Landskronas citadell

Den långa versionen av texten som publicerades i Skåne Runt, 16 mars

 En iskall vind letade sig fram längs vallgravarna vid Landskronas citadell då jag en februarikväll huttrande promenerade längs med de kanonförsedda skansarna. Den gamla borgen är i dag ett nästan bortglömt kvinnohistoriskt minnesmärke. Det var annorlunda förr. När jag själv var liten trodde jag att ordet citadell var synonymt med kvinnofängelse.

Numer kallas citadellet oftast för Landskrona slott, som för att på så vis sopa över det faktum att institutionen tills nyligen var en somber moralhygienisk inrättning; en arbetsanstalt för ”fallna kvinnor.” Sedan byggnadernas syfte sedan länge glömts bort återstår numer endast paginerad skönhet. I början av det tjugonde seklet tjänade citadellet som arbetshus, i turordning för prostituerade, en kort tid fanns dessutom cellbestraffning för kvinnliga straff-fångar och slutligen blev det till arbetshus för kvinnliga lösdrivare.

 Arbetshus var den tidens socialhjälp. De som sattes att slita där var både de som levde på socialt gränsöverskridande vis (exempelvis prostituerade) och/eller människor i behov av nödhjälp. Arbetshus som institution var resultatet av en lag som stiftades 1698; olydiga barn sattes i rasphus där de raspade bersiljeträ till färgstoffer. Till spinnhusen kom flickor och kvinnor för att bereda lin, häckla och spinna. Arbetet började på vardagarna, innan solen gått upp, klockan fyra på morgonen, och det pågick till klockan 22; måndag till fredag, på lördagar upphörde arbetet vid middagstid. Söndagar var man ledig.

 
Det var så sent som 1902 som citadellet först förvandlades till arbetshus för ”glädjeflickor.” Det var då inte förbjudet att vara prostituerad. Men under 1700-talet och i 1800-talets inledning hade syfilisen fått pandemeniska proportioner. Särskillt märktes det bland överklassens pojkar. Lösningen hette kontroll av prostitutionen. Därför blev prostitutionen mellan 1838 -1918 reglementerad, det betydde att viss könshandel var tillåten.

Nordisk familjeboks mycket auktorativa Uggleupplaga definierar reglementerad prostituion; Reglementering af prostitutionen kallas en metod att medelst vissa polisåtgärder bekämpa prostitutionens (se d. o.) olägenheter i sanitärt och ordningshänseende[…]Genom en särskild afdelning af polisen, den s. k. sedepolisen, uppspåras och anhållas kvinnor, misstänkta för skörlefnad. Sedan genom förhör blifvit utredt, att kvinnan inlåtit sig i könsförbindelser mot betalning, ålägges henne besiktningsskyldighet, och hon inskrifves i en rulla. Hon har att inställa sig på besiktningsbyrån, i regel två gånger i veckan.

 Historikern David Tjeder menar i en tidningsartikel; Den grofkorniga könsdriftens afloppskanal (SvD, 2002-02-24), att det i praktiken innebar statligt subventionerade bordeller där över- och medelklassens män kunde gå. Både gifta och ogifta män som ansågs besitta en okontollerbar sexualitet som skulle mötas med statligt besiktigade unga kvinnokroppar. Samma behov ansågs inte finnsa vare sig hos arbetarklassens män och kvinnor som förväntades gifta sig tidigt för att därefter leva resten av livet med samma person, eller hos överklasskvinnor som förväntades hålla på sig tills giftermålet och därefter vara lojala mot männen i resten av livet. Enligt överklassmännens sätt att se saken så berodde prostitiutionen på de prostituerades eget lättsinne och deras lyxbegär, inte på skriande fattigdom, samhällets dubbelmoral och gubbar, som gjort dem till prostituerade. De prostituerade som inte fann plats på bordellerna förvisades till kaffehusen och senare till gathörnen.

Det var dessa som riskerade hamna på Landskronas citadell. Under en kort period, från 1909 fungerade citadellet som ett fängelse för kvinnliga livstidsfångar i en specialbyggd paviljong. Bland dem seriemördaren Hilda Nilsson, även kallad Änglamakerskan från Bruksgatan, i Helsingborg, som mot ekonomisk ersättning tog emot fosterbarn som hon raskt dränkte i en zinkbalja. Sammanlagt tros Hilda Nilsson mördat sjutton barn. För sina brott dömdes Hilda Nilsson till döden genom hägning. Hon låstes in på Landskronas citadell 1917 i cell nummer 5 med dörr mot en stor mörk fängelsehall; hennes dödsdom skulle omvandlas till livstidsdom, men innan nytt beslut fattats drabbades hon i en hjärtinfarkt - då hon försökt hänga sig själv i cellen.

Många år senare ansågs hon hemsöka det gamla fängelset. Ett rykte som föddes redan en vindpinad höstnatt 1917 då en intern i cell 5, skakande av rädsla tillkallat personal. Skärrat berättade internen om en kvinna som hängt vid fönstret i cellen. Tills helt nyligen sades det att hundar vägrade på in i cell 5. Enligt en artikel i Helsingborgs dagblad, vägrar dock inte moderna polishundar gå in där. Kvinnliga straffångar var aldrig en stor del av citadellets verksamhet. Flera var i så fall de kvinnliga lösdrivarna, som togs emot efter 1918:

 En lösdrivare var en person i långtidsarbetslöshet, eller som det stod i 1885 års lösdrivarelag; någon som - "stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet". Då de första lösdrivande kvinnorna anlände till Landskronas citadell, hade Lösdrivarlagens storhetstid redan passerat. Lagen stiftades 1885, och den stipulerade att långtidsarbetslösas arbetskraft skulle tas i bruk som tvångsarbetskraft, i särskilda arbetshus. Citadellets verksamhet för kvinnliga lösdrivare kom i gång relativt sent. Sett i statistik så sattes 1886, 1.444 lösdrivare i tvångsarbete för sina försyndelser, en siffra som därefter aldrig överträffades. Allt lägre toppnoteringar nåddes: 1901 (1.287 intagna), 1911 (1000 intagna) och 1925 (607 intagna), enligt historikern Johan Edman.

 Det var naturligtvis förknippat med stor skam att inte klara sig själv i arbetarklasssverige före Per-Albin Hanssons folkhemsbygge. Enligt min gamla farmor Iris, en arbetarklasskvinna född 1904 och bosatt i Helsingborg, så var det ingen skam att vara fattig så länge man klarade sig själv och var hel och ren. Att inte klara sig själv; leva på allmosor, inte ha anständiga kläder på kroppen, tas om hand av de fattigvårdsinstitutioner som arbetshusen utgjorde i första halvan av förra seklet; var emmellertid förknippat med så stor skam att den ännu levde kvar i folkminnet då jag var barn.

 Den här berättelsen kan tyckas vara för länge sedan förbi, tänker jag då himlen ovanför det gamla citadellet skiftar färg i gult och svart, och doften av hav som följer med kvällsbrisen söker sig över land med det sista kvardröjande dagsljuset. Men ännu dröjer orättvisorna från förra seklet kvar. Arbetshusen har blivit Fas-3-projekt. Ännu tvingas kvinnor prostituera sig. Numera är själva fattigdomen en skam.

Tredje politiska ställningstagandet i Libyenkriget

Så har det då hänt. I morse, den 2 april, lyfte de första av åtta Jas-Gripenplan och ett svenskt Hercules-plan till Libyen. Det hela skedde med Vänsterpartiets stöd.

Sverige befinner sig i krig, mot Libyen, eller för att citera en utmärkt artikel i Flamman av världens mest framstående konfliktvetare, norska Johan Galtung: ”Vad som nu sker är en intervention som stödjer en sida mot den andra. Detta kallas vanligtvis för krig.” Så vilka är då våra allierade?

Den ugandiska samhällsvetaren Mahmood Mamdani och den amerikanska statsvetaren Herbert Lehman noterade får några dagar sedan, den 31 mars i al Jazeera:

Anti- Gadaffikoalitionen består av fyra olika politiska trender: radikala islamister, rojalister, stampolitiker och av sekulära medelklassaktivister utbildade av ett västorienterat utbildningssystem.

Om detta stämmer så är Vänsterpartiet allierat med såväl radikala islamister som med rojalister. Två grupper som jag under hela mitt liv som vänsterpolitiskt intresserad aldrig drömt om att alliera mig med. Mamdani/Lehman menar vidare att av dessa grupper så är de radikala islamisterna de militärt starkaste och därför Natos närmaste allierade.

Kanske hade inte den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen rätt tidigare i debatten mot Andreas Malm (han menade ju att den svenska vänstern varit islamistkramare) , men det verkar han alltså få nu.
Därför mina vänner känner jag mig ytterst förvirrad, och finner den klassiska frågan varför slåss vi? befogad.

