Lissabonfördraget innebär inte bara mer makt åt EU och elitens byråkrati. Joacim Blomqvist scannar av en bokflod och vänsterdebatt som befarar en utvecklingsprocess av EU så dramatisk att den riskerar att leda till en europeisk apartheid.
I och med irländarnas ja till Lissabonfördraget och den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande blev fördraget verklighet den 1 december 2009. Rådet har redan presenterat namn till de två toppositioner som genast, tvärt emot ihärdiga löften i debatten inför beslutet om fördragstexten, kommit att kallas ”utrikesminister” respektive ”president”.
I praktiken innebär detta att EU nu tagit ett stort steg mot att bli ett ”Europas förenta stater”, med tanke på att unionen blivit än mer centralstyrd och överstatlig. Byråkraterna har fått mer makt och EU-domstolens inflytande har stärkts. Dessutom ska nu unionen upprustas militärt.
Det här aktualiserar den senkomna diskussionen om europeiskheten och inte minst den juridiska och sociologiska avgränsningsdiskussionen om vem som är välkommen att tillhöra EU (ska vi rent av börja säga Europas förenta stater?) och vem som följaktligen stängs ute.
Nyligen har det producerats ett antal debattinlägg och boktitlar i ämnet. Bland dem märks bland annat antologin Håller Europa? om europeisk identitet i EU. Och frågan om vilken europé som är välkommen i det nya EU är central även i den franske marxistiske filosofen Étienne Balibars nyutkomna bok Vi, det europeiska folket samt i essän Imaginaries of Europe: Technologies of Gender, Economies of Power av Gail Lewis i en kommande antologi om postkolonial feminism.
Det mesta i Håller Europa? är ganska klichéartat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är den teologiska tankesmedjan Seglora som ligger bakom den och de politiska frågor den behandlar huvudsakligen relateras till andliga perspektiv. Flera av författarna söker följaktligen svaren på den europeiska identitetens avgränsningsproblematik i andligt och politiskt samarbete.
Trots detta finns en del intressant att hämta i boken, till exempel i bidragen från kända namn som Mattias Gardell och Ingmar Karlsson. De diskuterar båda muslimer och Turkiets position i Europa och ansluter sig till den linje som välkomnar turkiskt medlemskap i EU. De menar att det borde finnas plats för islam i Europa även i fortsättningen, eftersom muslimerna varit en naturlig del av Europa i minst 1 000 år.
Ingmar Karlsson påpekar det tragiska i att turkarna i Europa fortfarande ses som ”de andra”, trots att de både geografiskt, politiskt och historiskt borde räknas som européer. Prästen Hans Ucko föreslår i sitt bidrag ”ett nytt socialt och andligt kontrakt för ett pluralistiskt Europa” för att råda bot på detta problem.
Men diskussionen om europeiskhetens framtid handlar inte bara om uppdelningen i vi och dem. I essäsamlingen Vi, det europeiska folket kritiserar Ètienne Balibar dessutom processen att skapa ett europeiskt medborgarskap utifrån ett elitistiskt perspektiv. Han poängterar systemets permanenta kris och går så långt som att varna för ”apartheid” i Europa.
En europeisk rasåtskillnadspolitik, menar Balibar, uppkommer då eliten definierar invånare som antingen européer eller icke-européer. I sammanhanget lyfter han fram Hannah Arendts frågeställningar från The Origins of Totalitarianism från 1950: Vem har rätt till rättigheter? Arendt besvarade själv frågan, mot den dåtida situationen för efterkrigstidens statslösa folkgrupper: Det är bara den som har ett medborgarskap som faktiskt kan kräva sina rättigheter.
Följaktligen blir de som inte är medborgare i ett EU som allt mer liknar ett Europas förenta stater men ändå vistas där, exempelvis papperslösa migranter, rättslösa. Detta till följd av att nationalstaternas suveränitet inom unionen minskar vilket i sin tur gör det svårare för papperslösa att ställa krav på rättigheter gentemot enskilda länder.
Balibar varnar dessutom för att utvecklingen går mot en situation där bara majoritetsinvånarna i det rika Europa har fullständiga juridiska rättigheter, eftersom deras länder har störst förmåga att tillvarata dem. Medborgarna i semiperiferin, från exempelvis balkanländerna, vars nationalstater är svagare, förmår inte lika effektivt hävda sina medborgares rättigheter. De blir ett annat slags européer, en andra klassens invånare.
Balibar menar att det uppkommit en serie förvandlingar i föreställningen om den papperslöse. En första förvandling sker då den papperslöse förvandlas från att ha varit utlänning till att bli främling. Den andra förvandlingen inträffar då staten från att ha beskyddat den statslöse börjar diskriminera honom eller henne. En tredje förvandling uppkommer i vårt sätt att se på de statslösa. Från att ha varit kulturellt olika oss, stigmatiseras de – de anses tillhöra en annan ras. Det är denna förvandlingsprocess som riskerar att leda till en europeisk rasåtskillnadspolitik.
Utifrån detta sätt att föreställa oss de andra, menar han, kan man dra slutsatsen att ett icke-segregerat Europa nu befinner sig långt från dagordningen. Han framhåller samtidigt att situationen är än mer motsägelsefull. Men möjligheten finns ännu att påverka utvecklingen i riktning mot demokratiska gränser och ett transnationellt medborgarskap för alla Europas invånare.
Frågan om vem som ska inkluderas respektive uteslutas ur Europa är en fråga som även sysselsätter sociologen Gail Lewis. I sin text visar hon på samma processer i konstruerandet av den gemensamma föreställningen om Europa som Benedict Anderson gjorde angående konstruktionen av föreställningen om nationalstaten i sitt klassiska arbete Imagined Communities från 1983.
Lewis koncentrerar sig på exkluderingen av ”de andra” ur den europeiska gemenskapen. Hon pekar på den symboliska figuren ”invandrarkvinnan”, som sorteras under en kategori så exkluderande att den närmast kan beskrivas som en övrigt-kategori. Den både betecknar icke-européer i Europa samtidigt som den destabiliserar EU:s självbild av att vara tolerant och demokratiskt.
I och med förverkligandet av Lissabonfördraget menar många bedömare att murarna runt vad som kommit att kallas fästning Europa blir ännu högre. Balibar menar att innanför murarna kommer de nationella gränserna att bestå, liksom de kvarstår inom ramarna för det globala världssystemet, eftersom gränserna uppfyller sitt syfte att reproducera det kapitalistiska systemet. Nu införs fler nya hierarkier och skiljelinjer.
Det nya består i att det till de redan befintliga territoriella gränserna, nu ska läggas flera gränser, baserade på stigmatisering av bland annat ras och kön.
Syftet är att göra kapitalismen ännu effektivare. Det innebär i sin tur att fler människor exkluderas och skickas till ett rättslöst ingenmansland. Ett apartheidsystem, menar Balibar, där människor sorteras som över- respektive undermänniskor.
Gardell och Karlsson tillägger att det i praktiken inte är möjligt att ”bli europé” för den som är muslim och Lewis menar avslutningsvis att chansen är minimal om man dessutom är kvinna.
Sammantaget tydliggör denna teoretiska bild av den förändring EU genomgår behovet av att det nya EU möter motstånd från en samordnad vänster. Fundamentala förändringar av unionen är nödvändiga om vi ska kunna bygga ett inkluderande socialt Europa.
radar@arbetaren.se
Håller Europa?
en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet
Ewa Lindqvist Hotz (red.)
Cordia
Vi, det europeiska folket
Étienne Balibar
Tankekraft
Imaginaries of Europe
Technologies of Gender, Economies of Power
Gail Lewis
Journal of Women's Studies
fredag 18 december 2009
tisdag 15 december 2009
Appropå lymmellagens tillämpning i lördags
Referat av en pågående debatt:
S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.
Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?
S: Jag tycker det var rätt att arrestera det svarta blocket eftersom personer som maskerat sig gömt sig där bland de omaskerade. Vidare fyra bilbränder, verktyg och vätskor för väpnad kamp mot polisen är skäl att arrestera enligt lymmellagen som nu visade sig effektiv. Man hade informerat alla demonstranter om villkoren före aktionerna på fem språk så det går inte att skylla på det. Laglig rätt till yttrandefrihet står inte i motsättning till krav på ordning.
Mitt svar: Problemet var ju att polisaktionen i lördags skedde urskillingslöst. En majoritet - vilket polisen bekräftat - av de gripna var inte maskerade. De tvangs ändå sitta i tåg bundna med strips i flera timmar.
I vilket skede hörde du att polisen informerade demonstranterna på alla dessa språk? Jag måste säga att trots att jag och ett tiotal utländska vänner var där från klockan 13, så fick inte jag någon info från polisen, det fick inte heller mina arabisk- eller mandarintalande vänner.
Fyra bilbränder är i sammanhanget absolut ingenting, med tanke på att deltagarna i det stora mötet var 100 000. Vad skulle hänt om lika många fotbollsupportrar varit samlade? Skulle det då oxå varit rimligt att gripa de som inte gjort sig skyldiga till lagöverträdelser?
måndag 9 november 2009
Oumo Sangaré, hela intervjun
Is this your first visit to Scandinavia?
Not at all, I have already been to Bergen, Helsinki and Oslo this summer, and I’m back for more Scandinavian dates. I did also play the massive Roskilde Festival back in 2004 with my last album.
Where do you live when you are not on tour?
I live at home in Bamako, Mali. I do have a small flat in Paris but I can’t bear to be away from home for too long.
Why did you become a musician? And do you have any professional musical training?
As my granmother was a great singer, my mother sang at weddings when she was still very young. And at baptisms. I used to go along with her. So I acquired a taste for singing pretty quickly. Now, at the age of ten or twelve she left me with the family. She left to do little jobs. Because even if she sang, that wasn’t her profession. So she went to do little businesses, in Senegal, in Ivory Coast, here and there in neighbouring countries. I stayed behind. I was the mother, I was the father, at the age of 13 I was already head of the family. And that’s what has given me strength in my life. It gave me strength because I became used to…I learned very early how to be responsible.
So when I was thirteen, my mother would leave us with a little money, and we would manage with that. When the money was all spent, this is what I did. I would go out, I’d wait…I’d wait until I heard a djembe…tama tama tama! I ran and went there. I would throw myself in the middle of the crowd and sing. When I opened my mouth…wow! People would give me coins. They’d give me money. Left and right I’d pick up money. I’d put it in my pocket and run back home. I’d go to the market and buy things, food, spices and stuff. I’d bring all that home and make a meal for my brothers and sisters.
That’s how I started to sing. It wasn’t just to sing, but when you’re alone, without mother or father…sometimes I would shut myself away. I would sing to console myself. I had no mother on whose shoulder I could rest my head for consolation. There were no stories at bedtime. So I sang. I cried a lot, I cried, I cried, I sang, I sang. I sang to comfort myself. Then I’d take courage and come out. Because all my brothers and sisters were there. I was like their mother. I was like their father. I’d wipe away my tears. I didn’t want anyone to see my tears. I’d come out and then bet busy and run about left and right.
One day, when my mother came back from a trip, she came back to find that I had clothed all her children in brand new clothes. A lovely meal had been prepared. I’d taken some rice. I’d taken some meal. Everything was there in the house. She was astonished! “But Oumou! Where did you find all of this?” I answered, ”But mum, I sing now. I earn plenty of money in the street.” She started to cry. “That’s incredible,” she said. “It’s suffering that has forced you to become a singer.” It’s true that it has to be in the blood too, because my mother is a singer. “But it’s suffering which has lead to my daughter becoming a singer by force.” She cried. It was a cry of joy because she was happy to see her children well clothed. By me. But then, it was great. I’m happy.
How were you received as a young singer?
The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” Not beating the breast and saying I’m the toughest woman. No, no, no. But just being yourself, having dignity! You see. That’s it. It was encouraging. In my first album, I incited women to do any kind of work they wanted. I even said, “Why not become a policewoman.” It was very very very frowned upon. In the song I said, “a women can be a policewoman. You can be a law officer. You can be a soldier. You can say no to polygamy. You can say no to forced marriage.” It was very badly received by certain people. But it also reaped plenty of applause.
