Lissabonfördraget innebär inte bara mer makt åt EU och elitens byråkrati. Joacim Blomqvist scannar av en bokflod och vänsterdebatt som befarar en utvecklingsprocess av EU så dramatisk att den riskerar att leda till en europeisk apartheid.
I och med irländarnas ja till Lissabonfördraget och den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande blev fördraget verklighet den 1 december 2009. Rådet har redan presenterat namn till de två toppositioner som genast, tvärt emot ihärdiga löften i debatten inför beslutet om fördragstexten, kommit att kallas ”utrikesminister” respektive ”president”.
I praktiken innebär detta att EU nu tagit ett stort steg mot att bli ett ”Europas förenta stater”, med tanke på att unionen blivit än mer centralstyrd och överstatlig. Byråkraterna har fått mer makt och EU-domstolens inflytande har stärkts. Dessutom ska nu unionen upprustas militärt.
Det här aktualiserar den senkomna diskussionen om europeiskheten och inte minst den juridiska och sociologiska avgränsningsdiskussionen om vem som är välkommen att tillhöra EU (ska vi rent av börja säga Europas förenta stater?) och vem som följaktligen stängs ute.
Nyligen har det producerats ett antal debattinlägg och boktitlar i ämnet. Bland dem märks bland annat antologin Håller Europa? om europeisk identitet i EU. Och frågan om vilken europé som är välkommen i det nya EU är central även i den franske marxistiske filosofen Étienne Balibars nyutkomna bok Vi, det europeiska folket samt i essän Imaginaries of Europe: Technologies of Gender, Economies of Power av Gail Lewis i en kommande antologi om postkolonial feminism.
Det mesta i Håller Europa? är ganska klichéartat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är den teologiska tankesmedjan Seglora som ligger bakom den och de politiska frågor den behandlar huvudsakligen relateras till andliga perspektiv. Flera av författarna söker följaktligen svaren på den europeiska identitetens avgränsningsproblematik i andligt och politiskt samarbete.
Trots detta finns en del intressant att hämta i boken, till exempel i bidragen från kända namn som Mattias Gardell och Ingmar Karlsson. De diskuterar båda muslimer och Turkiets position i Europa och ansluter sig till den linje som välkomnar turkiskt medlemskap i EU. De menar att det borde finnas plats för islam i Europa även i fortsättningen, eftersom muslimerna varit en naturlig del av Europa i minst 1 000 år.
Ingmar Karlsson påpekar det tragiska i att turkarna i Europa fortfarande ses som ”de andra”, trots att de både geografiskt, politiskt och historiskt borde räknas som européer. Prästen Hans Ucko föreslår i sitt bidrag ”ett nytt socialt och andligt kontrakt för ett pluralistiskt Europa” för att råda bot på detta problem.
Men diskussionen om europeiskhetens framtid handlar inte bara om uppdelningen i vi och dem. I essäsamlingen Vi, det europeiska folket kritiserar Ètienne Balibar dessutom processen att skapa ett europeiskt medborgarskap utifrån ett elitistiskt perspektiv. Han poängterar systemets permanenta kris och går så långt som att varna för ”apartheid” i Europa.
En europeisk rasåtskillnadspolitik, menar Balibar, uppkommer då eliten definierar invånare som antingen européer eller icke-européer. I sammanhanget lyfter han fram Hannah Arendts frågeställningar från The Origins of Totalitarianism från 1950: Vem har rätt till rättigheter? Arendt besvarade själv frågan, mot den dåtida situationen för efterkrigstidens statslösa folkgrupper: Det är bara den som har ett medborgarskap som faktiskt kan kräva sina rättigheter.
Följaktligen blir de som inte är medborgare i ett EU som allt mer liknar ett Europas förenta stater men ändå vistas där, exempelvis papperslösa migranter, rättslösa. Detta till följd av att nationalstaternas suveränitet inom unionen minskar vilket i sin tur gör det svårare för papperslösa att ställa krav på rättigheter gentemot enskilda länder.