Varför slåss vi?
I retoriken har den libyska staden Benghazi haft en framträdande roll. Vi ska skydda de som bor där, heter det. De som argumenterat på detta vis menar att vi från luften ska kunna skjuta ned libyska mirage-plan (inköpta från Frankrike). Man menar att Sverige och några andra länder bara ska ägna sig åt dogfights (strid mellan flygplan) medan andra, exempelvis franska mirage-plan ska ta sig an libyskt pansar, och fasta bepansrade installationer på marken. Därigenom ska vi förhindra att det libyska flygvapnet sätts in mot civila demonstranter.

I båda dessa strategiska modeller kommer flygvapnet att agera på samma sida som den ena stridande parten, som alltså inte är jättekul. De facto kommer Gripenplanen att utgöra en del av ett militärt luftstöd åt rebellerna. Det kanske är bra, men låt oss då åtminstone tala klarspråk: vi vill att de militära grupper vi stödjer, demokrater eller inte, vinner.


Retoriken om den humanitära interventionen har fått sig flera andra allvarliga knäckar. Exempelvis har Libyen överösts med tomahawkrobottar och andra typer av luftbombardemang.

Det vi säkert vet om detta slags metoder är att de är trubbiga instrument; sannolikt kan man inte skydda någon på det viset, heller inte vinna ett krig. Som instrument fungerar det sällan vare sig taktiskt eller strategiskt. Det är vanligare att det utlöser massflykt, ett stort regionalt/internationellt hat mot de länder som tillämpar dem och i värsta fall har det ofta visat sig kontraproduktivt (se exempel i mina tidigare inlägg).

Om vi på allvar önskar undsätta någon i det pågående libyska kriget, så måste vi sätta in markstyrkor. Problemet blir då att situationen riskerar att i rask takt eskalera till ett nytt Irak eller Afghanistan. Det beror på att vi inte säkert kan veta vilket slags respons vår fiende kommer att svara med, eftersom vi uppenbarligen vet mycket lite om Libyen.

Vänsterns ställningstagande för vårt krig mot Libyen är säkert renhjärtat. Motivationen till det är säkert de skäl som angivits. Men hur är det med våra allierade i svenskt näringsliv. Nyligen väckte Svenska Freds och skiljedomsföreningen frågan om inte skälet att sätta in Gripenplan i Libyen var att skaffa Saabs stridsflygplansprojekt flera säljargument? Våra allierade i Saab bedyrade förstås att så inte var fallet. Men enligt Svenska Dagbladet, 1 april så säger:

Det ansedda internationella analys- och informationsföretaget IHS Janes Defense & Security […]att det absolut finns fördelar för Saab att Gripen nu används i internationell och skarp miljö. Där talar man inte om ”combat proven” utan använder uttrycket ”conflict credential” som blir följden av att Gripen används i Libyen. I praktiken handlar det om att Saab efter en Libyen-insats kommer att kunna ge ”referenser från en konflikt”.

I praktisk politik stöder Vänsterpartiet alltså sina allierade i vapenindustrin, i dess kampanj att sälja ett vapensystem partiet hela tiden sagt att de varit emot till andra länder.

Hur är det då med oljan? Många menar att den saknar betydelse i sammanhanget. Oljans roll har kanske överbetonats i krigsmotståndarsidans argumentation. Men ur ett afrikanskt perspektiv är det en händelse som ser ut som en tanke, att FN-insatsen dröjer i inbördeskrigets Elfenbenskusten, som saknar olja. Men kommer blixtsnabbt till Libyen som har olja. Palestinierna massakreras i det ena mer bestialiska israeliska angreppet än det andra. Palestinierna saknar olja. Medan den internationella insatsen i Irak pågått i 20 år. Irak har olja.

Förutom möjligheten att sälja vapensystem, så kan man nog lägga till skälet att få möjligheten att köpa billig olja, till våra allierades skäl att kriga mot Libyen.

Men oljan är naturligtvis bara ett av skälen till vårt krig mot Libyen. Sedan kommer nog också det den kanadensiska journalisten Naomi Klein kallar ekonomisk chockterapi. Klein var den första att påpeka vilken fenomenal affär de amerikanska bolagen gjorde på kriget i Irak, som öppnade marknaden för västerländska intressen. Infrastrukturen skulle byggas upp, det civila samhället skulle reorganiseras, och den hårt avreglerade säkerhetsindustrin skulle erbjuda arbetstillfällen. Onödigt att påpeka att allt detta gynnade västerländska intressen som blev allt rikare, medan Iraks folk blev allt fattigare, för de fick betala.

Det ekonomiska skälen är lika lite som oljan ensam orsak till varför vi ska kriga mot Libyen. Men sammantaget så är de överordnade skälen till varför de rika länderna kanske vapenhandel, oljehandel, och avreglering av den libyska marknaden. Därtill av humanitära skäl.

Jag tycker inte detta låter särskilt mycket som vänsterpolitik.

Vad borde vänstern gjort istället?

Som jag påpekat tidigare så borde vi redan för 10 år sedan insett att något var fel med Gadaffi. Därefter borde vi deltagit i uppbyggnaden av en revolutionär organisation, så att vi hade en motpart på marken i Libyen. På en motpart som hade ett politiskt program liknande vårt, kunde vi ställa krav och med dem kunde vi förhandla.

Det vore då fortfarande sant att man måste se instrumentellt på säkerhetspolitik, det betyder att man måste se till sin motparts intressen hellre än till dennes värderingar. En motpart i ett annat land med en annan kontext, agerar utifrån den och inte utifrån våra intressen.

Det vore också sant att säkerhetspolitik är lite som att leka med träck, hur man än gör får man bruna fingrar. Eller som ordförande Mao brukade säga: revolutionen är ingen tebjudning. Krig är något som i första hand är dåligt, men ibland nödvändigt. Det stympar, lemlästar, det dödar, soldater, civila, det tvingar människor i landsflykt, det ödelägger länder. Men med en motpart som vi hade goda kontakter med kunde vi mildra krigets och/eller revolutionens skadeverkningar. Vi kunde frågat dem vad de behövde för sin revolution, och ge dem det, samt kräva demokratisering av dem som motprestation. I stället för att som nu, hålla tummarna för att rätt fraktion i Libyen tar makten så småningom.

Nu har vi emellertid tagit fan i båten, så då får vi ro honom i land. Det behöver inte betyda en militär intervention. Det kunde lika gärna betyda insatser med medicinskt stöd åt Läkare utan gränser som tagit sig in och ut ur konfliktområdet vid ett flertal tillfällen. Om kriget i Libyen nu utvecklas som många tror – till ett långvarigt blodbad så vore det på sin plats att följa Johan Galtungs pappas exempel, han skriver:

Som elvaåring var jag djupt imponerad av att min far opererade dag och natt för att rädda liven på tyska soldater som kommit för att ockupera Norge, efter att deras krigsskepp träffats av en torped och många simmade i land genom brinnande olja. Han sade att en läkares högsta plikt är att rädda liv, utan undantag!

Andra politiska ställningstagandet i det Libyska kriget

Man undrar ju vad som egentligen hände då Vänsterpartiet beslutade att ge orserverat stöd åt Natos taktiska bombangrepp mot det perifera landet Libyen?

Slutsatsen Carl Bildt tycker vi ska ta det lungt alltså måste vi rusa på - tycks vara det resonemang som fördes. Allt enligt principen Bildt har alltid fel. Det är förvisso rätt - han har nästan alltid fel. Det hade han nu också, fast hans skäl att tänka innan han handlade, skiljer sig från det som borde varit vårt skäl. Hans skäl är hans privata oljeinkomster, medan vårat borde varit geostrategiskt och politiskt.

Hur åstadkommer vi en vettig förändring i Libyen är en fråga vi borde ställt oss redan för tio år sedan; då Khaddafi började kila stadigt med engelska fascister; och då Giddens kom på att han gillade Khaddafi; eller då Khaddafi utvisade palestinska kamrater till Israel; då han blev bundis med Blair; då han inlät sig i sexorgier tillsammans med skithuvudet Silvio Berlusconi.

Sedan borde vi bidragit till arbetet med uppbyggandet av en motpart i Libyen, som vi redan kunde frågat vilket stöd de behövde. Historien är full av exempel på hur det kunde gått till: FMLN, Swapo, ANC, etc

Det man undrar över är hur det kan komma sig att vänstern uppenbarligen haft så svagt intresse för Mellanöstern, vid sidan av Palestina, Kurdistan och i någon mån för Västsahara?

Nu måste vi göra tvärt om. Leta rätt på en motpart vars politiska program påminner om vårt. Det är svårare, om det ens finns.

att ge stöd åt taktiska bombningar är ett trubbigt instrument, vars friktion kan resultera i vilken som helst utgång.

Brev till den Svenska vänstern

Mina vänner, läget är förkylt. Vänsterns ställningstagande för NFZ i Libyen finner jag ytterst förvirrande. Helst som den verkar implementeras med hjälp av ett regn tomahawkmissiler, bomber och andra trubbiga instrument i vars kölvatten alltid följer det amerikanerna kallar collateral damage. Det vill säga att civila skadas och dödas.

