Arbetaren - Radar: Europa

Lissabonfördraget innebär inte bara mer makt åt EU och elitens byråkrati. Joacim Blomqvist scannar av en bokflod och vänsterdebatt som befarar en utvecklingsprocess av EU så dramatisk att den riskerar att leda till en europeisk apartheid.

I och med irländarnas ja till Lissabonfördraget och den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande blev fördraget verklighet den 1 december 2009. Rådet har redan presenterat namn till de två toppositioner som genast, tvärt emot ihärdiga löften i debatten inför beslutet om fördragstexten, kommit att kallas ”utrikesminister” respektive ”president”.
I praktiken innebär detta att EU nu tagit ett stort steg mot att bli ett ”Europas förenta stater”, med tanke på att unionen blivit än mer centralstyrd och överstatlig. Byråkraterna har fått mer makt och EU-domstolens inflytande har stärkts. Dessutom ska nu unionen upprustas militärt.
Det här aktualiserar den senkomna diskussionen om europeiskheten och inte minst den juridiska och sociologiska avgränsningsdiskussionen om vem som är välkommen att tillhöra EU (ska vi rent av börja säga Europas förenta stater?) och vem som följaktligen stängs ute.

Nyligen har det producerats ett antal debattinlägg och boktitlar i ämnet. Bland dem märks bland annat antologin Håller Europa? om europeisk identitet i EU. Och frågan om vilken europé som är välkommen i det nya EU är central även i den franske marxistiske filosofen Étienne Balibars nyutkomna bok Vi, det europeiska folket samt i essän Imaginaries of Europe: Technologies of Gender, Economies of Power av Gail Lewis i en kommande antologi om postkolonial feminism.

Det mesta i Håller Europa? är ganska klichéartat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är den teologiska tankesmedjan Seglora som ligger bakom den och de politiska frågor den behandlar huvudsakligen relateras till andliga perspektiv. Flera av författarna söker följaktligen svaren på den europeiska identitetens avgränsningsproblematik i andligt och politiskt samarbete.
Trots detta finns en del intressant att hämta i boken, till exempel i bidragen från kända namn som Mattias Gardell och Ingmar Karlsson. De diskuterar båda muslimer och Turkiets position i Europa och ansluter sig till den linje som välkomnar turkiskt medlemskap i EU. De menar att det borde finnas plats för islam i Europa även i fortsättningen, eftersom muslimerna varit en naturlig del av Europa i minst 1 000 år.
Ingmar Karlsson påpekar det tragiska i att turkarna i Europa fortfarande ses som ”de andra”, trots att de både geografiskt, politiskt och historiskt borde räknas som européer. Prästen Hans Ucko föreslår i sitt bidrag ”ett nytt socialt och andligt kontrakt för ett pluralistiskt Europa” för att råda bot på detta problem.

