Om slavar på Göteborgs bok och biblioteksmässa

Jenifer, från Freetown i Sierra Leone, såldes i mitten av 1970-talet av sin mamma till en lokal diversehandlare som redan hade tio småflickor. Med Jenifer blev det elva. Därför exporterades hon till Beirut där hon köptes av en polis. I Libanon var det inbördeskrig och när bomberna haglade gick familjerna ner i sina källare. Då fick Jenifer i uppdrag att sitta kvar i lägenheten för att se till att inget stals därifrån. Utöver detta fick hon göra allt, hennes arbetstid var från klockan 5:30 till klockan 02:00.
Det berättar historikern Dick Harrison, som skrivit ett stort arbete i tre band om slaveriets historia, under ett seminarium om slaveri under Bokmässan i Göteborg.
– Slaveri är inget som hände för länge sedan. Slaveri är något som händer nu och nästan alla slavar är kvinnor, sammanfattar Harrison.
Och han konstaterar att slaverinäringen inte är någon historisk företeelse, just nu är handeln med slavar blomstrande.
Harrison talade också om slaveriets historia, men nämnde inte Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Landet kom ju att ha relativt stor betydelse i slavhanteringen. Allt från den första svenska slavexpeditionen 1646, slavhandelsfortet Carolusborg i Cabo Corso på den afrikanska västkusten i tretton år från 1650 till frihandelskolonin Saint Barthélemy från 1784 med 2406 slavar 1812. Slavhandeln förbjöds inte i Sverige förrän 1823 och blev straffbar 1830. Först 1847 avvecklades till sist slavkolonin på Saint Barthélemy.
Svenskarnas historiska åderlåtning av Afrika är en av orsakerna till den fattigdom som fortfarande i dag får människor från Afrika att sälja allt de har och med livet som insats försöka ta sig till Europa.
Men ingen svensk regering har bett afrikanerna om ursäkt.

Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot tre former av slaveri: trafficing, barnsexhandel och barnpornografi, deltog i samma seminarium. Han menade att vi i Sverige nu börjar se hela kedjan av sexköp, koppleri och människohandel, efter att allt för länge ha bortsett från mellanledet koppleri.
Hans bedömning är att över hälften av dem som utnyttjas i sexhandeln är barn under 18 år. Mönstret är att den rika världen utnyttjar den fattiga världens kvinnor och barn:
– Det är efterfrågan bland den rika världens män som skapar marknaden. Ju yngre du är desto mera kostar du, i fallande skala, sade han.

Vägen ut då? Dick Harrison menar att det inte längre är möjligt att befria slavar med våld och eftersom det inte går att omgående skaffa en rättvis värld måste vi i stället starta en folkrörelse mot slaveriet, liknande den abolotioniströrelse som fanns för hundra år sedan. Bodström efterlyste en ökad medvetenhet om sexhandeln bland svenskar. Han ville också se att andra länder tar efter den svenska sexköpslagen, som bevisligen gett positiv effekt.

Det är tydligt hur det socioekonomiska sambandet mellan användningen av slavar och produktionsordningen i världen består i att länderna i syd bär de rika länderna i nord på sina axlar. Så länge orättvisan består, består slaveri.
På så vis satte Bodström huvudet på spiken i detta tröstlösa samtal.

publicerad i Arbetaren

Tele2 och underleverantörer bryter avtal med kunder

Som jag rapporterade i tisdags kan inte tele2 vare sig leverera sina tjänster eller hålla avtal, vi firar i dag femveckors jubileum utan fast telefon och internet. Följande brev är postat till tele2 angående vårt avbrott:

Måndagen den 22 september 2008 ringde kundtjänst upp teknikerna som nu svarade att det var en kabel som gått sönder och behövde bytas. Bytet skulle ske på onsdag den 24 september 2008. På onsdag ringde vi igen och då skulle kabeln istället bytas på fredagen den 26 september 2008. Måndagen den 29 september 2008 ringde vi igen och då sa kundservice att vi skulle få tillbaka telefonen på förmiddagen tisdagen den 30 september. På tisdagen den 30 september ringde vi igen eftersom vi fortfarande inte hade någon fungerande telefon eller internet. Kundservice svarade att deras chefer (som vi inte fick något nummer till eller namn på) ska ringa upp oss på vår mobil och förklara läget. Cheferna sa att de planerat att ringa mig i eftermiddag, någon tid kunde inte ges. Tisdagen den 30 september kunde jag även konstatera att reklamationsgruppen på Tele 2 fortfarande inte svarat på vår förfrågan om mobilt bredband eller någon annan lösning.