Före man beslutar vilka åtgärder man vill vidta då läget någonstans i världen är kritiskt, så måste man, tror jag, fråga sig: vilka är de stridande? Att Khaddafi är en lynnig diktator, och en sell out är självklart, något som exempelvis Immanuel Wallerstein påpekat i sitt nyhetsbrev. Men sedan blir allt mycket svårare. Att vi som många av vänterns debattörer påpekat vill undsätta revolutionärer låter bra men är inte så självklart som det låter.

För det första, vilka är de revolutionärer vi vill undsätta? Här brister vänsteranalysen mer än lovligt. Det tycks som om man utgår från att fiendens fiende alltid är vår vän. Vår bittra erfarenhet borde vid det här laget ha lärt oss att så inte är fallet.

Vi bör aldrig utgå från att situationen är likadan i Jemen, Baharain, Egypten och Tunisien. Det dessa länder har gemensamt är det arabiska språket och en kolonialhistoria. Den koloniala erfarenheten ser dock olika ut. Så har också Libyens förflutna liksom dess samtid, färgats av en annan erfarenhet än grannländernas. I Libyen har exempelvis partier, fackföreningar, folkrörelser varit förbjudna. Det innebär att revolten där är disparat och leds framför allt av de sociala organisationer som varit tillåtna, nämligen klanerna.

Det råder delade meningar om dessas politiska program. Några är säkert vänsterliberala, det finns säkert islamister bland dem, andra kanske är monarkister som drivs av borgerliga högeridéer. Vissa är nog för demokrati, medan andra motsätter sig sådana västliga idéströmningar. Jag finner det därför svårt att okritiskt stödja revolutionärerna eftersom jag inte ens vet vilka de är.

Någon kanske invänder att jag kunde tänka mig ge stöd åt FLN, FNL, FMLN, Polisario, Sandinisterna. Men dessa befrielserörelser hade solidaritetsrörelsernas fullgoda stöd. De hade helt enkelt rätt både i politisk och moralisk mening. Samma stöd kan jag inte tänka mig ge åt exempelvis libyska monarkister, som jag menar har fel både moraliskt och politiskt.

Doktrinen om att "fiendens fiende är min vän" leder oftast fel. Eller som USAs förra utrikesminister Cordell Hull sade om Dominikanska republikens diktator Rafael Molino Trujillo: He may be a son-of-a-bitch, but he is our son-of-a-bitch. Jag vill inte ge något stöd åt någons son-of-a-bitch.

Det första vi därför borde bli klara med är därför vilka är de revolutionärer vi stödjer? Är det någon särskild klan eller folkgrupp. I sammanhanget bör kanske nämnas att den arbetarklass vänstern oftast stöder består i Libyen till huvudsak av de gästarbetare som flytt landet. Studenterna? men de är splittrade.

Då vi lyckats svara på frågan vilka vi stödjer så infinner sig genast nästa fråga, vad ska vi göra för att undsätta grupp X?

Det som nu händer: flygbombningar, tomahawkmissiler, och lite senare kanske JAS-Gripenplan, har genom historien visat sig vara ett trubbigt instrument. En direkt följd av Natos flygbombningar i Kosova-konflikten var att albaner, romer och serber flydde hals över huvud. På mycket kort tid växte köerna vid gränsövergångarna till kilometers längd. Jag såg dem själv och kunde hålla mig för skratt.

Längre bak i tiden kunde vi betrakta hur bombningarna av Bagdad blev inledningen till en ännu oavslutad militär konflikt. Först enade bombningarna Iraks folk runt Saddam Hussein, sedan ledde den ändrade militära strategin, som kom att kallas The Surge, till det krig mot irakierna från luften vars verkningar blev synliga med Wikileaks avslöjande film Collateral Murder.

Ännu längre bak i tiden blev julbombningen av Hanoi 1972 en ikonografisk händelse som enade alla världens folk mot USA. Och gjorde Olof Palme till hjälte i tredje världen. I Kambodja släppte amerikanska flygplan överblivna bomber och minor över Krukmakarfälten, som kom att bli ökända som dödens fällt. Den omfattande Collateral Damage de orsakade gör att USA ännu hatas i den här den av världen.

Lite längre bak i tiden atombombade USA Hiroshima och Nagasaki. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten vi känner till. Dessförinnan brandbombades Tokyo, ett annat fruktansvärt brott som förlängde andra världskriget med ett år, eftersom japanerna slöt upp kring Hirohito. Sedan har vi ju Bomber Harris square-bombings mot Hamburg och Dresden, som fysiskt utplånade Altonas antinazistiska arbetarrörelse och drev tveksamma tyskar i armarna på Hitler.

Summa: bombangrepp har aldrig varit ett effektivt medel för den som vill undsätta någon. Störta en härskare, eller vinna ett krig för mänskligheten. Av historien att döma är de nog inte det den här gången heller.

Det andra tänkbara militära medlet är en kombinerad sjö och land invasion. En sådan är i nuläget politiskt omöjlig. Allra helst inte om den följs av en ockupation. Det har ju mycket sällan kommit något gott ur ockupationer; Irak, Tyskland, Polen, Frankrike och så vidare

En rimlig vänsterposition vore att först identifiera X, den samhällsgrupp vi kan ge vårt stöd. Fråga X vad de behöver för att vinna revolutionen. Sedan ge dem det. Inte att lita på att Bildt, Sarkozy, Obama, Merkel och andra i den västliga eliten har rätt och ge deras militära insatts vårt fulla stöd.

Mer Euskafeutat

en klassiker

Italienskt är inte fel :)

Zizek i al Jazeeras Riz Khan

Monika Zs brillianta version av Du gamla, du fria

Kominas på BBC

Propagandan i israelisk film

Den politiska förförståelsen av bilderna från kriget skapas i spelfilmerna. Där konstrueras medvetet och omedvetet också bilden av de stridande. Känsliga israeliska unga män ska försvara sig själva och palestinska offer mot propagandabilden av blodtörstiga terrorister. I den palestinska självbilden har unga arga män, och desperata martyrer en hjältestatus. Det är mediala figurer som inte fått samma resonans på andra håll än i själva konfliktområdet. Häri finns kanske huvudskälet till att de senaste månadernas allt desperatare metoder att sälja israelernas tolkning av kapningen av Frihetsflottan inte fått någon större genklang.

Den officiella bilden av den israeliska soldaten som försöker skydda den feminiserade viljelösa och svaga palestiniern från den orientalistiskt färgade bilden av terroristen med turban, helskägg och kroksabel som inte bara hotar Palestina utan också staten Israels existens, har varit framträdande exempelvis i propagandan efter attacken mot Frihetsflottan, strax före gryningen den 31 maj 2010.

Det israeliska listigt redigerade materialet; från den ökända youtube-satiren Flotilla Choir presents: We Con the World (Israeliska regeringens presskontor, Caroline Glick, 2010), det manipulerade ljudbandet från Marmaras brygga, till det dokumentära bildmaterialet från övre däck på Mavi Marmara(Israeliska marinen, 2010), där vi antas förfasa oss över de ”islamister” som går lös på stackars israeliska kommandosoldater med järnstänger; sänder en signal väl underbyggd i israelisk spelfilm.

Stanken av diesel, svett och metall tränger ut genom bioduken i israeliska Lebanon (Samuel Maoz 2009). Filmen utspelas inuti en stridsvagn. Det är mörkt. Klaustrofobiskt. Genom en bräsch i en husvägg kan filmpubliken följa den eldstrid som just utkämpas, mellan palestinier, israeliskt infanteri och stridsvagnen, om gisslan som ska fritas. Därefter vacklar den enda överlevande ut på gatan. En ung kvinna klädd i nattlinne. Linnet fattar eld. En IDF-soldat rycker av henne hennes klädeplagg. Naken irrar hon runt en stund. Innan hon får ett tygstycke att skyla sig med. Hon vänder sig mot stridvagnens kikarsikte. Där inne observeras hon av besättningens unga män.

Filmen utspelas liksom 2008 års animerade Waltz With Bashir (Ari Folman) under det första Libanonkriget. Men de båda filmernas problematik är högaktuell genom det mikro-perspektiv filmerna har. Ett israeliskt krig skildrat genom meniga manliga soldaters ögon. Den som vill kan lätt se överfallet mot Gaza, eller det andra Libanonkriget i bilderna, även om detta förnekas av Ari Folman (Gideon Levy, Haaretz, 21 februari 2009). Temat i de båda filmerna är massakrerna i Sabra och Shatila. I filmen Lebanon finns också en diskussion om användningen av vit fosfor mot civilbefolkningen.

Filmer som dessa har varit kontroversiella i Israel. Kulturminister Limor Livnat har kallat dem förräderi. Medan filmregissören Amos Kitai sagt ”det bästa sättet att tjäna sitt land är att skapa starka kritiska filmer(Le Monde Diplomatique, maj 2010).” Den israeliska kulturjournalisten Gideon Levy, menar att de i själva verket inte alls är kritiska verk, utan i själva verket ren propagandafilm.

