevskapen ska införlivas i republiken. De kallas katoliker för att många tillhör den Romerskkatolska kyrkan; nationalister för att de tror att hela Irland ska bli en nation. I förhållande till pro-britterna utgör de Nordirlands arbetarklass. Många av dem är därför socialistiska. I Nordirland utgör de en minoritet av befolkningen, därför får de republikanska partierna inte så många röster i lokalvalen.

Organisationer och politiska begrepp:

Apprentice Boys of Derry: En av de protestantiska ordnarna. Det är de som arrangerar den årliga marschen i augusti genom Derry, med samma resultat varje gång. Det blir våldsamma kravaller och ökad spänning.

Árd fheis: iriska politiska partiers årskongresser.

Army Council: IRAs militära stab

B-specials: skapades för att försvara lojalisterna mot IRA. De var exklusivt lojalistiska och förbjöds 1969 men ersattes av Ulster Defence Regiment, UDR 1970

Dáil: Irländska underhuset

Garda Síochána eller Gardia: Iriska polisen

H-block: en del av fängelset Maze som fått sitt namn av sin form. Många av de 200 fångar som får plats där har varit och är republikaner.

Long Kesh: är numera känt som fängelset Maze

Northern Ireland Office: Storbrittaniens Nordirland departement

Orange Order: Den största av de protestantiska ordnarna. De marscherar den 12 juli och orsakar ofta krigsliknande kravaller. En av Irlands värsta hökar, pastor Ian Paisley är orderns starke man. Men han är också medlem av Apprentice Boys of Derry.

PSNI, Police Service of Northern Ireland: Nybilad polismakt enligt ett avtal 4 november 2001

Taoiseach: betyder ordagrant chefen. Men i sammanhanget används begreppet om Irlands premiärminister.

The Falls: Falls Road och andra republikanska områden runt Belfasts City Center

The Shankill: Shankill Road och de lojalistiska områdena kring västra Belfast

Ulster Defence Association, UDA: Den största lojalistiska paramilitära organisationen

Republikanska paramilitärer.
IRAs utbrytare:

Det man oftast menar i dag när man talar om IRA är PIRA eller provisoriska IRA, de kallas ibland också för Provos eller för the Ra. Under senare tid har flera utbrytningar skett den första stora utbrytningen bildade:

Irish National Liberation Army, INLA, 1974: som ursprungligen var en extremt militant grupp av den republikanska rörelsen. Längre fram fick de ofta polisiära uppgifter. Och de fick ibland agera som en milis.

Continuity Irish Republican Army, CIRA: bildades 1990 som partiet Republican Sinn Feins väpnade gren. Termen Continuity syftar på att CIRA inte har undertecknat vapenvilan.

Real IRA, RIRA: består av en utbrytning från PIRA som skedde tidigt 1998. På många håll ansågs det fel av PIRA att lägga ned vapnen. RIRA aktivisterna valde att alls inte hörsamma eldupphöravtalet.

Rabaldret runt Anton Nilson, med ett ess

2008-07-17T06:02:00.000-07:00

Dryga hundratalet människor samlades på fredagskvällen den 11 juli i ett möte arrangerat av ABF för att uppmärksamma hundraårsminnet av attentatet mot logementsfartyget Amalthea, på Beijerskajen i Malmö. Trots den långa tid som förflutit sedan attentatet kantades arrangemanget av konflikter, missöden och strider. Frågan om minnesplaketter och om betydelsen av dådet, gjorde att mötet förvisso inte kunde betraktas som en tom gest för att uppmärksamma ett stycke dåtid. Istället talade rabaldret kring högtidsstunden sitt tydliga språk. Attentatet mot fartyget lastat med svartfötter 1908, väcker ännu så heta känslor att händelsen i högsta grad måste betraktas som en del av arbetarrörelsens levande historia.

Diskussionerna och rabaldret kring minnesmärket skriver på sitt sätt ett nytt kapitel i boken om attentatet. En första plakett hade redan ett par dagar tidigare, under natten till tisdagen, fästs av Malmös Ungsocialistiska klubb, i kajen på platsen där Amalthea, med sina brittiska strejkbrytare ombord sprängdes natten till den 12 juli. Bredvid denna hade ytterligare en plakett i marmor skruvats fast, med text på italienska. Den senare i sten var en gåva från anarkistiska marmorarbetare från Carrara.

Under fredagen satte Malmö kommun fast en tredje plakett i kajen ett hundratal meter från de två första. Plaketten har en saklig text på engelska och svenska. Medan ungsocialisternas text var mer själfull. En av attentatsmännens namn var felstavat på alla tre plaketterna. Han hette Anton Nilson, med ett s. Inte Nilsson med två. Dessutom uppgavs fel datum på ungsocialisternas plakett där datumet för attentatet angavs vara den 13 juli. Enligt Sydsvenskan hade såväl den italienska som ungsocialisternas plakett satts på plats utan tillstånd. Lördagen den 12 juli 2008 hade den italienska plaketten stulits.

Vid sidan av dessa missöden utbröt en dispyt i såväl lokalpressen som riksmedia. En dispyt om hur Amalthea-dådet skulle tolkas. Osämjan följde i stort sett samma konfliktlinjer som den följt sedan 1908. Socialisterna kunde känna en viss sympati för attentatet medan högern kallade det för terrorism.

Även om terroristjämförelsen är anakronistisk stämmer den till eftertanke. Det sägs ju ofta att den enes terrorist är den andres frihetshjälte.