I vår fastighet på Idunsgatan i Malmö har jag talat med andra hyresgäster. Alla har fungerande fast telefon men ingen av de tillfrågade har Tele 2. Vår granne har Telia och hennes fasta telefon fungerar utmärkt.

Onsdagen den 1 oktober 2008. Reklamationsgruppen på Tele 2 har inte hört av sig, så frågan om mobilt bredband tolkar jag som fullständigt ignorerad av Tele 2. Mikael Lund från Tele 2 kontaktade oss tisdagen den 30 september 2008 och förklarade att det var problem med Telias tekniker, Relacom, och att den kabel som gått sönder var så gammal att den behövde bytas ut. Han hade fått klartecken från teknikerna att felet var åtgärdat kl. 14:45. Men det var det alltså inte.

Onsdagen den 1 oktober ringde Mikael igen och sa att han skulle kontakta Telia. Han kunde inte säga när vi skulle få tillbaka telefonen.

Mikael Lund på Tele 2 ringde igen och sa att vi gått från ett kabelfel till ett annat och att det senare ska vara åtgärdat på fredagen den 3 oktober 2008.

Torsdagen den 2 oktober. Idag är det exakt fem veckor sedan vi förlorade vår fasta telefon och vår bredbandsanslutning.

Vi vill mer och mer ha vårt kontrakt upphävt. I alla fall vill vi kunna byta till Telias fasta telefonabonnemang om ingenting hänt på fredag. Hur ska vi göra för att det ska bli rätt? Vår uppsägningstid på Tele 2 är ju som bekant tre månader men jag har ingen lust att vänta så länge på att få en fungerande telefon. SÅ, går det bra att kontakta Telia på fredag em och beställa fast telefon?

Debatt: Nordiskt Panorama: Backlash eller bullshit

Så diskuterade WIFT (Women in film and television) återigen kvinnors position i den nordiska filmindustrin på festivalen Nordisk Panorama, under måndagskvällen den 29 september. Liksom vid motsvarande seminarium som jag rapporterade ifrån tidigare i år på Göteborgs filmfestival, var stämningen inte så pigg. Det är fortfarande långt kvar innan de politiska målen är nådda i avseende på såväl representation som filmernas innehåll.

Seminariet, med titeln Backlash eller bullshit, på måndagskvällen diskuterade endast könsrepresentation. Vanja Hermele som är genusforstare och författare drog de bekymmersamma siffrorna, som visade på stagnation sedan det radikala 2004 för jämlikheten inom nordisk film, med smått uppgiven min. Den danska filmregissören Phie Ambo-Nielsen berättade att hon numera lägger en ekonomisk post för barnvakter (!) i sina filmbudgettar. Norska Vigdis Lian som varit norska filminstitutets chef, var vassats bland paneldeltagarna och hade ett genusperspektiv liknade Hermeles. Och producenten och konsulenten vid filminstitutet, Anne-Marie Söhrman Fermelin kunde konstatera att de uppsatta målen inte hade uppnåtts.

Problemen med diskussionen under seminariet var många. Fortfarande diskuterar man inte innehållet i nordisk film alls. Frågeställningar om teman för filmer viftades undan av panelen, som slog fast att den inte ville bestämma vad kvinnliga regissörer ska göra för filmer. Precis som om det vore en ofta diskuterad fråga. Flera aspekter på frågor om representation undveks också nogsamt. Som exempelvis varför det knappast förekommer att kvinnor ur andra etniska grupper än den svenska, gör filmer. Eller hur lång tid det kommer att dröja innan norden får sin första kvinnliga långfilmsregissör ur arbetarklass med annan etnisk bakgrund?