Waltz with Bashir vilar på två av staten Israels ideologiska fundament, skriver Gideon Levy i Haaretz. Ett är ”vi sköt och vi grät” -syndromet. Åh vad vi grät, ändå var det inte vi som spillde allt detta blod. Lägg därtill en nypa minnen från Holocaust, utan vilka det inte finns någon israelisk självförståelse. En knivsudd offermentalitet – en annan absolut grundläggande ingrediens i vårt offentliga samtal – och voilá, du har ett bedrägligt porträtt av Israel i ord och bilder.

Samma analys kan utan vidare tillämpas på filmen Lebanon. Filmens enda falangist är en brutal arabiskttalande typ. Stridsvagnsbesättningens personal är unga och känsliga. De lider varje gång de tvingas skjuta ihjäl någon arab; mest synd är det om dem då de måste skjuta en granat mot en bil med en civil arabisk chaufför och en massa höns i.

Stridsvagnsbesättningen vill behandla sin palestinska krigsfånge väl. Men den arabiska falangisten hotar den kedjade palestiniern på det mest barbariska vis, med en pikant homosexuell underton.

Vid sidan av detta kan läggas en feministisk postkolonialt perspektiv.

I dessa båda krigsfilmer är kvinnor reducerade till en offerroll. Mest tydligt är det i scenen beskriven i början av denna artikel. Symboliskt fyller kvinnan till en början den symboliska rollen av flickvän eller moder till de unga manliga soldaterna, en madonna som måste försvaras. Hon blir skändad och reduceras genom kameraögat – som noggrant registrerat avklädningen – till horan. På en annan nivå blir hon till symbolen för palestinierna som behöver israeliska mäns beskydd, mot terroristernas övergrepp som reducerar dem till offer.

Kvinnan blir ett erotiskt objekt i sin utsatthet. Scenens sista bild påminner om en bild i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika(1953), där Harriet Andersson liksom den skändade palestiniern tittar länge och erotiskt självmedveten in i kameran. På samma sätt skildras de få kvinnor som förekommer i Waltz with Bashir som objekt för mycket unga manliga israeliska soldaters fantasier. Det är märkligt att israeliska kvinnor som är talrika i IDF lyser med sin frånvaro i nästan alla spelfilmer om israeliska krig.

I Israel släpps runt tjugo filmer om året. De har på senare tid ofta varit påfallande framgångsrika, Lebanon vann guldlejonet i Venedig och Waltz with Bashir blev Oscarsnominerad. En tredje film som också blivit Oscarsnominerad är den israelisk-palestinska filmaren Scandar Copti och hans judiskt israeliska kollega Yaron Shanis film Ajami(2010). I den skildras livet i en av Jaffas stadsdelar, Ajami. Det är ett trovärdigt porträtt av en stadsdel i konflikt. Till det yttre är det en kriminalhistoria; en skildring av vardagslivet i en kluven stadsdel.

I Ajami skildras ett nästan normalt stadsliv som den som besökt området känner igen. Här lever man med konflikten och ångesten bakom knuten, men beter sig som folk gör mest. Ett kriminaldrama utgör berättelsens röda tråd. Ingen av skådespelarna är professionell. De är amatörer som fått roller så nära deras egna i verkliga livet, det berättade regissörerna i BBC:s filmprogram (18 juni 2010).

Borta är draget av propagandafilm som är tongivande i Lebanon och Waltz with Bashir. Det är inget konstigt ifall filmens manliga palestinier har ett kärleksförhållande med en judisk kvinna. Men inte heller här finns någon framträdande kvinnoroll. Det är som om kvinnor inte hör hemma i det offentliga livet, vare sig i Israel eller i Palestina.

Frånvaron av kvinnor i den palestinska självbilden menade exempelvis journalisten Mia Gröndhal under ett föredrag på journalistutbildningen vid Birzeit i Ramallah, har att göra med att palestiniern är en så ny medial karaktär.

Fram till gisslandramat vid OS i München 1972, fanns ingen medial bild av palestiniern i världspressen. Då var han eller hon fortfarande att likna vid statister i bibliska landskapet vid Gennesarets sjö. I Israel blev Palestina till ”ett land utan folk” som kunde tillfalla ”ett folk utan land” utan större besvär.

Under det våldsamma dramat vid idrottsanläggningen i München inträffade något. Palestiniern trädde fram som en ung, arg och blodtörstig man. En bild som därefter exploaterats i Hollywood, senast i Steven Spielbergs Munich (2005). Men det är också en bild palestinierna själva använder. Leila Khaled i Palestinaschal och Kalasjnikov har ersatts av unga arga män och martyrer som ikoner för palestiniernas väpnade kamp. Det är också dessa som har huvudrollen i Hany Abu-Assads briljanta film Paradise Now (2005).

På det viset kompletterar den palestinska självbilden israelernas bild av Palestinierna. Det är den bild vi kunnat se i de israeliska propagandabilderna från Gaza. Men det är inte nödvändigtvis en bild resten av världen delar. Därför har inte heller de massiva kampanjerna för en israelisk bild av händelseförloppet i östra Medelhavet, då frihetsflottan kapades, kunnat få fäste i Europa.

