tisdag 22 mars 2011

Brev till den Svenska vänstern

Mina vänner, läget är förkylt. Vänsterns ställningstagande för NFZ i Libyen finner jag ytterst förvirrande. Helst som den verkar implementeras med hjälp av ett regn tomahawkmissiler, bomber och andra trubbiga instrument i vars kölvatten alltid följer det amerikanerna kallar collateral damage. Det vill säga att civila skadas och dödas.

Före man beslutar vilka åtgärder man vill vidta då läget någonstans i världen är kritiskt, så måste man, tror jag, fråga sig: vilka är de stridande? Att Khaddafi är en lynnig diktator, och en sell out är självklart, något som exempelvis Immanuel Wallerstein påpekat i sitt nyhetsbrev. Men sedan blir allt mycket svårare. Att vi som många av vänterns debattörer påpekat vill undsätta revolutionärer låter bra men är inte så självklart som det låter.

För det första, vilka är de revolutionärer vi vill undsätta? Här brister vänsteranalysen mer än lovligt. Det tycks som om man utgår från att fiendens fiende alltid är vår vän. Vår bittra erfarenhet borde vid det här laget ha lärt oss att så inte är fallet.

Vi bör aldrig utgå från att situationen är likadan i Jemen, Baharain, Egypten och Tunisien. Det dessa länder har gemensamt är det arabiska språket och en kolonialhistoria. Den koloniala erfarenheten ser dock olika ut. Så har också Libyens förflutna liksom dess samtid, färgats av en annan erfarenhet än grannländernas. I Libyen har exempelvis partier, fackföreningar, folkrörelser varit förbjudna. Det innebär att revolten där är disparat och leds framför allt av de sociala organisationer som varit tillåtna, nämligen klanerna.

Det råder delade meningar om dessas politiska program. Några är säkert vänsterliberala, det finns säkert islamister bland dem, andra kanske är monarkister som drivs av borgerliga högeridéer. Vissa är nog för demokrati, medan andra motsätter sig sådana västliga idéströmningar. Jag finner det därför svårt att okritiskt stödja revolutionärerna eftersom jag inte ens vet vilka de är.

Någon kanske invänder att jag kunde tänka mig ge stöd åt FLN, FNL, FMLN, Polisario, Sandinisterna. Men dessa befrielserörelser hade solidaritetsrörelsernas fullgoda stöd. De hade helt enkelt rätt både i politisk och moralisk mening. Samma stöd kan jag inte tänka mig ge åt exempelvis libyska monarkister, som jag menar har fel både moraliskt och politiskt.

Doktrinen om att "fiendens fiende är min vän" leder oftast fel. Eller som USAs förra utrikesminister Cordell Hull sade om Dominikanska republikens diktator Rafael Molino Trujillo: He may be a son-of-a-bitch, but he is our son-of-a-bitch. Jag vill inte ge något stöd åt någons son-of-a-bitch.

Det första vi därför borde bli klara med är därför vilka är de revolutionärer vi stödjer? Är det någon särskild klan eller folkgrupp. I sammanhanget bör kanske nämnas att den arbetarklass vänstern oftast stöder består i Libyen till huvudsak av de gästarbetare som flytt landet. Studenterna? men de är splittrade.

Då vi lyckats svara på frågan vilka vi stödjer så infinner sig genast nästa fråga, vad ska vi göra för att undsätta grupp X?

Det som nu händer: flygbombningar, tomahawkmissiler, och lite senare kanske JAS-Gripenplan, har genom historien visat sig vara ett trubbigt instrument. En direkt följd av Natos flygbombningar i Kosova-konflikten var att albaner, romer och serber flydde hals över huvud. På mycket kort tid växte köerna vid gränsövergångarna till kilometers längd. Jag såg dem själv och kunde hålla mig för skratt.

Längre bak i tiden kunde vi betrakta hur bombningarna av Bagdad blev inledningen till en ännu oavslutad militär konflikt. Först enade bombningarna Iraks folk runt Saddam Hussein, sedan ledde den ändrade militära strategin, som kom att kallas The Surge, till det krig mot irakierna från luften vars verkningar blev synliga med Wikileaks avslöjande film Collateral Murder.

Ännu längre bak i tiden blev julbombningen av Hanoi 1972 en ikonografisk händelse som enade alla världens folk mot USA. Och gjorde Olof Palme till hjälte i tredje världen. I Kambodja släppte amerikanska flygplan överblivna bomber och minor över Krukmakarfälten, som kom att bli ökända som dödens fällt. Den omfattande Collateral Damage de orsakade gör att USA ännu hatas i den här den av världen.

Lite längre bak i tiden atombombade USA Hiroshima och Nagasaki. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten vi känner till. Dessförinnan brandbombades Tokyo, ett annat fruktansvärt brott som förlängde andra världskriget med ett år, eftersom japanerna slöt upp kring Hirohito. Sedan har vi ju Bomber Harris square-bombings mot Hamburg och Dresden, som fysiskt utplånade Altonas antinazistiska arbetarrörelse och drev tveksamma tyskar i armarna på Hitler.

Summa: bombangrepp har aldrig varit ett effektivt medel för den som vill undsätta någon. Störta en härskare, eller vinna ett krig för mänskligheten. Av historien att döma är de nog inte det den här gången heller.

Det andra tänkbara militära medlet är en kombinerad sjö och land invasion. En sådan är i nuläget politiskt omöjlig. Allra helst inte om den följs av en ockupation. Det har ju mycket sällan kommit något gott ur ockupationer; Irak, Tyskland, Polen, Frankrike och så vidare

En rimlig vänsterposition vore att först identifiera X, den samhällsgrupp vi kan ge vårt stöd. Fråga X vad de behöver för att vinna revolutionen. Sedan ge dem det. Inte att lita på att Bildt, Sarkozy, Obama, Merkel och andra i den västliga eliten har rätt och ge deras militära insatts vårt fulla stöd.

Inga kommentarer: