Så gjorde jag följande polis-motanmälan av migrationverket och polisen då dessa var fräcka nog att polisanmäla de apatiska flyktingbarnen och deras familjer som de menade simulerade...
Läs den här
söndag 18 oktober 2009
torsdag 1 oktober 2009
Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund
Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
lördag 19 september 2009
Karen Blixen-muséet Rungstedtlund
Den stora vita byggnaden, klädd i päronträd och vin, som ligger längs Strandvej, mellan den litterära metropolen Köpenhamn och Hamlets Helsingör, heter Rungstedlund. Här föddes Danmarks mest berömda författare, den legendariska sagoberättaren, konstnären och diktaren Karen Blixen 1885. I dag inrymmer Rungstedlund det vackra Karen Blixen-museet som är väl värt ett besök.
Rungstedlund var en berömd plats i över 400 år; såväl en välrenommerad rastplats, landsvägskrog, högkvarter åt Karl XII och som hem åt diktaren Johannes Ewald bland annat skrev den danska kungssången och åt den norsk-danske författaren Ludvig Holberg. Krogen och värdshuset Rungstedlund började tappa både sina gäster och sin betydelse då huvudleden mellan Köpenhamn och Helsingör, som tidigare gått via Strandvejen flyttades till Kongevejen, lite längre inåt landet. Det blev allt svårare att driva krogen och Rungstedlund bytte ägare flera gånger från mitten av 1700-talet. Till slut köptes det tomma huset 1879 av författaren, militären, äventyraren och politikern Wilhelm Dinesen. Han gifte sig 1881 med den tio år yngre Ingeborg och de fick fem barn tillsammans - däribland Karen som endast var tio år då hennes far av okänd anledning begick självmord 1895.
För den litterärt och konstnärligt intresserade Malmöbon rekommenderas att resa via Skånes litterära huvudstad Lund, via Elin Wägners och Birger Sjöbergs Helsingborg. Ta därefter en färja till HC Andersens Helsingör med ett besök på Hamlets Kronborgs slott och därifrån tåget till Rungsted Kyst. Efter en kort promenad kommer du ned till havet. Där mitt i en dansk pastoral omgivning ligger Karen Blixen-museet, Rungstedlund med utsikt över Öresund och ett stort grönområde som sträcker sig ut från baksidan av huset.
Museet finns inrymt i flera sektioner. I ytterflygeln finns en bokhandel, en utställning, ett bibliotek med böcker av och om författaren. Det finns också ett litet kafé med välkomponerade bakelser. I bokhandeln köper man inträdesbiljetten. I entréavgiften ingår även en visning av Karen Blixens hem i den centrala sektionen av byggnaden. I det smakfullt möblerade hemmet fyllt av minnen från Blixens liv och familjehistoria kan man få en känsla av den omgivning som skapade och präglade Blixens liv och författarskap. Här finns arbetsrummet; den afrikanska skrivarlyan; de vackra blomsterarrangemangen; de impressionistiska målningar som hon själv målat, varav de bästa har afrikanska motiv. Dessutom ingår en informativ filmvisning så att också den som tidigare inte vetat något om Karen Blixen känner sig klokare efter besöket.
Bakom huset sträcker sig trädgården som är väl värd ett besök. I den ringlar en stig förbi dammen som skulle kunna vara målad av den impressionistiska mästaren Claude Monet med sin valvbro, näckrosor och rika växtlighet. Stigen leder förbi de blomsterodlingar som författaren älskade, och som hon använde för att dekorera hemmet. Stigen passerar en hage med några sällsynt ointresserade tjurkalvar som med upphöjd likgiltighet betraktar turisterna som passerar.
Karen Blixen dog 1962 i Rungstedlund och hennes grav finns att se i trädgården. Den ligger längst bort i ena hörnet av trädgården under en stor ek. Precis som hon själv önskade.
Arbetaren - en varg i clownkläder
I Erik Gandinis politiska skräckfilm Videocracy menar filmaren att Italien blivit en videokrati. Ett slags nihilistiskt samhälle där man för att delta i det politiska livet först måste bekräftas i teverutan. Den höger som leds av tv:s främsta makthavare Silvio Berlusconi har inget politiskt program för att förändra samhället. Politikens syfte är istället att sköta landet som om det vore premiärministerns privata företag. Uppgiften är att maximera ledningens ekonomiska vinst.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
fredag 14 augusti 2009
Med charter med destination Irak
Protesterna mot avvisningen av 18 hungerstrejkande irakier i Brorsons Kirke, Köpenhamn. När aktivisterna försökte hindra avvisningen möttes de av ohämmat polisvåld. Bland annat visar Söndagsavisen mycket skakande bilder på hur polisen går lös på demonstranterna med batonger . Bland de som tagit avstånd från aktionen finns till och med Radikale Venstre. Integrationsministern har blixtinkallats och allehanda NGO har protesterat. I Köpenhamn demonstrerade i går 20000 aktivister.
Principen med att avvisa människor en masse med charterflyg är svensk. Här i landet har sådana avvisningar skett i det fördolda under hela våren.
Här har dock inte många protesterat. Min danska vän menar efter gårdagens händelser att Danmark är ett skitland. Men danskarna törs i vart fall protestera. Det gör Sverige till ett ännu större skitland, för här löper vi med politikernas drakoniska beslut, å låtsas att vi inte hör eller ser något, medan landsflyktiga skickas på samma sätt som en gång Mallorcaresenärerna i grupp, inte till ett turistmål vilket som helst, utan till en högst osäker framtid...
Principen med att avvisa människor en masse med charterflyg är svensk. Här i landet har sådana avvisningar skett i det fördolda under hela våren.
Här har dock inte många protesterat. Min danska vän menar efter gårdagens händelser att Danmark är ett skitland. Men danskarna törs i vart fall protestera. Det gör Sverige till ett ännu större skitland, för här löper vi med politikernas drakoniska beslut, å låtsas att vi inte hör eller ser något, medan landsflyktiga skickas på samma sätt som en gång Mallorcaresenärerna i grupp, inte till ett turistmål vilket som helst, utan till en högst osäker framtid...
fredag 7 augusti 2009
Expressen: Bildtbevisen
Hur mycket visste den nuvarande utrikesministern om ubåtarna i Östersjön på 80-talet? Joacim Blomqvist misstänker att militärpolitiska krokar lades ut i grumligt vatten.
Läs mer här
Läs mer här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)