Tredje politiska ställningstagandet i Libyenkriget

Så har det då hänt. I morse, den 2 april, lyfte de första av åtta Jas-Gripenplan och ett svenskt Hercules-plan till Libyen. Det hela skedde med Vänsterpartiets stöd.

Sverige befinner sig i krig, mot Libyen, eller för att citera en utmärkt artikel i Flamman av världens mest framstående konfliktvetare, norska Johan Galtung: ”Vad som nu sker är en intervention som stödjer en sida mot den andra. Detta kallas vanligtvis för krig.” Så vilka är då våra allierade?

Den ugandiska samhällsvetaren Mahmood Mamdani och den amerikanska statsvetaren Herbert Lehman noterade får några dagar sedan, den 31 mars i al Jazeera:

Anti- Gadaffikoalitionen består av fyra olika politiska trender: radikala islamister, rojalister, stampolitiker och av sekulära medelklassaktivister utbildade av ett västorienterat utbildningssystem.

Om detta stämmer så är Vänsterpartiet allierat med såväl radikala islamister som med rojalister. Två grupper som jag under hela mitt liv som vänsterpolitiskt intresserad aldrig drömt om att alliera mig med. Mamdani/Lehman menar vidare att av dessa grupper så är de radikala islamisterna de militärt starkaste och därför Natos närmaste allierade.

Kanske hade inte den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen rätt tidigare i debatten mot Andreas Malm (han menade ju att den svenska vänstern varit islamistkramare) , men det verkar han alltså få nu.
Därför mina vänner känner jag mig ytterst förvirrad, och finner den klassiska frågan varför slåss vi? befogad.

Varför slåss vi?
I retoriken har den libyska staden Benghazi haft en framträdande roll. Vi ska skydda de som bor där, heter det. De som argumenterat på detta vis menar att vi från luften ska kunna skjuta ned libyska mirage-plan (inköpta från Frankrike). Man menar att Sverige och några andra länder bara ska ägna sig åt dogfights (strid mellan flygplan) medan andra, exempelvis franska mirage-plan ska ta sig an libyskt pansar, och fasta bepansrade installationer på marken. Därigenom ska vi förhindra att det libyska flygvapnet sätts in mot civila demonstranter.

I båda dessa strategiska modeller kommer flygvapnet att agera på samma sida som den ena stridande parten, som alltså inte är jättekul. De facto kommer Gripenplanen att utgöra en del av ett militärt luftstöd åt rebellerna. Det kanske är bra, men låt oss då åtminstone tala klarspråk: vi vill att de militära grupper vi stödjer, demokrater eller inte, vinner.


Retoriken om den humanitära interventionen har fått sig flera andra allvarliga knäckar. Exempelvis har Libyen överösts med tomahawkrobottar och andra typer av luftbombardemang.

Det vi säkert vet om detta slags metoder är att de är trubbiga instrument; sannolikt kan man inte skydda någon på det viset, heller inte vinna ett krig. Som instrument fungerar det sällan vare sig taktiskt eller strategiskt. Det är vanligare att det utlöser massflykt, ett stort regionalt/internationellt hat mot de länder som tillämpar dem och i värsta fall har det ofta visat sig kontraproduktivt (se exempel i mina tidigare inlägg).

Om vi på allvar önskar undsätta någon i det pågående libyska kriget, så måste vi sätta in markstyrkor. Problemet blir då att situationen riskerar att i rask takt eskalera till ett nytt Irak eller Afghanistan. Det beror på att vi inte säkert kan veta vilket slags respons vår fiende kommer att svara med, eftersom vi uppenbarligen vet mycket lite om Libyen.

Vänsterns ställningstagande för vårt krig mot Libyen är säkert renhjärtat. Motivationen till det är säkert de skäl som angivits. Men hur är det med våra allierade i svenskt näringsliv. Nyligen väckte Svenska Freds och skiljedomsföreningen frågan om inte skälet att sätta in Gripenplan i Libyen var att skaffa Saabs stridsflygplansprojekt flera säljargument? Våra allierade i Saab bedyrade förstås att så inte var fallet. Men enligt Svenska Dagbladet, 1 april så säger:

Det ansedda internationella analys- och informationsföretaget IHS Janes Defense & Security […]att det absolut finns fördelar för Saab att Gripen nu används i internationell och skarp miljö. Där talar man inte om ”combat proven” utan använder uttrycket ”conflict credential” som blir följden av att Gripen används i Libyen. I praktiken handlar det om att Saab efter en Libyen-insats kommer att kunna ge ”referenser från en konflikt”.