How are female musicians generally received in Africa?
I helped make it acceptable for women to play a dominant role in music and culture in general, and we helped develop a style of music that incorporated modern and traditional styles, making it more relevant to the next generation while respecting our heritage.
I think they realise that what we’ve done is open the door for them and with someone like myself who has had success worldwide, they know that it’s possible for them to take the message around the globe. With things like the internet the local has become the global.
Where did you initially get the chance to perform?
As I said already, I used to go along with my mother when I was very young where she’d perform at weddings, baptisms and so on.
Do you like any other instrument besides singing?
I love the kamelngoni, and today my player Benego is really the best player in the world. Truly. He’s the best, I’d even go so far as to say, of all time. Because really and truly God gave him fingers that when it resonates, it resonates, you know.
It was the instrument of the hunters. In fact it was the hunters who created the ngoni. But then there weren’t any instruments…there was nothing for the youth. There were only the drums. And the youth couldn’t dance whilst a warrior was playing. A youth can’t come and dance in their midst, because it was just the hunters amongst themselves. It’s a closed society. So the youth thought and thought. They looked at their instruments. They wanted to create the same thing but with more trebly sounds, that’s to say, you can play rock, you can play everything with these instruments. For example, you can do everything with a kamelengoni. And if you substitute that same ngoni with a donsongoni, it’s restrictive you can only play with a donsongoni. Nothing else. But they tried to make the kamelengoni with other thinner strings so that there’s plenty of sound. Because the youth needed that to have fun. And then, they began to get organised amongst themselves. They picked up their ngoni. They even gave it their name. It’s the ‘Kamelengoni’. The ‘Kamelés’ are the youth. So they gave their own name to the ngoni to differentiate between the donsongoni and the kamelengoni.
Why do you think that your music has become so popular both in Africa and the rest of the world?
What we play is the traditional music from a region in the South of Mali called Wassoulou. It has a strong and hypnotic beat and talks about different aspects of the life. When western audiences listen to it they sometimes say that my music is funky, but for us it’s our traditional music, it existed for a long time before the funk. I am open to all sorts of influences and we have foreign musicians such as Will Calhoun, Magic Malik, Pee Wee Ellis on the album but of course my roots are Wassoulou and I’m extremely proud of my culture and my people. Even those who listen to my music to dance and enjoy themselves will hear the message on some level, even if they don’t know it. The music is part of our culture. The music accompanies all the important moments of our lives, we are born into music and music is what we do best. The songs have a message that European audiences can´t understand but the joy of my music is always there. The music arouses sensations and can communicate on its own.
Also, with things like the internet the world has become a smaller place and people have access to a much wider range of cultures than ever before, so many are much more open to other cultures and are much more likely to encounter it than was the case in the past.
Is it common with female musicians in Africa?
I’m not sure if my career could be considered typical of any Malian musician, male or female, but I can say that female musicians have become widely respected at home and around the world, and that things are still always improving, for that I am very proud to have been a part of.
What kind of problems have you encountered during your career, especially being a female musician in the competition from especially male musicians?
I think I’ve coped well with success. I tried to be myself and to stay close to womanhood, but there were plenty of critics. “What’s she on about? Why is she talking about forced marriage? Why is she denouncing polygamy?” There was all that, but it was very minor compared to all the success. I definitely feel warmth and love from the Malian people and it makes me very proud.
Malian people tend to listen to what the signer is actually trying to say, but at the same time they like to listen to music for enjoyment. I make sue of that fact that I know that men really like my music, and one of our proverbs says, “If you really like your friend, you must tell him the truth.” There. I knew men really liked me, so I often take advantage of that to slip messages in, because I like them very much as well.
It is said that you and your music is a big source of inspiration for African women. What are your thoughts on that?
The idea at the start, when I released my first ever cassette…I had something inside. To begin with I wanted to encourage my mother. To thank her for having such a strong character. And then, in doing that I also wanted to encourage all women. Because the basic idea was that even if you were a woman, you could still be someone. That was it. I really wanted to convey that message. I wanted to launch that message. To encourage women in general. My mother and then womanhood. Because women had this idea that they had to stay in the shadow of their men, you see, and be with them all the time. I said, “No! You can even be equal.” That’s what was so successful…boom! I never expected it. I only wanted women to be sure of themselves. That was my aim, my struggle. Because I’d seen that my mother was sure of herself. And she helped me to be sure of myself too, in suffering. So that was the aim. It was unbelievable. The letters of congratulation, of encouragement just fell form the sky. Everywhere!
Things are definitely improving, but we’ve got to keep up the struggle until everybody (man and woman) is free from inequality.
Thank you for your time.
söndag 18 oktober 2009
apropå Gellert Tamas senaste bok
Så gjorde jag följande polis-motanmälan av migrationverket och polisen då dessa var fräcka nog att polisanmäla de apatiska flyktingbarnen och deras familjer som de menade simulerade...
Läs den här
Läs den här
torsdag 1 oktober 2009
Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund
Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.
Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.
Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.
En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.
Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.
Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.
Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.
Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.
Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.
Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.
Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.
Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.
På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.
lördag 19 september 2009
Karen Blixen-muséet Rungstedtlund
Den stora vita byggnaden, klädd i päronträd och vin, som ligger längs Strandvej, mellan den litterära metropolen Köpenhamn och Hamlets Helsingör, heter Rungstedlund. Här föddes Danmarks mest berömda författare, den legendariska sagoberättaren, konstnären och diktaren Karen Blixen 1885. I dag inrymmer Rungstedlund det vackra Karen Blixen-museet som är väl värt ett besök.
Rungstedlund var en berömd plats i över 400 år; såväl en välrenommerad rastplats, landsvägskrog, högkvarter åt Karl XII och som hem åt diktaren Johannes Ewald bland annat skrev den danska kungssången och åt den norsk-danske författaren Ludvig Holberg. Krogen och värdshuset Rungstedlund började tappa både sina gäster och sin betydelse då huvudleden mellan Köpenhamn och Helsingör, som tidigare gått via Strandvejen flyttades till Kongevejen, lite längre inåt landet. Det blev allt svårare att driva krogen och Rungstedlund bytte ägare flera gånger från mitten av 1700-talet. Till slut köptes det tomma huset 1879 av författaren, militären, äventyraren och politikern Wilhelm Dinesen. Han gifte sig 1881 med den tio år yngre Ingeborg och de fick fem barn tillsammans - däribland Karen som endast var tio år då hennes far av okänd anledning begick självmord 1895.
För den litterärt och konstnärligt intresserade Malmöbon rekommenderas att resa via Skånes litterära huvudstad Lund, via Elin Wägners och Birger Sjöbergs Helsingborg. Ta därefter en färja till HC Andersens Helsingör med ett besök på Hamlets Kronborgs slott och därifrån tåget till Rungsted Kyst. Efter en kort promenad kommer du ned till havet. Där mitt i en dansk pastoral omgivning ligger Karen Blixen-museet, Rungstedlund med utsikt över Öresund och ett stort grönområde som sträcker sig ut från baksidan av huset.
Museet finns inrymt i flera sektioner. I ytterflygeln finns en bokhandel, en utställning, ett bibliotek med böcker av och om författaren. Det finns också ett litet kafé med välkomponerade bakelser. I bokhandeln köper man inträdesbiljetten. I entréavgiften ingår även en visning av Karen Blixens hem i den centrala sektionen av byggnaden. I det smakfullt möblerade hemmet fyllt av minnen från Blixens liv och familjehistoria kan man få en känsla av den omgivning som skapade och präglade Blixens liv och författarskap. Här finns arbetsrummet; den afrikanska skrivarlyan; de vackra blomsterarrangemangen; de impressionistiska målningar som hon själv målat, varav de bästa har afrikanska motiv. Dessutom ingår en informativ filmvisning så att också den som tidigare inte vetat något om Karen Blixen känner sig klokare efter besöket.
Bakom huset sträcker sig trädgården som är väl värd ett besök. I den ringlar en stig förbi dammen som skulle kunna vara målad av den impressionistiska mästaren Claude Monet med sin valvbro, näckrosor och rika växtlighet. Stigen leder förbi de blomsterodlingar som författaren älskade, och som hon använde för att dekorera hemmet. Stigen passerar en hage med några sällsynt ointresserade tjurkalvar som med upphöjd likgiltighet betraktar turisterna som passerar.
Karen Blixen dog 1962 i Rungstedlund och hennes grav finns att se i trädgården. Den ligger längst bort i ena hörnet av trädgården under en stor ek. Precis som hon själv önskade.
Arbetaren - en varg i clownkläder
I Erik Gandinis politiska skräckfilm Videocracy menar filmaren att Italien blivit en videokrati. Ett slags nihilistiskt samhälle där man för att delta i det politiska livet först måste bekräftas i teverutan. Den höger som leds av tv:s främsta makthavare Silvio Berlusconi har inget politiskt program för att förändra samhället. Politikens syfte är istället att sköta landet som om det vore premiärministerns privata företag. Uppgiften är att maximera ledningens ekonomiska vinst.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
På många håll har Silvio Berlusconi genomskådats som den clown han är. Få har undgått att hans politiks främsta mål är hans privata intressen. De finns många i Italien som inser att Berlusconi inte är den bästa ledaren för landet. Men det saknas politiska alternativ och därför låter italienarna honom hållas.
Berlusconis framgångssaga inom den italienska politiken har kunnat ske tack vare hans målmedvetna arbete med att sälja sig själv och därför att de etablerade partierna bitit sig själva i svansen. Hjälp har man fått genom Italiens stora klasskillnader.
Berlusconi tog chansen att på allvar etablera sig i politiken under det politiska vakuum som skapades efter att den endemiska korruption som var omfattande i den italienska politiken under 1980-talet slutligen exploderade i korruptionsskandalen tangentopoli, i februari 1992. Startskottet för tangentopoli var när den milanesiska socialdemokratiska politikern Mario Chiesa greps när han var i färd med att spola ned mutpengar motsvarande 30 miljoner lire i toaletten. Det ledde i sin tur till att socialistpartiets Benedetto Craxi, och kristdemokraternas Giulio Andreotti blev föremål för utredning och tillsammans med diverse företagsledare misstänkta för företagskorruption. Flera andra utlösande orsaker var maffians mord på undersökningsdomarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino; den så kallade Svarta onsdagen då liran devalverades, med stora demonstrationer och strejker till följd; utbredd fattigdom och de liberala strukturomvandlingarna.
Som ett resultat av korruptionsskandalerna tappade Italiens två dominerande partier, Kristdemokraterna och det socialdemokratiska partiet PSI majoriteten av sina väljare under valet 1994. PSI fick exempelvis endast 2,2 procent av rösterna. Det blev istället mediemagnaten Berlusconi, som med sitt nybildade parti vann valet och blev Italiens premiärminister. Berlusconi hade spelat ut triumfkortet att det nybildade Forza Italia var det enda politiska partiet som inte var korrumperat. Efter denna valseger har sedan Berlusconi vunnit ytterligare två gånger och har därmed kommit att dominera den italienska politiken fullständigt. Samtidigt har den parlamentariska vänstern försvagats alltmer. Den vänster som trots allt finns kvar i Italien är de autonoma icke-parlamentariska rörelserna som har ett begränsat inflytande över parlamentet.
Berlusconi härskar över sitt företag Italien genom medierna. Han äger bland annat tre filmdistributions och produktionsbolag; han äger eller är majoritetsägare i 13 bokförlag och uppskattningsvis 50 tidningar och tidskrifter, däribland det betydelsefulla förlaget Mondadori; samt är ägare till flera multimediaföretag. Han kontrollerar de tre statliga kanalerna, Rai 1,2 och 3, i egenskap av premiärminister och sedan som ägare av Mediaset kontrollerar han kanalerna Retequattro, Canale 5 och Italia uno (som motsvarar tv-kanalerna 4,5 och 6 på de flesta italienska tv-apparater) samt flera olika betaltevekanaler. Dessutom äger han 40 procent av den spanska kommersiella tevekanalen Telecinco samt 13 procent av Bretons kabeltevegrupp TV Breizh. I Italien kontrollerar han just nu 90 procent av hela tv-utbudet. Därigenom når han även de fattigaste delarna av befolkningen och kan sprida sin politik och syn på jämställdhet.