Men diskussionen om europeiskhetens framtid handlar inte bara om uppdelningen i vi och dem. I essäsamlingen Vi, det europeiska folket kritiserar Ètienne Balibar dessutom processen att skapa ett europeiskt medborgarskap utifrån ett elitistiskt perspektiv. Han poängterar systemets permanenta kris och går så långt som att varna för ”apartheid” i Europa.
En europeisk rasåtskillnadspolitik, menar Balibar, uppkommer då eliten definierar invånare som antingen européer eller icke-européer. I sammanhanget lyfter han fram Hannah Arendts frågeställningar från The Origins of Totalitarianism från 1950: Vem har rätt till rättigheter? Arendt besvarade själv frågan, mot den dåtida situationen för efterkrigstidens statslösa folkgrupper: Det är bara den som har ett medborgarskap som faktiskt kan kräva sina rättigheter.
Följaktligen blir de som inte är medborgare i ett EU som allt mer liknar ett Europas förenta stater men ändå vistas där, exempelvis papperslösa migranter, rättslösa. Detta till följd av att nationalstaternas suveränitet inom unionen minskar vilket i sin tur gör det svårare för papperslösa att ställa krav på rättigheter gentemot enskilda länder.
Balibar varnar dessutom för att utvecklingen går mot en situation där bara majoritetsinvånarna i det rika Europa har fullständiga juridiska rättigheter, eftersom deras länder har störst förmåga att tillvarata dem. Medborgarna i semiperiferin, från exempelvis balkanländerna, vars nationalstater är svagare, förmår inte lika effektivt hävda sina medborgares rättigheter. De blir ett annat slags européer, en andra klassens invånare.
Balibar menar att det uppkommit en serie förvandlingar i föreställningen om den papperslöse. En första förvandling sker då den papperslöse förvandlas från att ha varit utlänning till att bli främling. Den andra förvandlingen inträffar då staten från att ha beskyddat den statslöse börjar diskriminera honom eller henne. En tredje förvandling uppkommer i vårt sätt att se på de statslösa. Från att ha varit kulturellt olika oss, stigmatiseras de – de anses tillhöra en annan ras. Det är denna förvandlingsprocess som riskerar att leda till en europeisk rasåtskillnadspolitik.
Utifrån detta sätt att föreställa oss de andra, menar han, kan man dra slutsatsen att ett icke-segregerat Europa nu befinner sig långt från dagordningen. Han framhåller samtidigt att situationen är än mer motsägelsefull. Men möjligheten finns ännu att påverka utvecklingen i riktning mot demokratiska gränser och ett transnationellt medborgarskap för alla Europas invånare.

Frågan om vem som ska inkluderas respektive uteslutas ur Europa är en fråga som även sysselsätter sociologen Gail Lewis. I sin text visar hon på samma processer i konstruerandet av den gemensamma föreställningen om Europa som Benedict Anderson gjorde angående konstruktionen av föreställningen om nationalstaten i sitt klassiska arbete Imagined Communities från 1983.
Lewis koncentrerar sig på exkluderingen av ”de andra” ur den europeiska gemenskapen. Hon pekar på den symboliska figuren ”invandrarkvinnan”, som sorteras under en kategori så exkluderande att den närmast kan beskrivas som en övrigt-kategori. Den både betecknar icke-européer i Europa samtidigt som den destabiliserar EU:s självbild av att vara tolerant och demokratiskt.

I och med förverkligandet av Lissabonfördraget menar många bedömare att murarna runt vad som kommit att kallas fästning Europa blir ännu högre. Balibar menar att innanför murarna kommer de nationella gränserna att bestå, liksom de kvarstår inom ramarna för det globala världssystemet, eftersom gränserna uppfyller sitt syfte att reproducera det kapitalistiska systemet. Nu införs fler nya hierarkier och skiljelinjer.
Det nya består i att det till de redan befintliga territoriella gränserna, nu ska läggas flera gränser, baserade på stigmatisering av bland annat ras och kön.
Syftet är att göra kapitalismen ännu effektivare. Det innebär i sin tur att fler människor exkluderas och skickas till ett rättslöst ingenmansland. Ett apartheidsystem, menar Balibar, där människor sorteras som över- respektive undermänniskor.
Gardell och Karlsson tillägger att det i praktiken inte är möjligt att ”bli europé” för den som är muslim och Lewis menar avslutningsvis att chansen är minimal om man dessutom är kvinna.

Sammantaget tydliggör denna teoretiska bild av den förändring EU genomgår behovet av att det nya EU möter motstånd från en samordnad vänster. Fundamentala förändringar av unionen är nödvändiga om vi ska kunna bygga ett inkluderande socialt Europa.
radar@arbetaren.se

Håller Europa?
en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet
Ewa Lindqvist Hotz (red.)
Cordia

Vi, det europeiska folket
Étienne Balibar
Tankekraft

Imaginaries of Europe
Technologies of Gender, Economies of Power
Gail Lewis
Journal of Women's Studies