Svenskarna har ingen heder

apropå en debatt i Socialpolitik

Jag tror att hedersbegreppet som det korrumperats av somliga riksdagspartier och i kvällspressen helt enkelt ersatt tydligare rasistiska tillmälen. Ingen skulle längre ta ett debattinlägg som använde andra äldre nedvärderande synonymer till heder, eller hederskultur som svartskalle eller blatte på allvar. I stället har man valt ordet heder med tidigare positiv konnotation. Förskjutningen i språket är fatal. När jag var liten fick jag lära mig att vara hederlig. En hedersperson. Det vill säga att vara rättvis och ha heder. Numera betyder det att slå eller döda en familjemedlem

När människor någon annanstans ifrån plågar en familjemedlem, så är det frågan om den mystiska hedern, som tillhör de Andras essens. Enligt något slags pervers logik skulle det ligga i andra folkgruppers (läs muslimers-) natur, eller folksjäl, att pryla familjemedlemmar. När en försupen svensk slår en familjemedlem eller på annat sätt beter sig maktfullkomligt, så är det ett tragiskt undantagsfall. De ”tragiska undantagsfallen” är självklart flera än hedersbrotten. Det ligger alltså mera i den svenska ”folksjälen” att utsätta svenska familjemedlemmar för ett ”tragiskt undantagsfall” än det ligger i andra folkgruppers ”folksjäl” att utsätta sina familjemedlemmar för ett hedersbrott.

Resonemanget i båda fallen är absurda. Det finns ingen folksjäl. Ingen ”kultur” som binder samman alla de Andra och får Dem att pryla sina familjemedlemmar. Orden heder och hederskultur är korrupta. De skymmer verkliga sociala orättvisor som drar mot rasism.