En text om Willy Kyrklunds Godhet

Litteraturvetaren Johan Sahlin gav nyligen ut sin avhandling om den säregne finlandssvenske författaren Willy Kyrklunds bok Om godheten (Ellerströms).



Om godheten är till sitt omfång en ganska kort text, men de frågor den behandlar är desto mer komplexa. Den är egensinnig och märkvärdig, i gränslandet mellan filosofi och litteratur. I sin stil är den variationsrik och lärd, svartsynt och humanistisk och även humoristisk. Som litterärt verk är den i likhet med Kyrklunds övriga produktion briljant. En avhandling om en sådan bok är naturligtvis svår att skriva och Johan Sahlins försök Om kyrklundheten – Värde, kunskap och skrivande i Willy Kyrklunds Om godheten är intressant.



I Kyrklunds komplexa bok flätas frågor samman om kunskap, värde och skrivande så att verket enligt Sahlin framstår som en kommentar till Kyrklunds hela författarskap.



Sahlin undersöker Kyrklunds strategier för sitt skrivande och hans sätt att behandla filosofiska frågor utifrån exempelvis moral och identitet. Han undersöker hur Kyrklund använder litteraturen som ett verktyg med vilket läsaren kan ledas att reflektera över vetandets förutsättningar och för att studera läsandet som parallellt med kunskapsskapande hos Kyrklund. Ytterligare ett syfte med avhandlingen, menar Sahlin, är att lyfta fram vikten av analytisk filosofi och naturvetenskap som litterär strategi. Genom Kyrklunds skrivande löper sökandet efter visshet som en röd tråd.



I avhandlingens första del, hävdar Sahlin, härleder Kyrklund godhetens uppkomst till två olika förklaringsmodeller, teleologisk och evolutionär och landar i en naturalistisk, relativistisk och skeptisk utgångspunkt. I en serie texter utvecklar Kyrklund sedan sina frågeställningar. Exempelvis i konceptet Guds positiva och negativa betydelse för moralen. I andra delen undersöks kunskapstemat i Om godhetens avslutande del. Slutligen i tredje delen avhandlas Kyrklunds generella skrivandegrepp och Sahlin försöker nå bakom, för att binda samman essähybridens tre teman.



Sahlins analys är välgjord och bra på alla vis. Men det som lyfter texten utöver sin vetenskaplighet är att den påpekar Kyrklunds användbarhet. Det är nämligen en lisa att avhandlingen om Willy Kyrklunds bok Om godheten ges ut på ett så välrenommerat förlag som Ellerströms. Få författarskap känns lika viktiga för förståelsen av världen i dag som den finlandssvenske författarens tankar. Det viktigaste med avhandlingen är emellertid inte Sahlins text i sig utan att boken faktiskt ges ut och uppmärksammar Kyrklunds skrivande, kunskap och filosofi.



För nog är den analytiska filosofin hos Kyrklund användbar. Exempelvis för den som vill förstå moralen i Israels nyårskrig mot Gaza, med sina granatattacker mot sjukhus och FN-byggnader. Ett krig som sammanlagt dödade 1300 palestinier, varav ett stort antal barn och äldre, tog 13 israeliska liv varav tre civila. Med händelserna under jul- och nyårshelgen aktualiserades en närmast klassisk kyrklundsk kommentar, apropå en granatattack i Sarajevo, ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter (19960530) men skriven i anslutning till det moralfilosofiska resonemanget i Om godheten. Den heter Gud skjuter kanon och inleds på följande sätt:



Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.



Gud och godheten har tvingats anpassa sig, menar Kyrklund, som teleologiskt och analytiskt pekar på att Gud verkar ha utvecklats från att ha varit en hämndgirig och egenmäktig varelse till att bli god för att senare återigen anta sin gamla skepnad. Gud om vi med Honom menar den allomfattande godheten strider mot den evolutionära princip som syftar till flockens överlevnad och den gode Guden är därigenom en historisk parentes.



I själva verket är godheten relativ menar Kyrklund. Godheten återfick i Gaza sin gammaltestamentliga form. Goda är sådana handlingar som gynnar den egna flocken. Gud och därför godheten i denna form var närvarande i Gaza på båda sidor om slakten: […]Den nya situationen innebär ett enormt uppsving för Gud. Länge har Gud haft en militär betydelse som en sorts medeldistansvapen att insättas i striden, skrev Kyrklund i avseende på granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markelegatan i Sarajevo, med en ton som gav tydligt eko exempelvis i granatattacken den 6 januari 2009 mot palestinska skolbarn i Gaza. I den enes perspektiv är det en god och därför en Gudi behaglig gärning att avliva skolbarn på avstånd med granatskott.



Som Johan Sahlin påpekar i sin bok är Kyrklund skeptiker. Men trots det hyser han ett hopp - om än blekt - att mänskligheten trots sin ömklighet och skraltighet ska lära av katastrofer som dem i Sarajevo eller i Gaza. Han erbjuder ingen teoretisk lösning men han har ett praktiskt förslag:



Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterland[…]. Med en sådan skolning kunde människosläktet ha en chans till överlevnad[…]Detta är ett praktiskt förslag.





Johan Sahlins text riktar sig, som vetenskapliga avhandlingar gärna gör, främst till litteraturvetare och filosofer av facket. Men genom att den behandlar ett så viktigt författarskap som Kyrklunds bör den ha en betydligt större publik än så.