Det började med hamnarbetarstrejken i Malmö, bara ett år före fackföreningsrörelsens kanske hårdaste strid, Storstrejken 1909. Det var då några utfattiga ungsocialister, Anton Nilson själv och två kamrater, Alfred Rosberg och Alfred Stern beslutade sig för att försöka skrämma de brittiska svartfötterna på logementfartyget Amalthea att upphöra med sitt strejkbryteri. Det blev Nilson som skulle applicera laddningen. Han tog cykeln till hamnen. Letade en stund efter något flytetyg. Hittade en eka i miserabelt skick. Efter en del bökande lyckas han fästa dynamiten på Amaltheas skrov. Strejkbrytaren Walter Close avled till följd av explosionen som följde och 23 andra svartfötter skadades. Kvar på attentatsplatsen glömde Anton Nilson sitt lönebesked. Det var orsaken till att han kunde gripas strax därpå. Han och Alfred Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern fick livstids fängelse.

Efter en fängelsevistelse i Härnösand och på Långholmen frigavs alla tre 1917. Genom Olof Aschbergs försorg lärde sig Anton Nilson att flyga. Han kom att bli stridspilot. Som sådan försvarade han den ryska revolutionen i inbördeskriget. Han fick möta Lenin och skaka hand med Stalin, som han senare skulle betrakta som förrädare mot revolutionen. Han skulle hinna se det revolutionära Tyskland 1919. Till Sverige återvände han 1926. Åter hemma slöt han sig till olika socialistiska grupper. Då jag själv mötte honom, var han 100 år och tillhörde Socialdemokraterna. Mitt starkaste minne var att han fick Z-salen i Stockholms ABF-hus, fylld av socialdemokrater att hurra fyrfaldigt för ”den ryska revolutionens vidare fortsättning”.

När jag träffade honom ett halvår senare på Jacobsbergs folkhögskola, där han en gång studerat, berättade han episoden om den gången han en sen natt överraskade en rånare i full färd med att plundra en busschaufför. Vid tillfället gick Anton med käpp. Den använde han som tillhygge då han ingrep mot rånaren som lyckades slå ned den sjuttio år äldre Nilson. Han menade att skälet att ingripa mot rånaren inte skilde sig från skälet för Amalthea-dådet. Han tålde inte orättvisor, helt enkelt.

En annan frihetshjälte, Nelson Mandela, har i dagarna upphört att vara terrorist i USA. Anton Nilson gick samma väg. För arbetarrörelsen är den forne terroristen en frihetshjälte och hans kamp mot orättvisor lätt att sympatisera med. Skillnaden finns hos de svenska liberaler som då argumenterade för att attentatet mot Amalthea var förståeligt och att Anton Nilson skulle släppas fri. I dag kallar de samme Nilson för terrorist.

Publicerad i Flamman

De modigaste amerikanerna

2008-06-14T07:47:00.000-07:00

Dee Browns klassiska skildring av indiankrigen i ursprungsamerikanernas perspektiv, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, som för första gången gavs ut på svenska i reviderat skick 1974, gör fortfarande ont att läsa. Det är Karneval förlag som nu för första gången på svenska ger ut en fulltext version av boken och det är en kulturgärning.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee är en tragedi av episka mått. Den tar sin början med Navajofolkets långa marsch 1860 och avslutas med massakern vid vattendraget Wounded Knee, 30 år senare. En period då de illa rustade, numerärt underlägsna och mycket beslutsamma ursprungsamerikanerna, under legendariska ledare som Manulito och Little Crow, bjöd kolonisatörerna hårt motstånd.

Förutom att den nu bortgångne författaren Dee Brown var en briljant stilist så är hans text full av ovanliga detaljer. Författaren som förutom historiker också var bibliotekarie och biblioteksvetare har dammsugit arkiven. Han har kommit över mängder med förhandlingsprotokoll, brev och tidningsartiklar. Han har hittat fotografier som sällan publicerats och nästan bortglömda sånger med kompletterande noter.

Genom Browns enorma material får läsaren möta exempelvis hjältarna från slagfältet i Little Bighorn där USA:s sjunde kavalleri besegrades och General George Armstrong Custer mötte sitt öde den 25 juni 1876. Många av kämparna är välkända namn men före Browns bok hade få européer och vita amerikaner hört Gall, Tatanka Iotanke (eller Sitting Bull som var hans engelska namn) och Tashunka Witko (Crazy Horse) från hunkpapalakota- och oglalalakotafolken med egna ord berätta om slaget och det som föregick drabbningen.

På så vis får läsaren också möta Cochise och Goyaałé (eller Geronimo som de engelsktalande amerikanerna kallade honom) från Chokonen- och Chiricahuaapacherna som i åratal förde effektiva gerillakrig mot de vita förtryckarna, i hopplöst underläge. […] ett sekel senare, när det inte längre finns några hjältar – framstår dessa indianer som de kanske mest heroiska amerikaner som någonsin levat, konstaterar Dee Brown.

Det är en historia om folkmord, svek, förtal och feghet. Här finns den ökända massakern vid Sand Creek då Coloradomilisen slaktade, förgrep sig på och stympade mellan 150-200 åldringar, kvinnor och barn ur Cheyenne och Arapaho-folken. Här finns mordet på Sitting Bull, den 15 december 1890, och Little Big Mans förräderi mot Crazy Horse som resulterade i att en menig kavallerist kunde sticka sin bajonett i sidan på den store ledaren. Hans familj begravde senare hans stoff och hjärta just någonstans vid Wounded Knee.

