Landskronas citadell

Den långa versionen av texten som publicerades i Skåne Runt, 16 mars

 En iskall vind letade sig fram längs vallgravarna vid Landskronas citadell då jag en februarikväll huttrande promenerade längs med de kanonförsedda skansarna. Den gamla borgen är i dag ett nästan bortglömt kvinnohistoriskt minnesmärke. Det var annorlunda förr. När jag själv var liten trodde jag att ordet citadell var synonymt med kvinnofängelse.

Numer kallas citadellet oftast för Landskrona slott, som för att på så vis sopa över det faktum att institutionen tills nyligen var en somber moralhygienisk inrättning; en arbetsanstalt för ”fallna kvinnor.” Sedan byggnadernas syfte sedan länge glömts bort återstår numer endast paginerad skönhet. I början av det tjugonde seklet tjänade citadellet som arbetshus, i turordning för prostituerade, en kort tid fanns dessutom cellbestraffning för kvinnliga straff-fångar och slutligen blev det till arbetshus för kvinnliga lösdrivare.

 Arbetshus var den tidens socialhjälp. De som sattes att slita där var både de som levde på socialt gränsöverskridande vis (exempelvis prostituerade) och/eller människor i behov av nödhjälp. Arbetshus som institution var resultatet av en lag som stiftades 1698; olydiga barn sattes i rasphus där de raspade bersiljeträ till färgstoffer. Till spinnhusen kom flickor och kvinnor för att bereda lin, häckla och spinna. Arbetet började på vardagarna, innan solen gått upp, klockan fyra på morgonen, och det pågick till klockan 22; måndag till fredag, på lördagar upphörde arbetet vid middagstid. Söndagar var man ledig.

 
Det var så sent som 1902 som citadellet först förvandlades till arbetshus för ”glädjeflickor.” Det var då inte förbjudet att vara prostituerad. Men under 1700-talet och i 1800-talets inledning hade syfilisen fått pandemeniska proportioner. Särskillt märktes det bland överklassens pojkar. Lösningen hette kontroll av prostitutionen. Därför blev prostitutionen mellan 1838 -1918 reglementerad, det betydde att viss könshandel var tillåten.

Nordisk familjeboks mycket auktorativa Uggleupplaga definierar reglementerad prostituion; Reglementering af prostitutionen kallas en metod att medelst vissa polisåtgärder bekämpa prostitutionens (se d. o.) olägenheter i sanitärt och ordningshänseende[…]Genom en särskild afdelning af polisen, den s. k. sedepolisen, uppspåras och anhållas kvinnor, misstänkta för skörlefnad. Sedan genom förhör blifvit utredt, att kvinnan inlåtit sig i könsförbindelser mot betalning, ålägges henne besiktningsskyldighet, och hon inskrifves i en rulla. Hon har att inställa sig på besiktningsbyrån, i regel två gånger i veckan.

 Historikern David Tjeder menar i en tidningsartikel; Den grofkorniga könsdriftens afloppskanal (SvD, 2002-02-24), att det i praktiken innebar statligt subventionerade bordeller där över- och medelklassens män kunde gå. Både gifta och ogifta män som ansågs besitta en okontollerbar sexualitet som skulle mötas med statligt besiktigade unga kvinnokroppar. Samma behov ansågs inte finnsa vare sig hos arbetarklassens män och kvinnor som förväntades gifta sig tidigt för att därefter leva resten av livet med samma person, eller hos överklasskvinnor som förväntades hålla på sig tills giftermålet och därefter vara lojala mot männen i resten av livet. Enligt överklassmännens sätt att se saken så berodde prostitiutionen på de prostituerades eget lättsinne och deras lyxbegär, inte på skriande fattigdom, samhällets dubbelmoral och gubbar, som gjort dem till prostituerade. De prostituerade som inte fann plats på bordellerna förvisades till kaffehusen och senare till gathörnen.

