Nyhet från Ship to Gaza Malmös nya blog
Under tisdagen den 30 juni uppbringades fartyget Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern på internationellt vatten. Båten var lastad med förnödenheter som medicin, leksaker och återuppbyggnadsmaterial. Med ombord följde 20 passagerare från 11 länder, däribland fredspristagaren Maired McGuire.
Under onsdagen släpptes två personer från fartyget. Men 19 personer från Spirit of Humanity har förts till ett israeliskt fångläger för illegala immigranter i närheten av Ramle.
Under kvällen har de två frigivna talat i ett nyhetsprogram från tevekanalen Al Jazeera om händelsen.
Organisationen Free Gaza, och den svenska syskonorganisationen Ship to Gaza anklagar nu israeliska marinen för piratdåd. De menar att den internationella rätten garanterar fri sjöfart på internationellt vatten. Att fartyget uppbringades kan beskrivas som en kapning. En handlig som strider mot den humanitära rätten sedan den förbjöds i en konvention som undertecknades efter Krimkriget i Paris 1856.
—den 2 juli—
Israel hävdar att skeppet seglade in i Israel på förbjudet vatten. Free Gaza menar att de aldrig var på israeliskt vatten, de seglade på vatten som tillhör Gaza
—den 3 juli—
FNs experter håller nu med om att kapningen är ett brott mot internationell rätt. En frigiven Baharanisk fartygspassagerare säger “Vi har uppnått våra mål med denna resa. Vi bröt blockaden moraliskt, vi mår bra” Kaptenen på Spirit of Humanity säger i ett uttalande från fängelsecellen “Vi kommer att skaffa en annan båt, mer än en båt. Vi kommer att segla mot Gaza igen.” Fartyget har tagits i beslag
—den 5 juli—
Den israeliska militärens talesperson Miri Regev säger i dag:
- Vi kidnappade dem inte. De seglade i “Israel-kontrollerat” vatten.
Free Gaza vidhåller tidigare anklagelser.
- Ni kidnappade dem, stal båten å rev ned den grekiska flaggan.
Vidare rapporteras nu att de israeliska fångvaktarna vägrar Mairead hennes medicin, kvinnorna uppges sakna allt bagage, de har inga klädombyte och de vistas i ett stekhett rum med bara ett litet fönster.
—6 juli—
Gaza 21 har släppts. De säger att det inte är de som är storyn, utan det är istället de 11,000 palestinska fångar som hålls inlåsta, många utan att fått en riktig rättegång, många i fängelse i åratals utan att få träffa sina familjer. Israel tillämpar i än högre grad än USA tortyr, fängslande och brutalitet.
torsdag 2 juli 2009
lördag 27 juni 2009
Ur Arbetaren: Demokratin är en öppen fråga
Demokratin som problem
Pierre Rosanvallon
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag
Under 1970-talet var historieprofessorn Pierre Rosanvallon en av de viktigaste teoretikerna bakom arbetarnas självförvaltning i den franska fackföreningen CFDT. Nu finns hans skrift Demokratin som problem för första gången på svenska, i vilken han argumenterar för en filosofisk politisk historia som försöker ge ny mening åt konceptet totalhistoria. Det räcker inte med att läsa de stora klassikerna för att förstå den politiska historien. Ska texterna säga oss något så måste vi veta hur deras verk togs emot av deras samtid: vi måste läsa mer av mindre nobla verk som satirer och pamfletter.
Rosvallon strävar genomgående efter att samtidigt begripa världen och förändra den. Och han tar sig lekande lätt an ämnet demokratins problem. Han menar att det under den demokratiska princip ”som vi låtsas att det råder konsensus kring” finns det en genomgående ovisshet om principens innebörd.
Till skillnad från många samtida intellektuella uppfattar inte Rosanvallon demokratin som realiserad. Han uppfattar den inte heller som ett ofullgånget ideal, en preciserbar representationsform eller som ett specifikt styrelseskick. I stället menar han att demokratin är en öppen fråga som aldrig får någon slutgiltig definition.