Propaganda i öst och i väst del III - motbilder, i Arbetaren

Förra årets kinesiska publik och kritikersuccé, filmen City of Life and death (Nánjīng! Nánjīng!, 2009) av regissören Lu Chuan, som sannolikt blir Kinas nästa stora internationella namn i filmvärlden, är med största sannolikhet en blivande klassiker. Filmen skildrar den ökända Nankingmassakern, under det andra sino-japanska kriget. En massaker som inleddes den 13 december 1937, i nationalistregeringens dåvarande huvudstad Nanking. Under de sex veckor slaktningen pågick dödades runt 300 000 människor och mellan 20 000 och 80 000 kvinnor våldtogs.
Huvudelen av filmen utspelas sedan japanerna skjutit sönder den medeltida stadsmuren, och stadens försvarare gjort en sista desperat - men patetisk figur – och därefter tvingats till kapitulation. Därmed genomför japanerna det slutliga stormanloppet mot staden centrum, de dödar allt i sin väg. Medan de alltmer desperata motståndfickorna fortfarande erbjuder hårt motstånd.
I staden utspelas sedan ett blodbad som för tankarna till Kigali eller Srebrenica. Med en systematisk användning av strategisk våldtäkt, mord på civila, och det kulturmord som blir följden då alla historiska byggnader av betydelse jämnas med marken. Det är en film om ett metrocide, ett stadsmord.
Filmen är utomordentligt vackert fotograferad, och genom att kameran ofta bokstavligen placerats ovanför axeln på offren. Och genom att den ofta finns mycket nära granatexplosionerna och kulornas rikochetter så fångar filmen samtidigt ångesten hos en hel stad som ställts inför en brutal övermakt.
Filmen tar därigenom konsekvent ställning för krigets offer. Den är fotograferad i svartvitt för känslan av autencitet, och ångest – inget är längre helt, massakern är endast brutal. Under filmens första halva saknas dialogen nästan helt. Istället gestaltas händelserna och själstillståndet hos de inblandade genom bilderna och ljudet. Ett grepp som leder tankarna till de stora ryssarna, som i Elem Klimovs Gå och se(Иди и смотри, 1985), Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin(Bronenosets Potyomkin, 1925), eller för den delen i italienska Gillo Pontecorvos Slaget om Alger(La battaglia di Algeri, 1966). Filmen är allmängiltig genom sin nyansrika och konsekventa vilja att tala om de mänskliga villkoren för såväl offer, som för utövare av extremt våld.
Det särkillt intressanta i City of Life and Death är att den för parallella diskusioner ur ett flertal perspektv. Den som räddar livet på tusentals kineser genom att upprätta en säkerhetszon inuti staden för äldre, kvinnor och barn, visar sig exempelvis vara en tysk nazistisk affärsman, John Rabe(John Paisley), trots order från Adolf Hitler att han inte ska lägga sig i de japanska allierades verksamhet. Vi får bland annat följa en kinesisk soldat (Ye Liu), en barnsoldat, en ung kvinnlig skollärare (Yuanyuan Gao) och en japansk soldat(Hideo Nakaizumi).
Genom att ge en japansk förövare, soldaten Kadokawa ett mänskligt ansikte har Lu Chuan fått utstå hård kritik i Kina. Trots att hans film varit påfallande framgångsrik. Den har bland annat fått pris vid prestigefyllda San Sebastián International Film Festival i Spanien. Så har Chuan själv och hans familj utsatts dödshot.
Samtidigt som filmen släpptes för visning i Kina utsattes den hård kritik via internet, och var nära att dras in. Den räddades genom en viss Li Changchun personliga ingerepp, han tyckte om filmen och var medlem i kommunistpartiets politbyrå.
Om filmen är kontroversiell i Kina så är den glödhet i Japan. Där försöker man förtiga Nankinmassakern helt och hållet. I samband med att nya skolböcker trycktes 2005, fanns inte händelsen med i de japanska historieböckerna. Det utlöste ett ramaskri i Kina som såg sig förorättat – med all rätt, måste man tillägga.
Genom att filmen skildrar de storskaliga strategiska våldtäkterna i Nanking så blir inte krig längre en exklusiv manlig angelägenhet. Och genom sitt fokus på det civila trots som förekom så blir kriget heller inte endast en miltär angelägenhet. Här i ligger det banbrytande i filmen.
Inga krig – inte ens de ”goda” krigen som många anser att kriget mot fascismen i Spanien eller i andra världskriget var – bör tillåtas eller ens kan skildras i endimmenssionellt i snygga dikotomier, de ”goda” mot de ”onda”. Under storskaligt extremt våld blir de flesta av oss vare sig goda eller onda utan istället fega. De som på förhand förefaller stridbara kryper darrande ihop till inför den våldsamma övermakten. Några få, däribland kanske någon som till vardags framstår som timid, blir oerhört modig. Vem som reagerar på vilket vis kan vi inte på förhand veta.
Till filmens svagheter hör att det är en kollektivfilm. Vilket kan kännas ovant för en modern västerländsk publik som automatiskt söker efter enskilda individer som huvudpersoner. Här är det istället staden Nanking som har huvudrollen.
Till filmens stora styrkor hör dess antikoloniala patos. Den skildrar fördomsfritt resultatet av den japanska (och för den delen den universella) kolonialismens människoförakt. Det står här betraktaren fritt att dra de uppenbara parallellerna till den amerikanska terrorn mot vietnamesiska städer som Saigon eller mot den lilla byn My Lai/Song My, serbernas terror mot bosniakerna i jugoslaviska Srebrenica eller hutuernas massaker på tutsier i Rwandas huvudstad Kigali.
Filmen kan i detta perspektiv kanske betraktas som en modern och radikalare pendang till Fracis Ford Coppolas Apocalypse Now(1979). Liksom Lu Chuan utsattes Coppola för hårda påtryckningar utifrån; Armén, vars material filmen var beroende av, vägrade samarbeta; han erhöll i princip inget ekonomiskt stöd för produktionskostnaderna, mycket av filmen betalade han och hans familj ur egen ficka. Liksom i City of Life and Deaths fall var förhandskritiken hård. När filmen var färdig hade familjen Coppola pantsatt allt de ägde. På så sätt hotades båda filmerna av censur.
Men den riktigt intressanta parallellen finns i Coppolas kritik av kolonialismen. Coppola utgår från den polska författaren Joseph Conrads postkoloniala klassiker Mörkrets Hjärta(Heart of Darkness, 1899). I ett föredrag förklarar den slovenska filosofen Slavoj Žižek att striderna vid bron längs den vietnamesisk/kambodjanska gränsen utgör filmens brytpunkt(The Matrix, or two sides of Perversion, 1999). Fram tills dess har flodfärden varit en resa genom en djungel av lögner vars vegetation hela tiden tunnats ut. Under den sista delen av färden befinner vi oss i ett rum bortom den av oss kända världen, i Kambodja, eller i mörkrets hjärta. Kolonialismens hjärtat innehåller endast ett reducerat koncentrat av kolonialismens essens, förkroppsligad i Marlon Brandos överste Kurtz(militären), och i Dennis Hoppers reporter(västmedia). I filmen liksom förövrigt i Conrads bok kan kolonialismen slutgiltigen sammanfattas av överste Kurtz i orden: Exterminate all brutes, eller som författaren Sven Lindkvist skriver: Utrota varenda jävel (1992).
Problemet hos Coppola är allt utanpåverk. Filmen har blivit en kultfilm för amerikanska soldater i fält. Eftersom den inte setts i ett analytiskt perspektiv utan istället som en beskrivning av hur Vietnamkriget var, så har den av många uppfattats som en romantisk beskrivning av krig som en lagom flummig tripp. Följden är att de många diskussionerna filmen försöker lyfta fram försvinner. Som den amerikanska krigsmaktens förhållande till De andra; det vill säga till FNL, kvinnorna, ursprungsinvånarna, fransmännen och skogen; vad som egentligen är kolonialismens kärna.
Hos Lu Chuan är utanpåverket bortlyft. Återstår bara de nakna orden i överste Kurtz dagbok: Utrota varenda jävel. Skildrat i närgångna svartvita bilder.
I filmerna Apocalypse Now och City of Life and Death finns slutligen nyckeln till en adekvat beskrivning av krigets och kolonialismens gemensamma helvete; att skildra de som saknar röst, och det maskineri vars brutala kraft orsakar världens uppdelning i centrum och periferi. Förhoppningsvis kan vi snart säga adjö till psykopatiska krigsfilmer som Ray Kelogg och John Waynes De gröna baskrarna (The Green Berets, 1968) eller Ridley Scotts Black Hawk Down (2001).
Lu Chuans utmärkta film City of Life and Death har förövrigt inte fått något datum för svensk premiär. Beror det på att SF inte förväntar sig att den ska bli lönsam, eller på att den anses vara för kontroveriell för de sino-svenska förbindelserna?

Propaganda i öst och i väst del II, i Arbetaren

Propagandan i diktaturer är oftast tandlös. Medan den i demokratier är försåtlig. En jämförelse mellan fyra filmer, en kinesisk och tre amerikanska talar sitt tydliga språk.


Ingen kan betvivla att förra årets kinesiska mastodontfilm The Founding of a Republic(Jian guo da ye, 2009) är annat än den propagandafilm den utger sig för att vara. Det är Kinas kommunistiska parti som bekostat regissörerna Sanping Han och Jianxin Huangs monumentala verk inför 60-års jubileet av revolutionen.

I Kina bänkade sig publik och kritiker inför den förväntade historielektionen, komplett med pekpinnar, kostymer och scener hämtade ur klassiska propagandaaffischer. Och visst uppfylldes förväntningarna. ”Den kinesiska publiken” skrev exempelvis Kai Pan för CN Reviews, ”var så medvetna om omständigheterna runt filmen att den viktigare frågan för dem inte var i vad mån filmen prånglade ut ett politiskt budskap eller inte, utan istället hur många filmstjärnor de kände igen.” Liksom alla monumentalverk i denna storlek, filmen tillhör de dyrbaraste produktionerna i Kinas historia, är den nämligen proppad med filmstjärnor.

Trots förväntningarna på en tillrättalagd historieskrivning som publiken hyste, menade Kai Pan, så är filmen anmärkningsvärt korrekt berättelse om kampen mellan titanerna; nationalisternas Chiang Kai-shek porträttlikt tolkad av Zhang Guoli och Mao Zedong(Tang Guoqiang). Exempelvis skildras Kai-shek inte som den endimensionella skurk kineserna vant sig vid, istället blir han till en människa som gör mänskliga misstag. Inte heller Mao är riktigt så ädel som många förväntat sig. På det viset försökte filmskaparna låta ledarna bli identifikationsobjekt för publiken – visserligen inte särskilt framgångsrikt, det här är fortfarande elefanter i kinesisk nutidshistoria.

På många andra sätt bär filmen alla propagandamaskineriets kännetecken, exempelvis kontrasterna; Mao och Röda armén är luggslitna, fattiga och modiga. Vi får följa dem genom svält, slagfält och bombmattor; nationalisterna bär snygga kläder och åker limousin, och fördjupningen av deras umbäranden under inbördeskriget lyser med sin frånvaro. Fotografiet är mycket vackert och genom att det inspirerats av klassiska bilder så blir exempelvis den Långa marschen romantiserad och snygg. Röda arméns insatser på slagfälten som filmats i bruntintat svartvitt blir extra heroiska.

Men det mesta av allt detta hörde till de förväntningar publiken hade på filmen och de väntade sig inget annat än den propagandafilm de fick. Det är därför västs propagandamaskineri är mycket effektivare än det kinesiska. När den västeuropeiska eller USA-amerikanska publiken bänkar sig framför filmer om krig och konflikter förväntar de sig att få se en kritisk vinkel av verkligheten som den är.

Från Kathryn Bigelows Oscarsvinnare The Hurt Locker (2008), stjärnspäckade Brothers(2009), som har en dansk förlaga i filmen Brødre (2004) av Sussane Bier, och som regisserats av Jim Sheridan, till Paul Greengrass Green Zone (2010) med Matt Damons Miller i huvudrollen, så ligger fokus på ett amerikanskt trauma.

I Brothers som kan ses som en pendang till Michael Caminos klassiska The Deer Hunter (1978) behandlas en familjetragedi i skuggan av kriget i Afghanistan: Bankrånaren Tommy Cahill (Jake Gyllenhall) tror att han förlorat sin bror kapten Sam Cahill, spelad av Toby Maguire under strider i Afghanistan. Det visar sig senare att Sam överlevt de skäggiga talibanernas fångenskap, och han återvänder hem med de förvecklingar ett återvändande leder till.