Det var dessa som riskerade hamna på Landskronas citadell. Under en kort period, från 1909 fungerade citadellet som ett fängelse för kvinnliga livstidsfångar i en specialbyggd paviljong. Bland dem seriemördaren Hilda Nilsson, även kallad Änglamakerskan från Bruksgatan, i Helsingborg, som mot ekonomisk ersättning tog emot fosterbarn som hon raskt dränkte i en zinkbalja. Sammanlagt tros Hilda Nilsson mördat sjutton barn. För sina brott dömdes Hilda Nilsson till döden genom hägning. Hon låstes in på Landskronas citadell 1917 i cell nummer 5 med dörr mot en stor mörk fängelsehall; hennes dödsdom skulle omvandlas till livstidsdom, men innan nytt beslut fattats drabbades hon i en hjärtinfarkt - då hon försökt hänga sig själv i cellen.

Många år senare ansågs hon hemsöka det gamla fängelset. Ett rykte som föddes redan en vindpinad höstnatt 1917 då en intern i cell 5, skakande av rädsla tillkallat personal. Skärrat berättade internen om en kvinna som hängt vid fönstret i cellen. Tills helt nyligen sades det att hundar vägrade på in i cell 5. Enligt en artikel i Helsingborgs dagblad, vägrar dock inte moderna polishundar gå in där. Kvinnliga straffångar var aldrig en stor del av citadellets verksamhet. Flera var i så fall de kvinnliga lösdrivarna, som togs emot efter 1918:

 En lösdrivare var en person i långtidsarbetslöshet, eller som det stod i 1885 års lösdrivarelag; någon som - "stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet". Då de första lösdrivande kvinnorna anlände till Landskronas citadell, hade Lösdrivarlagens storhetstid redan passerat. Lagen stiftades 1885, och den stipulerade att långtidsarbetslösas arbetskraft skulle tas i bruk som tvångsarbetskraft, i särskilda arbetshus. Citadellets verksamhet för kvinnliga lösdrivare kom i gång relativt sent. Sett i statistik så sattes 1886, 1.444 lösdrivare i tvångsarbete för sina försyndelser, en siffra som därefter aldrig överträffades. Allt lägre toppnoteringar nåddes: 1901 (1.287 intagna), 1911 (1000 intagna) och 1925 (607 intagna), enligt historikern Johan Edman.

 Det var naturligtvis förknippat med stor skam att inte klara sig själv i arbetarklasssverige före Per-Albin Hanssons folkhemsbygge. Enligt min gamla farmor Iris, en arbetarklasskvinna född 1904 och bosatt i Helsingborg, så var det ingen skam att vara fattig så länge man klarade sig själv och var hel och ren. Att inte klara sig själv; leva på allmosor, inte ha anständiga kläder på kroppen, tas om hand av de fattigvårdsinstitutioner som arbetshusen utgjorde i första halvan av förra seklet; var emmellertid förknippat med så stor skam att den ännu levde kvar i folkminnet då jag var barn.

 Den här berättelsen kan tyckas vara för länge sedan förbi, tänker jag då himlen ovanför det gamla citadellet skiftar färg i gult och svart, och doften av hav som följer med kvällsbrisen söker sig över land med det sista kvardröjande dagsljuset. Men ännu dröjer orättvisorna från förra seklet kvar. Arbetshusen har blivit Fas-3-projekt. Ännu tvingas kvinnor prostituera sig. Numera är själva fattigdomen en skam.

Tredje politiska ställningstagandet i Libyenkriget

Så har det då hänt. I morse, den 2 april, lyfte de första av åtta Jas-Gripenplan och ett svenskt Hercules-plan till Libyen. Det hela skedde med Vänsterpartiets stöd.

Sverige befinner sig i krig, mot Libyen, eller för att citera en utmärkt artikel i Flamman av världens mest framstående konfliktvetare, norska Johan Galtung: ”Vad som nu sker är en intervention som stödjer en sida mot den andra. Detta kallas vanligtvis för krig.” Så vilka är då våra allierade?