Liksom i min kröniketext i årets första Mana, står diskussionen kvar på samma plats och stampar. Tanken på att danska kvinnliga filmare för upp diskussionen om barnvakter på jobb är självmål. Hade de formulerat tanken på att barnvakterna skulle bestå av inkvoterade män ur överklassen hade det fortfarande varit självmål, om än något mindre.

Tele2 kan inte leverera och ljuger sina kunder rakt i ansiktet

Efter att tele2 i FEM veckors tids ljugit och förhalat, skedde följande konversation i går. Precis som vid ett tiotal tidigare tillfällen under perioden kunde de inte uppfylla något av vad de sade. Ingen tog kontakt med mig, telefonen fungerar fortfarande inte och inte heller vårt internet. Vi har ännu inte fått något erbjudande om mobilt bredband tills problemet är löst. Om inte problemet är löst på torsdag kommer vi att byta leverantör.



Operatör: Marie Gustavsson

System (13:18) Är du kund hos oss idag?:Ja
Marie Gustavsson (13:18): Hej och välkommen till Tele2! Du pratar med Marie Gustavsson. Vad kan jag hjälpa till med?
Användare (13:20): Hej Marie, jag heter xxx. Jag och min sambo,xxx är fortfarande utan både telefon och internet, det har vi varit sedan den 28 i förra månaden
Användare (13:21): Vi är ensamma i fastigheten med detta problem. De andra har abonemang med telia och bredbandsbolaget. Deras telefoner fungerar
Användare (13:21): vad beror det på
Marie Gustavsson (13:22): Vänligen vänta så ska jag undersöka vad som händer.
Marie Gustavsson (13:28): Jag kan tyvärr inte se vad felet beror på bara att teknikerna ska ha detta löst till i morgon.
Användare (13:29): Hur lång tid skulle det ta att byta abomenang? Vårt företag håller på att gå under tillföljd av stoppet
Användare (13:30): Om någon annan kan förse oss med telekabel så är det bättre
Marie Gustavsson (13:31): Det brukar ta 2 veckor. men som sagt så ska detta vara lagat i morgon enligt tekniker.
Användare (13:33): Är det möjligt att ni efter fyra veckors driftstopp kan förse oss med mobiltbredband tills problemet verkligen är löst?
Användare (13:34): teknikerna meddelade senast i fredags att problemet skulle vara löst då, det är inte första gången...
Marie Gustavsson (13:35): Jag har tyvärr ingen befogenhet att skicka ut ett mobiltbredband till er, men jag ser här att ni ska bli uppringd av en ansvarig för detta så denne borde kunna ordna det.
Användare (13:37): vi har vid ett flertal tillfällen blivit lovade att ansvariga ska ringa upp oss, utan att detta skett, så jag måste be dig ange klockslag då detta ska hända, så att jag annars kan ringa själv
Marie Gustavsson (13:39): Det står att de ska få fram varför detta skett och prata med tekniker så att detta verkligen sker innan de ringer dig och tyvärr då kan jag inte ge dig ett exakt klockslag för när de ringer.
Användare (13:40): okej då ber jag få tacka för mig från nu, vi lär väl höras igen

Censurerad Irakfilm

Publicerad i Arbetaren

– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.



Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.



Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.



En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.



Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.



I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.



I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.



I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.



Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.



För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?



Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.

Nordirland

Följande äldre text publicerades i LET, No3. Lägger upp den för att den ska vara tillgänglig för den intresserade. Intervjun med Eamon Melaugh är bara publicerad av Spartakista på nätet.

Mannen som blek i ansiktet vände sig om, och ropade att han blivit träffad hette Hugh Gilmore:

Vi trodde att han menade att fallskärmsjägarna träffat honom med de vanliga gummikulorna som användes under de kravaller som ägt rum i flera år, såväl i Derry som i andra irländska städer. Därför sa jag åt honom att inte vara dum. Men när han vek ihop sig kunde vi se utgångssåret,

minns den irländske aktivisten och fotografen Eamon Melaugh med djup röst. Det blev hans bilder som mer än något annat skulle föreviga denna fruktansvärda dag.