Balibar varnar dessutom för att utvecklingen går mot en situation där bara majoritetsinvånarna i det rika Europa har fullständiga juridiska rättigheter, eftersom deras länder har störst förmåga att tillvarata dem. Medborgarna i semiperiferin, från exempelvis balkanländerna, vars nationalstater är svagare, förmår inte lika effektivt hävda sina medborgares rättigheter. De blir ett annat slags européer, en andra klassens invånare.
Balibar menar att det uppkommit en serie förvandlingar i föreställningen om den papperslöse. En första förvandling sker då den papperslöse förvandlas från att ha varit utlänning till att bli främling. Den andra förvandlingen inträffar då staten från att ha beskyddat den statslöse börjar diskriminera honom eller henne. En tredje förvandling uppkommer i vårt sätt att se på de statslösa. Från att ha varit kulturellt olika oss, stigmatiseras de – de anses tillhöra en annan ras. Det är denna förvandlingsprocess som riskerar att leda till en europeisk rasåtskillnadspolitik.
Utifrån detta sätt att föreställa oss de andra, menar han, kan man dra slutsatsen att ett icke-segregerat Europa nu befinner sig långt från dagordningen. Han framhåller samtidigt att situationen är än mer motsägelsefull. Men möjligheten finns ännu att påverka utvecklingen i riktning mot demokratiska gränser och ett transnationellt medborgarskap för alla Europas invånare.
Frågan om vem som ska inkluderas respektive uteslutas ur Europa är en fråga som även sysselsätter sociologen Gail Lewis. I sin text visar hon på samma processer i konstruerandet av den gemensamma föreställningen om Europa som Benedict Anderson gjorde angående konstruktionen av föreställningen om nationalstaten i sitt klassiska arbete Imagined Communities från 1983.
Lewis koncentrerar sig på exkluderingen av ”de andra” ur den europeiska gemenskapen. Hon pekar på den symboliska figuren ”invandrarkvinnan”, som sorteras under en kategori så exkluderande att den närmast kan beskrivas som en övrigt-kategori. Den både betecknar icke-européer i Europa samtidigt som den destabiliserar EU:s självbild av att vara tolerant och demokratiskt.
I och med förverkligandet av Lissabonfördraget menar många bedömare att murarna runt vad som kommit att kallas fästning Europa blir ännu högre. Balibar menar att innanför murarna kommer de nationella gränserna att bestå, liksom de kvarstår inom ramarna för det globala världssystemet, eftersom gränserna uppfyller sitt syfte att reproducera det kapitalistiska systemet. Nu införs fler nya hierarkier och skiljelinjer.
Det nya består i att det till de redan befintliga territoriella gränserna, nu ska läggas flera gränser, baserade på stigmatisering av bland annat ras och kön.
Syftet är att göra kapitalismen ännu effektivare. Det innebär i sin tur att fler människor exkluderas och skickas till ett rättslöst ingenmansland. Ett apartheidsystem, menar Balibar, där människor sorteras som över- respektive undermänniskor.
Gardell och Karlsson tillägger att det i praktiken inte är möjligt att ”bli europé” för den som är muslim och Lewis menar avslutningsvis att chansen är minimal om man dessutom är kvinna.
Sammantaget tydliggör denna teoretiska bild av den förändring EU genomgår behovet av att det nya EU möter motstånd från en samordnad vänster. Fundamentala förändringar av unionen är nödvändiga om vi ska kunna bygga ett inkluderande socialt Europa.
radar@arbetaren.se
Håller Europa?
en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet
Ewa Lindqvist Hotz (red.)
Cordia
Vi, det europeiska folket
Étienne Balibar
Tankekraft
Imaginaries of Europe
Technologies of Gender, Economies of Power
Gail Lewis
Journal of Women's Studies
fredag 18 december 2009
tisdag 15 december 2009
Appropå lymmellagens tillämpning i lördags
Referat av en pågående debatt:
S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.
Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?
S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.
Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?
måndag 9 november 2009
Oumo Sangaré, hela intervjun
Is this your first visit to Scandinavia?
Not at all, I have already been to Bergen, Helsinki and Oslo this summer, and I’m back for more Scandinavian dates. I did also play the massive Roskilde Festival back in 2004 with my last album.
Where do you live when you are not on tour?
I live at home in Bamako, Mali. I do have a small flat in Paris but I can’t bear to be away from home for too long.
Why did you become a musician? And do you have any professional musical training?
As my granmother was a great singer, my mother sang at weddings when she was still very young. And at baptisms. I used to go along with her. So I acquired a taste for singing pretty quickly. Now, at the age of ten or twelve she left me with the family. She left to do little jobs. Because even if she sang, that wasn’t her profession. So she went to do little businesses, in Senegal, in Ivory Coast, here and there in neighbouring countries. I stayed behind. I was the mother, I was the father, at the age of 13 I was already head of the family. And that’s what has given me strength in my life. It gave me strength because I became used to…I learned very early how to be responsible.
So when I was thirteen, my mother would leave us with a little money, and we would manage with that. When the money was all spent, this is what I did. I would go out, I’d wait…I’d wait until I heard a djembe…tama tama tama! I ran and went there. I would throw myself in the middle of the crowd and sing. When I opened my mouth…wow! People would give me coins. They’d give me money. Left and right I’d pick up money. I’d put it in my pocket and run back home. I’d go to the market and buy things, food, spices and stuff. I’d bring all that home and make a meal for my brothers and sisters.
That’s how I started to sing. It wasn’t just to sing, but when you’re alone, without mother or father…sometimes I would shut myself away. I would sing to console myself. I had no mother on whose shoulder I could rest my head for consolation. There were no stories at bedtime. So I sang. I cried a lot, I cried, I cried, I sang, I sang. I sang to comfort myself. Then I’d take courage and come out. Because all my brothers and sisters were there. I was like their mother. I was like their father. I’d wipe away my tears. I didn’t want anyone to see my tears. I’d come out and then bet busy and run about left and right.
One day, when my mother came back from a trip, she came back to find that I had clothed all her children in brand new clothes. A lovely meal had been prepared. I’d taken some rice. I’d taken some meal. Everything was there in the house. She was astonished! “But Oumou! Where did you find all of this?” I answered, ”But mum, I sing now. I earn plenty of money in the street.” She started to cry. “That’s incredible,” she said. “It’s suffering that has forced you to become a singer.” It’s true that it has to be in the blood too, because my mother is a singer. “But it’s suffering which has lead to my daughter becoming a singer by force.” She cried. It was a cry of joy because she was happy to see her children well clothed. By me. But then, it was great. I’m happy.
How were you received as a young singer?
The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” Not beating the breast and saying I’m the toughest woman. No, no, no. But just being yourself, having dignity! You see. That’s it. It was encouraging. In my first album, I incited women to do any kind of work they wanted. I even said, “Why not become a policewoman.” It was very very very frowned upon. In the song I said, “a women can be a policewoman. You can be a law officer. You can be a soldier. You can say no to polygamy. You can say no to forced marriage.” It was very badly received by certain people. But it also reaped plenty of applause.
How are female musicians generally received in Africa?
I helped make it acceptable for women to play a dominant role in music and culture in general, and we helped develop a style of music that incorporated modern and traditional styles, making it more relevant to the next generation while respecting our heritage.
I think they realise that what we’ve done is open the door for them and with someone like myself who has had success worldwide, they know that it’s possible for them to take the message around the globe. With things like the internet the local has become the global.
Where did you initially get the chance to perform?
As I said already, I used to go along with my mother when I was very young where she’d perform at weddings, baptisms and so on.
Do you like any other instrument besides singing?
I love the kamelngoni, and today my player Benego is really the best player in the world. Truly. He’s the best, I’d even go so far as to say, of all time. Because really and truly God gave him fingers that when it resonates, it resonates, you know.