Den ugandiska samhällsvetaren Mahmood Mamdani och den amerikanska statsvetaren Herbert Lehman noterade får några dagar sedan, den 31 mars i al Jazeera:

Anti- Gadaffikoalitionen består av fyra olika politiska trender: radikala islamister, rojalister, stampolitiker och av sekulära medelklassaktivister utbildade av ett västorienterat utbildningssystem.

Om detta stämmer så är Vänsterpartiet allierat med såväl radikala islamister som med rojalister. Två grupper som jag under hela mitt liv som vänsterpolitiskt intresserad aldrig drömt om att alliera mig med. Mamdani/Lehman menar vidare att av dessa grupper så är de radikala islamisterna de militärt starkaste och därför Natos närmaste allierade.

Kanske hade inte den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen rätt tidigare i debatten mot Andreas Malm (han menade ju att den svenska vänstern varit islamistkramare) , men det verkar han alltså få nu.
Därför mina vänner känner jag mig ytterst förvirrad, och finner den klassiska frågan varför slåss vi? befogad.

Varför slåss vi?
I retoriken har den libyska staden Benghazi haft en framträdande roll. Vi ska skydda de som bor där, heter det. De som argumenterat på detta vis menar att vi från luften ska kunna skjuta ned libyska mirage-plan (inköpta från Frankrike). Man menar att Sverige och några andra länder bara ska ägna sig åt dogfights (strid mellan flygplan) medan andra, exempelvis franska mirage-plan ska ta sig an libyskt pansar, och fasta bepansrade installationer på marken. Därigenom ska vi förhindra att det libyska flygvapnet sätts in mot civila demonstranter.

I båda dessa strategiska modeller kommer flygvapnet att agera på samma sida som den ena stridande parten, som alltså inte är jättekul. De facto kommer Gripenplanen att utgöra en del av ett militärt luftstöd åt rebellerna. Det kanske är bra, men låt oss då åtminstone tala klarspråk: vi vill att de militära grupper vi stödjer, demokrater eller inte, vinner.


Retoriken om den humanitära interventionen har fått sig flera andra allvarliga knäckar. Exempelvis har Libyen överösts med tomahawkrobottar och andra typer av luftbombardemang.

Det vi säkert vet om detta slags metoder är att de är trubbiga instrument; sannolikt kan man inte skydda någon på det viset, heller inte vinna ett krig. Som instrument fungerar det sällan vare sig taktiskt eller strategiskt. Det är vanligare att det utlöser massflykt, ett stort regionalt/internationellt hat mot de länder som tillämpar dem och i värsta fall har det ofta visat sig kontraproduktivt (se exempel i mina tidigare inlägg).

Om vi på allvar önskar undsätta någon i det pågående libyska kriget, så måste vi sätta in markstyrkor. Problemet blir då att situationen riskerar att i rask takt eskalera till ett nytt Irak eller Afghanistan. Det beror på att vi inte säkert kan veta vilket slags respons vår fiende kommer att svara med, eftersom vi uppenbarligen vet mycket lite om Libyen.

Vänsterns ställningstagande för vårt krig mot Libyen är säkert renhjärtat. Motivationen till det är säkert de skäl som angivits. Men hur är det med våra allierade i svenskt näringsliv. Nyligen väckte Svenska Freds och skiljedomsföreningen frågan om inte skälet att sätta in Gripenplan i Libyen var att skaffa Saabs stridsflygplansprojekt flera säljargument? Våra allierade i Saab bedyrade förstås att så inte var fallet. Men enligt Svenska Dagbladet, 1 april så säger:

Det ansedda internationella analys- och informationsföretaget IHS Janes Defense & Security […]att det absolut finns fördelar för Saab att Gripen nu används i internationell och skarp miljö. Där talar man inte om ”combat proven” utan använder uttrycket ”conflict credential” som blir följden av att Gripen används i Libyen. I praktiken handlar det om att Saab efter en Libyen-insats kommer att kunna ge ”referenser från en konflikt”.