Jämställdhetsutvecklingen i Italien har snarare gått bakåt tack vare Berlusconis tv-utbud. I landets press märks det både i premiärministerns egna tidningar och i oppositionens medier, kanske främst genom bristen på kvinnliga högstatusjournalister.
I TV har kvinnorna reducerats till dekorativa objekt som struttar runt - helst i bikini, leende och stumma. Rollen som objekt bredvid gubbarna som kommenterar fotbollsmatcher eller leder frågesporter kallas för ”velina.” Det är ofta den enda vägen för mängder av unga kvinnor att slå sig fram i tv-världen. Som velina kan du få möjligheten att bli lycklig genom att gifta dig med en fotbollsspelare eller som Mara Carfagna, få makt genom att handplockas av självaste Berlusconi till att bli jämställdhetsminister. Det är just hans kvinnohistorier som har orsakat den värsta politiska stormen just nu i Italien.
Allt sedan kvällen den 26 april då Berlusconi dök upp hos sin minderåriga älskarinna Noemi Letizias fest i Casoria, har den vänsterliberala dagstidningen La Repubblica vid upprepade tillfällen haft ett segment i tidningen som de har kallat för 10 frågor till premiärministern. Frågorna har handlat om Berlusconis förhållande till Noemi, andra minderåriga flickor och prostituerade kvinnor i allmänhet. Berlusconi har svarat med att försöka dra tidningen inför rätta, anklagat den för lögn och förtal. Han har uppmanat företagare att inte annonsera i La Repubblica som han beskriver som ett ”katastrofalt media”. Han menar att tidningen ”har en subversiv plan som de genomför.” Tidningen har svarat bland annat med ett upprop för yttrandefriheten i Italien, som fått mängder med undertecknare, däribland den brittiske historikern Timothy Garton Ash.
Den italienska mediesituationen har vid upprepade tillfällen belysts både nationellt och internationellt genom filmer som Nanni Morettis Kajmanen (2006), Sabina Guzzantis Viva Zapatero (2005) och nu senast alltså i svenska Videocracy. I nyhetsmagasinet L’espresso skrev en oroad Piero Ignazi, den 21 augusti 2009 att Italiens anseende i omvärlden är det lägsta sedan andra världskriget.
Kanske är inte Italien någon diktatur. Men den har alltmer fått karaktären av ett av Berlusconis privata företag. Det är ett företag med underleverantörer som producerar lättsmält underhållning, makt och enorma vinster åt sina chefer. Samtidigt som yttrandefriheten, insynen, den politiska delaktigheten och jämställdheten har fått stryka på foten.
fredag 14 augusti 2009
Med charter med destination Irak
Protesterna mot avvisningen av 18 hungerstrejkande irakier i Brorsons Kirke, Köpenhamn. När aktivisterna försökte hindra avvisningen möttes de av ohämmat polisvåld. Bland annat visar Söndagsavisen mycket skakande bilder på hur polisen går lös på demonstranterna med batonger . Bland de som tagit avstånd från aktionen finns till och med Radikale Venstre. Integrationsministern har blixtinkallats och allehanda NGO har protesterat. I Köpenhamn demonstrerade i går 20000 aktivister.
Principen med att avvisa människor en masse med charterflyg är svensk. Här i landet har sådana avvisningar skett i det fördolda under hela våren.
Här har dock inte många protesterat. Min danska vän menar efter gårdagens händelser att Danmark är ett skitland. Men danskarna törs i vart fall protestera. Det gör Sverige till ett ännu större skitland, för här löper vi med politikernas drakoniska beslut, å låtsas att vi inte hör eller ser något, medan landsflyktiga skickas på samma sätt som en gång Mallorcaresenärerna i grupp, inte till ett turistmål vilket som helst, utan till en högst osäker framtid...
Principen med att avvisa människor en masse med charterflyg är svensk. Här i landet har sådana avvisningar skett i det fördolda under hela våren.
Här har dock inte många protesterat. Min danska vän menar efter gårdagens händelser att Danmark är ett skitland. Men danskarna törs i vart fall protestera. Det gör Sverige till ett ännu större skitland, för här löper vi med politikernas drakoniska beslut, å låtsas att vi inte hör eller ser något, medan landsflyktiga skickas på samma sätt som en gång Mallorcaresenärerna i grupp, inte till ett turistmål vilket som helst, utan till en högst osäker framtid...
fredag 7 augusti 2009
Expressen: Bildtbevisen
Hur mycket visste den nuvarande utrikesministern om ubåtarna i Östersjön på 80-talet? Joacim Blomqvist misstänker att militärpolitiska krokar lades ut i grumligt vatten.
Läs mer här
Läs mer här
tisdag 28 juli 2009
Helsingborgs dagblad: Ett skepp kommer lastat
Kultur. Kriget i vintras lade den palestinska staden Gaza i ruiner. Sedan dess har ingen återuppbyggnad skett. Under våren bildades därför Ship to Gaza i Sverige för att försöka undsätta staden med humanitär hjälp. Ship to Gaza planerar att med ett skepp sända sådant som Gazas invånare önskar sig: byggmaterial, solpaneler och sötvattenomvandlare – i strid mot den olagliga israeliska blockaden.
Läs mer här
Läs mer här
onsdag 22 juli 2009
Dalademokraten: Om Rwanda
Inget folkmord har någonsin varit effektivare än det som utfördes i Rwanda våren och sommaren 1994. Under hundra dagar, från den 6 april, knivades omkring en miljon människor ihjäl med machete. Den takt som mördandet kom upp i var den snabbaste sedan atombombningen i Hiroshima och mycket snabbare än takten vid nazisternas gaskamrar under Holocaust.´
Läs mer här
Läs mer här
Öppet brev till Bildt
Hej kamrater och medievänner!
Vår kollega Flammans korrespondent Dick Emanuelsson som bevakar statskuppen i Honduras/Tegucigalpa löper risk att utsättas för förföljelse av kuppmakarna som har förklarat krig mot alla oberoende medier, inte minst de internationella medierna.
Det är viktigt att kalla regeringens och allmänhetens uppmärksamhet på denna fara för att undvika att vår kollega drabbas på grund av att han gör sitt jobb.
Om du anser att detta är viktigt att stödja ber vi dig att snarast möjligt svara till
j_capelan@yahoo.se.
Uppge gärna namn, yrke/medium. Brevet kommer att skickas så fort som möjligt till utrikesminister Carl Bildt.
Mvh
Jorge Capelán, frilansjournalist
Joacim Blomqvist, frilansjournalist
- - - - - - - - - - - - - - -
*Öppet brev till utrikesminister Carl Bildt*
*Sverige måste skydda journalisten Dick Emanuelsson*
Utvecklingen i Honduras oroar. Den nuvarande regeringen tillämpar
såväl selektivt som urskillingslöst förtryck mot den massiva
rörelse som kräver att president Manuel Zelaya återinsätts samt
en total informationsblockad mot nyheter om vad som händer i
landet med hjälp av de stora privata mediemonopolen som stödjer
kuppen.
Militären har brukat tårgas, gummikulor och skarp ammunition mot
de massiva protesterna som äger rum varje dag. På natten, i skydd
av utegångsförbudet, är alla politiska rättigheterna ogiltiga
vilket har resulterat i flera dödsfall och hundratals gripanden
av demonstranter och sociala ledare. Kuppmakarna tvångsrekyterar
barn till att delta i repressionen mot befolkningen, och de får
stöd från karaktärer som man trodde hörde hemma i en svunnen tid,
som diktator Augusto Pinochets dotter Lucía.
Medierna har varit särskilt utsatta: Den Interamerikanska
Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna påtalar detta i ett
uttalande som de latinamerikanska ländernas organ skickade till
de facto regeringen den 3 juni, under kuppens första dagar: Av 46
fall av olagliga gripanden och andra kränkningar mot de mänskliga
rättigheter består merparten av kränkningar mot journalister,
medier och kulturarbetare.
Internationella medier är ett prioriterat mål för repressionen: I
lördags utvisades tevekanalen TeleSurs reportrar efter det att de
sedan kuppens inledning varit utsatta för dagliga kränkningar,
hot och gripanden.
På plats i Tegucigalpa finns Flammans korrespondent Dick
Emanuelsson. Varje dag bevakar han utvecklingen i landet från ett
perspektiv som inte gillas av kuppmakarna. Han rapporterar om
protesterna, intervjuar representanterna för de sociala
rörelserna och belyser de brott som kuppmakarna gör sig skyldiga
till. Dick är en av få internationella reportrar på plats, hans
bevakning får stor spridning i den spanskttalande världen.
Vi anser att Sverige kan spela en viktig roll för att garantera
Dick Emanuelssons säkerhet genom att påpeka för de nuvarande
myndigheterna att vårt land inte kommer att tolerera att
journalisten utsätts för politiska repressalier. Detta skulle
vara särskilt verkningsfullt med tanke på att ert parti, Moderata
samlingspartiet har mycket goda relationer till Partido Nacional
- ett av de största partierna som stödjer statskuppen.
Jorge Capelán, frilansjournalist
Joacim Blomqvist, frilansjournalist
Ulf Hultberg, Filmregissör
Jacob Johnson, Riksdagsledamot (v)
Karin Lentz, författare
Gustavo Varela, Pasaenvasteras (Västmanland), Redaktionsansvarig
Babak Rahimi, journalist, Malmö
Serhat Daran, frilansjournalist
Leandro Schclarek Mulinari, journalist, Tidskriften MANA
Al Burke, redaktör, Lidingö
Aida Ghardagian, journalist
Lennart Kjörling, journalist författare och filmmakare, freelance
Ann-Sofie Jakobsson, journalist
Per-Erik Persson, Notis Förlag
Torgny Anderberg, präst i Svenska kyrkan
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Anders Neergaard, forskare
Gábor Tiroler, MPH, folkhälsovetare, lärare i rehabilitering, tidigare svenska ambassadens säkerhetskontakt i Moçambique
Jan-Erik Romson, Förskollärare från Stockholm
Martin Österlin, ordförande Svensk-Kubanska Föreningen
Lars Wallin, styrelsemedlem, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua
Maria Söderquist, socionom
Inka Persson, Halmstad
Nita Lorimer, arkitekt och gallerist.
Stefan Olsson, mikrobiolog, lektor Köpenhamn Universitet
Christer Johansson, gruppledare (v) Knivsta
Kick Leijnse (v), Östersund
Elizabeth Hellman, lärare
Tati Roohi, ekonom, Malmö
Christer Myrén, lärare
Bengt-Olof Andersson, hissmontör
Oskar Johansson, styrelseledamot i Svensk-Kubanska Föreningen
Anna Angantyr, folkbildare på Latinamerikagrupperna.
Zoltan Tiroler, vice ordforande i Svensk Kubanska Foreningen, Chefredaktor for tidskriften GJUTERIET
Lasse Simmons, f.d. journalist för Proletären
Per-Olov Lennartsson, Ekonom, Uppsala
Stella Gonzalez, pensionär
Julio Frejeiro, sjukgymnast
Amelia Morey Strömberg, ordförande solidariska tolkar, Rimbo, Sverige
Maria Elena Pazos Anderberg, socialsekreterare
Laura Purdy, Botkyrka
Magdalena Acuna, Stockholm, RESOCAL (Nätverket för Solidariteten med Latinamerika)
Oliver López, Jurist
Maria Tereza Moreira, Bolivianätverket Red Pro Bolivia
Dan Sallander, Student i Statsvetenskap vid Stockholms Universitet
Jan Bergsten, bibliotekarie
Sixten Thuresson, Murare, Gnesta
Eddie Salgado, Simon Bolivar Studiecenter i Växjö
Seppo Laine, Gävle
Inger Arvidsson Gimo, Vänsterpartiet i Östhammars Kommun
Evin Anik, ekonom
Maria Fregidou-Malama, Ph.D. Assistant Professor, University of Gävle
Fredrik Hallor, ordf. vänsterpartiet Heby
Maria Ferrer , pedagog
Carlos Mendez, gastronom
Juana Donoso Casanellas. Lärare
Lidia Camacho pensionist, Uppsala
Urban Hedvall, f.d. skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet.