Han påpekar att demokratins motsättningar är många. Samtidigt som vi inte ska ta för givet att någon eller några ska ha rätt att i framtiden binda eller behärska kommande generationer, kräver vissa frågor, som exempelvis miljöförstörelsen, att beslut tas omgående som är hållbara över flera mandatperioder.
Pierre Rosanvallon
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag
Under 1970-talet var historieprofessorn Pierre Rosanvallon en av de viktigaste teoretikerna bakom arbetarnas självförvaltning i den franska fackföreningen CFDT. Nu finns hans skrift Demokratin som problem för första gången på svenska, i vilken han argumenterar för en filosofisk politisk historia som försöker ge ny mening åt konceptet totalhistoria. Det räcker inte med att läsa de stora klassikerna för att förstå den politiska historien. Ska texterna säga oss något så måste vi veta hur deras verk togs emot av deras samtid: vi måste läsa mer av mindre nobla verk som satirer och pamfletter.
Rosvallon strävar genomgående efter att samtidigt begripa världen och förändra den. Och han tar sig lekande lätt an ämnet demokratins problem. Han menar att det under den demokratiska princip ”som vi låtsas att det råder konsensus kring” finns det en genomgående ovisshet om principens innebörd.
Till skillnad från många samtida intellektuella uppfattar inte Rosanvallon demokratin som realiserad. Han uppfattar den inte heller som ett ofullgånget ideal, en preciserbar representationsform eller som ett specifikt styrelseskick. I stället menar han att demokratin är en öppen fråga som aldrig får någon slutgiltig definition.
Han påpekar att demokratins motsättningar är många. Samtidigt som vi inte ska ta för givet att någon eller några ska ha rätt att i framtiden binda eller behärska kommande generationer, kräver vissa frågor, som exempelvis miljöförstörelsen, att beslut tas omgående som är hållbara över flera mandatperioder.
En text om Willy Kyrklunds Godhet
Litteraturvetaren Johan Sahlin gav nyligen ut sin avhandling om den säregne finlandssvenske författaren Willy Kyrklunds bok Om godheten (Ellerströms).
Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.
I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.
Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.
I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.
Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.
För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:
Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.
Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.
I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.
Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:
Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.
Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.
Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.
I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.
Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.
I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.
Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.
För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:
Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.
Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.
I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.
Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:
Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.
Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.
torsdag 7 maj 2009
Gatsten mot den goda smaken
Regissören John Waters tillhör filmvärldens bråkigaste. Han kallar sig gärna ”queerly incorrect”, snuskgubbe och obscen. Sedan 1960-talet har han provocerat det politiskt korrekta etablissemanget, den kristna högern och filmcensuren. Jag har nyligen sett om hans filmer och träffat honom i Malmö.
- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.
Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.
I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.
På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.
- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.
- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.
- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.
Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.
Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.
Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.
Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.
Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:
- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.
Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.
Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.
Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.
- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.
Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:
Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren
Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa
Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama
Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener
Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte
Läs txten med bilder i Arbetaren
- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.
Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.
I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.
På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.
- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.
- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.
- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.
Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.
Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.
Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.
Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.
Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:
- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.
Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.
Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.
Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.
- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.
Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:
Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren
Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa
Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama
Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener
Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte
Läs txten med bilder i Arbetaren
lördag 25 april 2009
Vad gör iranska ambassaden på FH-Katrinelund?
Stillheten runt Katrinelunds Folkets hus i Malmö bröts på torsdagen genom exiliranska aktivisters arga protester, och av rockmusik på hög volym. Inne i huset fanns ett antal ”konsulära assistenter” från iranska ambassaden i Stockholm. De hade hyrt lokalerna i Folkets hus under förevändningen att de skulle bistå landets medborgare med ansökningshandlingar och annat pappersarbete.
Läs mer i Arbetaren
tisdag 14 april 2009
Svenskarna har ingen heder
apropå en debatt i Socialpolitik
Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem
När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.
Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.
Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem
När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.
Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.
onsdag 1 april 2009
Aktion mot deportation
Ett drygt hundratal aktivister samlades under lördagen på Möllevångstorget i Malmö. Samtidigt samlades människor i Stockholm och i Norrköping för att protestera mot regeringens utvisningspolitik.
Läs mera i Arbetaren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)