It was the instrument of the hunters. In fact it was the hunters who created the ngoni. But then there weren’t any instruments…there was nothing for the youth. There were only the drums. And the youth couldn’t dance whilst a warrior was playing. A youth can’t come and dance in their midst, because it was just the hunters amongst themselves. It’s a closed society. So the youth thought and thought. They looked at their instruments. They wanted to create the same thing but with more trebly sounds, that’s to say, you can play rock, you can play everything with these instruments. For example, you can do everything with a kamelengoni. And if you substitute that same ngoni with a donsongoni, it’s restrictive you can only play with a donsongoni. Nothing else. But they tried to make the kamelengoni with other thinner strings so that there’s plenty of sound. Because the youth needed that to have fun. And then, they began to get organised amongst themselves. They picked up their ngoni. They even gave it their name. It’s the ‘Kamelengoni’. The ‘Kamelés’ are the youth. So they gave their own name to the ngoni to differentiate between the donsongoni and the kamelengoni.
Why do you think that your music has become so popular both in Africa and the rest of the world?
What we play is the traditional music from a region in the South of Mali called Wassoulou. It has a strong and hypnotic beat and talks about different aspects of the life. When western audiences listen to it they sometimes say that my music is funky, but for us it’s our traditional music, it existed for a long time before the funk. I am open to all sorts of influences and we have foreign musicians such as Will Calhoun, Magic Malik, Pee Wee Ellis on the album but of course my roots are Wassoulou and I’m extremely proud of my culture and my people. Even those who listen to my music to dance and enjoy themselves will hear the message on some level, even if they don’t know it. The music is part of our culture. The music accompanies all the important moments of our lives, we are born into music and music is what we do best. The songs have a message that European audiences can´t understand but the joy of my music is always there. The music arouses sensations and can communicate on its own.
Also, with things like the internet the world has become a smaller place and people have access to a much wider range of cultures than ever before, so many are much more open to other cultures and are much more likely to encounter it than was the case in the past.
Is it common with female musicians in Africa?
I’m not sure if my career could be considered typical of any Malian musician, male or female, but I can say that female musicians have become widely respected at home and around the world, and that things are still always improving, for that I am very proud to have been a part of.
What kind of problems have you encountered during your career, especially being a female musician in the competition from especially male musicians?
I think I’ve coped well with success. I tried to be myself and to stay close to womanhood, but there were plenty of critics. “What’s she on about? Why is she talking about forced marriage? Why is she denouncing polygamy?” There was all that, but it was very minor compared to all the success. I definitely feel warmth and love from the Malian people and it makes me very proud.
Malian people tend to listen to what the signer is actually trying to say, but at the same time they like to listen to music for enjoyment. I make sue of that fact that I know that men really like my music, and one of our proverbs says, “If you really like your friend, you must tell him the truth.” There. I knew men really liked me, so I often take advantage of that to slip messages in, because I like them very much as well.
It is said that you and your music is a big source of inspiration for African women. What are your thoughts on that?
The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. I wanted to launch that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” That’s what was so successful…boom! I never expected it. I only wanted women to be sure of themselves. That was my aim, my struggle. Because I’d seen that my mother was sure of herself. And she helped me to be sure of myself too, in suffering. So that was the aim. It was unbelievable. The letters of congratulation, of encouragement just fell form the sky. Everywhere!
Things are definitely improving, but we’ve got to keep up the struggle until everybody (man and woman) is free from inequality.
Thank you for your time.
söndag 18 oktober 2009
apropå Gellert Tamas senaste bok
Så gjorde jag följande polis-motanmälan av migrationverket och polisen då dessa var fräcka nog att polisanmäla de apatiska flyktingbarnen och deras familjer som de menade simulerade...