Självfallet är världen en annan plats nu än 1970 när Dee Browns bok först gavs ut. Då fanns en växande global antikolonial frihetsrörelse. I USA pågick ännu ursprungsamerikanernas ockupation av det välkända fängelset Alcatraz (från den 20 november 1969 – 11 juni 1972) och det fanns ett växande motstånd mot landets kolonialkrig i Vietnam. Samma år som Dee Browns bok kom ut fick både Ralph Nelsons film Soldier Blue och Arthur Penns Little Big Man premiär. Båda tycktes ha hämtat inspiration från Browns bok och hade udden riktad mot kriget i Vietnam.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee har i flera omröstningar utsetts till ”förra århundradets mest inflytelserika bok”. Marlon Brando hämtade förmodligen sin inspiration från den när han vägrade att ta emot sin oscarstatyett för bästa manliga huvudroll i Gudfadern, i protest mot den felaktiga bild som Hollywood givit av ursprungsamerikanerna, och istället skickade fram den ursprungsamerikanska kvinnliga aktivisten Sasheen Littlefeather på galan 1973. Och de aktivister från AIM (American Indian Movement) som ockuperade staden Wounded Knee i 71 dagar från den 27 februari 1973, läste självfallet Browns bok.

Så här 38 år senare kan boken komma att få förnyad betydelse. Boken känns trots lite ålderdomligt språk, ursprungsamerikanerna vill exempelvis inte längre kallas indianer som Dee Brown gör, fortfarande brinnande aktuell. För även om de flesta kolonierna till sist fick sin relativa självständighet och de argaste AIM-ledarna tystnat, så pågår nu nya krig. Bush-administrationen menar att de är krig mot terrorismen, men kritikerna menar att de är nya kolonialkrig. I det sammanhanget kan kanske krigsmotståndarna än en gång söka inspiration från de modigaste amerikaner som någonsin levat.

Publicerad i BT

Aleksandra Kollontajs dagböcker

2008-05-29T06:44:00.000-07:00

Ryska Aleksandra Michajlovna Kollontaj är än i dag en feministisk förebild, trots att hon aldrig själv kallade sig feminist. Förutom en imponerande litterär produktion, en period som sovjetisk revolutionär i Ryssland och i exil, hann hon dessutom med att bli historiens första kvinnliga regeringsledamot; världens första kvinnliga diplomatiska sändebud och förmodligen världens första officiellt utsedda kvinnliga ambassadör. Nu publiceras hennes dagböcker 1930-1940 av Albert Bonniers förlag.

Det är inte svårt att låta sig imponeras av det omfångsrika verket, som dignar under detaljerna av Kollontajs period som sovjetiskt sändebud i Stockholm. Det är med en fenomenal stilistik och känsla hon bland annat beskriver hur det var att anlända från ambassaden i ett vänligt sinnat Oslo, till ett inledningsvis fientligt Stockholm, där beskickningen var inrymd i två små lägenheter i ett vanligt bostadshus. Ingen hade velat hyra ut en mer representativ adress till det ännu suspekta, helt unga Sovjetunionen – som ändå var en stormakt. Kollontaj redogör bildrikt och noggrant för relationerna med mellankrigstidens svenska politiker och för tidens politiska händelser. Genom diplomatens ryska ögon får läsaren möta den något ställda kungen Gustav V som inte vet hur han ska förhålla sig till en kvinnlig diplomat. En lång rad kulturpersonligheter, alla tidens stora politiska namn i så väl Sverige, Sovjetunionen som i storpolitiken.

Eftersom Aleksandra Kollontaj var en mycket skicklig diplomat blev hon snart respekterad i vida kretsar och i många fall omtyckt. Hon kände en stark sympati för Sverige. Under tiden i exil från Ryssland, hade hon levt både här och i Norge. Dessutom hade hon under barndomstiden tillbringat flera somrar i Finland. Så hon var väl förtrogen med norden och dess omgivningar redan då hon installerades. Det är nog också anledningen till att hon var så framgångsrik i sin yrkesroll, och kunde medla exempelvis mellan Finland och Sovjet i fredsansträngningarna mot slutet av krigen. Att hon så snart kände sig hemmastadd i Stockholm med omgivningar bidrar självklart till den livfulla bild hon ger av landets intellektuella, makthavare och folk.

Även om dagböckerna inte som Kollontajs mer ideologiska verk diskuterar politiska program och idéer så saknas inte exemplen på hur hennes politiska idéer tillämpas. När Aleksandra Kollontaj tog avstånd från feminismen syftade hon på den borgerliga feminism som då var populär. Hennes egen kvinnopolitiska position har i efterhand beskrivits som en socialistisk feminism. En ståndpunkt hon för övrigt delade med sin vän och förtrogne, den tyska socialistiska revolutionären Clara Zetkin som ledde det möte på dåvarande Folkets hus, med den bekanta adressen Jagtvej 69 i Köpenhamn, som 1910 beslutade att 8 mars skulle bli den internationella kvinnodagen. I dagböckerna berättar hon exempelvis om hur hon läser lusen av en brittisk diplomat som inte anser diplomatyrket vara lämpligt för kvinnor.

Krister Wahlbäck skriver i sitt förord att Stalin övervägde att eliminera henne i mitten av 1930-talet, som tillhörande den så kallade Arbetaroppositionen med påstådda Trotskijsympatier. Hon tillhörde ju veteranerna bland ledarna för revolutionen, varav de flesta inte överlevde Moskvarättegångarna och utrensningarna. Hon ska för säkerhets skull ha lämnat sina viktiga papper till vännen och läkaren Ada Nilsson från Fogelstadsgruppen, men beslutat sig för att stanna på sin post och hoppas på det under som trots allt inträffade. Hon skulle få behålla både sitt arbete och sitt liv. Och det var sannolikt för sin obrottsliga lojalitet och pragmatism som Stalin belönade henne med livet.