Adrenalinstinna The Hurt Locker fokuserar på det farliga arbetet med att desarmera minor i Irak och i Green Zone letar Miller efter Iraks obefintliga massförstörelsevapen.

Typiskt för de här tre filmerna är att de alla huvudsakligen ser världens konflikter genom amerikanernas ögon, och den film som kanske är mest kritisk till de amerikanska krigsansträngningarna är The Green Zone genom att den belyser den militära aktionens felaktiga grunder. Liksom i The Founding of a Republic, är kvinnor och barn reducerade till bifigurer och filmerna är alla välproducerade och snygga.

De tre amerikanska filmerna återspeglar alla en exklusivt amerikansk erfarenhet. Det är mer synd om de amerikanska soldaterna i fält, än om deras fiender. De har alla ett jobb som suger. Afghaner och irakier porträtteras knappast alls, och då de framträder skildras de tydligt orientalistiskt, ansiktslösa och grymma. Inga fiender får som i The Founding of a Republic bli till människor som gör mänskliga misstag. De är istället antingen terrorister eller offer. Denna dikotomi är tydlig och dramaturgiskt oklanderlig samt effektiv. Den historia de amerikanska filmerna berättar handlar huvudsakligen om interaktionen mellan amerikaner, deras fiender finns alla i mariginalen som ett slags dekor och dramatisk motor.

På det planet kan den kvinnliga journalisten Lawrie Dayne (Amy Ryan) i Green Zone bryta mot det testosteronstinna persongalleriet i fällt. Hon utvecklas till en intressant karaktär i rollen som Millers motpart, och hennes karaktär påminner starkt om den engelska skådespelaren Katrin Cartlidges journalist Jane Livingstone, i Danis Tanovics smått briljanta film om krigen i Jugoslavien, No Mans Land(2001). Gemensamt är dessa kvinnor viljestyrda med en egen agenda.

Dock lyser kvinnor med sin frånvaro i filmernas stridande förband. Inte därför att den amerikanska insatsen i Irak saknar kvinnor i fält. Och inte för att det är svårt att skildra deras insatser, vilket engelsmannen Nick Broomfield visade i sin Battle for Haditha(2007).

Den som söker efter anledningen till kvinnornas frånvaro i fällt, i amerikanska filmer om krigen i Irak och Afghanistan får falla tillbaka till Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen (Leopard 2008).

Reaktionen från den amerikanska högern efter attentaten mot Tvillingtornen, var att framhålla att kriget mot terrorismen var något för män. USAs intellektuella feminister tvingades bort från den offentliga scenen med alla tänkbara medel. Kvinnor förvisades med den åtföljande lanseringen av nybyggaridealet, med dess manliga idealiserade och hårdhänta Cowboy-stereotyp, åter till den privata sfären. Där har hon befunnit sig sedan dess. James C. Strouses Grace Is Gone (2007) tillhör undantagen, men där får vi inte följa några kvinnor i fällt, bara veta att Stan Philipps (John Cusak) hustru Grace stupat i Irak.

I inledningen av Irakkriget försökte dessutom Bushadministrationen lansera arméns fejkade och filmiska fritagning av Jessica Lynch från ett sjukhus utanför Bagdad, genom att ge sken av att hon var en menig soldat som tillfångatagits av fienden, och motstått dennes grymma förhörsmetoder. Hon var visserligen soldat men i propagandamaskineriet efter aktionen, i exempelvis svenska tidningar beskrevs hon som småbarnsmamma. Hon erbjöds senare ett filmkontrakt för en film som skulle skildra henne som hjälte.

I Paula Stenströms rapport Lönande lögner (FOA: april 1997) finns en definition av propagandans syfte som gäller för de filmer som diskuterats här. ”Propaganda baseras i huvudsak på sanna men ofta utvalda faktauppgifter[…]Det är viktigt att budskap och information uppfattas som trovärdiga, och alltså inte direkt kan identifieras som propaganda. Den propaganda som märks[exempelvis i The Founding of a Republic] är egentligen den mest harmlösa, då människor för det mesta ogillar att påverkas mot sin egen vilja. Om propagandan ”är otydlig(grå)[ i detta fall föregivet kritisk] – så är budskapet sannolikt betydelsefullt (FOA-R—97-00483-240—SE, sidan 24)”

De män som spelar huvudrollen i de amerikanska filmerna ger i egenskapen av att vara män i den nya amerikanska offentligheten, enligt Faludi, trovärdighet åt filmerna. Krigens berättigande ifrågasätts inte i sig själv, i någon av de amerikanska filmerna. Däremot dess former och den ångest de generar bland amerikaner. Det underliggande budskapet ligger i linje med det Pentagon vill förmedla: Vi behöver vinna kriget nu för att hjälpa de irakiska offren (för terrorismen), våra soldaters uppoffringar är stora, och det mänskliga priset är högt, men till sist är vårt syfte ädelt.

Howard Zinn i Arbetaren

Ett drygt entimmes långt teveprogram, och en två timmar lång DVD-film: The People Speak blev det sista projektet som den världsberömde historikern och aktivisten Howard Zinn slutförde. Han omkom i en hjärtattack, den 27 januari 2010, under en simtur på besök i Santa Monica, under en turné för att lansera filmen. Howard Zinn blev 87-år.

I teveprogrammet, som visades av History Channel i december, har Howard Zinn, liksom för att binda ihop ett långt liv som författare, dramatiker, lärare och aktivist samlat några av det liberala Hollywoods starkaste namn för att recitera och tolka de röster han beskrev i sin klassiska och bästsäljande historiebok A People’s History of the United States (Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999), som publicerades första gången 1980, och som sedan dess uppdaterats och återutgivits åtskilliga gånger.

Här ger bland många andra Matt Damon, Viggo Mortensen, Marisa Tomei, Bob Dylan och Morgan Freeman röst åt de aktivister och rörelser som oftast försvinner i det liberala nyhetsbruset och i läroböckerna. Här hörs fredsrörelsen, HBT-rörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, socialisterna och anarkisterna. I stället för att som i andra historieprogram berätta om presidenter och kongressledamöter, möter vi personer som Malcolm X, Sojourner Truth och Emma Goldman. ”De som genom sin kamp givit oss den demokrati vi trots allt har”, säger Howard Zinn.

* Vi vill inte berätta Vita husets historia utan de som i protest vakat utanför maktens boning. Och på det viset bidragit till utvecklingen mot ett öppnare samhälle. Demokrati är ju ingen åskådarsport menar han i den biografiska dokumentären You Can't Be Neutral on a Moving Train som Deb Ellis och Denis Mueller gjorde 2004.



The People Speak spelades in för att göra den del av den amerikanska historien som fortfarande inte finns att läsa i kursböckerna, tillgänglig för en ung generation. Den version av programmet som sändes i teve hade dock vissa brister.

I ett mejl som kommit till Arbetarens kännedom förklarade Howard Zinn sig missnöjd med den version som visades i december. Reklamavbrotten var så många att tevekanalen bara hann visa hälften av det material som finns i DVD-versionen. Dessutom kändes teveprogrammet genom avbrotten så uppstyckat att den finstämda tonen gick förlorad.

Vem var han då, denne intellektuelle gigant med så stort inflytande över den historia han skrev?

Howard Zinn föddes in i en kärleksfull judisk fabriksarbetarfamilj i Brooklyn. Den första bok han läste var ett upphittat exemplar av Tarzan, med några utrivna sidor. Som trettonåring hade han av nyfikenhet råkat in i sitt livs första kravall och för första gången fått stryk av polisen. När andra världskriget bröt ut blev hans beslutsamhet att slåss mot fascismen så stor att han lät värva sig som bombflygare. Det var så han kom till en fruktansvärd insikt.

Bombflygarna kunde inte höra sina offer skrika. Ledningen sade ofta att målen var militära, men de militära målen fanns i civil bebyggelse. I bombplanen riktade man inte sina vapen. I de tyska, franska och tjeckiska städerna som angreps omkom tusentals civila under detta så kallade rättfärdiga krig mot nazismen.

I april 1945, deltog Howard Zinn i den första napalmbombningen i Europa. Den riktades mot en liten fransk by där det fanns några hundra tyska soldater som inte längre stred. De väntade helt enkelt på att kriget skulle ta slut.

Zinn skulle komma att dra långtgående slutsatser av bombningarna. I krig i allmänhet och under bombningar i synnerhet drabbas ett stort antal civila, på engelska kallat ”collateral damage”. Människor manipuleras i alla krig av de militära hierarkierna att delta i massakrer och andra övergrepp som de aldrig skulle utföra annars. Att Zinn själv deltog i bombningarna skulle plåga honom till den grad att han resten av livet blev fredsaktivist.

