söndag 27 mars 2011

Andra politiska ställningstagandet i det Libyska kriget

Man undrar ju vad som egentligen hände då Vänsterpartiet beslutade att ge orserverat stöd åt Natos taktiska bombangrepp mot det perifera landet Libyen?

Slutsatsen Carl Bildt tycker vi ska ta det lungt alltså måste vi rusa på - tycks vara det resonemang som fördes. Allt enligt principen Bildt har alltid fel. Det är förvisso rätt - han har nästan alltid fel. Det hade han nu också, fast hans skäl att tänka innan han handlade, skiljer sig från det som borde varit vårt skäl. Hans skäl är hans privata oljeinkomster, medan vårat borde varit geostrategiskt och politiskt.

Hur åstadkommer vi en vettig förändring i Libyen är en fråga vi borde ställt oss redan för tio år sedan; då Khaddafi började kila stadigt med engelska fascister; och då Giddens kom på att han gillade Khaddafi; eller då Khaddafi utvisade palestinska kamrater till Israel; då han blev bundis med Blair; då han inlät sig i sexorgier tillsammans med skithuvudet Silvio Berlusconi.

Sedan borde vi bidragit till arbetet med uppbyggandet av en motpart i Libyen, som vi redan kunde frågat vilket stöd de behövde. Historien är full av exempel på hur det kunde gått till: FMLN, Swapo, ANC, etc

Det man undrar över är hur det kan komma sig att vänstern uppenbarligen haft så svagt intresse för Mellanöstern, vid sidan av Palestina, Kurdistan och i någon mån för Västsahara?

Nu måste vi göra tvärt om. Leta rätt på en motpart vars politiska program påminner om vårt. Det är svårare, om det ens finns.

att ge stöd åt taktiska bombningar är ett trubbigt instrument, vars friktion kan resultera i vilken som helst utgång.

1 kommentar:

Anders_S sa...

Vi i Fjärde Internationalen har ju dock kontakter sen gammalt. Medlemsorganisationer i Marocko, Algeriet och Libanon, medlemmar i Tunisien, Palestina, Israel och Syrien. Kontakter med organisationer i Egypten.

Så vi behöver inte leta. Vi finns där sen länge.