I några partier av dagboken andas hon tvivel på den historiska nödvändigheten av den uppenbara barbarism som kom att prägla Sovjetunionen i synnerhet med Stalins politik, i ett parti som beskriver tvångskollektiviseringen av Rysslands bönder skriver hon:

[…] Männen bland kulakerna är friska och starka, i sina nya bosättningsområden kan de vara, och blir troligen, till nytta. De måste sparas och får inte frysa ihjäl. Och alla dessa barn som dog – varför? Brist på kollektiv anda, oförmåga, slöhet och brist på verklig, kommunistisk humanitet… Jag mår inte bra. Har en känsla av att även jag bär ansvar för detta. Vi bolsjeviker har tagit makten. Vi är ansvariga inför folket, alla tillsammans, som kollektiv och individuellt.

Ändå måste man anta - och dagböckerna ger stöd åt ett sådant antagande - att hennes socialistiska övertygelse var äkta. Hennes lojalitet med Sovjet berodde inte i första hand på pragmatism, utan på övertygelse. För nutiden framstår Stalin, Sovjetunionens diktator, som en första rangens despot. Den uppfattningen delade Kollontaj periodvis. Men hon hade deltagit i revolutionen, blivit en av Sovjetunionens mest prominenta medborgare och fyllts av den unga statens optimism efter 1917-års revolution. För henne kan idén om arbetarstaten Sovjet varit större än Stalin. Att som en recensent gjorde, fråga: Varför stannade hon kvar på sin post? är helt enkelt anakronistiskt.

Aleksandra Kollontaj kallades inte tillbaka till Moskva förrän kriget var över. Först den 11 mars 1945 hämtades hon med ett särskilt kurirplan. Då hade hon varit sändebud och ambassadör för det Sovjet som gått segrande ur det stora fosterländska kriget, i 15 dramatiska år. Hon skulle aldrig mer återvända. I Sovjet fick hon leva ett privilegierat liv som pensionär under sju år tills hon avled den 9 mars 1952.

Detaljrikedomen är såväl dagböckernas styrka som förbannelse. Med sina 750 sidor fyllda av detaljer drunknar läsaren som önskar en tydlig historisk och överskådlig framställning av Sveriges förhållande till Sovjetunionen, mellankrigstidens diplomati eller de inrikespolitiska intrigerna i materialet. Detaljrikedomens styrka är att den tidens alla beslutsfattare och kulturpersonligheter ses med en utomståendes klara friska blick.

Ett annat problem med dagböckerna är att de renskrivits av författarinnan i efterhand. Det mesta verkar riktigt återgivet och vissa partier har genom arbetsmetoden kunnat kommenteras efteråt. Men en kvardröjande känsla återstår: Hur mycket har lagts till rätta? I läsningen av dagböcker hoppas ju läsaren oftast att få författarens ocensurerade direkta synpunkter.

Bortsett från detta är Aleksandra Kollontajs dagböcker underhållande, spännande och roliga att läsa. Mycket i dem står i skarp kontrast till navelskåderiet i de många dagböcker av svenska författare som just nu är så populära.

publicerad i Skånskan

2008-05-20T02:29:00.001-07:00

Sodom och Camorra

2008-05-16T05:04:00.000-07:00

Den neapolitanska filosofen och författaren Roberto Saviano lever numera på okänd ort under ständiga dödshot och med oupphörlig bevakning. Han anländer till sitt arbete på universitetet eskorterad av livvakter. Orsaken är boken han skrivit. Den heter Gomorra (Brombergs) och handlar om Kampaniens och Neapels maffia, camorran. I Italien och utomlands har boken blivit såväl en publik som kritikersuccé. Den finns numera på New York Times lista över världens hundra bästa böcker, till priset av att Saviano hamnat på klanernas dödslista.

Gomorra är ett kriminologiskt arbete, ett reportage och en dokumentärroman på en och samma gång. Med en blommig, livfull men exakt och effektiv prosa tar Saviano, själv uppväxt i Camorraland, oss med på sin Vespa till de platser där terrorn härskar och där krig utkämpas mitt i ett av Europas rikaste och enligt många, fredligaste länder.

Camorran som håller stora delar av södra Italien i skräck, är numera präglad av vanlig liberal företagsanda eftersom klanerna följer samhällsutvecklingen. De har brutit sina tidigare feodala företagsstrukturer för att istället skapa en inre marknad av småföretag som konkurrerar sinsemellan om att sälja och köpa tjänster och produkter till klanerna till förmånliga priser. Men det är också en globaliserad nyliberalism där klanerna, som var först i Europa med att på allvar etablera sig i Kina, driver handel, företag och verksamheter på flera håll i exempelvis Balkanländerna, Afrika och Latinamerika.

Maffiaföretagen ingår i en marknad i symbios med Italiens övriga ekonomi. Klanerna utnyttjar sitt trots mot Italiens regler och lagar som konkurrensfördelar, vilket i sin tur gör camorrans verksamhet extremt lönsam. Det skapas en kraftigt expansiv informell marknad som förser tusentals italienare med jobb - underbetalda och finansierade med svarta pengar – vilket i sin tur höjer köpkraften hos människor som annars vore arbetslösa.

Dagens maffiaverksamhet har med andra ord mycket lite att göra med den släktrelaterade småkriminalitet, spel och beskyddarverksamhet Mario Puzo och Francis Ford Coppola tecknade i romanen och filmerna om Gudfadern. Nuförtiden exploateras flera helt olika affärsområden. En stor del består förstås av kriminella verksamheter som till exempel narkotikahandeln. Här finns inga likheter med den samvetstyngde Marlon Brandos gudfader, som inte ville sälja knark till småbarn. Kokain har genom camorrans försorg förvandlats från en överklassdrog till en drog för skötsamma arbetare och medelklass. Handeln med heroin utvecklas genom användningen av narkomaner som mänskliga försökskaniner i en hantering där anständighetens gräns passerats tiofalt.