I praktisk politik stöder Vänsterpartiet alltså sina allierade i vapenindustrin, i dess kampanj att sälja ett vapensystem partiet hela tiden sagt att de varit emot till andra länder.

Hur är det då med oljan? Många menar att den saknar betydelse i sammanhanget. Oljans roll har kanske överbetonats i krigsmotståndarsidans argumentation. Men ur ett afrikanskt perspektiv är det en händelse som ser ut som en tanke, att FN-insatsen dröjer i inbördeskrigets Elfenbenskusten, som saknar olja. Men kommer blixtsnabbt till Libyen som har olja. Palestinierna massakreras i det ena mer bestialiska israeliska angreppet än det andra. Palestinierna saknar olja. Medan den internationella insatsen i Irak pågått i 20 år. Irak har olja.

Förutom möjligheten att sälja vapensystem, så kan man nog lägga till skälet att få möjligheten att köpa billig olja, till våra allierades skäl att kriga mot Libyen.

Men oljan är naturligtvis bara ett av skälen till vårt krig mot Libyen. Sedan kommer nog också det den kanadensiska journalisten Naomi Klein kallar ekonomisk chockterapi. Klein var den första att påpeka vilken fenomenal affär de amerikanska bolagen gjorde på kriget i Irak, som öppnade marknaden för västerländska intressen. Infrastrukturen skulle byggas upp, det civila samhället skulle reorganiseras, och den hårt avreglerade säkerhetsindustrin skulle erbjuda arbetstillfällen. Onödigt att påpeka att allt detta gynnade västerländska intressen som blev allt rikare, medan Iraks folk blev allt fattigare, för de fick betala.

Det ekonomiska skälen är lika lite som oljan ensam orsak till varför vi ska kriga mot Libyen. Men sammantaget så är de överordnade skälen till varför de rika länderna kanske vapenhandel, oljehandel, och avreglering av den libyska marknaden. Därtill av humanitära skäl.

Jag tycker inte detta låter särskilt mycket som vänsterpolitik.

Vad borde vänstern gjort istället?

Som jag påpekat tidigare så borde vi redan för 10 år sedan insett att något var fel med Gadaffi. Därefter borde vi deltagit i uppbyggnaden av en revolutionär organisation, så att vi hade en motpart på marken i Libyen. På en motpart som hade ett politiskt program liknande vårt, kunde vi ställa krav och med dem kunde vi förhandla.

Det vore då fortfarande sant att man måste se instrumentellt på säkerhetspolitik, det betyder att man måste se till sin motparts intressen hellre än till dennes värderingar. En motpart i ett annat land med en annan kontext, agerar utifrån den och inte utifrån våra intressen.

Det vore också sant att säkerhetspolitik är lite som att leka med träck, hur man än gör får man bruna fingrar. Eller som ordförande Mao brukade säga: revolutionen är ingen tebjudning. Krig är något som i första hand är dåligt, men ibland nödvändigt. Det stympar, lemlästar, det dödar, soldater, civila, det tvingar människor i landsflykt, det ödelägger länder. Men med en motpart som vi hade goda kontakter med kunde vi mildra krigets och/eller revolutionens skadeverkningar. Vi kunde frågat dem vad de behövde för sin revolution, och ge dem det, samt kräva demokratisering av dem som motprestation. I stället för att som nu, hålla tummarna för att rätt fraktion i Libyen tar makten så småningom.

Nu har vi emellertid tagit fan i båten, så då får vi ro honom i land. Det behöver inte betyda en militär intervention. Det kunde lika gärna betyda insatser med medicinskt stöd åt Läkare utan gränser som tagit sig in och ut ur konfliktområdet vid ett flertal tillfällen. Om kriget i Libyen nu utvecklas som många tror – till ett långvarigt blodbad så vore det på sin plats att följa Johan Galtungs pappas exempel, han skriver:

Som elvaåring var jag djupt imponerad av att min far opererade dag och natt för att rädda liven på tyska soldater som kommit för att ockupera Norge, efter att deras krigsskepp träffats av en torped och många simmade i land genom brinnande olja. Han sade att en läkares högsta plikt är att rädda liv, utan undantag!

