Propaganda i öst och i väst del II, i Arbetaren

Propagandan i diktaturer är oftast tandlös. Medan den i demokratier är försåtlig. En jämförelse mellan fyra filmer, en kinesisk och tre amerikanska talar sitt tydliga språk.


Ingen kan betvivla att förra årets kinesiska mastodontfilm The Founding of a Republic(Jian guo da ye, 2009) är annat än den propagandafilm den utger sig för att vara. Det är Kinas kommunistiska parti som bekostat regissörerna Sanping Han och Jianxin Huangs monumentala verk inför 60-års jubileet av revolutionen.

I Kina bänkade sig publik och kritiker inför den förväntade historielektionen, komplett med pekpinnar, kostymer och scener hämtade ur klassiska propagandaaffischer. Och visst uppfylldes förväntningarna. ”Den kinesiska publiken” skrev exempelvis Kai Pan för CN Reviews, ”var så medvetna om omständigheterna runt filmen att den viktigare frågan för dem inte var i vad mån filmen prånglade ut ett politiskt budskap eller inte, utan istället hur många filmstjärnor de kände igen.” Liksom alla monumentalverk i denna storlek, filmen tillhör de dyrbaraste produktionerna i Kinas historia, är den nämligen proppad med filmstjärnor.

Trots förväntningarna på en tillrättalagd historieskrivning som publiken hyste, menade Kai Pan, så är filmen anmärkningsvärt korrekt berättelse om kampen mellan titanerna; nationalisternas Chiang Kai-shek porträttlikt tolkad av Zhang Guoli och Mao Zedong(Tang Guoqiang). Exempelvis skildras Kai-shek inte som den endimensionella skurk kineserna vant sig vid, istället blir han till en människa som gör mänskliga misstag. Inte heller Mao är riktigt så ädel som många förväntat sig. På det viset försökte filmskaparna låta ledarna bli identifikationsobjekt för publiken – visserligen inte särskilt framgångsrikt, det här är fortfarande elefanter i kinesisk nutidshistoria.

På många andra sätt bär filmen alla propagandamaskineriets kännetecken, exempelvis kontrasterna; Mao och Röda armén är luggslitna, fattiga och modiga. Vi får följa dem genom svält, slagfält och bombmattor; nationalisterna bär snygga kläder och åker limousin, och fördjupningen av deras umbäranden under inbördeskriget lyser med sin frånvaro. Fotografiet är mycket vackert och genom att det inspirerats av klassiska bilder så blir exempelvis den Långa marschen romantiserad och snygg. Röda arméns insatser på slagfälten som filmats i bruntintat svartvitt blir extra heroiska.

Men det mesta av allt detta hörde till de förväntningar publiken hade på filmen och de väntade sig inget annat än den propagandafilm de fick. Det är därför västs propagandamaskineri är mycket effektivare än det kinesiska. När den västeuropeiska eller USA-amerikanska publiken bänkar sig framför filmer om krig och konflikter förväntar de sig att få se en kritisk vinkel av verkligheten som den är.

Från Kathryn Bigelows Oscarsvinnare The Hurt Locker (2008), stjärnspäckade Brothers(2009), som har en dansk förlaga i filmen Brødre (2004) av Sussane Bier, och som regisserats av Jim Sheridan, till Paul Greengrass Green Zone (2010) med Matt Damons Miller i huvudrollen, så ligger fokus på ett amerikanskt trauma.

I Brothers som kan ses som en pendang till Michael Caminos klassiska The Deer Hunter (1978) behandlas en familjetragedi i skuggan av kriget i Afghanistan: Bankrånaren Tommy Cahill (Jake Gyllenhall) tror att han förlorat sin bror kapten Sam Cahill, spelad av Toby Maguire under strider i Afghanistan. Det visar sig senare att Sam överlevt de skäggiga talibanernas fångenskap, och han återvänder hem med de förvecklingar ett återvändande leder till.

Adrenalinstinna The Hurt Locker fokuserar på det farliga arbetet med att desarmera minor i Irak och i Green Zone letar Miller efter Iraks obefintliga massförstörelsevapen.

Typiskt för de här tre filmerna är att de alla huvudsakligen ser världens konflikter genom amerikanernas ögon, och den film som kanske är mest kritisk till de amerikanska krigsansträngningarna är The Green Zone genom att den belyser den militära aktionens felaktiga grunder. Liksom i The Founding of a Republic, är kvinnor och barn reducerade till bifigurer och filmerna är alla välproducerade och snygga.

