Howard Zinn i Arbetaren

Ett drygt entimmes långt teveprogram, och en två timmar lång DVD-film: The People Speak blev det sista projektet som den världsberömde historikern och aktivisten Howard Zinn slutförde. Han omkom i en hjärtattack, den 27 januari 2010, under en simtur på besök i Santa Monica, under en turné för att lansera filmen. Howard Zinn blev 87-år.

I teveprogrammet, som visades av History Channel i december, har Howard Zinn, liksom för att binda ihop ett långt liv som författare, dramatiker, lärare och aktivist samlat några av det liberala Hollywoods starkaste namn för att recitera och tolka de röster han beskrev i sin klassiska och bästsäljande historiebok A People’s History of the United States (Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999), som publicerades första gången 1980, och som sedan dess uppdaterats och återutgivits åtskilliga gånger.

Här ger bland många andra Matt Damon, Viggo Mortensen, Marisa Tomei, Bob Dylan och Morgan Freeman röst åt de aktivister och rörelser som oftast försvinner i det liberala nyhetsbruset och i läroböckerna. Här hörs fredsrörelsen, HBT-rörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, socialisterna och anarkisterna. I stället för att som i andra historieprogram berätta om presidenter och kongressledamöter, möter vi personer som Malcolm X, Sojourner Truth och Emma Goldman. ”De som genom sin kamp givit oss den demokrati vi trots allt har”, säger Howard Zinn.

* Vi vill inte berätta Vita husets historia utan de som i protest vakat utanför maktens boning. Och på det viset bidragit till utvecklingen mot ett öppnare samhälle. Demokrati är ju ingen åskådarsport menar han i den biografiska dokumentären You Can't Be Neutral on a Moving Train som Deb Ellis och Denis Mueller gjorde 2004.



The People Speak spelades in för att göra den del av den amerikanska historien som fortfarande inte finns att läsa i kursböckerna, tillgänglig för en ung generation. Den version av programmet som sändes i teve hade dock vissa brister.

I ett mejl som kommit till Arbetarens kännedom förklarade Howard Zinn sig missnöjd med den version som visades i december. Reklamavbrotten var så många att tevekanalen bara hann visa hälften av det material som finns i DVD-versionen. Dessutom kändes teveprogrammet genom avbrotten så uppstyckat att den finstämda tonen gick förlorad.

Vem var han då, denne intellektuelle gigant med så stort inflytande över den historia han skrev?

Howard Zinn föddes in i en kärleksfull judisk fabriksarbetarfamilj i Brooklyn. Den första bok han läste var ett upphittat exemplar av Tarzan, med några utrivna sidor. Som trettonåring hade han av nyfikenhet råkat in i sitt livs första kravall och för första gången fått stryk av polisen. När andra världskriget bröt ut blev hans beslutsamhet att slåss mot fascismen så stor att han lät värva sig som bombflygare. Det var så han kom till en fruktansvärd insikt.

Bombflygarna kunde inte höra sina offer skrika. Ledningen sade ofta att målen var militära, men de militära målen fanns i civil bebyggelse. I bombplanen riktade man inte sina vapen. I de tyska, franska och tjeckiska städerna som angreps omkom tusentals civila under detta så kallade rättfärdiga krig mot nazismen.

I april 1945, deltog Howard Zinn i den första napalmbombningen i Europa. Den riktades mot en liten fransk by där det fanns några hundra tyska soldater som inte längre stred. De väntade helt enkelt på att kriget skulle ta slut.

Zinn skulle komma att dra långtgående slutsatser av bombningarna. I krig i allmänhet och under bombningar i synnerhet drabbas ett stort antal civila, på engelska kallat ”collateral damage”. Människor manipuleras i alla krig av de militära hierarkierna att delta i massakrer och andra övergrepp som de aldrig skulle utföra annars. Att Zinn själv deltog i bombningarna skulle plåga honom till den grad att han resten av livet blev fredsaktivist.

Hemkommen från kriget utbildade han sig till historiker vid New York University och Columbia University. Därefter erbjöds han en tjänst vid Spelman College i Atlanta, en högskola i sydstaterna för afrikansk-amerikanska kvinnor. En tjänst som han tog efter en viss tvekan. I södern rådde vid denna tid en segregering som inte skilde sig mycket från apartheidsystemet i Sydafrika. Eftersom han i tjänsten inte bara var öppenhjärtig och sade vad han tyckte om rasåtskillnaden utan rent av deltog i politiska aktioner mot segregeringen fick han till slut sparken. Bland de elever som lät sig inspireras av honom fanns den världsberömda poeten Alice Walker.

Zinn blev också en av de ledande intellektuella bakom studenternas kamp mot Vietnamkriget. Under den pågående Tet-offensiven i januari 1968 reste Howard Zinn och den katolska prästen Daniel Berrigan på diplomatiskt uppdrag till Hanoi för att hämta hem tre frigivna amerikanska flygare som blivit nedskjutna. Den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson hade sagt att nordvietnameserna inte ville fredsförhandla. Men Howard Zinn förklarade att de vietnamesiska tjänstemän han mött i själva verket hade räckt ut handen till USA.

Under hela kriget deltog Howard Zinn, både som talare och som aktivist i oräkneliga aktioner och demonstrationer till stöd för amerikanska desertörer och mot kriget.

Tillsammans med Noam Chomsky gömde han manuskriptet till The Pentagon Papers (Pentagonrapporten, Tiden 1971) som i hemlighet hade kopierats av Daniel Ellsberg, en marinkårsofficer vid tankesmedjan RAND som arbetade för det militärindustriella komplexet. Det var en samling dokument som bland annat innehöll Pentagons politiska policydokument och interna planering inför Vietnamkriget. The Pentagon Papers publicerades första gången i New York Times 1971 och väckte enorm uppståndelse.

Howard Zinn stod på varenda upptänklig barrikad för en rimligare värld. Han blev ett intellektuellt stöd för fredsrörelsen under kriget i Afghanistan och Irak. Vid sidan av undervisningen och aktivismen skrev han dessutom ett fyrtiotal böcker, mängder av artiklar och tre teaterpjäser. Två av dem handlade om anarkisterna Emma Goldman och Sacco & Vanzetti, och en tredje om Karl Marx.

I förlusten av Howard Zinn har vi mist en humoristisk, självständig och modig intellektuell och en stor inspirationskälla.

Bokrekomendationer: Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999 och You Can't Be Neutral on a Moving Train (1994)

Filmrekomendationer: You Can't Be Neutral on a Moving Train (Deb Ellis, Denis Mueller 2004) och The People Speak (Chris Moore 2009)