Flammen & Citronen

I annan version har texten publicerats i Arbetaren

Danmarks dyraste film någonsin, Ole Christian Madsens Flammen & Citronen (2008), släpps direkt för dvd här i Sverige. Den får därmed inte någon svensk biografpremiär. Det är synd då förutom att vara en tekniskt välgjord film med skickligt skådespeleri av både en porträttlik Thure Lindhardt, som motståndsmannen Bent Faurschou-Hviid, vars nom de guerre var Flammen och Mads Mikkelsen som den tio år äldre Jørgen Haagen Schmith, Citronen, så har filmen rest många intressanta frågor om krig, fred och historia.



Flammen & Citronen hör till en grupp filmer med historiska teman, tillsammans med bland annat Oliver Hirschbiegels Undergången (2004) och Marc Rothemunds Sophie Scholl - den sanna historien (2005). Filmer som skapats av en ny generation filmare som i motsats till de äldre inte lever som det förgångnas fångar. För filmen Flammen & Citronen har ett besvärligt tema, motståndet i samrarbetslandet Danmark, som ofta varit alltför svårbearbetat för den tidigare generationen, som själva hade föräldrar som deltog i andra världskriget. Filmen handlar nämligen om två danska motståndshjältar som bland annat likviderade andra danska motståndsmän.
Deras öde är som gjort för film. Flammen och Citronen tillhörde båda den borgerliga motståndsrörelsen Holger Danske och bildade tillsammans enheten Gruppe I. Långt efter kriget berättades historier om den unga karismatiska och dödsföraktande Flammen med sin intensiva röda kalufs och den likaledes dödsföraktande men något anonymare Citronen. Tillsammans genomförde de sabotage och attentat för Danmarks sak i en katt och råtta-lek med Gestapo. Båda stupade de i strid och dekorerades postumt med den amerikanska Medal of Freedom. Deras sista kamp blev dramatisk. Flammen tog sitt liv då Gestapo stormade hans gömställe, genom att bita i en cyankaliumkapsel. Citronen stupade efter en flera timmar lång eldstrid med hundratals Gestapo-män som hade omringat det ”säkra hus” där Citronen vilade upp sig efter en olycka och togs om hand av sjuksköterskan Ellen Christensen. Christensen lyckades slippa undan striden med livet i behåll och dekorerades efter kriget för sitt stöd till judiska flyktingar.