De tre amerikanska filmerna återspeglar alla en exklusivt amerikansk erfarenhet. Det är mer synd om de amerikanska soldaterna i fält, än om deras fiender. De har alla ett jobb som suger. Afghaner och irakier porträtteras knappast alls, och då de framträder skildras de tydligt orientalistiskt, ansiktslösa och grymma. Inga fiender får som i The Founding of a Republic bli till människor som gör mänskliga misstag. De är istället antingen terrorister eller offer. Denna dikotomi är tydlig och dramaturgiskt oklanderlig samt effektiv. Den historia de amerikanska filmerna berättar handlar huvudsakligen om interaktionen mellan amerikaner, deras fiender finns alla i mariginalen som ett slags dekor och dramatisk motor.

På det planet kan den kvinnliga journalisten Lawrie Dayne (Amy Ryan) i Green Zone bryta mot det testosteronstinna persongalleriet i fällt. Hon utvecklas till en intressant karaktär i rollen som Millers motpart, och hennes karaktär påminner starkt om den engelska skådespelaren Katrin Cartlidges journalist Jane Livingstone, i Danis Tanovics smått briljanta film om krigen i Jugoslavien, No Mans Land(2001). Gemensamt är dessa kvinnor viljestyrda med en egen agenda.

Dock lyser kvinnor med sin frånvaro i filmernas stridande förband. Inte därför att den amerikanska insatsen i Irak saknar kvinnor i fält. Och inte för att det är svårt att skildra deras insatser, vilket engelsmannen Nick Broomfield visade i sin Battle for Haditha(2007).

Den som söker efter anledningen till kvinnornas frånvaro i fällt, i amerikanska filmer om krigen i Irak och Afghanistan får falla tillbaka till Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen (Leopard 2008).

Reaktionen från den amerikanska högern efter attentaten mot Tvillingtornen, var att framhålla att kriget mot terrorismen var något för män. USAs intellektuella feminister tvingades bort från den offentliga scenen med alla tänkbara medel. Kvinnor förvisades med den åtföljande lanseringen av nybyggaridealet, med dess manliga idealiserade och hårdhänta Cowboy-stereotyp, åter till den privata sfären. Där har hon befunnit sig sedan dess. James C. Strouses Grace Is Gone (2007) tillhör undantagen, men där får vi inte följa några kvinnor i fällt, bara veta att Stan Philipps (John Cusak) hustru Grace stupat i Irak.

I inledningen av Irakkriget försökte dessutom Bushadministrationen lansera arméns fejkade och filmiska fritagning av Jessica Lynch från ett sjukhus utanför Bagdad, genom att ge sken av att hon var en menig soldat som tillfångatagits av fienden, och motstått dennes grymma förhörsmetoder. Hon var visserligen soldat men i propagandamaskineriet efter aktionen, i exempelvis svenska tidningar beskrevs hon som småbarnsmamma. Hon erbjöds senare ett filmkontrakt för en film som skulle skildra henne som hjälte.

I Paula Stenströms rapport Lönande lögner (FOA: april 1997) finns en definition av propagandans syfte som gäller för de filmer som diskuterats här. ”Propaganda baseras i huvudsak på sanna men ofta utvalda faktauppgifter[…]Det är viktigt att budskap och information uppfattas som trovärdiga, och alltså inte direkt kan identifieras som propaganda. Den propaganda som märks[exempelvis i The Founding of a Republic] är egentligen den mest harmlösa, då människor för det mesta ogillar att påverkas mot sin egen vilja. Om propagandan ”är otydlig(grå)[ i detta fall föregivet kritisk] – så är budskapet sannolikt betydelsefullt (FOA-R—97-00483-240—SE, sidan 24)”

De män som spelar huvudrollen i de amerikanska filmerna ger i egenskapen av att vara män i den nya amerikanska offentligheten, enligt Faludi, trovärdighet åt filmerna. Krigens berättigande ifrågasätts inte i sig själv, i någon av de amerikanska filmerna. Däremot dess former och den ångest de generar bland amerikaner. Det underliggande budskapet ligger i linje med det Pentagon vill förmedla: Vi behöver vinna kriget nu för att hjälpa de irakiska offren (för terrorismen), våra soldaters uppoffringar är stora, och det mänskliga priset är högt, men till sist är vårt syfte ädelt.