Hemkommen från kriget utbildade han sig till historiker vid New York University och Columbia University. Därefter erbjöds han en tjänst vid Spelman College i Atlanta, en högskola i sydstaterna för afrikansk-amerikanska kvinnor. En tjänst som han tog efter en viss tvekan. I södern rådde vid denna tid en segregering som inte skilde sig mycket från apartheidsystemet i Sydafrika. Eftersom han i tjänsten inte bara var öppenhjärtig och sade vad han tyckte om rasåtskillnaden utan rent av deltog i politiska aktioner mot segregeringen fick han till slut sparken. Bland de elever som lät sig inspireras av honom fanns den världsberömda poeten Alice Walker.

Zinn blev också en av de ledande intellektuella bakom studenternas kamp mot Vietnamkriget. Under den pågående Tet-offensiven i januari 1968 reste Howard Zinn och den katolska prästen Daniel Berrigan på diplomatiskt uppdrag till Hanoi för att hämta hem tre frigivna amerikanska flygare som blivit nedskjutna. Den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson hade sagt att nordvietnameserna inte ville fredsförhandla. Men Howard Zinn förklarade att de vietnamesiska tjänstemän han mött i själva verket hade räckt ut handen till USA.

Under hela kriget deltog Howard Zinn, både som talare och som aktivist i oräkneliga aktioner och demonstrationer till stöd för amerikanska desertörer och mot kriget.

Tillsammans med Noam Chomsky gömde han manuskriptet till The Pentagon Papers (Pentagonrapporten, Tiden 1971) som i hemlighet hade kopierats av Daniel Ellsberg, en marinkårsofficer vid tankesmedjan RAND som arbetade för det militärindustriella komplexet. Det var en samling dokument som bland annat innehöll Pentagons politiska policydokument och interna planering inför Vietnamkriget. The Pentagon Papers publicerades första gången i New York Times 1971 och väckte enorm uppståndelse.

Howard Zinn stod på varenda upptänklig barrikad för en rimligare värld. Han blev ett intellektuellt stöd för fredsrörelsen under kriget i Afghanistan och Irak. Vid sidan av undervisningen och aktivismen skrev han dessutom ett fyrtiotal böcker, mängder av artiklar och tre teaterpjäser. Två av dem handlade om anarkisterna Emma Goldman och Sacco & Vanzetti, och en tredje om Karl Marx.

I förlusten av Howard Zinn har vi mist en humoristisk, självständig och modig intellektuell och en stor inspirationskälla.

Bokrekomendationer: Det amerikanska folkets historia, Manifest 1999 och You Can't Be Neutral on a Moving Train (1994)

Filmrekomendationer: You Can't Be Neutral on a Moving Train (Deb Ellis, Denis Mueller 2004) och The People Speak (Chris Moore 2009)

Arbetaren - Radar: Europa

Lissabonfördraget innebär inte bara mer makt åt EU och elitens byråkrati. Joacim Blomqvist scannar av en bokflod och vänsterdebatt som befarar en utvecklingsprocess av EU så dramatisk att den riskerar att leda till en europeisk apartheid.

I och med irländarnas ja till Lissabonfördraget och den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande blev fördraget verklighet den 1 december 2009. Rådet har redan presenterat namn till de två toppositioner som genast, tvärt emot ihärdiga löften i debatten inför beslutet om fördragstexten, kommit att kallas ”utrikesminister” respektive ”president”.
I praktiken innebär detta att EU nu tagit ett stort steg mot att bli ett ”Europas förenta stater”, med tanke på att unionen blivit än mer centralstyrd och överstatlig. Byråkraterna har fått mer makt och EU-domstolens inflytande har stärkts. Dessutom ska nu unionen upprustas militärt.
Det här aktualiserar den senkomna diskussionen om europeiskheten och inte minst den juridiska och sociologiska avgränsningsdiskussionen om vem som är välkommen att tillhöra EU (ska vi rent av börja säga Europas förenta stater?) och vem som följaktligen stängs ute.

Nyligen har det producerats ett antal debattinlägg och boktitlar i ämnet. Bland dem märks bland annat antologin Håller Europa? om europeisk identitet i EU. Och frågan om vilken europé som är välkommen i det nya EU är central även i den franske marxistiske filosofen Étienne Balibars nyutkomna bok Vi, det europeiska folket samt i essän Imaginaries of Europe: Technologies of Gender, Economies of Power av Gail Lewis i en kommande antologi om postkolonial feminism.

Det mesta i Håller Europa? är ganska klichéartat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är den teologiska tankesmedjan Seglora som ligger bakom den och de politiska frågor den behandlar huvudsakligen relateras till andliga perspektiv. Flera av författarna söker följaktligen svaren på den europeiska identitetens avgränsningsproblematik i andligt och politiskt samarbete.
Trots detta finns en del intressant att hämta i boken, till exempel i bidragen från kända namn som Mattias Gardell och Ingmar Karlsson. De diskuterar båda muslimer och Turkiets position i Europa och ansluter sig till den linje som välkomnar turkiskt medlemskap i EU. De menar att det borde finnas plats för islam i Europa även i fortsättningen, eftersom muslimerna varit en naturlig del av Europa i minst 1 000 år.
Ingmar Karlsson påpekar det tragiska i att turkarna i Europa fortfarande ses som ”de andra”, trots att de både geografiskt, politiskt och historiskt borde räknas som européer. Prästen Hans Ucko föreslår i sitt bidrag ”ett nytt socialt och andligt kontrakt för ett pluralistiskt Europa” för att råda bot på detta problem.

Men diskussionen om europeiskhetens framtid handlar inte bara om uppdelningen i vi och dem. I essäsamlingen Vi, det europeiska folket kritiserar Ètienne Balibar dessutom processen att skapa ett europeiskt medborgarskap utifrån ett elitistiskt perspektiv. Han poängterar systemets permanenta kris och går så långt som att varna för ”apartheid” i Europa.
En europeisk rasåtskillnadspolitik, menar Balibar, uppkommer då eliten definierar invånare som antingen européer eller icke-européer. I sammanhanget lyfter han fram Hannah Arendts frågeställningar från The Origins of Totalitarianism från 1950: Vem har rätt till rättigheter? Arendt besvarade själv frågan, mot den dåtida situationen för efterkrigstidens statslösa folkgrupper: Det är bara den som har ett medborgarskap som faktiskt kan kräva sina rättigheter.
Följaktligen blir de som inte är medborgare i ett EU som allt mer liknar ett Europas förenta stater men ändå vistas där, exempelvis papperslösa migranter, rättslösa. Detta till följd av att nationalstaternas suveränitet inom unionen minskar vilket i sin tur gör det svårare för papperslösa att ställa krav på rättigheter gentemot enskilda länder.
Balibar varnar dessutom för att utvecklingen går mot en situation där bara majoritetsinvånarna i det rika Europa har fullständiga juridiska rättigheter, eftersom deras länder har störst förmåga att tillvarata dem. Medborgarna i semiperiferin, från exempelvis balkanländerna, vars nationalstater är svagare, förmår inte lika effektivt hävda sina medborgares rättigheter. De blir ett annat slags européer, en andra klassens invånare.
Balibar menar att det uppkommit en serie förvandlingar i föreställningen om den papperslöse. En första förvandling sker då den papperslöse förvandlas från att ha varit utlänning till att bli främling. Den andra förvandlingen inträffar då staten från att ha beskyddat den statslöse börjar diskriminera honom eller henne. En tredje förvandling uppkommer i vårt sätt att se på de statslösa. Från att ha varit kulturellt olika oss, stigmatiseras de – de anses tillhöra en annan ras. Det är denna förvandlingsprocess som riskerar att leda till en europeisk rasåtskillnadspolitik.
Utifrån detta sätt att föreställa oss de andra, menar han, kan man dra slutsatsen att ett icke-segregerat Europa nu befinner sig långt från dagordningen. Han framhåller samtidigt att situationen är än mer motsägelsefull. Men möjligheten finns ännu att påverka utvecklingen i riktning mot demokratiska gränser och ett transnationellt medborgarskap för alla Europas invånare.

Frågan om vem som ska inkluderas respektive uteslutas ur Europa är en fråga som även sysselsätter sociologen Gail Lewis. I sin text visar hon på samma processer i konstruerandet av den gemensamma föreställningen om Europa som Benedict Anderson gjorde angående konstruktionen av föreställningen om nationalstaten i sitt klassiska arbete Imagined Communities från 1983.
Lewis koncentrerar sig på exkluderingen av ”de andra” ur den europeiska gemenskapen. Hon pekar på den symboliska figuren ”invandrarkvinnan”, som sorteras under en kategori så exkluderande att den närmast kan beskrivas som en övrigt-kategori. Den både betecknar icke-européer i Europa samtidigt som den destabiliserar EU:s självbild av att vara tolerant och demokratiskt.