I Danmark har filmen skapat en tidvis våldsam debatt. Kritiken har på många håll varit ljum. Det har sagts att filmen tar sig an ett svårt tema på ett för underhållande och lättsamt vis. En del av kritiken har också rört filmens förhållande till historien. I bland annat den socialistiska tidningen Arbejderen, den 8 maj förra året, angreps filmen av fotografen Niels Jacobsen, som anser att den förvanskar historien på en rad punkter och räknar upp ett antal sakfel och förvrängningar. Regissören Ole Christian Madsen slog ifrån sig denna kritik under årets filmfestival i Göteborg, genom att hänvisa till det digra arbete han lagt ned på research genom att intervjua de människor som haft samröre med verklighetens Flammen och Citronen. Madsen menar också att filmen är en spelfilm och ingen dramadokumentär, därför tillämpar han ett visst mått av poetisk frihet. Filmens form har karaktären av actionfilm, så historiska händelser måste av tekniska såväl som dramaturgiska skäl stuvas om. Madsen betonar att det även finns episoder som tonats ned. Exempelvis är antalet tyska soldater som omringade huset på Jægersborg Allé i Gentofte där Citronen befann sig under slutstriden betydligt färre i filmen, eftersom det verkliga antalet Gestapo-män helt enkelt skulle förefallit osannolikt.
Det kan anföras till Madsens försvar att om syftet med filmberättelsen inte bara är att i detaljerna skildra ett historiskt skede, utan att berätta om den historiska perioden och motståndsrörelsen som helhet så är kritiken mot filmens historiska felaktigheter underordnad. Genom den lättsamma formen kunde Madsen nå fram med ett krångligt budskap till en ung generation som bara känner de historiska händelserna genom den äldre generationens romantiserade bild av det danska motståndet. Filmen berättar då mera om Flammen och Citronens idé än om de faktiska historiska personerna, eftersom de i Danmark fått så heroiska och mytiska drag.
Betraktad på det viset tecknar filmen en oroande bild över villkoren för att bedriva motståndskamp. Gränserna är suddiga för vilka handlingar som är godtagbara, och i vems ögon. Många människoliv köptes, såldes och byttes av danskar, nazister, ryssar och engelsmän oaktat vem som var vän eller fiende. Det är inte vackert och det blir allt grövre ju hårdare konflikten är, vilket delvis förklarar den debatt som filmen orsakat i Danmark. Filmen kan också sättas in i vår samtid för i grunden är skillnaden i moraliskt hänseende liten mellan Gaza 2009 och Köpenhamn 1943.
Det är när striderna är en del i den asymmetriska kraftmätningen mellan en motiverad motståndsrörelse och en militärt överlägsen ockupationsmakt som moralen ofta råkar i gungning och fel människor råkar illa ut. I vårt grannland Danmark fördes motståndskampen tidvis intensivt och våldsamt genom stadsgerillakrig mot den nazistiska ockupationsmakten. Från och med maj 1943 började motståndsgrupperna likvidera samarbetsmän och tjallare, i så kallade Stikkerdrap (efter stikker som betyder angivare och drap som betyder dråp). Till en början skedde det på uppdrag från den brittiska spionorganisationen SOE, Special Operations Executive. Men metoden kom senare att tillämpas oavsett britterna efterhand som kampen om landet hårdnade.
Det var vanligt att danska motståndsmän avrättade andra danskar. Historikern Stefan Emkjaer vid Århus universitet har upprättat en lista över 409 dråp som begicks av motståndsrörelsen i sin bok Stikkerdrap (2000).
Flera av motståndsrörelsens likvideringar var dessutom felaktiga. Den civilklädde samarbetsmannen Tage Lerches sjuåriga son som sårades dödligt under en attack mot hans far den 19 april 1944, är ett exempel på detta. Pojken avled av skadorna den 25 april samma år. Likvideringen genomfördes av Flammen och Citronen, tillsammans med motståndsmännen Bent och Herman. Journalisten Peter Övig Knudsen menar, i sin bok Efter drabet (2001) att attacken mot Lerche inte alls var planerad, utan skedde på öppen landsväg av en ren tillfällighet. Att sjuåringen dödades kan därför sägas vara ett oförlåtligt tilltag, eftersom en välplanerad attack hade avslöjat att pojken och hans jämnåriga kamrat, som trots allt undkom med livet i behåll, fanns i bilen och därmed hade pojkens liv kunnat räddas. Det har också vid ett flertal andra tillfällen påpekats att stikkerdraben inte alltid drabbade rätt personer. Detta tas även upp i Madsens film.
Den danska motståndsrörelsen genomförde en lång rad handlingar som det idag är lätt att sympatisera med. De genomförde en rad attentat mot nazisternas militära anläggningar, en stor mängd sabotagehandlingar, de stred mot tyska soldater, agerade livlina åt judar och dissidenter som annars riskerade att deporteras till utrotningslägren i Polen, de deltog i politiska strejker och våldsamma demonstrationer. Men de likviderade även danska samarbetsmän och ibland mördade de fel personer.
Liksom i filmen fanns det inga vattentäta skott mellan parterna. Spioner, agenter, diplomater, Gestapo och motståndsfolk umgicks otvunget med varandra, lyssnade på varandras samtal, utnyttjade varandras resurser och konspirerade mot varandra. Mycket skedde som ingendera kunde skryta med.
Som alltid gick kriget hårt åt de män och kvinnor som deltagit också i det danska motståndet. Flera författare har frågat sig ifall inte Flammen var psykopat från början. Madsen tror inte det. Han menar att frihetshjälten ägde ett intakt känsloliv och plågades av en svår ångest, särskilt efter dådet mot Lerches son.
Men det är ställt bortom allt tvivel att oavsett om Flammen och Citronen låg bakom 11 stikkerdrap, som Madsen menar, 22 som Knudsen säger eller 150 dåd som Gestapo hävdade så måste de ha farit rätt illa psykiskt av att skjuta ihjäl så många människor. På den tiden fanns det ännu ingen som hade hört talas om posttraumatiskt stressyndrom och det skulle dröja länge än, innan psykologerna lärde sig behandla det. Stikkerdrapen följdes inte heller av något juridiskt efterspel, vilket hade kunnat fungera som en slags debriefing. Genom ett avtal mellan motståndsgrupperna och Danmarks frihetsråd åtalades inga motståndsmän av danska myndigheter för sina handlingar under kriget. Alla annars kriminella handlingar förklarades nu vara krigshandlingar. Filmen drar en mycket trolig slutsats att när Flammen stupade, den 18 oktober 1944, och Citronen, den 15 oktober samma år, så hade de båda nått vägs ände. De hade inte en chans att överleva kriget.

Källföteckning:
Intervju med Ole Christian Madsen
Emkjaer, Stefan: Stikkerdrap - motstandsbevaegelsernes likvidering af danskere under besaettelsen (Köpenhamn 2000) (ae=den den danska bokstaven ä)
Jacobsen, Niels: Flammen og Citronen er ikke sandheden, Dagbladet Arbejderen (2008-05-08)
Knudsen, Peter Övig(men ö-et ska vara danskt): Efter Drapet - Beretninger om motstandskampens likvideringer (Köpenhamn 2001)
Madsen, Ole Christian: Flammen & Citronen (2008)