Ana Luisa Escobar, pernsionär
Giglia Becerra, student
Urban Hedvall, pensionerat skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet
Ingemar Nilsson, Umeå
Kåre Ventura, Lund, IT-tekniker
Alexandra Iriarte, från Göteborg, volontär
Lena Klevenås, Alingsås
Tobbe Larsson, Elektriker, Skokloster
Anna Sundin, arkitekt, Göteborg
Vår kollega Flammans korrespondent Dick Emanuelsson som bevakar statskuppen i Honduras/Tegucigalpa löper risk att utsättas för förföljelse av kuppmakarna som har förklarat krig mot alla oberoende medier, inte minst de internationella medierna.
Det är viktigt att kalla regeringens och allmänhetens uppmärksamhet på denna fara för att undvika att vår kollega drabbas på grund av att han gör sitt jobb.
Om du anser att detta är viktigt att stödja ber vi dig att snarast möjligt svara till
j_capelan@yahoo.se.
Uppge gärna namn, yrke/medium. Brevet kommer att skickas så fort som möjligt till utrikesminister Carl Bildt.
Mvh
Jorge Capelán, frilansjournalist
Joacim Blomqvist, frilansjournalist
- - - - - - - - - - - - - - -
*Öppet brev till utrikesminister Carl Bildt*
*Sverige måste skydda journalisten Dick Emanuelsson*
Utvecklingen i Honduras oroar. Den nuvarande regeringen tillämpar
såväl selektivt som urskillingslöst förtryck mot den massiva
rörelse som kräver att president Manuel Zelaya återinsätts samt
en total informationsblockad mot nyheter om vad som händer i
landet med hjälp av de stora privata mediemonopolen som stödjer
kuppen.
Militären har brukat tårgas, gummikulor och skarp ammunition mot
de massiva protesterna som äger rum varje dag. På natten, i skydd
av utegångsförbudet, är alla politiska rättigheterna ogiltiga
vilket har resulterat i flera dödsfall och hundratals gripanden
av demonstranter och sociala ledare. Kuppmakarna tvångsrekyterar
barn till att delta i repressionen mot befolkningen, och de får
stöd från karaktärer som man trodde hörde hemma i en svunnen tid,
som diktator Augusto Pinochets dotter Lucía.
Medierna har varit särskilt utsatta: Den Interamerikanska
Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna påtalar detta i ett
uttalande som de latinamerikanska ländernas organ skickade till
de facto regeringen den 3 juni, under kuppens första dagar: Av 46
fall av olagliga gripanden och andra kränkningar mot de mänskliga
rättigheter består merparten av kränkningar mot journalister,
medier och kulturarbetare.
Internationella medier är ett prioriterat mål för repressionen: I
lördags utvisades tevekanalen TeleSurs reportrar efter det att de
sedan kuppens inledning varit utsatta för dagliga kränkningar,
hot och gripanden.
På plats i Tegucigalpa finns Flammans korrespondent Dick
Emanuelsson. Varje dag bevakar han utvecklingen i landet från ett
perspektiv som inte gillas av kuppmakarna. Han rapporterar om
protesterna, intervjuar representanterna för de sociala
rörelserna och belyser de brott som kuppmakarna gör sig skyldiga
till. Dick är en av få internationella reportrar på plats, hans
bevakning får stor spridning i den spanskttalande världen.
Vi anser att Sverige kan spela en viktig roll för att garantera
Dick Emanuelssons säkerhet genom att påpeka för de nuvarande
myndigheterna att vårt land inte kommer att tolerera att
journalisten utsätts för politiska repressalier. Detta skulle
vara särskilt verkningsfullt med tanke på att ert parti, Moderata
samlingspartiet har mycket goda relationer till Partido Nacional
- ett av de största partierna som stödjer statskuppen.
Jorge Capelán, frilansjournalist
Joacim Blomqvist, frilansjournalist
Ulf Hultberg, Filmregissör
Jacob Johnson, Riksdagsledamot (v)
Karin Lentz, författare
Gustavo Varela, Pasaenvasteras (Västmanland), Redaktionsansvarig
Babak Rahimi, journalist, Malmö
Serhat Daran, frilansjournalist
Leandro Schclarek Mulinari, journalist, Tidskriften MANA
Al Burke, redaktör, Lidingö
Aida Ghardagian, journalist
Lennart Kjörling, journalist författare och filmmakare, freelance
Ann-Sofie Jakobsson, journalist
Per-Erik Persson, Notis Förlag
Torgny Anderberg, präst i Svenska kyrkan
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Anders Neergaard, forskare
Gábor Tiroler, MPH, folkhälsovetare, lärare i rehabilitering, tidigare svenska ambassadens säkerhetskontakt i Moçambique
Jan-Erik Romson, Förskollärare från Stockholm
Martin Österlin, ordförande Svensk-Kubanska Föreningen
Lars Wallin, styrelsemedlem, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua
Maria Söderquist, socionom
Inka Persson, Halmstad
Nita Lorimer, arkitekt och gallerist.
Stefan Olsson, mikrobiolog, lektor Köpenhamn Universitet
Christer Johansson, gruppledare (v) Knivsta
Kick Leijnse (v), Östersund
Elizabeth Hellman, lärare
Tati Roohi, ekonom, Malmö
Christer Myrén, lärare
Bengt-Olof Andersson, hissmontör
Oskar Johansson, styrelseledamot i Svensk-Kubanska Föreningen
Anna Angantyr, folkbildare på Latinamerikagrupperna.
Zoltan Tiroler, vice ordforande i Svensk Kubanska Foreningen, Chefredaktor for tidskriften GJUTERIET
Lasse Simmons, f.d. journalist för Proletären
Per-Olov Lennartsson, Ekonom, Uppsala
Stella Gonzalez, pensionär
Julio Frejeiro, sjukgymnast
Amelia Morey Strömberg, ordförande solidariska tolkar, Rimbo, Sverige
Maria Elena Pazos Anderberg, socialsekreterare
Laura Purdy, Botkyrka
Magdalena Acuna, Stockholm, RESOCAL (Nätverket för Solidariteten med Latinamerika)
Oliver López, Jurist
Maria Tereza Moreira, Bolivianätverket Red Pro Bolivia
Dan Sallander, Student i Statsvetenskap vid Stockholms Universitet
Jan Bergsten, bibliotekarie
Sixten Thuresson, Murare, Gnesta
Eddie Salgado, Simon Bolivar Studiecenter i Växjö
Seppo Laine, Gävle
Inger Arvidsson Gimo, Vänsterpartiet i Östhammars Kommun
Evin Anik, ekonom
Maria Fregidou-Malama, Ph.D. Assistant Professor, University of Gävle
Fredrik Hallor, ordf. vänsterpartiet Heby
Maria Ferrer , pedagog
Carlos Mendez, gastronom
Juana Donoso Casanellas. Lärare
Lidia Camacho pensionist, Uppsala
Urban Hedvall, f.d. skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet.
Ana Luisa Escobar, pernsionär
Giglia Becerra, student
Urban Hedvall, pensionerat skyddsombud i Göteborgs Hamn, medlem i Transportarbetarförbundet
Ingemar Nilsson, Umeå
Kåre Ventura, Lund, IT-tekniker
Alexandra Iriarte, från Göteborg, volontär
Lena Klevenås, Alingsås
Tobbe Larsson, Elektriker, Skokloster
Anna Sundin, arkitekt, Göteborg
torsdag 9 juli 2009
torsdag 2 juli 2009
Israelisk kaparverksamhet mot Ship to Gazas syskonorganisation *Uppdaterad
Nyhet från Ship to Gaza Malmös nya blog
Under tisdagen den 30 juni uppbringades fartyget Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern på internationellt vatten. Båten var lastad med förnödenheter som medicin, leksaker och återuppbyggnadsmaterial. Med ombord följde 20 passagerare från 11 länder, däribland fredspristagaren Maired McGuire.
Under onsdagen släpptes två personer från fartyget. Men 19 personer från Spirit of Humanity har förts till ett israeliskt fångläger för illegala immigranter i närheten av Ramle.
Under kvällen har de två frigivna talat i ett nyhetsprogram från tevekanalen Al Jazeera om händelsen.
Organisationen Free Gaza, och den svenska syskonorganisationen Ship to Gaza anklagar nu israeliska marinen för piratdåd. De menar att den internationella rätten garanterar fri sjöfart på internationellt vatten. Att fartyget uppbringades kan beskrivas som en kapning. En handlig som strider mot den humanitära rätten sedan den förbjöds i en konvention som undertecknades efter Krimkriget i Paris 1856.
—den 2 juli—
Israel hävdar att skeppet seglade in i Israel på förbjudet vatten. Free Gaza menar att de aldrig var på israeliskt vatten, de seglade på vatten som tillhör Gaza
—den 3 juli—
FNs experter håller nu med om att kapningen är ett brott mot internationell rätt. En frigiven Baharanisk fartygspassagerare säger “Vi har uppnått våra mål med denna resa. Vi bröt blockaden moraliskt, vi mår bra” Kaptenen på Spirit of Humanity säger i ett uttalande från fängelsecellen “Vi kommer att skaffa en annan båt, mer än en båt. Vi kommer att segla mot Gaza igen.” Fartyget har tagits i beslag
—den 5 juli—
Den israeliska militärens talesperson Miri Regev säger i dag:
- Vi kidnappade dem inte. De seglade i “Israel-kontrollerat” vatten.
Free Gaza vidhåller tidigare anklagelser.
- Ni kidnappade dem, stal båten å rev ned den grekiska flaggan.
Vidare rapporteras nu att de israeliska fångvaktarna vägrar Mairead hennes medicin, kvinnorna uppges sakna allt bagage, de har inga klädombyte och de vistas i ett stekhett rum med bara ett litet fönster.
—6 juli—
Gaza 21 har släppts. De säger att det inte är de som är storyn, utan det är istället de 11,000 palestinska fångar som hålls inlåsta, många utan att fått en riktig rättegång, många i fängelse i åratals utan att få träffa sina familjer. Israel tillämpar i än högre grad än USA tortyr, fängslande och brutalitet.
Under tisdagen den 30 juni uppbringades fartyget Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern på internationellt vatten. Båten var lastad med förnödenheter som medicin, leksaker och återuppbyggnadsmaterial. Med ombord följde 20 passagerare från 11 länder, däribland fredspristagaren Maired McGuire.
Under onsdagen släpptes två personer från fartyget. Men 19 personer från Spirit of Humanity har förts till ett israeliskt fångläger för illegala immigranter i närheten av Ramle.
Under kvällen har de två frigivna talat i ett nyhetsprogram från tevekanalen Al Jazeera om händelsen.
Organisationen Free Gaza, och den svenska syskonorganisationen Ship to Gaza anklagar nu israeliska marinen för piratdåd. De menar att den internationella rätten garanterar fri sjöfart på internationellt vatten. Att fartyget uppbringades kan beskrivas som en kapning. En handlig som strider mot den humanitära rätten sedan den förbjöds i en konvention som undertecknades efter Krimkriget i Paris 1856.