Affärsområden i juridikens gråzon ägnas stor uppmärksamhet, särskilt betydelsefull är vapen och cigarettsmugglingen. Handeln med det lätthanterliga och populära automatgeväret AK47-Kalasjnikov är det segment av vapenmarknaden som favoriserats. Camorran är leverantörer åt såväl syskonorganisationer i södra Italien som i Balkanländerna. Men de förser även afrikanska gerillaarméer, colombianska drogkarteller och ETA.

Cigarettsmuggling ses av historiska skäl som en legitim, om än inte laglig verksamhet, i stora delar av Neapel. Försäljningen av piratvarumärken i USA och Latinamerika är ett inkomstbringande marknadsfält. Camorran bedriver också sådan verksamhet som på andra platser vore legal men inte är det här just därför att produktionen pågår helt på svarta marknaden; cementtillverkning, sophantering av Neapels ständigt växande sopberg och leveranser av designkläder till Milanos och Roms modehus som säljs vidare till bland annat Hollywoods superstjärnor.

Sammanlagt beräknas de fyra stora maffiaorganisationerna i Italien, sicilianska Cosa Nostra, camorran, 'Ndrangheta i Kalabrien och Sacra Corona Unita i Apulien dra in lika mycket pengar årligen som den svenska staten, det vill säga cirka 1000 miljarder kronor.

Eftersom Syditalien är ett av Europas fattigaste och mest eftersatta områden med en stor arbetslöshet har camorrans och de andra maffiaorganisationernas kapital och strukturer accepterats av såväl politiker som invånare. De skapar arbete och kapitalinflöde. Men marknadens funktioner utlöser inte sällan krig mellan klanernas militära grenar. Nu senast 2004-2005 då den härskande klanen di Lauro utmanades av en utbrytargrupp, kallad Spanjorerna, som ville etablera sig som självständiga entreprenörer på ett segment av Neapels narkotikamarknad.

Striderna 2004 krävde 142 dödsoffer och ytterligare 90 människoliv togs under konfliktens påföljande år. Klanen di Lauros bossar, Paulo och Cosimo di Lauro arresterades. När sonen Cosimo di Lauro greps utanför sitt hus visade han hur camorran marknadsför sig själv inför Neapels invånare. Cosimo di Lauro började inte skjuta villt när karabinjärerna kom för att hämta honom. I stället drog han en vattenkam genom håret, knöt upp det i en hästsvans och hängde på sig en snygg läderpaj. Eftersom han haltade tog han diskret en karabinjär under armen när han gick ut för att möta det stora pressuppbådet. Gripandet följdes av omfattande kravaller eftersom invånarna i de områden klanen härskade ville visa inför far och son di Lauro att det inte var de som förrått dem.

Bilden på di Lauro som vore han en Tony Soprano i David Chases teveserie Sopranos spreds snabbt och inom en vecka prydde den neapolitanska tonåringars skärmsläckare i mobiltelefonerna. I en av Neapels mest beryktade förorter Casal di Principe lät bossen Walter Schiavone, då han fortfarande ledde den militära delen av klanen Calesarna, till och med bygga sin egen villa som en kopia av Tony Montanas hus i filmen Scarface. Han räckte helt enkelt över en videokopia av filmen till byggherren och sade ”bygg den här villan”.

Den bild camorran lanserat sig genom är den kommersiella Hollywood-bilden av den framgångsrika underdogen som i strid mot lagen blir miljonär, en perverterad form av den amerikanska drömmen. Men det är en tilltalande bild för de fattiga barnen och ungdomarna i Neapels ghettoliknande förorter.

Författaren och Italienkännaren Tomas Lappalainen ger i sin välskrivna, mera strikt historiska och sociologiska bok Camorra (Fischer & co) bakgrunden till Savianos berättelse. Han konstaterar att det snarare var camorran som stod förebild för författaren Mario Puzos böcker om gudfadern än den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Camorran är nämligen en äldre, våldsammare och mer teatralisk sammanslutning än Cosa Nostra, vars medlemmar i högre grad kommer från den jordägande medelklassen. Medan Cosa Nostra enligt egen retorik velat skapa en antistat och oftare mördar människor ur eliten, lever den stadsbaserade camorran enligt sig själva i symbios med staten och mördar oftare vanliga arbetare. Konflikten mellan camorran och staten har trots det under senare år varit hård med våldsamma konfrontationer och maxiprocessen Spartacus efter kriget mellan klanen di Lauro och Spanjorerna, medan Cosa Nostra i stället funnit sätt att samverka med staten som gjort dem mer eller mindre osynliga i medierna.

Klanerna har genom historien haft olika stor betydelse i Neapels samhällsliv. Deras betydelse har ökat på senare år i takt med fördjupade klassklyftor på grund av inflyttningen till en redan tätbefolkad stad. Den legendariska bossen Rafaele Cutulo var kanske den första som medvetet exploaterade klassklyftorna för att värva medlemmar till sin nya camorristi-organisation, NCO, la Nuova Camorra Organizzata. När han talade under 1970 och 1980-talen lät han försåtligt nog som en Lenin, men hans största insatts var att inleda camorrans modernisering. Hans retorik skiljer sig ordentligt från den retorik den nya tidens bossar använder. Cosimo di Lauro låter mer som en företagsledare vilken som helst.

Rafaele Cutulo blev efterhand mycket mäktig trots att han suttit i fängelse halva sitt liv. Det hindrade honom nämligen inte att under sina glansdagar dirigera både sina militära styrkor och affärer från cellen bland annat via artiklar i pressen. Dessutom har han gett ut en ohyggligt cynisk och patetisk diktsamling, Poesie e pensieri(Dikt och tankar) som är ett slags bibel för Cutulus anhängare. Den innehåller bland annat en dikt till en liten pojke vars föräldrar han precis mördat, där innebörden är att föräldrarna fick skylla sig själva.