Hugh Gilmore omkom kort efter träffen trots en tillskyndande sjuksköterskestudents desperata försök att rädda honom. Han blev 17 år. Eamon Melaugh gick väldigt nära honom uppe på Rossville Street och hade sånär träffats han också.

Trots att det kalla klara vädret bet lite i huden på demonstranterna denna söndag 30 januari, 1972 hade optimismen varit stor när de samlades. Men det som nu höll på att ske var den veritabla katastrof som alla i Irland känner under namnet Bloody Sunday - den Blodiga söndagen. 13 människor hade när kvällen inföll skjutits ihjäl av brittiska fallskärmssoldater, en dog senare. 12 sårades:

Det var bara män i vapenför ålder som dödades. Säkert var det en medveten strategi. Britterna ville bryta kampviljan bland de våra. Men att skuta ihjäl dem var det dummaste de gjort. Istället för att få slut på IRA:s väpnade kampanjer, blev det tvärt om.

Utanför IRA: s kontor i hela Nordirland ställde sig nu unga män i kö för att låta värva sig. Medborgarrättsrörelsens olika organisationer med sina ickevåldskampanjer som alla krävde lika rösträtt, bostäder åt alla och arbete till envar skulle falla i bakgrunden. Eamon Melaugh var medborgarrättsaktivist och hade sedan flera år deltagit som talare och aktivist vid hundratals möten:

Jag är socialist, vegetarian och pacifist. Därför var jag mot den väpnade kampen. I likhet med tusentals andra irländare såg jag med förskräckelse en desperat generation gripa till vapen.

Bland de som dödades under den 30 januari, var alla irländare och ingen beväpnad. Inget våld hade förekommit från irländarnas sida, bortsett från den stenkastning som barnen regelmässigt utsatte britterna för i slutet av demonstrationerna:

Det är sant att IRA besköt britterna den dagen. Det hände efter blodbadet. En vän till mig som var medlem i en av brigaderna deltog i ett bakhåll mot en fallskärmsjägarpatrull sent på eftermiddagen, berättar Eamon. Men det britterna ofta sagt, att det var irländarna som först sköt. Det stämmer inte.

Den Irländska republikanska armén, IRA, bildades 1919 som en nationalistisk och socialistisk revolutionär militär styrka. Styrkan var resultatet av det blodbad som uppstått när britterna brutalt slagit ned upproret i Dublin under påsken 1916, Easter Rising. IRA skapades av den legendariska revolutionshjälten och befälhavaren Michael Collins. Genom en enastående gerillakampanj, terrorattentat och underrättelsekrig, tvingade de fram ett avtal som visserligen gav självständighet åt republiken, men som också deformerade Irland till ett politiskt missfoster: bara 26 av de 32 grevskapen i Irland kom att utgöra republiken. De sex återstående grevskapen skulle fortsätta vara under Storbritanniens överhöghet och de kallades av lojalisterna för Ulster. För republikanerna låg grevskapen fortfarande i norra Irland, de kallade dem därför för Nordirland eller helt enkelt de Sex grevskapen.

Det gamla IRA skulle komma att föra en tynande tillvaro efter sin seger. Med undantag för enstaka kampanjer under sent 1950-tal gjorde organisationen inte mycket väsen ifrån sig. De många inbördes slitningarna passiviserade denna annars så stridbara styrkan. Först under sent 1960-tal verkade organisationen få nytt liv igen.

Det blev lojalisterna som först skulle ta initiativet till den nya tidens blodiga våldskampanjer. I mars 1966 bildade aktivisterna på Shankill Road i Belfast den paramilitära organisationen Ulster Volunteer Force, UVF. Det var UVF som först dödade människor i det nya inbördeskrig som kom att kallas The Troubles. Kriget blev långt. Det skulle vara ända till den 10 april 1998 då Långfredagsavtalet undertecknades. I juni 1966 sköt UVF ihjäl två människor och de skadade två. Det var därför som UVF förklarades illegalt samma månad.