I praktisk politik stöder Vänsterpartiet alltså sina allierade i vapenindustrin, i dess kampanj att sälja ett vapensystem partiet hela tiden sagt att de varit emot till andra länder.

Hur är det då med oljan? Många menar att den saknar betydelse i sammanhanget. Oljans roll har kanske överbetonats i krigsmotståndarsidans argumentation. Men ur ett afrikanskt perspektiv är det en händelse som ser ut som en tanke, att FN-insatsen dröjer i inbördeskrigets Elfenbenskusten, som saknar olja. Men kommer blixtsnabbt till Libyen som har olja. Palestinierna massakreras i det ena mer bestialiska israeliska angreppet än det andra. Palestinierna saknar olja. Medan den internationella insatsen i Irak pågått i 20 år. Irak har olja.

Förutom möjligheten att sälja vapensystem, så kan man nog lägga till skälet att få möjligheten att köpa billig olja, till våra allierades skäl att kriga mot Libyen.

Men oljan är naturligtvis bara ett av skälen till vårt krig mot Libyen. Sedan kommer nog också det den kanadensiska journalisten Naomi Klein kallar ekonomisk chockterapi. Klein var den första att påpeka vilken fenomenal affär de amerikanska bolagen gjorde på kriget i Irak, som öppnade marknaden för västerländska intressen. Infrastrukturen skulle byggas upp, det civila samhället skulle reorganiseras, och den hårt avreglerade säkerhetsindustrin skulle erbjuda arbetstillfällen. Onödigt att påpeka att allt detta gynnade västerländska intressen som blev allt rikare, medan Iraks folk blev allt fattigare, för de fick betala.

Det ekonomiska skälen är lika lite som oljan ensam orsak till varför vi ska kriga mot Libyen. Men sammantaget så är de överordnade skälen till varför de rika länderna kanske vapenhandel, oljehandel, och avreglering av den libyska marknaden. Därtill av humanitära skäl.

Jag tycker inte detta låter särskilt mycket som vänsterpolitik.

Vad borde vänstern gjort istället?

Som jag påpekat tidigare så borde vi redan för 10 år sedan insett att något var fel med Gadaffi. Därefter borde vi deltagit i uppbyggnaden av en revolutionär organisation, så att vi hade en motpart på marken i Libyen. På en motpart som hade ett politiskt program liknande vårt, kunde vi ställa krav och med dem kunde vi förhandla.

Det vore då fortfarande sant att man måste se instrumentellt på säkerhetspolitik, det betyder att man måste se till sin motparts intressen hellre än till dennes värderingar. En motpart i ett annat land med en annan kontext, agerar utifrån den och inte utifrån våra intressen.

Det vore också sant att säkerhetspolitik är lite som att leka med träck, hur man än gör får man bruna fingrar. Eller som ordförande Mao brukade säga: revolutionen är ingen tebjudning. Krig är något som i första hand är dåligt, men ibland nödvändigt. Det stympar, lemlästar, det dödar, soldater, civila, det tvingar människor i landsflykt, det ödelägger länder. Men med en motpart som vi hade goda kontakter med kunde vi mildra krigets och/eller revolutionens skadeverkningar. Vi kunde frågat dem vad de behövde för sin revolution, och ge dem det, samt kräva demokratisering av dem som motprestation. I stället för att som nu, hålla tummarna för att rätt fraktion i Libyen tar makten så småningom.

Nu har vi emellertid tagit fan i båten, så då får vi ro honom i land. Det behöver inte betyda en militär intervention. Det kunde lika gärna betyda insatser med medicinskt stöd åt Läkare utan gränser som tagit sig in och ut ur konfliktområdet vid ett flertal tillfällen. Om kriget i Libyen nu utvecklas som många tror – till ett långvarigt blodbad så vore det på sin plats att följa Johan Galtungs pappas exempel, han skriver:

Som elvaåring var jag djupt imponerad av att min far opererade dag och natt för att rädda liven på tyska soldater som kommit för att ockupera Norge, efter att deras krigsskepp träffats av en torped och många simmade i land genom brinnande olja. Han sade att en läkares högsta plikt är att rädda liv, utan undantag!