Regissören John Waters tillhör filmvärldens bråkigaste. Han kallar sig gärna ”queerly incorrect”, snuskgubbe och obscen. Sedan 1960-talet har han provocerat det politiskt korrekta etablissemanget, den kristna högern och filmcensuren. Jag har nyligen sett om hans filmer och träffat honom i Malmö.
- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.
Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.
I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.
På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.
- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.
- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.
- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.
Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.
Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.
Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.
Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.
Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:
- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.
Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.
Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.
Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.
- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.
Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:
Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren
Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa
Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama
Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener
Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte
Läs txten med bilder i Arbetaren
torsdag 7 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)