Södra afrikas musikrebeller

1977 slog punken ner i Europa som Clashs Paul Simonons elbas mot scengolvet. Det var då Sex Pistols släppte sitt ryktbara album "Nevermind the bollocks". BBC svartlistade deras hitlåt "God save the queen" som blev listtvåa trots att den inte kunde spelas. Ett ganska oskyldigt exempel på statlig repression. På andra platser bekämpar myndigheterna musiken med alla till buds stående medel. Året punken slog igenom, 1977, pågick en hård strid mellan myndigheterna och södra Afrikas musiker.


Den afrikanska musikern Thomas Mapfumo och hans långa dreadlocks irriterade de rhodesiska myndigheterna. Det var inte bara det att han självsvåldigt hävt förbudet mot att spela det traditionella instrumentet mbira genom att härma det med sin elgitarr. Mbiran, som är ett slags fingerpiano inuti i en stor kalebass, ger en mycket speciell ton. Elgitarren som lät likadant kunde inte gärna de rhodesiska politikerna förbjuda. De misstänkte dessutom att han sjöng politiska sånger om afrikanskt självbestämmande på shona, ett afrikanskt språk, som de hade svårt att förstå. Men det mest störande var ändå att han blivit omåttligt populär genom att blanda amerikanska och europeiska musikinstrument och stilar med folkmusiken på shona. Denna kombination gav upphov till en ny musikstil, vars namn också oroade myndigheterna, nämligen chimurenga, som betyder "kamp" på shona.


Rhodesia var ännu världens hårdaste apartheidstat. Landet hade ensidigt förklarat sig självständigt under den dåvarande presidenten Ian Smith 1965. Officiellt hette landet sedan 1970 Republiken Rhodesia. Från självständigheten och framåt skulle rasåtskillnadspolitiken djupna till ren despoti. Situationen nådde kokpunkten 1972 då flera olika politiska organisationer såg sig tvungna att gripa till vapen. Där fanns ZIPRA, Joshua Nkomos parti ZAPU:s väpnade gren och ZANLA som var Robert Mugabes ZANU:s militära gren. Båda var marxistiska och gick under det gemensamma namnet PF (Patriotiska fronten). Kampen för en afrikansk stat kallade de Chimurenga, som Mapfumos musik.


Thomas Mapfumo var född 1945 i Marondera, söder om Salisbury och flyttade till Mbare som tioåring. Det var där han som nybliven radiolyssnare bjöds på jazz, soul och rumba från Johannesburg och Bulawayo i Ndebeleland. Musiken tog ett fast grepp om tioåringen som i gymnasiet anslöt sig till musikgruppen Zutu Boys.


Det var dock tillsammans med gitarristen Joshua Dube som Mapfumo tog sig an arbetet med att popularisera folkmusiken med ett eget sound och det var orsaken till att hans musik blev politisk dynamit. Myndigheterna ansåg nämligen att folkmusik definitionsmässigt var subversiv. Bandet Acid Band spelade pop med folkmusiken som bas. Det bildades 1977 och skulle byta namn till Blacks Unlimited 1978. Med dem skapade Mapfumo det unika soundet mbirapop, som senare blev chimurenga. Texterna propagerade öppet för väpnad revolution med titlar som "Mödrar, sänd era söner i krig". Ingen kunde betvivla att det här var farligt. Framgången med låten Hokoya, 1977, som betyder "Se upp" på shona, gjorde att han sattes 90 dagar i fängelse.


Den nigeriska musikern Fela Kuti brukade beskrivas som en "enmans tornado", eller som Jay Babcock sammanfattade fenomenet Fela Kuti:


– 77 plattor, 27 hustrur, över tvåhundra rättegångar. Ofredad, misshandlad, torterad, fängslad. Två gånger född, en afrobeatens fader. Spiritualist. Pan-afrikanist. Kommunkung. Kompositör, saxofonist, keyboardist, sångare, dansare med en önskan att kandidera till posten som Nigerias president. Det kommer aldrig att finnas någon mer som honom.