Från fängelset kunde Cutulu vara mellanhand i den så kallade Cirilloaffären, då det kristdemokratiska regionsrådet Ciro Cirillo som kidnappats av Röda Brigaderna 27 april 1981, kunde släppas tre månader senare. Under förhandlingarna om gisslan tog Cutulo emot höga funktionärer ur Kristdemokraterna, säkerhetstjänsten och frimurarlogen P2 inne i fängelset. Genom sitt kontaktnät kunde sedan Cutulo arrangera Cirillos frisläppande på ett för alla parter lönsamt sätt.

Lappalainen uppmärksammar också könsrelationerna i klanerna. Camorran liksom Cosa Nostra består huvudsakligen av patriarkala strukturer. Männen håller fast vid äktenskapet som konvention och även om hon inte är ”rätt” kvinna för honom bör han ta hand om henne och se till att fru och barn respekteras. Därutöver kan han diskret göra som vill. Denna patriarkala modell har dock hela tiden haft sprickor och aldrig varit entydig. Kvinnor har i själva verket haft ett betydande inflytande i den neapolitanska kulturen. Termen Maestra illustrerar en stark kvinna och ordet har funnits i området mycket länge, exempelvis beskrivs den handlingskraftiga Conetta, en knivbärande hustru till en camorrista från början av förra seklet som en Maestra av sin dotterdotter. Från nyare tid är kanske Anna Mazza den mest kända. Hon var en av de första kvinnorna i Italien att dömas för maffiabrott på 1970-talet.

Saviano påpekar att Neapel är en av Europas värst drabbade städer när det gäller mord och annan kriminell verksamhet. Maffiamorden i södra Italien står för fler antal döda än vad oroligheterna i Irland gjorde under engelsmännens krig mot IRA eller vad kriget mot ETA i Spanien gör. I Italien pågår en lågintensiv väpnad konflikt som är osynlig i konfliktvetenskapliga framställningar. Lappalainen visar att denna konflikt mellan kapitalister inom den liberala doktrinen pågått länge och att camorran såväl stärkts som följt med i den ekonomiska utveckling som kapitalets globalisering inneburit.

Saviano och Lappalainens böcker kompletterar varandra utmärkt. Tillsammans skissar de en mörk bild av terror och krig som utkämpas i det vackra och välmående Italien. En bild som borde stämma till eftertanke i vårt självtillräckliga Europa nästa gång vi vill kritisera ett utfattigt land i Afrika eller Asien.

publicerad i Arbetaren

Södra afrikas musikrebeller

2008-05-16T03:57:00.001-07:00

1977 slog punken ner i Europa som Clashs Paul Simonons elbas mot scengolvet. Det var då Sex Pistols släppte sitt ryktbara album "Nevermind the bollocks". BBC svartlistade deras hitlåt "God save the queen" som blev listtvåa trots att den inte kunde spelas. Ett ganska oskyldigt exempel på statlig repression. På andra platser bekämpar myndigheterna musiken med alla till buds stående medel. Året punken slog igenom, 1977, pågick en hård strid mellan myndigheterna och södra Afrikas musiker.

Den afrikanska musikern Thomas Mapfumo och hans långa dreadlocks irriterade de rhodesiska myndigheterna. Det var inte bara det att han självsvåldigt hävt förbudet mot att spela det traditionella instrumentet mbira genom att härma det med sin elgitarr. Mbiran, som är ett slags fingerpiano inuti i en stor kalebass, ger en mycket speciell ton. Elgitarren som lät likadant kunde inte gärna de rhodesiska politikerna förbjuda. De misstänkte dessutom att han sjöng politiska sånger om afrikanskt självbestämmande på shona, ett afrikanskt språk, som de hade svårt att förstå. Men det mest störande var ändå att han blivit omåttligt populär genom att blanda amerikanska och europeiska musikinstrument och stilar med folkmusiken på shona. Denna kombination gav upphov till en ny musikstil, vars namn också oroade myndigheterna, nämligen chimurenga, som betyder "kamp" på shona.

Rhodesia var ännu världens hårdaste apartheidstat. Landet hade ensidigt förklarat sig självständigt under den dåvarande presidenten Ian Smith 1965. Officiellt hette landet sedan 1970 Republiken Rhodesia. Från självständigheten och framåt skulle rasåtskillnadspolitiken djupna till ren despoti. Situationen nådde kokpunkten 1972 då flera olika politiska organisationer såg sig tvungna att gripa till vapen. Där fanns ZIPRA, Joshua Nkomos parti ZAPU:s väpnade gren och ZANLA som var Robert Mugabes ZANU:s militära gren. Båda var marxistiska och gick under det gemensamma namnet PF (Patriotiska fronten). Kampen för en afrikansk stat kallade de Chimurenga, som Mapfumos musik.

Thomas Mapfumo var född 1945 i Marondera, söder om Salisbury och flyttade till Mbare som tioåring. Det var där han som nybliven radiolyssnare bjöds på jazz, soul och rumba från Johannesburg och Bulawayo i Ndebeleland. Musiken tog ett fast grepp om tioåringen som i gymnasiet anslöt sig till musikgruppen Zutu Boys.