Läs den här
Läs den här
torsdag 1 oktober 2009
Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund
Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
lördag 19 september 2009
Karen Blixen-muséet Rungstedtlund
Den stora vita byggnaden, klädd i päronträd och vin, som ligger längs Strandvej, mellan den litterära metropolen Köpenhamn och Hamlets Helsingör, heter Rungstedlund. Här föddes Danmarks mest berömda författare, den legendariska sagoberättaren, konstnären och diktaren Karen Blixen 1885. I dag inrymmer Rungstedlund det vackra Karen Blixen-museet som är väl värt ett besök.
Rungstedlund var en berömd plats i över 400 år; såväl en välrenommerad rastplats, landsvägskrog, högkvarter åt Karl XII och som hem åt diktaren Johannes Ewald bland annat skrev den danska kungssången och åt den norsk-danske författaren Ludvig Holberg. Krogen och värdshuset Rungstedlund började tappa både sina gäster och sin betydelse då huvudleden mellan Köpenhamn och Helsingör, som tidigare gått via Strandvejen flyttades till Kongevejen, lite längre inåt landet. Det blev allt svårare att driva krogen och Rungstedlund bytte ägare flera gånger från mitten av 1700-talet. Till slut köptes det tomma huset 1879 av författaren, militären, äventyraren och politikern Wilhelm Dinesen. Han gifte sig 1881 med den tio år yngre Ingeborg och de fick fem barn tillsammans - däribland Karen som endast var tio år då hennes far av okänd anledning begick självmord 1895.
För den litterärt och konstnärligt intresserade Malmöbon rekommenderas att resa via Skånes litterära huvudstad Lund, via Elin Wägners och Birger Sjöbergs Helsingborg. Ta därefter en färja till HC Andersens Helsingör med ett besök på Hamlets Kronborgs slott och därifrån tåget till Rungsted Kyst. Efter en kort promenad kommer du ned till havet. Där mitt i en dansk pastoral omgivning ligger Karen Blixen-museet, Rungstedlund med utsikt över Öresund och ett stort grönområde som sträcker sig ut från baksidan av huset.
Museet finns inrymt i flera sektioner. I ytterflygeln finns en bokhandel, en utställning, ett bibliotek med böcker av och om författaren. Det finns också ett litet kafé med välkomponerade bakelser. I bokhandeln köper man inträdesbiljetten. I entréavgiften ingår även en visning av Karen Blixens hem i den centrala sektionen av byggnaden. I det smakfullt möblerade hemmet fyllt av minnen från Blixens liv och familjehistoria kan man få en känsla av den omgivning som skapade och präglade Blixens liv och författarskap. Här finns arbetsrummet; den afrikanska skrivarlyan; de vackra blomsterarrangemangen; de impressionistiska målningar som hon själv målat, varav de bästa har afrikanska motiv. Dessutom ingår en informativ filmvisning så att också den som tidigare inte vetat något om Karen Blixen känner sig klokare efter besöket.
Bakom huset sträcker sig trädgården som är väl värd ett besök. I den ringlar en stig förbi dammen som skulle kunna vara målad av den impressionistiska mästaren Claude Monet med sin valvbro, näckrosor och rika växtlighet. Stigen leder förbi de blomsterodlingar som författaren älskade, och som hon använde för att dekorera hemmet. Stigen passerar en hage med några sällsynt ointresserade tjurkalvar som med upphöjd likgiltighet betraktar turisterna som passerar.
Karen Blixen dog 1962 i Rungstedlund och hennes grav finns att se i trädgården. Den ligger längst bort i ena hörnet av trädgården under en stor ek. Precis som hon själv önskade.
Arbetaren - en varg i clownkläder
I Erik Gandinis politiska skräckfilm Videocracy menar filmaren att Italien blivit en videokrati. Ett slags nihilistiskt samhälle där man för att delta i det politiska livet först måste bekräftas i teverutan. Den höger som leds av tv:s främsta makthavare Silvio Berlusconi har inget politiskt program för att förändra samhället. Politikens syfte är istället att sköta landet som om det vore premiärministerns privata företag. Uppgiften är att maximera ledningens ekonomiska vinst.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)