I och med förverkligandet av Lissabonfördraget menar många bedömare att murarna runt vad som kommit att kallas fästning Europa blir ännu högre. Balibar menar att innanför murarna kommer de nationella gränserna att bestå, liksom de kvarstår inom ramarna för det globala världssystemet, eftersom gränserna uppfyller sitt syfte att reproducera det kapitalistiska systemet. Nu införs fler nya hierarkier och skiljelinjer.
Det nya består i att det till de redan befintliga territoriella gränserna, nu ska läggas flera gränser, baserade på stigmatisering av bland annat ras och kön.
Syftet är att göra kapitalismen ännu effektivare. Det innebär i sin tur att fler människor exkluderas och skickas till ett rättslöst ingenmansland. Ett apartheidsystem, menar Balibar, där människor sorteras som över- respektive undermänniskor.
Gardell och Karlsson tillägger att det i praktiken inte är möjligt att ”bli europé” för den som är muslim och Lewis menar avslutningsvis att chansen är minimal om man dessutom är kvinna.

Sammantaget tydliggör denna teoretiska bild av den förändring EU genomgår behovet av att det nya EU möter motstånd från en samordnad vänster. Fundamentala förändringar av unionen är nödvändiga om vi ska kunna bygga ett inkluderande socialt Europa.
radar@arbetaren.se

Håller Europa?
en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet
Ewa Lindqvist Hotz (red.)
Cordia

Vi, det europeiska folket
Étienne Balibar
Tankekraft

Imaginaries of Europe
Technologies of Gender, Economies of Power
Gail Lewis
Journal of Women's Studies

Appropå lymmellagens tillämpning i lördags

Referat av en pågående debatt:


S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.



Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?

Oumo Sangaré, hela intervjun

Is this your first visit to Scandinavia?

Not at all, I have already been to Bergen, Helsinki and Oslo this summer, and I’m back for more Scandinavian dates. I did also play the massive Roskilde Festival back in 2004 with my last album.

Where do you live when you are not on tour?

I live at home in Bamako, Mali. I do have a small flat in Paris but I can’t bear to be away from home for too long.

Why did you become a musician? And do you have any professional musical training?

As my granmother was a great singer, my mother sang at weddings when she was still very young. And at baptisms. I used to go along with her. So I acquired a taste for singing pretty quickly. Now, at the age of ten or twelve she left me with the family. She left to do little jobs. Because even if she sang, that wasn’t her profession. So she went to do little businesses, in Senegal, in Ivory Coast, here and there in neighbouring countries. I stayed behind. I was the mother, I was the father, at the age of 13 I was already head of the family. And that’s what has given me strength in my life. It gave me strength because I became used to…I learned very early how to be responsible.

So when I was thirteen, my mother would leave us with a little money, and we would manage with that. When the money was all spent, this is what I did. I would go out, I’d wait…I’d wait until I heard a djembe…tama tama tama! I ran and went there. I would throw myself in the middle of the crowd and sing. When I opened my mouth…wow! People would give me coins. They’d give me money. Left and right I’d pick up money. I’d put it in my pocket and run back home. I’d go to the market and buy things, food, spices and stuff. I’d bring all that home and make a meal for my brothers and sisters.

That’s how I started to sing. It wasn’t just to sing, but when you’re alone, without mother or father…sometimes I would shut myself away. I would sing to console myself. I had no mother on whose shoulder I could rest my head for consolation. There were no stories at bedtime. So I sang. I cried a lot, I cried, I cried, I sang, I sang. I sang to comfort myself. Then I’d take courage and come out. Because all my brothers and sisters were there. I was like their mother. I was like their father. I’d wipe away my tears. I didn’t want anyone to see my tears. I’d come out and then bet busy and run about left and right.

One day, when my mother came back from a trip, she came back to find that I had clothed all her children in brand new clothes. A lovely meal had been prepared. I’d taken some rice. I’d taken some meal. Everything was there in the house. She was astonished! “But Oumou! Where did you find all of this?” I answered, ”But mum, I sing now. I earn plenty of money in the street.” She started to cry. “That’s incredible,” she said. “It’s suffering that has forced you to become a singer.” It’s true that it has to be in the blood too, because my mother is a singer. “But it’s suffering which has lead to my daughter becoming a singer by force.” She cried. It was a cry of joy because she was happy to see her children well clothed. By me. But then, it was great. I’m happy.

How were you received as a young singer?

The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” Not beating the breast and saying I’m the toughest woman. No, no, no. But just being yourself, having dignity! You see. That’s it. It was encouraging. In my first album, I incited women to do any kind of work they wanted. I even said, “Why not become a policewoman.” It was very very very frowned upon. In the song I said, “a women can be a policewoman. You can be a law officer. You can be a soldier. You can say no to polygamy. You can say no to forced marriage.” It was very badly received by certain people. But it also reaped plenty of applause.

How are female musicians generally received in Africa?

I helped make it acceptable for women to play a dominant role in music and culture in general, and we helped develop a style of music that incorporated modern and traditional styles, making it more relevant to the next generation while respecting our heritage.

I think they realise that what we’ve done is open the door for them and with someone like myself who has had success worldwide, they know that it’s possible for them to take the message around the globe. With things like the internet the local has become the global.

Where did you initially get the chance to perform?

As I said already, I used to go along with my mother when I was very young where she’d perform at weddings, baptisms and so on.

Do you like any other instrument besides singing?

I love the kamelngoni, and today my player Benego is really the best player in the world. Truly. He’s the best, I’d even go so far as to say, of all time. Because really and truly God gave him fingers that when it resonates, it resonates, you know.

It was the instrument of the hunters. In fact it was the hunters who created the ngoni. But then there weren’t any instruments…there was nothing for the youth. There were only the drums. And the youth couldn’t dance whilst a warrior was playing. A youth can’t come and dance in their midst, because it was just the hunters amongst themselves. It’s a closed society. So the youth thought and thought. They looked at their instruments. They wanted to create the same thing but with more trebly sounds, that’s to say, you can play rock, you can play everything with these instruments. For example, you can do everything with a kamelengoni. And if you substitute that same ngoni with a donsongoni, it’s restrictive you can only play with a donsongoni. Nothing else. But they tried to make the kamelengoni with other thinner strings so that there’s plenty of sound. Because the youth needed that to have fun. And then, they began to get organised amongst themselves. They picked up their ngoni. They even gave it their name. It’s the ‘Kamelengoni’. The ‘Kamelés’ are the youth. So they gave their own name to the ngoni to differentiate between the donsongoni and the kamelengoni.

Why do you think that your music has become so popular both in Africa and the rest of the world?

What we play is the traditional music from a region in the South of Mali called Wassoulou. It has a strong and hypnotic beat and talks about different aspects of the life. When western audiences listen to it they sometimes say that my music is funky, but for us it’s our traditional music, it existed for a long time before the funk. I am open to all sorts of influences and we have foreign musicians such as Will Calhoun, Magic Malik, Pee Wee Ellis on the album but of course my roots are Wassoulou and I’m extremely proud of my culture and my people. Even those who listen to my music to dance and enjoy themselves will hear the message on some level, even if they don’t know it. The music is part of our culture. The music accompanies all the important moments of our lives, we are born into music and music is what we do best. The songs have a message that European audiences can´t understand but the joy of my music is always there. The music arouses sensations and can communicate on its own.

Also, with things like the internet the world has become a smaller place and people have access to a much wider range of cultures than ever before, so many are much more open to other cultures and are much more likely to encounter it than was the case in the past.

Is it common with female musicians in Africa?

I’m not sure if my career could be considered typical of any Malian musician, male or female, but I can say that female musicians have become widely respected at home and around the world, and that things are still always improving, for that I am very proud to have been a part of.

What kind of problems have you encountered during your career, especially being a female musician in the competition from especially male musicians?

I think I’ve coped well with success. I tried to be myself and to stay close to womanhood, but there were plenty of critics. “What’s she on about? Why is she talking about forced marriage? Why is she denouncing polygamy?” There was all that, but it was very minor compared to all the success. I definitely feel warmth and love from the Malian people and it makes me very proud.

Malian people tend to listen to what the signer is actually trying to say, but at the same time they like to listen to music for enjoyment. I make sue of that fact that I know that men really like my music, and one of our proverbs says, “If you really like your friend, you must tell him the truth.” There. I knew men really liked me, so I often take advantage of that to slip messages in, because I like them very much as well.

It is said that you and your music is a big source of inspiration for African women. What are your thoughts on that?

The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. I wanted to launch that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” That’s what was so successful…boom! I never expected it. I only wanted women to be sure of themselves. That was my aim, my struggle. Because I’d seen that my mother was sure of herself. And she helped me to be sure of myself too, in suffering. So that was the aim. It was unbelievable. The letters of congratulation, of encouragement just fell form the sky. Everywhere!

Things are definitely improving, but we’ve got to keep up the struggle until everybody (man and woman) is free from inequality.

Thank you for your time.

apropå Gellert Tamas senaste bok

Så gjorde jag följande polis-motanmälan av migrationverket och polisen då dessa var fräcka nog att polisanmäla de apatiska flyktingbarnen och deras familjer som de menade simulerade...

Läs den här

Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund

Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.



Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.



Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.



Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.



En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.



Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.



Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.



Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.



Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.



Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.



Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.



Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.



Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.



På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.