—den 2 juli—
Israel hävdar att skeppet seglade in i Israel på förbjudet vatten. Free Gaza menar att de aldrig var på israeliskt vatten, de seglade på vatten som tillhör Gaza
—den 3 juli—
FNs experter håller nu med om att kapningen är ett brott mot internationell rätt. En frigiven Baharanisk fartygspassagerare säger “Vi har uppnått våra mål med denna resa. Vi bröt blockaden moraliskt, vi mår bra” Kaptenen på Spirit of Humanity säger i ett uttalande från fängelsecellen “Vi kommer att skaffa en annan båt, mer än en båt. Vi kommer att segla mot Gaza igen.” Fartyget har tagits i beslag
—den 5 juli—
Den israeliska militärens talesperson Miri Regev säger i dag:
- Vi kidnappade dem inte. De seglade i “Israel-kontrollerat” vatten.
Free Gaza vidhåller tidigare anklagelser.
- Ni kidnappade dem, stal båten å rev ned den grekiska flaggan.
Vidare rapporteras nu att de israeliska fångvaktarna vägrar Mairead hennes medicin, kvinnorna uppges sakna allt bagage, de har inga klädombyte och de vistas i ett stekhett rum med bara ett litet fönster.
—6 juli—
Gaza 21 har släppts. De säger att det inte är de som är storyn, utan det är istället de 11,000 palestinska fångar som hålls inlåsta, många utan att fått en riktig rättegång, många i fängelse i åratals utan att få träffa sina familjer. Israel tillämpar i än högre grad än USA tortyr, fängslande och brutalitet.
lördag 27 juni 2009
Ur Arbetaren: Demokratin är en öppen fråga
Demokratin som problem
Pierre Rosanvallon
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag
Under 1970-talet var historieprofessorn Pierre Rosanvallon en av de viktigaste teoretikerna bakom arbetarnas självförvaltning i den franska fackföreningen CFDT. Nu finns hans skrift Demokratin som problem för första gången på svenska, i vilken han argumenterar för en filosofisk politisk historia som försöker ge ny mening åt konceptet totalhistoria. Det räcker inte med att läsa de stora klassikerna för att förstå den politiska historien. Ska texterna säga oss något så måste vi veta hur deras verk togs emot av deras samtid: vi måste läsa mer av mindre nobla verk som satirer och pamfletter.
Rosvallon strävar genomgående efter att samtidigt begripa världen och förändra den. Och han tar sig lekande lätt an ämnet demokratins problem. Han menar att det under den demokratiska princip ”som vi låtsas att det råder konsensus kring” finns det en genomgående ovisshet om principens innebörd.
Till skillnad från många samtida intellektuella uppfattar inte Rosanvallon demokratin som realiserad. Han uppfattar den inte heller som ett ofullgånget ideal, en preciserbar representationsform eller som ett specifikt styrelseskick. I stället menar han att demokratin är en öppen fråga som aldrig får någon slutgiltig definition.
Han påpekar att demokratins motsättningar är många. Samtidigt som vi inte ska ta för givet att någon eller några ska ha rätt att i framtiden binda eller behärska kommande generationer, kräver vissa frågor, som exempelvis miljöförstörelsen, att beslut tas omgående som är hållbara över flera mandatperioder.
Pierre Rosanvallon
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag
Under 1970-talet var historieprofessorn Pierre Rosanvallon en av de viktigaste teoretikerna bakom arbetarnas självförvaltning i den franska fackföreningen CFDT. Nu finns hans skrift Demokratin som problem för första gången på svenska, i vilken han argumenterar för en filosofisk politisk historia som försöker ge ny mening åt konceptet totalhistoria. Det räcker inte med att läsa de stora klassikerna för att förstå den politiska historien. Ska texterna säga oss något så måste vi veta hur deras verk togs emot av deras samtid: vi måste läsa mer av mindre nobla verk som satirer och pamfletter.
Rosvallon strävar genomgående efter att samtidigt begripa världen och förändra den. Och han tar sig lekande lätt an ämnet demokratins problem. Han menar att det under den demokratiska princip ”som vi låtsas att det råder konsensus kring” finns det en genomgående ovisshet om principens innebörd.
Till skillnad från många samtida intellektuella uppfattar inte Rosanvallon demokratin som realiserad. Han uppfattar den inte heller som ett ofullgånget ideal, en preciserbar representationsform eller som ett specifikt styrelseskick. I stället menar han att demokratin är en öppen fråga som aldrig får någon slutgiltig definition.
Han påpekar att demokratins motsättningar är många. Samtidigt som vi inte ska ta för givet att någon eller några ska ha rätt att i framtiden binda eller behärska kommande generationer, kräver vissa frågor, som exempelvis miljöförstörelsen, att beslut tas omgående som är hållbara över flera mandatperioder.
En text om Willy Kyrklunds Godhet
Litteraturvetaren Johan Sahlin gav nyligen ut sin avhandling om den säregne finlandssvenske författaren Willy Kyrklunds bok Om godheten (Ellerströms).
Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.
I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.
Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.
I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.
Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.
För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:
Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.
Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.
I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.
Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:
Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.
Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.
Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.
I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.
Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.
I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.
Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.
För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:
Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.
Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.
I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.
Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:
Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.
Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.
torsdag 7 maj 2009
Gatsten mot den goda smaken
Regissören John Waters tillhör filmvärldens bråkigaste. Han kallar sig gärna ”queerly incorrect”, snuskgubbe och obscen. Sedan 1960-talet har han provocerat det politiskt korrekta etablissemanget, den kristna högern och filmcensuren. Jag har nyligen sett om hans filmer och träffat honom i Malmö.
- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.
Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.
I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.
På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.
- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.
- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.
- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.
Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.
Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.
Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.
Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.
Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:
- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.
Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.
Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.
Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.
- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.
Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:
Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren
Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa
Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama
Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener
Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte
Läs txten med bilder i Arbetaren
- We want bush, ropar en upphetsad folksamling i John Waters film Pecker (1998). Den som tror att de menar USA:s förre president känner inte den kontroversiella regissören och hans provokativa alster. Söndagen den 26 april mötte han sin Malmöpublik på Palladium.
Waters höll sin monolog This Filthy World — Dirtier & Filthier. Trots att den inte är ny, den filmades i en lite annorlunda version i This Filthy World (2006), gjorde den intryck. På scenen är han närvarande och rolig, med en vass udd i varje mening. Enstaka skämt föll på grund av det kulturella avståndet mellan Baltimore i USA där regissören är verksam och Malmö. Däremot träffade han mitt i prick med Åsa Waldau och Knutby. Liksom den svenska synden i USA, där Ingmar Bergmans filmer lanserades som pornografiska. Sommaren med Monika, blev till exempel The hot summer of Monika. Waters menade att den amerikanska publiken endast fick se de få filmrutorna när Harriet Anderssons nakna rumpa syns, alltså världens kortaste porrfilm.
I monologen kommenterar Waters de flesta av sina 17 filmer, och en del om sin personliga utveckling, från barndomens bjärta Disneyfilmer till Andy Warhols utmanande produktion och Kenneth Angers banbrytande användning av popmusik, till exempel i Scorpio Rising från 1964.
På Arbetarens fråga om vilken av alla filmer som inspirerat honom mest tvekar Waters inte.
- Trollkarlen från Oz (1939), och den karaktär i filmen som jag särskilt uppskattar är ”wicked witch of the west”. Jag var utklädd till henne på ett barnkalas. Det är enda gången jag klätt mig i drag. Inte för att jag ville klä mig i kvinnliga kläder, men hon var ju bara så underbart ond.
- Jag var nog den enda ungen i biopubliken som aldrig förstod varför Dorothy ville komma hem till sin svartvita bondgård, sin illa klädda faster och alla djuren som luktade äckligt. När hon kunde leva så där fantastiskt med magiska skor och ett lejon som var gay.
- Sedan har förstås Disneys tidiga filmer alltid varit intressanta för mig, tillägger han. Där finns ju de bästa skurkarna.
Vem är då den kortväxte regissören i den konventionellt smakfulla kostymen, smal som ett benrangel med den berömda pennsträcksmustaschen som vill bli din egen snuskfarbror och inspirationskälla? Han har kallat sig för Yippie (Youth International Party, som var en anarkistisk rörelse på 1970-talet med Jerry Rubin och Abby Hoffman som tongivande medlemmar), inte så mycket av politiska skäl som för att det ser så snyggt ut när de kastar gatsten.
Han har blivit kallad för skräpkungen, King of Trash. Ett genomgående tema i hans filmer är ett militant försvar av den dåliga smaken och ett envist värn om de avvikande och marginaliserade som annars har svårt att göra sin röst hörd. Det finns nog inte en enda sexuell minoritet som på gott eller ont inte har synliggjorts i hans filmer. Hans filmer är visuellt vildsinta och präglas av en anarkistiskt lätthet. Det mesta lyckas han ställa på ända både estetiskt och innehållsmässigt. Det här är film som uppror, med start i den egna debuten Hag in a Black Leather Jacket (1964), som visades gratis på ett Beatnik-café och Roman Candles (1966), som blev Divines filmdebut.
Bredvid välkända skådespelarproffs som Johnny Depp (Cry Baby,1990), Kathleen Turners sexiga seriemörderska (Serial Mom, 1994) och Edward Furlong (Pecker) finns det alltid plats för mer kontroversiella skådespelare. Den mest älskade är kanske Divine. En manlig, överviktig skådespelare som nästan alltid spelade i drag. Han kom att bli Waters ”leading lady” fram till sin allt för tidiga död en vecka efter premiären av Waters enda familjefilm Hairspray (1988). Det var Divine som i en berömd scen åt hundbajs i Pink Flamingos (1972), och därigenom skrev in både sig själv och John Waters i filmhistoriens mörkare annaler.
Många menar att Divines scenstjälande, magnetiska uppenbarelse hade en enorm betydelse för såväl överviktiga som transpersoner. Men han var inte ensam i Waters ensemble om att sticka ut. Edith ”Edie” Massey, som i sin genombrottsfilm Pink Flamingos spelade ”The Egg Lady” förekommer ofta i hans filmer. Utmanade var också Patty Hearst som under 1970-talet var inblandad i terroristgruppen Symbiotiska befrielsearmén (SLA), talkshowvärden Ricky Lake, porraktrisen Traci Lords och punkikonen Iggy Pop.
Filmindustrin har inte alltid omfamnat Waters filmskapande. Till en början lämnades han ifred eftersom han gjorde så kallade ”midnight movies”, det vill säga lågbudgetfilmer, helt utan produktionskostnader (istället för catering fick Waters skådespelare speed) som riktade sig till en viss ungdomspublik och därför visades vid midnatt. Senare blev filmerna alltmer påkostade. Ekonomiskt är det numera ett problem när exempelvis Waters senaste film, sexkomedin A Dirty Shame (2004) får en NC17-märkning i USA, vilket innebär att ingen fyllda 17 eller yngre är tillåtna att se filmen. Waters förklarar närmare:
- Trots att vi inte hade några grafiska sexscener i filmen, det talas bara om sex i filmen, så märktes den med NC17. Med den märkningen fick vi ekonomiska bekymmer eftersom det blir svårare att annonsera för filmen, lansera den i dvd-format eller visa den på biograferna och intäkterna för den krymper därefter.
Waters menar att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet för den som exempelvis vill se Mondo Trasho (1969), eftersom han inte betalade för att använda musiken måste den som vill visa filmen först köpa loss rättigheterna till musiken.
Flera av Waters senare filmer har behandlat majoritetssamhällets syn på denna typ av så kallad ”dålig film” som får märkningen NC17. I Cecil B. Demented (2000) formar skräpfilmsälskare en terroristgrupp mot Hollywoods finfilm. I Pecker slår censuren till mot välbesökta lokaler i Baltimore till följd av en fotografs oväntade framgångar. Det leder till att både den populära gay-klubben och strippklubben, där kvinnor olagligen visar sina pubishår, stängs. För den som inte sett filmen, eller har dålig fantasi, är det denna typ av ”bush” (buske) som folksamlingen demonstrerar för. De kräver att censuren ska hävas.
Med tredimensionell film åter på modet vill vi även påminna om Odorama, ett koncept som Waters lanserade i samband med Polyester (1981). Det var världens första (och kanske sista) luktfilm. Med biobiljetten fick varje person ett kort med rutor som de skulle skrapa på under filmens gång för att få fram olika lukter.