1967 bildades Northern Ireland Civil Rights Association, Nicra. Nicra räknade ursprungligen aktivister ur både de protestantiska och katolska folkgrupperna:

Medborgarrättsrörelsen var en disparat rörelse, här i Derry var vi unga och politiskt radikala, minns Eamon Melaugh. Vi hade bildat Derry Housing Action Committee, DHAC. Men Rörelsen var så bred att några av ledarna i Belfast inte ens ville tala med oss i Derry. De menade att vi bara var bråkmakare. I Nicra var ickevåld vår genomgående taktik. Ghandis frihetskamp i Indien och medborgarrättsrörelsen i USA var våra främsta inspirationskällor.

I augusti 1968 arrangerade Nicra sin första stora demonstration från Coalisland till Dugannon. I oktober var Eamon Melaugh bland arrangörerna i DHAC till en marsch i Derry som stöddes av Nicra, där 77 personer skadades vid en våldsam attack från den protestantiska polisen, Royal Ulster Constabulary, RUC:

När vi ansökte om demonstrationstillstånd valde vi noga att ansöka om att få gå genom de delar av Derry City Center som de omöjligen kunde tillåta oss. När avslaget kom, gick vi ändå. Konfrontationen vi sökte blev därför ofrånkomlig när RUC angrep oss.

Nicras kamp var en rättvisekamp. Parallellerna till afroamerikanernas kamp i USA var inte svåra att se. Fattigdomen bland Derrys katolska befolkning var skriande. Arbetslösheten i de republikanskt dominerade stadsdelarna var nära 70 procent. I exempelvis stadsdelen Bogside var överbefolkningen och den därav följande trångboddheten närmast löjlig. Eamons familj var en av åtta stora barnfamiljer som bodde i ett av de typiska små husen. De delade på en utomhustoalett.

I det nordirländska lokala styrets parlament, Stormont rådde vad som närmast kan beskrivas som en dålig parodi på demokrati. Den ursprungliga principen för val till Stormont var att bara den som ägde sitt hem fick rösta. Katolikerna ägde inte sina hem, de hyrde dem och fick följaktligen inte rösta. I Derrys kommun som har en överväldigande majoritet av katoliker, två tredjedelar ungefär, fick republikanerna åtta av platserna i fullmäktige. Medan unionistpartierna fick 12 platser i valet 1970.

Nicras och medborgarrättsrörelsens krav var en person en röst, en familj ett hus, en arbetare ett arbete. I likhet med den taktik Provisoriska IRA senare skulle använda, ville vi göra Nordirland omöjligt att styra. Vi ville beröva Stormont dess makt för de representerade inte irländarna, säger Eamon. Vi gjorde samarbetet med Stormont omöjligt.

Nicras framgångar blev inledningsvis stora. I april 1969 vann medborgarrättsrörelsens unga ledare Bernadette Devlin/McAliskey valet i Mid Ulster. Hon var då 22 år gammal, retorisk och ägde en enorm karisma, vilket skulle göra henne till en betydelsefull ledare.

Medborgarrättsrörelsens framgångar besvarade den alltmer skrämda unionistiska rörelsen med upptrappning av det militära våldet. Den 12 augusti inleddes de våldsamma gatustrider i Derry som gått till historien som Slaget om Bogside, vilket resulterade i några av Eamon Melaughs starkaste bilder. Striderna inleddes efter att RUC stormat in i Bogside som var No Go area för lojalister, det vill säga att stadsdelen var under republikansk överhöghet och kontroll. De använde sig av såväl vattenkanoner som tårgas och pansarbilar. Med RUC som murbräcka följde sedan en lojalistisk pöbel efter. Bogsides invånare lyckades efter hårda strider kasta ut lojalisterna under kvällen. Men striderna skulle fortsätta dagen efter. De spreds då också över hela Nordirland. Situationen höll på att nå sin absoluta kokpunkt när brittiska armén landsattes i Derry 14 augusti 1969 och dagen efter i Belfast.

Till en början såg vi detta som något bra. Nu skulle våldet snart dämpas, berättar Eamon.