Andra politiska ställningstagandet i det Libyska kriget

Man undrar ju vad som egentligen hände då Vänsterpartiet beslutade att ge orserverat stöd åt Natos taktiska bombangrepp mot det perifera landet Libyen?

Slutsatsen Carl Bildt tycker vi ska ta det lungt alltså måste vi rusa på - tycks vara det resonemang som fördes. Allt enligt principen Bildt har alltid fel. Det är förvisso rätt - han har nästan alltid fel. Det hade han nu också, fast hans skäl att tänka innan han handlade, skiljer sig från det som borde varit vårt skäl. Hans skäl är hans privata oljeinkomster, medan vårat borde varit geostrategiskt och politiskt.

Hur åstadkommer vi en vettig förändring i Libyen är en fråga vi borde ställt oss redan för tio år sedan; då Khaddafi började kila stadigt med engelska fascister; och då Giddens kom på att han gillade Khaddafi; eller då Khaddafi utvisade palestinska kamrater till Israel; då han blev bundis med Blair; då han inlät sig i sexorgier tillsammans med skithuvudet Silvio Berlusconi.

Sedan borde vi bidragit till arbetet med uppbyggandet av en motpart i Libyen, som vi redan kunde frågat vilket stöd de behövde. Historien är full av exempel på hur det kunde gått till: FMLN, Swapo, ANC, etc

Det man undrar över är hur det kan komma sig att vänstern uppenbarligen haft så svagt intresse för Mellanöstern, vid sidan av Palestina, Kurdistan och i någon mån för Västsahara?

Nu måste vi göra tvärt om. Leta rätt på en motpart vars politiska program påminner om vårt. Det är svårare, om det ens finns.

att ge stöd åt taktiska bombningar är ett trubbigt instrument, vars friktion kan resultera i vilken som helst utgång.

Brev till den Svenska vänstern

Mina vänner, läget är förkylt. Vänsterns ställningstagande för NFZ i Libyen finner jag ytterst förvirrande. Helst som den verkar implementeras med hjälp av ett regn tomahawkmissiler, bomber och andra trubbiga instrument i vars kölvatten alltid följer det amerikanerna kallar collateral damage. Det vill säga att civila skadas och dödas.

Före man beslutar vilka åtgärder man vill vidta då läget någonstans i världen är kritiskt, så måste man, tror jag, fråga sig: vilka är de stridande? Att Khaddafi är en lynnig diktator, och en sell out är självklart, något som exempelvis Immanuel Wallerstein påpekat i sitt nyhetsbrev. Men sedan blir allt mycket svårare. Att vi som många av vänterns debattörer påpekat vill undsätta revolutionärer låter bra men är inte så självklart som det låter.

För det första, vilka är de revolutionärer vi vill undsätta? Här brister vänsteranalysen mer än lovligt. Det tycks som om man utgår från att fiendens fiende alltid är vår vän. Vår bittra erfarenhet borde vid det här laget ha lärt oss att så inte är fallet.

Vi bör aldrig utgå från att situationen är likadan i Jemen, Baharain, Egypten och Tunisien. Det dessa länder har gemensamt är det arabiska språket och en kolonialhistoria. Den koloniala erfarenheten ser dock olika ut. Så har också Libyens förflutna liksom dess samtid, färgats av en annan erfarenhet än grannländernas. I Libyen har exempelvis partier, fackföreningar, folkrörelser varit förbjudna. Det innebär att revolten där är disparat och leds framför allt av de sociala organisationer som varit tillåtna, nämligen klanerna.

Det råder delade meningar om dessas politiska program. Några är säkert vänsterliberala, det finns säkert islamister bland dem, andra kanske är monarkister som drivs av borgerliga högeridéer. Vissa är nog för demokrati, medan andra motsätter sig sådana västliga idéströmningar. Jag finner det därför svårt att okritiskt stödja revolutionärerna eftersom jag inte ens vet vilka de är.