- Folk betalade mig alltså för att få lukta på en sur fjärt, avslutar John Waters, med ett skratt.
Waters bästa enligt arbetarens Joacim Blomqvist:
Hairspray (1988) inkörsport för Watersbrukaren
Serial Mom (1994) med Kathleen Turners fenomenala seriemördande morsa
Polyester (1981), luktfilmen inspelad i Odorama
Pink Flamingos (1972), med flera definitivt smaklösa scener
Mondo Trasho (1969), sjukare än så här blir det inte
Läs txten med bilder i Arbetaren
lördag 25 april 2009
Vad gör iranska ambassaden på FH-Katrinelund?
Stillheten runt Katrinelunds Folkets hus i Malmö bröts på torsdagen genom exiliranska aktivisters arga protester, och av rockmusik på hög volym. Inne i huset fanns ett antal ”konsulära assistenter” från iranska ambassaden i Stockholm. De hade hyrt lokalerna i Folkets hus under förevändningen att de skulle bistå landets medborgare med ansökningshandlingar och annat pappersarbete.
Läs mer i Arbetaren
tisdag 14 april 2009
Svenskarna har ingen heder
apropå en debatt i Socialpolitik
Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem
När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.
Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.
Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem
När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.
Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.
onsdag 1 april 2009
Aktion mot deportation
Ett drygt hundratal aktivister samlades under lördagen på Möllevångstorget i Malmö. Samtidigt samlades människor i Stockholm och i Norrköping för att protestera mot regeringens utvisningspolitik.
Läs mera i Arbetaren
fredag 13 mars 2009
Flammen & Citronen
I annan version har texten publicerats i Arbetaren
Danmarks dyraste film någonsin, Ole Christian Madsens Flammen & Citronen (2008), släpps direkt för dvd här i Sverige. Den får därmed inte någon svensk biografpremiär. Det är synd då förutom att vara en tekniskt välgjord film med skickligt skådespeleri av både en porträttlik Thure Lindhardt, som motståndsmannen Bent Faurschou-Hviid, vars nom de guerre var Flammen och Mads Mikkelsen som den tio år äldre Jørgen Haagen Schmith, Citronen, så har filmen rest många intressanta frågor om krig, fred och historia.
Flammen & Citronen hör till en grupp filmer med historiska teman, tillsammans med bland annat Oliver Hirschbiegels Undergången (2004) och Marc Rothemunds Sophie Scholl - den sanna historien (2005). Filmer som skapats av en ny generation filmare som i motsats till de äldre inte lever som det förgångnas fångar. För filmen Flammen & Citronen har ett besvärligt tema, motståndet i samrarbetslandet Danmark, som ofta varit alltför svårbearbetat för den tidigare generationen, som själva hade föräldrar som deltog i andra världskriget. Filmen handlar nämligen om två danska motståndshjältar som bland annat likviderade andra danska motståndsmän.
Deras öde är som gjort för film. Flammen och Citronen tillhörde båda den borgerliga motståndsrörelsen Holger Danske och bildade tillsammans enheten Gruppe I. Långt efter kriget berättades historier om den unga karismatiska och dödsföraktande Flammen med sin intensiva röda kalufs och den likaledes dödsföraktande men något anonymare Citronen. Tillsammans genomförde de sabotage och attentat för Danmarks sak i en katt och råtta-lek med Gestapo. Båda stupade de i strid och dekorerades postumt med den amerikanska Medal of Freedom. Deras sista kamp blev dramatisk. Flammen tog sitt liv då Gestapo stormade hans gömställe, genom att bita i en cyankaliumkapsel. Citronen stupade efter en flera timmar lång eldstrid med hundratals Gestapo-män som hade omringat det ”säkra hus” där Citronen vilade upp sig efter en olycka och togs om hand av sjuksköterskan Ellen Christensen. Christensen lyckades slippa undan striden med livet i behåll och dekorerades efter kriget för sitt stöd till judiska flyktingar.
I Danmark har filmen skapat en tidvis våldsam debatt. Kritiken har på många håll varit ljum. Det har sagts att filmen tar sig an ett svårt tema på ett för underhållande och lättsamt vis. En del av kritiken har också rört filmens förhållande till historien. I bland annat den socialistiska tidningen Arbejderen, den 8 maj förra året, angreps filmen av fotografen Niels Jacobsen, som anser att den förvanskar historien på en rad punkter och räknar upp ett antal sakfel och förvrängningar. Regissören Ole Christian Madsen slog ifrån sig denna kritik under årets filmfestival i Göteborg, genom att hänvisa till det digra arbete han lagt ned på research genom att intervjua de människor som haft samröre med verklighetens Flammen och Citronen. Madsen menar också att filmen är en spelfilm och ingen dramadokumentär, därför tillämpar han ett visst mått av poetisk frihet. Filmens form har karaktären av actionfilm, så historiska händelser måste av tekniska såväl som dramaturgiska skäl stuvas om. Madsen betonar att det även finns episoder som tonats ned. Exempelvis är antalet tyska soldater som omringade huset på Jægersborg Allé i Gentofte där Citronen befann sig under slutstriden betydligt färre i filmen, eftersom det verkliga antalet Gestapo-män helt enkelt skulle förefallit osannolikt.
Det kan anföras till Madsens försvar att om syftet med filmberättelsen inte bara är att i detaljerna skildra ett historiskt skede, utan att berätta om den historiska perioden och motståndsrörelsen som helhet så är kritiken mot filmens historiska felaktigheter underordnad. Genom den lättsamma formen kunde Madsen nå fram med ett krångligt budskap till en ung generation som bara känner de historiska händelserna genom den äldre generationens romantiserade bild av det danska motståndet. Filmen berättar då mera om Flammen och Citronens idé än om de faktiska historiska personerna, eftersom de i Danmark fått så heroiska och mytiska drag.
Betraktad på det viset tecknar filmen en oroande bild över villkoren för att bedriva motståndskamp. Gränserna är suddiga för vilka handlingar som är godtagbara, och i vems ögon. Många människoliv köptes, såldes och byttes av danskar, nazister, ryssar och engelsmän oaktat vem som var vän eller fiende. Det är inte vackert och det blir allt grövre ju hårdare konflikten är, vilket delvis förklarar den debatt som filmen orsakat i Danmark. Filmen kan också sättas in i vår samtid för i grunden är skillnaden i moraliskt hänseende liten mellan Gaza 2009 och Köpenhamn 1943.
Det är när striderna är en del i den asymmetriska kraftmätningen mellan en motiverad motståndsrörelse och en militärt överlägsen ockupationsmakt som moralen ofta råkar i gungning och fel människor råkar illa ut. I vårt grannland Danmark fördes motståndskampen tidvis intensivt och våldsamt genom stadsgerillakrig mot den nazistiska ockupationsmakten. Från och med maj 1943 började motståndsgrupperna likvidera samarbetsmän och tjallare, i så kallade Stikkerdrap (efter stikker som betyder angivare och drap som betyder dråp). Till en början skedde det på uppdrag från den brittiska spionorganisationen SOE, Special Operations Executive. Men metoden kom senare att tillämpas oavsett britterna efterhand som kampen om landet hårdnade.
Det var vanligt att danska motståndsmän avrättade andra danskar. Historikern Stefan Emkjaer vid Århus universitet har upprättat en lista över 409 dråp som begicks av motståndsrörelsen i sin bok Stikkerdrap (2000).
Flera av motståndsrörelsens likvideringar var dessutom felaktiga. Den civilklädde samarbetsmannen Tage Lerches sjuåriga son som sårades dödligt under en attack mot hans far den 19 april 1944, är ett exempel på detta. Pojken avled av skadorna den 25 april samma år. Likvideringen genomfördes av Flammen och Citronen, tillsammans med motståndsmännen Bent och Herman. Journalisten Peter Övig Knudsen menar, i sin bok Efter drabet (2001) att attacken mot Lerche inte alls var planerad, utan skedde på öppen landsväg av en ren tillfällighet. Att sjuåringen dödades kan därför sägas vara ett oförlåtligt tilltag, eftersom en välplanerad attack hade avslöjat att pojken och hans jämnåriga kamrat, som trots allt undkom med livet i behåll, fanns i bilen och därmed hade pojkens liv kunnat räddas. Det har också vid ett flertal andra tillfällen påpekats att stikkerdraben inte alltid drabbade rätt personer. Detta tas även upp i Madsens film.
Den danska motståndsrörelsen genomförde en lång rad handlingar som det idag är lätt att sympatisera med. De genomförde en rad attentat mot nazisternas militära anläggningar, en stor mängd sabotagehandlingar, de stred mot tyska soldater, agerade livlina åt judar och dissidenter som annars riskerade att deporteras till utrotningslägren i Polen, de deltog i politiska strejker och våldsamma demonstrationer. Men de likviderade även danska samarbetsmän och ibland mördade de fel personer.
Liksom i filmen fanns det inga vattentäta skott mellan parterna. Spioner, agenter, diplomater, Gestapo och motståndsfolk umgicks otvunget med varandra, lyssnade på varandras samtal, utnyttjade varandras resurser och konspirerade mot varandra. Mycket skedde som ingendera kunde skryta med.
Som alltid gick kriget hårt åt de män och kvinnor som deltagit också i det danska motståndet. Flera författare har frågat sig ifall inte Flammen var psykopat från början. Madsen tror inte det. Han menar att frihetshjälten ägde ett intakt känsloliv och plågades av en svår ångest, särskilt efter dådet mot Lerches son.
Men det är ställt bortom allt tvivel att oavsett om Flammen och Citronen låg bakom 11 stikkerdrap, som Madsen menar, 22 som Knudsen säger eller 150 dåd som Gestapo hävdade så måste de ha farit rätt illa psykiskt av att skjuta ihjäl så många människor. På den tiden fanns det ännu ingen som hade hört talas om posttraumatiskt stressyndrom och det skulle dröja länge än, innan psykologerna lärde sig behandla det. Stikkerdrapen följdes inte heller av något juridiskt efterspel, vilket hade kunnat fungera som en slags debriefing. Genom ett avtal mellan motståndsgrupperna och Danmarks frihetsråd åtalades inga motståndsmän av danska myndigheter för sina handlingar under kriget. Alla annars kriminella handlingar förklarades nu vara krigshandlingar. Filmen drar en mycket trolig slutsats att när Flammen stupade, den 18 oktober 1944, och Citronen, den 15 oktober samma år, så hade de båda nått vägs ände. De hade inte en chans att överleva kriget.
Källföteckning:
Intervju med Ole Christian Madsen
Emkjaer, Stefan: Stikkerdrap - motstandsbevaegelsernes likvidering af danskere under besaettelsen (Köpenhamn 2000) (ae=den den danska bokstaven ä)
Jacobsen, Niels: Flammen og Citronen er ikke sandheden, Dagbladet Arbejderen (2008-05-08)
Knudsen, Peter Övig(men ö-et ska vara danskt): Efter Drapet - Beretninger om motstandskampens likvideringer (Köpenhamn 2001)
Madsen, Ole Christian: Flammen & Citronen (2008)
Danmarks dyraste film någonsin, Ole Christian Madsens Flammen & Citronen (2008), släpps direkt för dvd här i Sverige. Den får därmed inte någon svensk biografpremiär. Det är synd då förutom att vara en tekniskt välgjord film med skickligt skådespeleri av både en porträttlik Thure Lindhardt, som motståndsmannen Bent Faurschou-Hviid, vars nom de guerre var Flammen och Mads Mikkelsen som den tio år äldre Jørgen Haagen Schmith, Citronen, så har filmen rest många intressanta frågor om krig, fred och historia.
Flammen & Citronen hör till en grupp filmer med historiska teman, tillsammans med bland annat Oliver Hirschbiegels Undergången (2004) och Marc Rothemunds Sophie Scholl - den sanna historien (2005). Filmer som skapats av en ny generation filmare som i motsats till de äldre inte lever som det förgångnas fångar. För filmen Flammen & Citronen har ett besvärligt tema, motståndet i samrarbetslandet Danmark, som ofta varit alltför svårbearbetat för den tidigare generationen, som själva hade föräldrar som deltog i andra världskriget. Filmen handlar nämligen om två danska motståndshjältar som bland annat likviderade andra danska motståndsmän.