Det verkade först som om han skulle få rätt. Armén upprättade fredslinjer i västra och norra Belfast. De ökända B-specials förbjöds och RUC moderniserades.

I december det året splittrades IRA. Det var en militant revolutionär gren kallad Provisoriska IRA, PIRA som bröt sig ur under en nybildad militärstabs ledning. I januari påföljande år bildades det politiska partiet Provisoriska Sinn Fein. Det gamla IRA kallade sig nu för officiella IRA, OIRA. Bildandet av PIRA var ett resultat av att IRA i mångas ögon verkade handfallna. De tvekade att ta till vapen för att försvara katolikerna också mot britternas och protestanternas direkta överfall. Men det skulle dröja till i februari 1971 innan PIRA sköt ihjäl den första brittiska soldaten på Nordirland.

Under de första oroligheterna omedelbart efter britternas direkta intervention hade IRA marginell betydelse. Och som social rörelse kunde det nu ha utvecklats till ett irländskt svar på Black Panther Movement. De kunde ha blivit en milis med enbart defensivt syfte. Men politikerna ville ha det på annat sätt.

Medborgarrättsmarschen 30 januari, 1972 hade 20 000 deltagare. Våldet på Nordirland hade sedan många år varit avtagande i förhållande till antalet dödsoffer per år. Visst hade kravaller hela tiden förekommit. En vecka före den Blodiga söndagen hade exempelvis en mindre demonstration mot interneringarna ägt rum utanför interneringslägret Magilligan inte långt från Derry. Demonstrationen hade brutits upp med extrem våldsamhet av 300 brittiska soldater. Men ingen hade fått sätta livet till.

Arrangörerna ville att marschen skulle bli en seger för ickevåldet. Mot den politik som resulterat i de skriande orättvisorna:

Det här är inget religionskrig – det är ett klasskrig

, sa Sinn Feins president Gerry Adams till mig under en diskussion med honom och OIRAs befälhavare Martin McGuinness 1987.



Den uppfattningen delades av Eamon Melaugh och den radikala delen av medborgarrättsrörelsen. Fastän Gerry Adams i likhet med tusentals andra ungdomar kom att gripa till vapen efter händelserna under den Blodiga söndagen.

Jag sade åt mina vänner i OIRA att lägga ned vapnen efter Blodbadet. Jag trodde inte att något gott kunde komma ur den dramatiska utvecklingen efteråt, säger Eamon Melaugh.

Eamon Melaugh fick rätt. Stormont stängdes och direktstyre infördes. I London blev William Whitelaw Storbritanniens första Nordirlandminister. I juli, under den Blodiga fredagen detonerade 22 av IRAs bomber i Belfast under en enda dag. De dödade 11 människor. Brittiska armén tog över No Go - områdena i Derry som dittills hade upprätthållits av IRA. I december spillde oroligheterna över till republiken då Irlands riksdag, Dáil, diskuterade sin antiterrorist-politik och en bomb sprängdes. I slutet av 1972 hade antalet döda per år av konfliktrelaterade orsaker nått en ny rekordnivå.

Under hela kriget i Nordirland tros 3 000 människor ha dödats. De flesta av dem var civila, många var barn. Något som tydligt framkommer i Eamon Melaughs bilder, där han ofta väljer att kontrastera barnet mot soldaten. Men inte en enda människa hade behövt sätta livet till ifall politikerna varit förnuftiga. Det i särklass mesta och värsta våldet var ett resultat av Storbritanniens kolonialpolitik och den därav följande nationalismen.

När oroligheterna började hade jag inte tid att ta fotografier, säger Eamon. Jag var ju i första hand aktivist de två första åren. Men kameran kom att bli min ständiga följeslagare. Det är den fortfarande. Snart kommer en bok med mina bilder från kriget. Den heter Derry - The Troubled Years och ges ut av Guildhall Press.

Sedan många år har Eamon Melaugh varit verksam som fotograf i Indien och rönt stor framgång. Men hans bilder var en gång för länge sedan det avgörande skälet till att många runtom i världen engagerade sig i det som hände i Irland.

Faktaruta om The Troubles begrepp.


