Censurerad Irakfilm

Publicerad i Arbetaren

– Många vill göra dem, men få vill se dem, så påannonserades i våras ett inslag i BBC Filmprogram om de filmer som på senare tid blivit så talrika att de utgör en egen genre, Irakfilm. I Sverige distribueras de undantagsvis av biograferna, och få har rönt någon större uppmärksamhet. Ändå rör det sig i flera fall om filmer av väletablerade regissörer och med några av Hollywoods främsta skådespelare. Bland filmerna finns flera som helt rättvist gömts undan. I andra fall borde filmerna ha fått svensk biopremiär för länge sedan. För närvarande saknas dock alla ambitioner att skapa en intressant filmpolitik här i landet.



Både i USA och i England dyker de nu upp: War, Inc. (2008), Battle for Haditha (2007), Grace Is Gone (2007), The Mark of Cain (2007), The Four Horsemen (2008), Stop-Loss (2008), Rendition (2007), Redacted (2007), In the Valley of Elah (2007) för att nämna några. Det är bara de fyra sistnämnda som har eller kommer att gå upp på svenska biografer tämligen anonymt trots att exempelvis Tommy Lee Jones nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll i In the Valley of Elah och Brian De Palma regisserade Redacted.



Nästan alla filmerna behandlar kriget ur ett exklusivt amerikanskt perspektiv. Många skildrar problematiken med krigsskador till följd av striderna. En del av dem berör känsliga ämnen som vad de amerikanska arbetarpojkarna haft för sig där borta: tortyr, våld och övergrepp. Bara en, Battle for Haditha, av den brittiske filmaren Nick Broomfield, bekymrar sig om att vända lite på perspektivet. De flesta som dött i striderna är tvivelsutan irakiska civila. I Broomfields dramadokumentär finns de i berättelsens centrum, även om en del kritik har riktats mot filmen för att den inte tillräckligt tagit ställning för irakierna.



En av filmerna kan sägas vara kritisk mot kommersialiseringen av Irakkriget. Det är den ilskna satiren, War, Inc. av New York-regissören Joshua Seftel. Den skiljer sig från de andra filmerna i genren genom att den förvandlat själva strukturerna bakom kriget till måltavla. Det får förmodas att War, Inc. ligger nära gränsen för vad en amerikansk regissör kan tänkas säga om kriget i Irak. Inte heller den engelska The Mark of Cain, av regissören Marc Munden, vågar kritisera krigets bakomliggande strukturer. Men den delar istället ut bitska snytingar mot det brittiska militärsystemet. Mycket kritik riktar filmen också mot de brittiska soldaterna och deras överordnades agerande i det ockuperade landet.



Några av filmerna har flera andra intressanta kvaliteter, som kan uppväga den ibland så tama kritiken mot kriget.



I James C. Strouses Grace Is Gone gör John Cusack en rollprestation värdig Dustin Hoffman i Kramer mot Kramer (1979). I Strouses roadmovie spelar Cusack den frustrerade äkta mannen Stanley, med sin hustru i Irak. Stanley är en konservativ man som inte själv fått den militära tjänst i krig han önskat. När hustrun så stupar i strid ställs hans värld på ända. Han tar med sina döttrar Heidi och Dawn på en resa genom USA under vilken han ifrågasätter såväl den amerikanska mansbilden, det patriarkala systemet som kriget självt.



I kanadensaren Sidney J. Furies hemvändarfilm The Four Horsemen som verkar utgå från samma historia som Stop-Loss har de amerikanska pojkarna tagit skada i såväl kropp som själ av att döda ansiktslösa irakier. Irakierna själva anses mest vara terrorister och som sådana får de skylla sig själva. Stop-loss eller backdraft är en praktik som tvingar soldater att återinskriva sig sedan deras tjänstgöringsperiod tagit slut. Både The Four Horsemen och Stop-Loss handlar om detta.



I The Four Horsemen är det mindre problematiskt. Tre levande killar och en död kommer hem från kriget. En av de tre har förlorat två lemmar, en begår självmord och en funderar på att aldrig mer återvända. Slutet är fyllt av moralkakor som verkar dikterade av självaste Pentagon. I Stop-Loss som är lite tydligare kritisk mot kriget är inte moralen lika påträngande. De båda filmernas upplägg verkat ha plankats från temat för den klassiska hemvändarfilmen, The Deer Hunter (1978) regisserad av Michael Cimino, som visserligen handlar om Vietnamkriget, men annars är det mesta sig likt. Den tidigare nämnda Stop-Loss är för övrigt en av mycket få filmer i genren som regisserats av en kvinna, Kimberly Pierce. I likhet med Stop-Loss och The Four Horsemen framstår kriget i sig själv som hotet mot det amerikanska sättet att leva. Det korrumperar en moraliskt oförstörd ungdomsgeneration.



Filmer som berättar om Irakkriget ur ett Mellanösternperspektiv är fortfarande mycket ovanliga. Mohammed Al-Daradjis Ahlaam-Drömmar (2005) är mig veterligen den enda spelfilmen med ett exklusivt irakiskt perspektiv som visats på filmfestivaler i Sverige. Någon enstaka dvd-lanserad film som turkiska Serdar Akars Valley of the Wolfes (2006), behandlar också kriget ur Mellanösterns perspektiv.



För närvarande finns det och fortsätter det att komma mängder av filmer om kriget i Irak ifrån både USA och England. De flesta behandlar en eller flera fenomen som uppstått till följd av kriget. Få ifrågasätter kriget självt. Ingen av dem har hitintills hållit samma klass som exempelvis Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) eller Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965), som båda bygger på en djupare analys av orsaken till krigen. Kanske är det för tidigt?



Däremot är det synd att inte några av de Irakfilmer som är minst stereotypa och som utmanar flest konventioner om kriget: Battle for Haditha, Grace Is Gone, The Mark of Cain och War, Inc. verkar få svensk biopremiär. Ett öde de delar med Ahlaam-Drömmar och Valley of the Wolfes. Dessa titlar tillhör annars de mest intressanta filmerna om kriget.