Rabaldret runt Anton Nilson, med ett ess

Dryga hundratalet människor samlades på fredagskvällen den 11 juli i ett möte arrangerat av ABF för att uppmärksamma hundraårsminnet av attentatet mot logementsfartyget Amalthea, på Beijerskajen i Malmö. Trots den långa tid som förflutit sedan attentatet kantades arrangemanget av konflikter, missöden och strider. Frågan om minnesplaketter och om betydelsen av dådet, gjorde att mötet förvisso inte kunde betraktas som en tom gest för att uppmärksamma ett stycke dåtid. Istället talade rabaldret kring högtidsstunden sitt tydliga språk. Attentatet mot fartyget lastat med svartfötter 1908, väcker ännu så heta känslor att händelsen i högsta grad måste betraktas som en del av arbetarrörelsens levande historia.

Diskussionerna och rabaldret kring minnesmärket skriver på sitt sätt ett nytt kapitel i boken om attentatet. En första plakett hade redan ett par dagar tidigare, under natten till tisdagen, fästs av Malmös Ungsocialistiska klubb, i kajen på platsen där Amalthea, med sina brittiska strejkbrytare ombord sprängdes natten till den 12 juli. Bredvid denna hade ytterligare en plakett i marmor skruvats fast, med text på italienska. Den senare i sten var en gåva från anarkistiska marmorarbetare från Carrara.

Under fredagen satte Malmö kommun fast en tredje plakett i kajen ett hundratal meter från de två första. Plaketten har en saklig text på engelska och svenska. Medan ungsocialisternas text var mer själfull. En av attentatsmännens namn var felstavat på alla tre plaketterna. Han hette Anton Nilson, med ett s. Inte Nilsson med två. Dessutom uppgavs fel datum på ungsocialisternas plakett där datumet för attentatet angavs vara den 13 juli. Enligt Sydsvenskan hade såväl den italienska som ungsocialisternas plakett satts på plats utan tillstånd. Lördagen den 12 juli 2008 hade den italienska plaketten stulits.

Vid sidan av dessa missöden utbröt en dispyt i såväl lokalpressen som riksmedia. En dispyt om hur Amalthea-dådet skulle tolkas. Osämjan följde i stort sett samma konfliktlinjer som den följt sedan 1908. Socialisterna kunde känna en viss sympati för attentatet medan högern kallade det för terrorism.

Även om terroristjämförelsen är anakronistisk stämmer den till eftertanke. Det sägs ju ofta att den enes terrorist är den andres frihetshjälte.

Det började med hamnarbetarstrejken i Malmö, bara ett år före fackföreningsrörelsens kanske hårdaste strid, Storstrejken 1909. Det var då några utfattiga ungsocialister, Anton Nilson själv och två kamrater, Alfred Rosberg och Alfred Stern beslutade sig för att försöka skrämma de brittiska svartfötterna på logementfartyget Amalthea att upphöra med sitt strejkbryteri. Det blev Nilson som skulle applicera laddningen. Han tog cykeln till hamnen. Letade en stund efter något flytetyg. Hittade en eka i miserabelt skick. Efter en del bökande lyckas han fästa dynamiten på Amaltheas skrov. Strejkbrytaren Walter Close avled till följd av explosionen som följde och 23 andra svartfötter skadades. Kvar på attentatsplatsen glömde Anton Nilson sitt lönebesked. Det var orsaken till att han kunde gripas strax därpå. Han och Alfred Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern fick livstids fängelse.

Efter en fängelsevistelse i Härnösand och på Långholmen frigavs alla tre 1917. Genom Olof Aschbergs försorg lärde sig Anton Nilson att flyga. Han kom att bli stridspilot. Som sådan försvarade han den ryska revolutionen i inbördeskriget. Han fick möta Lenin och skaka hand med Stalin, som han senare skulle betrakta som förrädare mot revolutionen. Han skulle hinna se det revolutionära Tyskland 1919. Till Sverige återvände han 1926. Åter hemma slöt han sig till olika socialistiska grupper. Då jag själv mötte honom, var han 100 år och tillhörde Socialdemokraterna. Mitt starkaste minne var att han fick Z-salen i Stockholms ABF-hus, fylld av socialdemokrater att hurra fyrfaldigt för ”den ryska revolutionens vidare fortsättning”.

När jag träffade honom ett halvår senare på Jacobsbergs folkhögskola, där han en gång studerat, berättade han episoden om den gången han en sen natt överraskade en rånare i full färd med att plundra en busschaufför. Vid tillfället gick Anton med käpp. Den använde han som tillhygge då han ingrep mot rånaren som lyckades slå ned den sjuttio år äldre Nilson. Han menade att skälet att ingripa mot rånaren inte skilde sig från skälet för Amalthea-dådet. Han tålde inte orättvisor, helt enkelt.

En annan frihetshjälte, Nelson Mandela, har i dagarna upphört att vara terrorist i USA. Anton Nilson gick samma väg. För arbetarrörelsen är den forne terroristen en frihetshjälte och hans kamp mot orättvisor lätt att sympatisera med. Skillnaden finns hos de svenska liberaler som då argumenterade för att attentatet mot Amalthea var förståeligt och att Anton Nilson skulle släppas fri. I dag kallar de samme Nilson för terrorist.

Publicerad i Flamman