Konflikten i Irland har i huvudsak tre sidor. En pro-brittisk, en brittisk och en pro-irländsk. Den pro-brittiska delen av Irlands befolkning är till sitt ursprung huvudsakligen skottar och walesare som Engelsmännen tvångsflyttade till Irland för att genom deras närvaro i Irland kunna behålla kontrollen över kolonin. De kallas protestanter för att majoriteten tillhör den presbyritanska kyrkan, de kallas lojalister för att de ofta är lojala med britterna och unionister för att många av dem vill upprätthålla unionen med Storbritannien. Majoriteten av pro-britterna tillhör Nordirlands överklass i förhållande till pro-irländarna

Den brittiska sidan kallas ofta för engelsmännen. Deras närvaro är främst militär. Det har funnits många olika arméförband i Irland, både vanliga armégruppringar och elitförband som Special Air Service, SAS och fallskärmsjägare. Deras syfte har under olika regeringar, både Labour och Tories, varit det samma: Nordirland måste till varje pris fortsätta vara Storbritanniens koloni.

Den pro-irländska sidan kallas ofta republikaner för att majoriteten vill att de Sex grevskapen ska införlivas i republiken. De kallas katoliker för att många tillhör den Romerskkatolska kyrkan; nationalister för att de tror att hela Irland ska bli en nation. I förhållande till pro-britterna utgör de Nordirlands arbetarklass. Många av dem är därför socialistiska. I Nordirland utgör de en minoritet av befolkningen, därför får de republikanska partierna inte så många röster i lokalvalen.

Organisationer och politiska begrepp:

Apprentice Boys of Derry: En av de protestantiska ordnarna. Det är de som arrangerar den årliga marschen i augusti genom Derry, med samma resultat varje gång. Det blir våldsamma kravaller och ökad spänning.

Árd fheis: iriska politiska partiers årskongresser.

Army Council: IRAs militära stab

B-specials: skapades för att försvara lojalisterna mot IRA. De var exklusivt lojalistiska och förbjöds 1969 men ersattes av Ulster Defence Regiment, UDR 1970

Dáil: Irländska underhuset

Garda Síochána eller Gardia: Iriska polisen

H-block: en del av fängelset Maze som fått sitt namn av sin form. Många av de 200 fångar som får plats där har varit och är republikaner.

Long Kesh: är numera känt som fängelset Maze

Northern Ireland Office: Storbrittaniens Nordirland departement

Orange Order: Den största av de protestantiska ordnarna. De marscherar den 12 juli och orsakar ofta krigsliknande kravaller. En av Irlands värsta hökar, pastor Ian Paisley är orderns starke man. Men han är också medlem av Apprentice Boys of Derry.

PSNI, Police Service of Northern Ireland: Nybilad polismakt enligt ett avtal 4 november 2001

Taoiseach: betyder ordagrant chefen. Men i sammanhanget används begreppet om Irlands premiärminister.

The Falls: Falls Road och andra republikanska områden runt Belfasts City Center

The Shankill: Shankill Road och de lojalistiska områdena kring västra Belfast

Ulster Defence Association, UDA: Den största lojalistiska paramilitära organisationen

Republikanska paramilitärer.
IRAs utbrytare:

Det man oftast menar i dag när man talar om IRA är PIRA eller provisoriska IRA, de kallas ibland också för Provos eller för the Ra. Under senare tid har flera utbrytningar skett den första stora utbrytningen bildade:

Irish National Liberation Army, INLA, 1974: som ursprungligen var en extremt militant grupp av den republikanska rörelsen. Längre fram fick de ofta polisiära uppgifter. Och de fick ibland agera som en milis.

Continuity Irish Republican Army, CIRA: bildades 1990 som partiet Republican Sinn Feins väpnade gren. Termen Continuity syftar på att CIRA inte har undertecknat vapenvilan.

Real IRA, RIRA: består av en utbrytning från PIRA som skedde tidigt 1998. På många håll ansågs det fel av PIRA att lägga ned vapnen. RIRA aktivisterna valde att alls inte hörsamma eldupphöravtalet.