Deras öde är som gjort för film. Flammen och Citronen tillhörde båda den borgerliga motståndsrörelsen Holger Danske och bildade tillsammans enheten Gruppe I. Långt efter kriget berättades historier om den unga karismatiska och dödsföraktande Flammen med sin intensiva röda kalufs och den likaledes dödsföraktande men något anonymare Citronen. Tillsammans genomförde de sabotage och attentat för Danmarks sak i en katt och råtta-lek med Gestapo. Båda stupade de i strid och dekorerades postumt med den amerikanska Medal of Freedom. Deras sista kamp blev dramatisk. Flammen tog sitt liv då Gestapo stormade hans gömställe, genom att bita i en cyankaliumkapsel. Citronen stupade efter en flera timmar lång eldstrid med hundratals Gestapo-män som hade omringat det ”säkra hus” där Citronen vilade upp sig efter en olycka och togs om hand av sjuksköterskan Ellen Christensen. Christensen lyckades slippa undan striden med livet i behåll och dekorerades efter kriget för sitt stöd till judiska flyktingar.
I Danmark har filmen skapat en tidvis våldsam debatt. Kritiken har på många håll varit ljum. Det har sagts att filmen tar sig an ett svårt tema på ett för underhållande och lättsamt vis. En del av kritiken har också rört filmens förhållande till historien. I bland annat den socialistiska tidningen Arbejderen, den 8 maj förra året, angreps filmen av fotografen Niels Jacobsen, som anser att den förvanskar historien på en rad punkter och räknar upp ett antal sakfel och förvrängningar. Regissören Ole Christian Madsen slog ifrån sig denna kritik under årets filmfestival i Göteborg, genom att hänvisa till det digra arbete han lagt ned på research genom att intervjua de människor som haft samröre med verklighetens Flammen och Citronen. Madsen menar också att filmen är en spelfilm och ingen dramadokumentär, därför tillämpar han ett visst mått av poetisk frihet. Filmens form har karaktären av actionfilm, så historiska händelser måste av tekniska såväl som dramaturgiska skäl stuvas om. Madsen betonar att det även finns episoder som tonats ned. Exempelvis är antalet tyska soldater som omringade huset på Jægersborg Allé i Gentofte där Citronen befann sig under slutstriden betydligt färre i filmen, eftersom det verkliga antalet Gestapo-män helt enkelt skulle förefallit osannolikt.
Det kan anföras till Madsens försvar att om syftet med filmberättelsen inte bara är att i detaljerna skildra ett historiskt skede, utan att berätta om den historiska perioden och motståndsrörelsen som helhet så är kritiken mot filmens historiska felaktigheter underordnad. Genom den lättsamma formen kunde Madsen nå fram med ett krångligt budskap till en ung generation som bara känner de historiska händelserna genom den äldre generationens romantiserade bild av det danska motståndet. Filmen berättar då mera om Flammen och Citronens idé än om de faktiska historiska personerna, eftersom de i Danmark fått så heroiska och mytiska drag.
Betraktad på det viset tecknar filmen en oroande bild över villkoren för att bedriva motståndskamp. Gränserna är suddiga för vilka handlingar som är godtagbara, och i vems ögon. Många människoliv köptes, såldes och byttes av danskar, nazister, ryssar och engelsmän oaktat vem som var vän eller fiende. Det är inte vackert och det blir allt grövre ju hårdare konflikten är, vilket delvis förklarar den debatt som filmen orsakat i Danmark. Filmen kan också sättas in i vår samtid för i grunden är skillnaden i moraliskt hänseende liten mellan Gaza 2009 och Köpenhamn 1943.
Det är när striderna är en del i den asymmetriska kraftmätningen mellan en motiverad motståndsrörelse och en militärt överlägsen ockupationsmakt som moralen ofta råkar i gungning och fel människor råkar illa ut. I vårt grannland Danmark fördes motståndskampen tidvis intensivt och våldsamt genom stadsgerillakrig mot den nazistiska ockupationsmakten. Från och med maj 1943 började motståndsgrupperna likvidera samarbetsmän och tjallare, i så kallade Stikkerdrap (efter stikker som betyder angivare och drap som betyder dråp). Till en början skedde det på uppdrag från den brittiska spionorganisationen SOE, Special Operations Executive. Men metoden kom senare att tillämpas oavsett britterna efterhand som kampen om landet hårdnade.
Det var vanligt att danska motståndsmän avrättade andra danskar. Historikern Stefan Emkjaer vid Århus universitet har upprättat en lista över 409 dråp som begicks av motståndsrörelsen i sin bok Stikkerdrap (2000).
Flera av motståndsrörelsens likvideringar var dessutom felaktiga. Den civilklädde samarbetsmannen Tage Lerches sjuåriga son som sårades dödligt under en attack mot hans far den 19 april 1944, är ett exempel på detta. Pojken avled av skadorna den 25 april samma år. Likvideringen genomfördes av Flammen och Citronen, tillsammans med motståndsmännen Bent och Herman. Journalisten Peter Övig Knudsen menar, i sin bok Efter drabet (2001) att attacken mot Lerche inte alls var planerad, utan skedde på öppen landsväg av en ren tillfällighet. Att sjuåringen dödades kan därför sägas vara ett oförlåtligt tilltag, eftersom en välplanerad attack hade avslöjat att pojken och hans jämnåriga kamrat, som trots allt undkom med livet i behåll, fanns i bilen och därmed hade pojkens liv kunnat räddas. Det har också vid ett flertal andra tillfällen påpekats att stikkerdraben inte alltid drabbade rätt personer. Detta tas även upp i Madsens film.
Den danska motståndsrörelsen genomförde en lång rad handlingar som det idag är lätt att sympatisera med. De genomförde en rad attentat mot nazisternas militära anläggningar, en stor mängd sabotagehandlingar, de stred mot tyska soldater, agerade livlina åt judar och dissidenter som annars riskerade att deporteras till utrotningslägren i Polen, de deltog i politiska strejker och våldsamma demonstrationer. Men de likviderade även danska samarbetsmän och ibland mördade de fel personer.
Liksom i filmen fanns det inga vattentäta skott mellan parterna. Spioner, agenter, diplomater, Gestapo och motståndsfolk umgicks otvunget med varandra, lyssnade på varandras samtal, utnyttjade varandras resurser och konspirerade mot varandra. Mycket skedde som ingendera kunde skryta med.
Som alltid gick kriget hårt åt de män och kvinnor som deltagit också i det danska motståndet. Flera författare har frågat sig ifall inte Flammen var psykopat från början. Madsen tror inte det. Han menar att frihetshjälten ägde ett intakt känsloliv och plågades av en svår ångest, särskilt efter dådet mot Lerches son.
Men det är ställt bortom allt tvivel att oavsett om Flammen och Citronen låg bakom 11 stikkerdrap, som Madsen menar, 22 som Knudsen säger eller 150 dåd som Gestapo hävdade så måste de ha farit rätt illa psykiskt av att skjuta ihjäl så många människor. På den tiden fanns det ännu ingen som hade hört talas om posttraumatiskt stressyndrom och det skulle dröja länge än, innan psykologerna lärde sig behandla det. Stikkerdrapen följdes inte heller av något juridiskt efterspel, vilket hade kunnat fungera som en slags debriefing. Genom ett avtal mellan motståndsgrupperna och Danmarks frihetsråd åtalades inga motståndsmän av danska myndigheter för sina handlingar under kriget. Alla annars kriminella handlingar förklarades nu vara krigshandlingar. Filmen drar en mycket trolig slutsats att när Flammen stupade, den 18 oktober 1944, och Citronen, den 15 oktober samma år, så hade de båda nått vägs ände. De hade inte en chans att överleva kriget.
Källföteckning:
Intervju med Ole Christian Madsen
Emkjaer, Stefan: Stikkerdrap - motstandsbevaegelsernes likvidering af danskere under besaettelsen (Köpenhamn 2000) (ae=den den danska bokstaven ä)
Jacobsen, Niels: Flammen og Citronen er ikke sandheden, Dagbladet Arbejderen (2008-05-08)
Knudsen, Peter Övig(men ö-et ska vara danskt): Efter Drapet - Beretninger om motstandskampens likvideringer (Köpenhamn 2001)
Madsen, Ole Christian: Flammen & Citronen (2008)
tisdag 10 mars 2009
Apropå filmen Waltz with Bashir
Det råder ingen tvekan om att Ari Folmans uppmärksammade film Waltz with Bashir som just nu rullar på landets biografer är tekniskt välgjord. Filmen som effektivt blandar animerade och dokumentära bilder om det andra Libanonkriget har överösts med priser.
Men den har också fått kritik. Till exempel skrev Gideon Levy i tidningen Haaretz att det är en propagandafilm, som vilar på traditionella ideologiska uppfattningar. Levy kallar det för ett ”Vi sköt och vi grät-syndrom,” det vill säga att israeliska soldater grät i sin godhet, under massakrerna i Sabra och Shatila, trots att det var falangisterna och inte de själva som begick dåden. Lägg därtill minnen från Holocaust, utan vilka ingen israelisk självförståelse är möjlig. Och en gnutta offermentalitet, en annan nödvändig ingrediens – och du har en förrädisk historisk film ”tecknad 2008, i ord och bilder.”
Men den har också fått kritik. Till exempel skrev Gideon Levy i tidningen Haaretz att det är en propagandafilm, som vilar på traditionella ideologiska uppfattningar. Levy kallar det för ett ”Vi sköt och vi grät-syndrom,” det vill säga att israeliska soldater grät i sin godhet, under massakrerna i Sabra och Shatila, trots att det var falangisterna och inte de själva som begick dåden. Lägg därtill minnen från Holocaust, utan vilka ingen israelisk självförståelse är möjlig. Och en gnutta offermentalitet, en annan nödvändig ingrediens – och du har en förrädisk historisk film ”tecknad 2008, i ord och bilder.”
söndag 8 mars 2009
Synpunkter på medias skuld
...till att matchen INTE stoppades
Apropå diskussionen om Stoppa matchen i bloggen Svensson
Borde lägga till en kritik av massmedierna. Det finns anledning att anta:
1. Att det fanns en stark önskan i borgerlig press att det skulle bli bråk av nyhetsdramaturgiska skäl, och av politiska skäl för att;
såväl Sydsvenskan, SVTs Gomorron Sverige, DN, Skånskan och Expressen vars ledarredaktioner är mer eller mindre proisraeliska och definitivt borgerliga. Stoppa matchen sågs av dem som en socialistisk manifestation. Därför drog redaktionerna igång en skämselpropagandakampanj, bland annat genom att vidareförmedla rykten som att:
2.Nazister planerade delta i palestinademonstrationen. På så vis kunde det bli retorik av det hela, a la: nazister och palestina-aktivister är av samma skrot å korn.
3. Knappt en dag har gått utan att vi i SvD, DN, Sydsvenskan etc har fått se bilder på svartklädda “huliganer” som berättat om den oreda de skulle ställa till med.
4. I Svenskan har man inte underlåtit att sprida ryktet om att Malmö är en antisemitisk stad. I betydelsen att många i Malmö inte gillar att 1300 människor varav oproportionellt många barn och äldre slaktades i Gaza.
5. Oxå i fredags när INGET hände fanns det journalister på plats i HJÄLM (!) utanför baltiska hallen.
6. Sammantaget så fick högern i Malmö vatten på sin kvarn GENOM lokal och riksmedia. Medan endast mellan 6-7000 deltog i demonstrationen på grund av massmedias rapportering. Folk blev helt enkelt bortskrämda av en månads skrämselpropagandakampanj om vad “våldsälskande huliganer” skulle komma att ställa till med.