Någon kanske invänder att jag kunde tänka mig ge stöd åt FLN, FNL, FMLN, Polisario, Sandinisterna. Men dessa befrielserörelser hade solidaritetsrörelsernas fullgoda stöd. De hade helt enkelt rätt både i politisk och moralisk mening. Samma stöd kan jag inte tänka mig ge åt exempelvis libyska monarkister, som jag menar har fel både moraliskt och politiskt.

Doktrinen om att "fiendens fiende är min vän" leder oftast fel. Eller som USAs förra utrikesminister Cordell Hull sade om Dominikanska republikens diktator Rafael Molino Trujillo: He may be a son-of-a-bitch, but he is our son-of-a-bitch. Jag vill inte ge något stöd åt någons son-of-a-bitch.

Det första vi därför borde bli klara med är därför vilka är de revolutionärer vi stödjer? Är det någon särskild klan eller folkgrupp. I sammanhanget bör kanske nämnas att den arbetarklass vänstern oftast stöder består i Libyen till huvudsak av de gästarbetare som flytt landet. Studenterna? men de är splittrade.

Då vi lyckats svara på frågan vilka vi stödjer så infinner sig genast nästa fråga, vad ska vi göra för att undsätta grupp X?

Det som nu händer: flygbombningar, tomahawkmissiler, och lite senare kanske JAS-Gripenplan, har genom historien visat sig vara ett trubbigt instrument. En direkt följd av Natos flygbombningar i Kosova-konflikten var att albaner, romer och serber flydde hals över huvud. På mycket kort tid växte köerna vid gränsövergångarna till kilometers längd. Jag såg dem själv och kunde hålla mig för skratt.

Längre bak i tiden kunde vi betrakta hur bombningarna av Bagdad blev inledningen till en ännu oavslutad militär konflikt. Först enade bombningarna Iraks folk runt Saddam Hussein, sedan ledde den ändrade militära strategin, som kom att kallas The Surge, till det krig mot irakierna från luften vars verkningar blev synliga med Wikileaks avslöjande film Collateral Murder.

Ännu längre bak i tiden blev julbombningen av Hanoi 1972 en ikonografisk händelse som enade alla världens folk mot USA. Och gjorde Olof Palme till hjälte i tredje världen. I Kambodja släppte amerikanska flygplan överblivna bomber och minor över Krukmakarfälten, som kom att bli ökända som dödens fällt. Den omfattande Collateral Damage de orsakade gör att USA ännu hatas i den här den av världen.

Lite längre bak i tiden atombombade USA Hiroshima och Nagasaki. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten vi känner till. Dessförinnan brandbombades Tokyo, ett annat fruktansvärt brott som förlängde andra världskriget med ett år, eftersom japanerna slöt upp kring Hirohito. Sedan har vi ju Bomber Harris square-bombings mot Hamburg och Dresden, som fysiskt utplånade Altonas antinazistiska arbetarrörelse och drev tveksamma tyskar i armarna på Hitler.

Summa: bombangrepp har aldrig varit ett effektivt medel för den som vill undsätta någon. Störta en härskare, eller vinna ett krig för mänskligheten. Av historien att döma är de nog inte det den här gången heller.

Det andra tänkbara militära medlet är en kombinerad sjö och land invasion. En sådan är i nuläget politiskt omöjlig. Allra helst inte om den följs av en ockupation. Det har ju mycket sällan kommit något gott ur ockupationer; Irak, Tyskland, Polen, Frankrike och så vidare

En rimlig vänsterposition vore att först identifiera X, den samhällsgrupp vi kan ge vårt stöd. Fråga X vad de behöver för att vinna revolutionen. Sedan ge dem det. Inte att lita på att Bildt, Sarkozy, Obama, Merkel och andra i den västliga eliten har rätt och ge deras militära insatts vårt fulla stöd.

Mer Euskafeutat

en klassiker