Aleksandra Kollontajs dagböcker

Ryska Aleksandra Michajlovna Kollontaj är än i dag en feministisk förebild, trots att hon aldrig själv kallade sig feminist. Förutom en imponerande litterär produktion, en period som sovjetisk revolutionär i Ryssland och i exil, hann hon dessutom med att bli historiens första kvinnliga regeringsledamot; världens första kvinnliga diplomatiska sändebud och förmodligen världens första officiellt utsedda kvinnliga ambassadör. Nu publiceras hennes dagböcker 1930-1940 av Albert Bonniers förlag.



Det är inte svårt att låta sig imponeras av det omfångsrika verket, som dignar under detaljerna av Kollontajs period som sovjetiskt sändebud i Stockholm. Det är med en fenomenal stilistik och känsla hon bland annat beskriver hur det var att anlända från ambassaden i ett vänligt sinnat Oslo, till ett inledningsvis fientligt Stockholm, där beskickningen var inrymd i två små lägenheter i ett vanligt bostadshus. Ingen hade velat hyra ut en mer representativ adress till det ännu suspekta, helt unga Sovjetunionen – som ändå var en stormakt. Kollontaj redogör bildrikt och noggrant för relationerna med mellankrigstidens svenska politiker och för tidens politiska händelser. Genom diplomatens ryska ögon får läsaren möta den något ställda kungen Gustav V som inte vet hur han ska förhålla sig till en kvinnlig diplomat. En lång rad kulturpersonligheter, alla tidens stora politiska namn i så väl Sverige, Sovjetunionen som i storpolitiken.



Eftersom Aleksandra Kollontaj var en mycket skicklig diplomat blev hon snart respekterad i vida kretsar och i många fall omtyckt. Hon kände en stark sympati för Sverige. Under tiden i exil från Ryssland, hade hon levt både här och i Norge. Dessutom hade hon under barndomstiden tillbringat flera somrar i Finland. Så hon var väl förtrogen med norden och dess omgivningar redan då hon installerades. Det är nog också anledningen till att hon var så framgångsrik i sin yrkesroll, och kunde medla exempelvis mellan Finland och Sovjet i fredsansträngningarna mot slutet av krigen. Att hon så snart kände sig hemmastadd i Stockholm med omgivningar bidrar självklart till den livfulla bild hon ger av landets intellektuella, makthavare och folk.



Även om dagböckerna inte som Kollontajs mer ideologiska verk diskuterar politiska program och idéer så saknas inte exemplen på hur hennes politiska idéer tillämpas. När Aleksandra Kollontaj tog avstånd från feminismen syftade hon på den borgerliga feminism som då var populär. Hennes egen kvinnopolitiska position har i efterhand beskrivits som en socialistisk feminism. En ståndpunkt hon för övrigt delade med sin vän och förtrogne, den tyska socialistiska revolutionären Clara Zetkin som ledde det möte på dåvarande Folkets hus, med den bekanta adressen Jagtvej 69 i Köpenhamn, som 1910 beslutade att 8 mars skulle bli den internationella kvinnodagen. I dagböckerna berättar hon exempelvis om hur hon läser lusen av en brittisk diplomat som inte anser diplomatyrket vara lämpligt för kvinnor.



Krister Wahlbäck skriver i sitt förord att Stalin övervägde att eliminera henne i mitten av 1930-talet, som tillhörande den så kallade Arbetaroppositionen med påstådda Trotskijsympatier. Hon tillhörde ju veteranerna bland ledarna för revolutionen, varav de flesta inte överlevde Moskvarättegångarna och utrensningarna. Hon ska för säkerhets skull ha lämnat sina viktiga papper till vännen och läkaren Ada Nilsson från Fogelstadsgruppen, men beslutat sig för att stanna på sin post och hoppas på det under som trots allt inträffade. Hon skulle få behålla både sitt arbete och sitt liv. Och det var sannolikt för sin obrottsliga lojalitet och pragmatism som Stalin belönade henne med livet.



I några partier av dagboken andas hon tvivel på den historiska nödvändigheten av den uppenbara barbarism som kom att prägla Sovjetunionen i synnerhet med Stalins politik, i ett parti som beskriver tvångskollektiviseringen av Rysslands bönder skriver hon:



[…] Männen bland kulakerna är friska och starka, i sina nya bosättningsområden kan de vara, och blir troligen, till nytta. De måste sparas och får inte frysa ihjäl. Och alla dessa barn som dog – varför? Brist på kollektiv anda, oförmåga, slöhet och brist på verklig, kommunistisk humanitet… Jag mår inte bra. Har en känsla av att även jag bär ansvar för detta. Vi bolsjeviker har tagit makten. Vi är ansvariga inför folket, alla tillsammans, som kollektiv och individuellt.



Ändå måste man anta - och dagböckerna ger stöd åt ett sådant antagande - att hennes socialistiska övertygelse var äkta. Hennes lojalitet med Sovjet berodde inte i första hand på pragmatism, utan på övertygelse. För nutiden framstår Stalin, Sovjetunionens diktator, som en första rangens despot. Den uppfattningen delade Kollontaj periodvis. Men hon hade deltagit i revolutionen, blivit en av Sovjetunionens mest prominenta medborgare och fyllts av den unga statens optimism efter 1917-års revolution. För henne kan idén om arbetarstaten Sovjet varit större än Stalin. Att som en recensent gjorde, fråga: Varför stannade hon kvar på sin post? är helt enkelt anakronistiskt.



Aleksandra Kollontaj kallades inte tillbaka till Moskva förrän kriget var över. Först den 11 mars 1945 hämtades hon med ett särskilt kurirplan. Då hade hon varit sändebud och ambassadör för det Sovjet som gått segrande ur det stora fosterländska kriget, i 15 dramatiska år. Hon skulle aldrig mer återvända. I Sovjet fick hon leva ett privilegierat liv som pensionär under sju år tills hon avled den 9 mars 1952.



Detaljrikedomen är såväl dagböckernas styrka som förbannelse. Med sina 750 sidor fyllda av detaljer drunknar läsaren som önskar en tydlig historisk och överskådlig framställning av Sveriges förhållande till Sovjetunionen, mellankrigstidens diplomati eller de inrikespolitiska intrigerna i materialet. Detaljrikedomens styrka är att den tidens alla beslutsfattare och kulturpersonligheter ses med en utomståendes klara friska blick.



Ett annat problem med dagböckerna är att de renskrivits av författarinnan i efterhand. Det mesta verkar riktigt återgivet och vissa partier har genom arbetsmetoden kunnat kommenteras efteråt. Men en kvardröjande känsla återstår: Hur mycket har lagts till rätta? I läsningen av dagböcker hoppas ju läsaren oftast att få författarens ocensurerade direkta synpunkter.



Bortsett från detta är Aleksandra Kollontajs dagböcker underhållande, spännande och roliga att läsa. Mycket i dem står i skarp kontrast till navelskåderiet i de många dagböcker av svenska författare som just nu är så populära.

publicerad i Skånskan