Det var dock tillsammans med gitarristen Joshua Dube som Mapfumo tog sig an arbetet med att popularisera folkmusiken med ett eget sound och det var orsaken till att hans musik blev politisk dynamit. Myndigheterna ansåg nämligen att folkmusik definitionsmässigt var subversiv. Bandet Acid Band spelade pop med folkmusiken som bas. Det bildades 1977 och skulle byta namn till Blacks Unlimited 1978. Med dem skapade Mapfumo det unika soundet mbirapop, som senare blev chimurenga. Texterna propagerade öppet för väpnad revolution med titlar som "Mödrar, sänd era söner i krig". Ingen kunde betvivla att det här var farligt. Framgången med låten Hokoya, 1977, som betyder "Se upp" på shona, gjorde att han sattes 90 dagar i fängelse.

Den nigeriska musikern Fela Kuti brukade beskrivas som en "enmans tornado", eller som Jay Babcock sammanfattade fenomenet Fela Kuti:

– 77 plattor, 27 hustrur, över tvåhundra rättegångar. Ofredad, misshandlad, torterad, fängslad. Två gånger född, en afrobeatens fader. Spiritualist. Pan-afrikanist. Kommunkung. Kompositör, saxofonist, keyboardist, sångare, dansare med en önskan att kandidera till posten som Nigerias president. Det kommer aldrig att finnas någon mer som honom.

Fela Kuti, föddes 1938 i nigerianska Abeokuta, i delstaten Ogun. Hans mamma, Funmilayo Ransome-Kuti var betydelsefull feminist och aktiv i den antikoloniala rörelsen och hans pappa, pastorn Israel Oludotun Ransome-Kuti blev den förste ordföranden i de Nigeriska lärarnas fackförening.

Samtidigt som Fela började studera vid Trinity College of Music grundade han gruppen Koola Lobitos och introducerade den musikstil som skulle göra honom berömd, afrobeat – en fusion av sydstatsjazz, funk och västafrikansk highlife. Det var i USA 1969 som Fela kom att fångas av Black Powers socialistiska och de populära pan-afrikanska idéerna. Koola Lobitos blev till Nigeria 70. När gruppen återvände hem till Lagos bildade Fela Kalakuta-republiken, som senare skulle förklara sig oavhängig från Nigeria; det var en kommun, en inspelningsstudio och ett hem för alla som på något sätt tillhörde bandet.

Fela Kuti var nu på kollisionskurs mot regeringen som han ansåg utgjorde en neokolonial quislingregim. Det brast 1977 då Nigerianska soldater under General Obasanjos junta dödade Felas 77-åriga mamma genom att kasta ut henne från ett fönster i hans villa. Rolling Stones-journalisten Vivien Goldman beskrev situationen så här:

- Arméns barbari – de brände ned hans hus, förstörde all musikutrustning och alla masterinspelningar, våldtog kvinnorna och slog honom medvetslös – gjorde Fela till revolutionär.

Många menar att plattan "Zombie" som kom det här året, 1977, är Felas bästa. Den utgjorde en rasande attack mot militärerna. Han använde metaforen av en zombie för att beskriva militärernas bärsärkargång mot hans familj. Skivan blev omedelbart en storsäljare i Namibia och över hela södra Afrika. Felas musik var hans främsta vapen. Den kritiserade den utbredda korruptionen i landet. Maktmissbruket, neo-kolonialismen, politikerna och våldet. Den var revolutionär, populär och sexig.

Reggaemusikern Lucky Dube sköts i ihjäl på kvällen den 18 oktober 2007 under ett bilkapningsförsök i Rosetteville, en förort till Johannesburg. Sydafrika miste genom denna dramatiska händelse en av sina frihetshjältar.

Lucky Dube var zulu och född 1967 i byn Ermelo i östra Transvaal. Som de flesta afrikanska barn under apartheid började han arbeta tidigt. Det var i skolan som han anslöt sig till rastafarirörelsen. Som 18-åring spelade han mbaqanga, zulupopmusik, i broderns band. Inspirerad av Jimmy Cliff och Peter Tosh spelade han allt oftare reggaelåtar vid sina liveframträdanden, ett ställningstagande mot boernas rasism genom apartheid.

Den första reggaeplattan, Mini-LP:n "Rastas Never Die" sålde dåligt. Ändå förbjöds skivan av regimen 1985. För övrigt samma år som Dube släppte sin första storsäljare "Think About The Children". Därefter skulle hans popularitet ständigt växa tills han nådde global ryktbarhet.Tyvärr i takt med ett växande intresse från censuren. Hitlåt efter hitlåt förbjöds; exempelvis 1986 års "Slave" och 1989 års "Together As One" tillhörde dem som stoppades.

Dessa tre afrikanska musikrebeller tillhör de mest uppkäftiga. De stred mot alla sorters maktmissbruk. Thomas Mapfumo släppte 1989 plattan "Corruption", som inte skrädde orden om Mugabes regim. Mugabe svarade med att trakassera Mapfumo, han anklagades bland annat för att ha handlat med stulna bilar. Mapfumo fann efterhand det omöjligt att fortsätta leva i Zimbabwe så han flyttade till amerikanska Oregon i slutet av 1990-talet, där han nu lever. Fela Kuti avled den 2 augusti 1997 av en AIDS-relaterad sjukdom. Hans kropp vilar utanför huset i Kalakuta men hans idéer lever vidare i slummen.

publicerad i Arbetaren

Guns and God

2008-05-11T13:31:00.000-07:00

”Guns and God”, så sammanfattade Barack Obama nyligen Pennsylvanias mentalitet. En rätt träffande beskrivning av den ständigt växande kristna höger som spås lägga sin röst på den republikanske kandidaten John McCain. Nu har även journalisten Chris Hedges tecknat ett porträtt av denna rörelses radikalaste aktivister, den fundamentalistiska dominioniströrelsen i sin bok Amerikanska fascister (Ordfront). Han anser dem vara ett växande hot mot demokratin.

Det var med hjälp av den amerikanska kristna högern som George W. Bush kunde ta makten. Dess inflytande fortsätter att öka. Deras agenda kan beskrivas som en klassisk fascism, menar författaren Umberto Eco som skrivit bokens förord, och likställer den med Mussolinis Italien och förkrigstidens Tyskland. Den förre utrikeskorrespondenten Chris Hedges som bland annat mottagit Amnesty Internationals journalistpris för mänskliga rättigheter och ett Pulitzerpris för sin förklarande journalistik ägnar bokens kapitel åt genomlysning av den här rörelsens ideologi, praktik och strategi.

Det är en skrämmande bild som framträder. Här finns bland annat rörelsen som vill att skapelseberättelsen ska behandlas på grundskolans biologilektioner som en vetenskap likvärdig med darwinismen. Under det nya namnet Intelligent Design ska barnen lära sig att jorden är 6 000 år gammal; Gud skapade människor och dinosaurier på sjätte dagen, men att dinosaurierna var vegetarianer. Inga dinosaurier åt kött, inte ens Tyrannosaurus rex, som använde sina långa sågbladsliknande huggtänder för att äta ”meloner direkt från stjälken”; Noah tog som bekant med sig två av varje sort i arken, detta gällde även dinosaurier (det fanns bara fem olika typer av dinosaurier, och Noah valde ut ungarna för att de skulle få plats i arken). Att de ändå inte överlevde berodde inte på människan (!) utan på att de inte kunde ställa om sig till de klimatförändringar som syndafloden fört med sig.

Dominioniströrelsen använder sig av diskreta metoder, kamouflerade till kristen och patriotisk retorik, för att ta sig in på en lång rad områden i det amerikanska samhällslivet i syfte att påverka. För detta ändamål har de systematiskt byggt upp nätverk av rika inflytelserika affärsmän och mediepersonligheter. De har skapat egna så kallade ”pratradiostationer”, vars inflytande är betydligt större än deras svenska motsvarigheter, och även egna tevekanaler.

I sin propaganda använder de sig av ett Orwellikt nyspråk, där de ger helt nya betydelser åt ord som kärlek och frihet. Intelligent Design-rörelsen, som är en del av dominioniströrelsen, bygger museer och betalar föregivna forskare, för att de ska argumentera för skapelseberättelsen och därigenom påverka en yngre generation. Forskarnas vetenskapliga jargong ska gömma det faktum att det inte finns tillstymmelse till bevis för det de argumenterar för. Det finns flera sammanslutningar av dominionister som är verksamma inom olika fält; några består av ”botade” homosexuella som numera blivit heterosexuella och istället ”botar” andra homosexuella, de finns de som arbetar för att stoppa och censurera filmer och böcker som de anser vara omoraliska, andra som tagit sig in i beslutande instanser och i domstolar och ytterligare några som hotar och genomför attentat mot abortläkare.

Dominioniströrelsen, menar Hedges, har sprungit fram ur en teologisk riktning som kallas kristen rekonstruktionism, som syftar till att politisera religionen. Han fruktar att den så småningom kommer att helt rasera de kristna och demokratiska värderingar, som han menar USA vilar på. Det är vanligt bland rörelsens pastorer att hävda att USA ursprungligen är en kristen teokrati.

I dominionisternas världsbild, med kopplingar till Ku Klux Klan och fascistpartiet, urskiljer Chris Hedges den hatfyllda ”vi mot dem”-retorik som han känner igen från de krigsskådeplatser han ofta rapporterat från, som Bosnien och Mellanöstern. Här finns vapenskramlet, korstågsandan och maskuliniteten. Jesus avbildas inom rörelsen alltid som en ultramaskulin Rambo, helt utan veka drag. Liksom i Mel Gibsons påkostade film ”Passion of the Christ” är dominionisternas Jesus hård mot smärta.

Chris Hedges styrka är att han delar sin kristna tro med den grupp han undersöker. I de avsnitt där han går i polemik med rörelsen gör han därför ett mera sansat intryck än journalisten och författaren Christopher Hitchens och evolutionsbiologen Richard Dawkins, som ofta tenderar att spy galla över dem. Hitchens och Dawkins är så ivriga att vinna den vetenskapliga segern över Gud som vanns redan för två hundra år sedan att de skjuter över målet. Dominionismen är en politisk rörelse i första hand, inte en religiös. Här gör Hedges misstaget att han överhuvudtaget inlåter sig i polemik med dem istället för att, som exempelvis religionsvetaren Mattias Gardell gjort i boken Rasrisk, nöja sig med att beskriva dem. Deras tokerier faller ju på eget grepp.

Den här sortens tokfundamentalism är inget vi i Sverige blivit förskonade från. Med jämna mellanrum dyker snarlika rörelser upp i debatten. Bland annat när det gäller friskolor som vissa svenska debattörer ivrigt försvarar. Kanske är ordet fascism för starkt att använda om exempelvis maranatarörelsen, men i sin hårt kritiserade hemundervisning får, enligt DN (den 8 april 2008) ”barnen lära sig att evolutionsteorin är ’ett synsätt av många’ på människans tillkomst”. Maranatarörelsen tillämpar hjärntvätt och barnaga, eller som andra än de själva väljer att kalla det, barnmisshandel, allt enligt Tage Johansson som är ordförande och förkunnare i Maranata. Enligt honom kallar de sig själva för fundamentalister.

Det finns även andra tokfundamentalistiska grupper i Sverige som vill driva konfessionella friskolor, exempelvis Livets Ord. Därför borde flera av våra svenska beslutsfattare läsa ”Amerikanska fascister”. Boken rekommenderas också till andra politiker som tycker att konfessionella friskolor är viktiga för demokratin. Enligt Chris Hedges är i vart fall den kristna högerns friskolor demokratins dödgrävare.