Rapporterna fortsatte i denna anda exempelvis i söndagens Gomorron världen. Den besvikna reportern berättade att nästan ingenting hände på fredagen. HMedan hans rapport var betydligt fylligare om lördagen och dröp av indignation.
Ännu så länga har ingen frågat sig om massmedias rapportering har något med saken att göra.
Apropå diskussionen om Stoppa matchen i bloggen Svensson
Borde lägga till en kritik av massmedierna. Det finns anledning att anta:
1. Att det fanns en stark önskan i borgerlig press att det skulle bli bråk av nyhetsdramaturgiska skäl, och av politiska skäl för att;
såväl Sydsvenskan, SVTs Gomorron Sverige, DN, Skånskan och Expressen vars ledarredaktioner är mer eller mindre proisraeliska och definitivt borgerliga. Stoppa matchen sågs av dem som en socialistisk manifestation. Därför drog redaktionerna igång en skämselpropagandakampanj, bland annat genom att vidareförmedla rykten som att:
2.Nazister planerade delta i palestinademonstrationen. På så vis kunde det bli retorik av det hela, a la: nazister och palestina-aktivister är av samma skrot å korn.
3. Knappt en dag har gått utan att vi i SvD, DN, Sydsvenskan etc har fått se bilder på svartklädda “huliganer” som berättat om den oreda de skulle ställa till med.
4. I Svenskan har man inte underlåtit att sprida ryktet om att Malmö är en antisemitisk stad. I betydelsen att många i Malmö inte gillar att 1300 människor varav oproportionellt många barn och äldre slaktades i Gaza.
5. Oxå i fredags när INGET hände fanns det journalister på plats i HJÄLM (!) utanför baltiska hallen.
6. Sammantaget så fick högern i Malmö vatten på sin kvarn GENOM lokal och riksmedia. Medan endast mellan 6-7000 deltog i demonstrationen på grund av massmedias rapportering. Folk blev helt enkelt bortskrämda av en månads skrämselpropagandakampanj om vad “våldsälskande huliganer” skulle komma att ställa till med.
Rapporterna fortsatte i denna anda exempelvis i söndagens Gomorron världen. Den besvikna reportern berättade att nästan ingenting hände på fredagen. HMedan hans rapport var betydligt fylligare om lördagen och dröp av indignation.
Ännu så länga har ingen frågat sig om massmedias rapportering har något med saken att göra.
tisdag 3 mars 2009
Sprututbyte - Frågan som aldrig upphör att uppröra
Nu har min nya artikel i Socialpolitik publicerats:
Är utdelning av rena sprutor en steg mot legalisering av narkotika? Att ge upp den svenska noll-visionen. Eller ett effektivt sätt att hindra smittspridning av hiv och hepatit? Harm reduction.
Så lyder ingressen. Läs mera i Social politik 1-2009
Är utdelning av rena sprutor en steg mot legalisering av narkotika? Att ge upp den svenska noll-visionen. Eller ett effektivt sätt att hindra smittspridning av hiv och hepatit? Harm reduction.
Så lyder ingressen. Läs mera i Social politik 1-2009
torsdag 12 februari 2009
Afrikas kvinnliga rebeller
Afrikas 1900-tals historia blev extremt dramatisk. Den skulle komma att färgas av den rika världens mordiska stöldräder mot den kontinent som redan under de två föregående seklerna sargats genom slavhandel, folkmord och åderlåtits på sina stora tillgångar. Så med 1900-talets koloniala epok och frigörelsen från den följde plundringståg. Rasism. Apartheid. Krig. Svältkatastrofer. Frigörelsekrig. Revolutioner. Samtidigt fördes en musikalisk frihetskamp. Tre musiker, Miriam Makeba från Sydafrika, Stella Chiweshe som föddes i Sydrhodesia [nuvarande Zimbabwe] och Aster Aweke från Etiopien, blev förgrundsgestalter. Genom sin musik trotsade de såväl invanda föreställningar som maktgalna despoter. Makeba dog nyligen just på den plats där hon tillbringat så mycket av sitt liv, på en scen i kampen för rättvisa, i detta fall Castelvolturno, strax utanför Neapel, på en stödkonsert för camorrans oskyldiga offer. Det var söndagen den 9 november 2008 men låt oss börja från början.
Läs fortsättningen i Lira 1-2009
Läs fortsättningen i Lira 1-2009
måndag 9 februari 2009
tisdag 27 januari 2009
Tunga teser och lättsamma filmtips, Filmåret 2008
Den filmpolitiska debatten under 2008 kom i hög grad att handla om distribution. Inför en publik bestående av anställda vid filmbolag, inköpare, produktionsfolk och anställda inom biografkedjor på Göteborgs filmfestival uppmanade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth de närvarande att inte fildela och ta hårdare tag mot dem som gör det.
läs mera här
läs mera här
tisdag 20 januari 2009
torsdag 15 januari 2009
Savianorecenssion för Arbetaren
Förlaget Brombergs svenskspråkiga utgivning av Roberto Savianos nya novell Kärleken är dödens motsats påskyndades inför författarens besök i Stockholm i förra veckan. Det blev ett vackert, tunt litet band på 53 sidor.
Saviano var i Stockholm tillsammans med en annan mordhotad författare, Salman Rushdie, för att tala om dödshotet mot honom själv, kollegan och mot yttrandefriheten. Några förväntade sig kanske att den lilla nyutgivna boken skulle mer än bara tangera ämnena camorran och dödshotet. Istället söker sig Saviano i boken till problemets rot, den syditalienska fattigdomen, klassamhället och vad det tvingar unga människor till. I Kärleken är dödens motsats, som lånat sin titel från en textrad ur Sergio Brunis sång Carmela, skildras ett Syditalien där fattigdomen och arbetslösheten skickar folk i krig. För många är exempelvis militärtjänst i internationella "fredsuppdrag" ett av få alternativ för dem som vill söka sig bort från det krig som arbetslösheten, fattigdomen och maffian innebär.
Bilden som tecknas är djupt tragisk. Att Maria, den sörjande sjuttonåriga svartklädda änkan till den stupade soldaten Enzo, finns i berättelsens centrum är följdriktigt. Han dödades av en vägbomb i Afghanistan. Runt halsen bär hon hans militära identitetsbricka, istället för ett halssmycke. Namnbrickorna, ett slags "hängande biografier i metall" bär nästan alla i författarens egen krets. En påminnelse om det ständiga undantagstillståndet som södra Italien befinner sig i. Det gäller inte bara för de med militära uppdrag utomlands utan även för dem som lever i ett Syditalien behärskat av maffian: "…identitetsbrickan är ett bevis. På en del av ett land i krig." I en passage berättar Saviano om sin skolkamrat Salvatore som eskorterat en lastbil åt camorran; körde av vägen och brändes till döds då bilen fattade eld. Han kunde endast identifieras med hjälp av sin namnbricka.
Språket i Savianos prosa är renare och effektivare än i annan samtida italiensk litteratur. Översättaren Barbro Andersson har följer skickligt författarens intension. I Kärleken är döden motsats blandas det journalistiska greppet med en litterär ansats. Resultatet är en naken och mycket skrämmande berättelse.
Boken kan beskrivas på många sätt. Som ett reportage om de som lämnas kvar efter att deras nära och kära antingen stupat i omvärldens krig eller i de inbördes krigen. Den kan beskrivas som en bild av dagens Italien. Dessutom är det också en mardrömsbild av de klyftor den liberala ekonomiska ordningen skapar.
Den kriminella organisationen, camorran, som försöker döda Saviano, menar författaren själv, representerar denna liberala ekonomiska ordning: vi måste föreställa oss Scarface som Berlusconis torped. Italiens verkliga maffia. Berlusconis regering ökar de sociala klyftorna, leder landet i krig, häver de sociala skyddsnäten, skär ned de offentliga utgifterna och suger ut landets fattiga, särskilt i Syditalien. Denna framfart lämnar folk i en växande desperation.
Det var inte för att Saviano berättade om camorrans härjningar i Gomorra som han blev dödsdömd, utan för att han berättade så bra.
Saviano var i Stockholm tillsammans med en annan mordhotad författare, Salman Rushdie, för att tala om dödshotet mot honom själv, kollegan och mot yttrandefriheten. Några förväntade sig kanske att den lilla nyutgivna boken skulle mer än bara tangera ämnena camorran och dödshotet. Istället söker sig Saviano i boken till problemets rot, den syditalienska fattigdomen, klassamhället och vad det tvingar unga människor till. I Kärleken är dödens motsats, som lånat sin titel från en textrad ur Sergio Brunis sång Carmela, skildras ett Syditalien där fattigdomen och arbetslösheten skickar folk i krig. För många är exempelvis militärtjänst i internationella "fredsuppdrag" ett av få alternativ för dem som vill söka sig bort från det krig som arbetslösheten, fattigdomen och maffian innebär.
Bilden som tecknas är djupt tragisk. Att Maria, den sörjande sjuttonåriga svartklädda änkan till den stupade soldaten Enzo, finns i berättelsens centrum är följdriktigt. Han dödades av en vägbomb i Afghanistan. Runt halsen bär hon hans militära identitetsbricka, istället för ett halssmycke. Namnbrickorna, ett slags "hängande biografier i metall" bär nästan alla i författarens egen krets. En påminnelse om det ständiga undantagstillståndet som södra Italien befinner sig i. Det gäller inte bara för de med militära uppdrag utomlands utan även för dem som lever i ett Syditalien behärskat av maffian: "…identitetsbrickan är ett bevis. På en del av ett land i krig." I en passage berättar Saviano om sin skolkamrat Salvatore som eskorterat en lastbil åt camorran; körde av vägen och brändes till döds då bilen fattade eld. Han kunde endast identifieras med hjälp av sin namnbricka.
Språket i Savianos prosa är renare och effektivare än i annan samtida italiensk litteratur. Översättaren Barbro Andersson har följer skickligt författarens intension. I Kärleken är döden motsats blandas det journalistiska greppet med en litterär ansats. Resultatet är en naken och mycket skrämmande berättelse.
Boken kan beskrivas på många sätt. Som ett reportage om de som lämnas kvar efter att deras nära och kära antingen stupat i omvärldens krig eller i de inbördes krigen. Den kan beskrivas som en bild av dagens Italien. Dessutom är det också en mardrömsbild av de klyftor den liberala ekonomiska ordningen skapar.
Den kriminella organisationen, camorran, som försöker döda Saviano, menar författaren själv, representerar denna liberala ekonomiska ordning: vi måste föreställa oss Scarface som Berlusconis torped. Italiens verkliga maffia. Berlusconis regering ökar de sociala klyftorna, leder landet i krig, häver de sociala skyddsnäten, skär ned de offentliga utgifterna och suger ut landets fattiga, särskilt i Syditalien. Denna framfart lämnar folk i en växande desperation.
Det var inte för att Saviano berättade om camorrans härjningar i Gomorra som han blev dödsdömd, utan för att han berättade så bra.
söndag 4 januari 2009
fredag 2 januari 2009
Apropå Castros revolution
Ett semesterparadis för maffian och dess vänner
Kuba är en karibisk ö vars presidenter Fidel och Raúl Castro med jämna mellanrum väcker förargelse bland nordamerikanska presidenter och svenska utrikesministrar. Man säger att landet inte är öppet för frihandel eller att ön inte är demokratisk och därför har USA genomfört historiens längsta handelsblockad mot ön. En blockad som ännu inte fällt Kubas revolutionära regering. Dessutom har man genomfört såväl militära aktioner mot landet som mordförsök på presidenten.
Läs mera här
Kuba är en karibisk ö vars presidenter Fidel och Raúl Castro med jämna mellanrum väcker förargelse bland nordamerikanska presidenter och svenska utrikesministrar. Man säger att landet inte är öppet för frihandel eller att ön inte är demokratisk och därför har USA genomfört historiens längsta handelsblockad mot ön. En blockad som ännu inte fällt Kubas revolutionära regering. Dessutom har man genomfört såväl militära aktioner mot landet som mordförsök på presidenten.
Läs mera här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)