Skånskan: Fantastisk filmfestival i Lund

Filmfestivaler blir efterhand som biografernas utbud försämras, allt nödvändigare. Nu har Fantastisk filmfestival i Lund fyllt femton år och det skedde med ett extra stort och intressant utbud som borde stämma SF till eftertanke. Det visar att SF definitivt är fel ute då de i allt högre grad satsar på filmer med höga produktionsvärden, som har hårdlanserats av de multinationella filmbolagen. Ny spännande film har visst stor publik.



Om filmfestivaler generellt är viktiga, så är kanske de specialiserade festivalerna de mest intressanta. I Lund visas film som huvudsakligen har fantastiska teman. Det är oftast hyfsat nyproducerad skräckfilm och science fiction. Flertalet av filmerna kommer sent eller aldrig att gå upp på SF:s biografer. I bästa fall kommer de att få en trött dvd-lansering här i Sverige. Men flertalet av filmerna röner orättfärdigt detta öde. Många är välgjorda, några är mycket intressanta och en rad är omistliga.



Så är det exempelvis med Japans främste animatör Hayao Miyazaki, som efter ett liv som genrens absoluta mästare slutligen upptäckts av SF:s inköpare. Hans Ponyo – på klippan vid havet (2008) som förhandsvisades i Lund är inte hans bästa film, men det har bara tagit ett år för den att hitta hit. Hans oscarsbelönade och kritikerrosade Spirited Away (2001) tog dubbelt så lång tid på sig.



Den största behållningen med att gå på filmfestivalen är annars att se de riktigt bra filmerna med låga produktionsvärden.



En märkvärdig sådan film var det kanadensiska lågbudgetkammarspelet och zombiefilmen Pontypool. Filmen handlar om en engelsktalande radiopratare, och hans båda producenter som försöker upplysa och varna världen för den snabba spridningen av ett virus som gör den lilla stadens invånare till zombies - på franska eftersom viruset sprids genom den amerikansk-engelska som de flesta talar.



Den osannolika idén och det lilla formatet bärs upp och görs brilliant genom tre osannolikt goda skådespelarprestationer: Stephen McHattie som spelar radioprataren Grant Mazzy; Lisa Houle och Georgina Reilly som hans båda producenter.



Ett annat styrkeprov i att koka soppa på en spik, var den brittiska zombierullen Doghouse av Jake West, som själv besökte festivalen med sin film. I den åker ett kompisgäng fotbollsälskande män ut från London för att hjälpa en i gänget att skiljas. De kommer till en liten by helt befolkad av kvinnor som genom ett militärt experiment blivit zombies. Dessutom zombies som motsvarar männens värsta tvångsföreställningar om kvinnor.



Det här är Midnight movie madness, en gnutta allvar i botten och resten – bitande satir och gott skådespel.



Ett annat exempel på humoristisk Midnight movie madness är Tor Fruergaards danska kortdockfilm Zombiewestern som är fullkomligt dränkt i metahumor. Så till den grad att den legendariska spaghettiwesternregissören Sergio Leone själv får bli zombie.



Sedan kunde förstås festivalbesökaren njuta av en del ren filmpoesi, som Tom Moore och Nora Twomeys irländska The secret of Kells. En stop motion-animerad film baserad på en irländsk folksaga. Form och färg har den lånat från ornamenteringen i keltiska medeltida litterära verk. Tillsammans med Henry Selicks 3D-animerade Coraline som kom tidigare i år så kommer The secret of Kells att tävla om att bli årets bästa animerade film.



Till den rena filmpoesin hör också en helt annan sorts film. Australiensiska Van Diemens Land som skapats av Jonathan Auf Der Heide. Filmen återanvänder historien om de åtta irländska, skotska och engelska fångarna från den australiska straffkolonin Van Diemens Land som flyr ut i ödemarken. De går vilse, hittar ingen mat och förvandlas tillslut till kannibaler. Om det inte vore för det absolut halsbrytande naturfotografiet, som i sig gör filmen relevant som inlägg i miljödebatten, så har vi sett historien filmad förut. Men med det här fotot och de här skådespelarinsatserna, blir filmen till en av festivalens höjdpunkter.



Genomgående för många av festivalens filmer är att de utmanar sin publik. Det kan vara i fråga om maktrelationen mellan könen som i Doghouse, USA:s globala hegemoni i Pontypool, eller den globala miljöförstörelsen i Ponyo och Van Diemens Land.



Några filmer är störande, som den existentialistiska öppningsfilmen The Box, i vilken regissör Richard Kelly förråder sin egen förträffliga idé. Filmen handlar om ett par som får en låda med en knapp, som var gång den trycks ned dödar en person och ger sin knapptryckare en miljon dollar. Därefter blir valen många och följer den existentialistiska tanken om att vi tvingas till frihet och att friheten hela tiden innebär att vi måste välja. Trots denna spännande idé lyckas filmen förvandlas till ett avsnitt av X-files.



På det hela taget blev också årets upplaga av Fantastisk filmfestival en stor framgång för arrangörerna och för publiken. Det internationella deltagandet var stort och imponerande. Även om det är tveksamt om Enzo G. Castellaris besök verkligen var befogat. Hans film Inglorious Bastards som Quentin Tarantino lånat namnet av för sin egen film Inglorious Basterds, är numera välkänd men inte särskilt bra eller egen. Den passar dåligt med resten av festivalens program som i det stora hela är både bra och eget.