Fela Kuti, föddes 1938 i nigerianska Abeokuta, i delstaten Ogun. Hans mamma, Funmilayo Ransome-Kuti var betydelsefull feminist och aktiv i den antikoloniala rörelsen och hans pappa, pastorn Israel Oludotun Ransome-Kuti blev den förste ordföranden i de Nigeriska lärarnas fackförening.


Samtidigt som Fela började studera vid Trinity College of Music grundade han gruppen Koola Lobitos och introducerade den musikstil som skulle göra honom berömd, afrobeat – en fusion av sydstatsjazz, funk och västafrikansk highlife. Det var i USA 1969 som Fela kom att fångas av Black Powers socialistiska och de populära pan-afrikanska idéerna. Koola Lobitos blev till Nigeria 70. När gruppen återvände hem till Lagos bildade Fela Kalakuta-republiken, som senare skulle förklara sig oavhängig från Nigeria; det var en kommun, en inspelningsstudio och ett hem för alla som på något sätt tillhörde bandet.


Fela Kuti var nu på kollisionskurs mot regeringen som han ansåg utgjorde en neokolonial quislingregim. Det brast 1977 då Nigerianska soldater under General Obasanjos junta dödade Felas 77-åriga mamma genom att kasta ut henne från ett fönster i hans villa. Rolling Stones-journalisten Vivien Goldman beskrev situationen så här:


- Arméns barbari – de brände ned hans hus, förstörde all musikutrustning och alla masterinspelningar, våldtog kvinnorna och slog honom medvetslös – gjorde Fela till revolutionär.


Många menar att plattan "Zombie" som kom det här året, 1977, är Felas bästa. Den utgjorde en rasande attack mot militärerna. Han använde metaforen av en zombie för att beskriva militärernas bärsärkargång mot hans familj. Skivan blev omedelbart en storsäljare i Namibia och över hela södra Afrika. Felas musik var hans främsta vapen. Den kritiserade den utbredda korruptionen i landet. Maktmissbruket, neo-kolonialismen, politikerna och våldet. Den var revolutionär, populär och sexig.


Reggaemusikern Lucky Dube sköts i ihjäl på kvällen den 18 oktober 2007 under ett bilkapningsförsök i Rosetteville, en förort till Johannesburg. Sydafrika miste genom denna dramatiska händelse en av sina frihetshjältar.


Lucky Dube var zulu och född 1967 i byn Ermelo i östra Transvaal. Som de flesta afrikanska barn under apartheid började han arbeta tidigt. Det var i skolan som han anslöt sig till rastafarirörelsen. Som 18-åring spelade han mbaqanga, zulupopmusik, i broderns band. Inspirerad av Jimmy Cliff och Peter Tosh spelade han allt oftare reggaelåtar vid sina liveframträdanden, ett ställningstagande mot boernas rasism genom apartheid.


Den första reggaeplattan, Mini-LP:n "Rastas Never Die" sålde dåligt. Ändå förbjöds skivan av regimen 1985. För övrigt samma år som Dube släppte sin första storsäljare "Think About The Children". Därefter skulle hans popularitet ständigt växa tills han nådde global ryktbarhet.Tyvärr i takt med ett växande intresse från censuren. Hitlåt efter hitlåt förbjöds; exempelvis 1986 års "Slave" och 1989 års "Together As One" tillhörde dem som stoppades.


Dessa tre afrikanska musikrebeller tillhör de mest uppkäftiga. De stred mot alla sorters maktmissbruk. Thomas Mapfumo släppte 1989 plattan "Corruption", som inte skrädde orden om Mugabes regim. Mugabe svarade med att trakassera Mapfumo, han anklagades bland annat för att ha handlat med stulna bilar. Mapfumo fann efterhand det omöjligt att fortsätta leva i Zimbabwe så han flyttade till amerikanska Oregon i slutet av 1990-talet, där han nu lever. Fela Kuti avled den 2 augusti 1997 av en AIDS-relaterad sjukdom. Hans kropp vilar utanför huset i Kalakuta men hans idéer lever vidare i slummen.

publicerad i Arbetaren