Sodom och Camorra

Den neapolitanska filosofen och författaren Roberto Saviano lever numera på okänd ort under ständiga dödshot och med oupphörlig bevakning. Han anländer till sitt arbete på universitetet eskorterad av livvakter. Orsaken är boken han skrivit. Den heter Gomorra (Brombergs) och handlar om Kampaniens och Neapels maffia, camorran. I Italien och utomlands har boken blivit såväl en publik som kritikersuccé. Den finns numera på New York Times lista över världens hundra bästa böcker, till priset av att Saviano hamnat på klanernas dödslista.


Gomorra är ett kriminologiskt arbete, ett reportage och en dokumentärroman på en och samma gång. Med en blommig, livfull men exakt och effektiv prosa tar Saviano, själv uppväxt i Camorraland, oss med på sin Vespa till de platser där terrorn härskar och där krig utkämpas mitt i ett av Europas rikaste och enligt många, fredligaste länder.

Camorran som håller stora delar av södra Italien i skräck, är numera präglad av vanlig liberal företagsanda eftersom klanerna följer samhällsutvecklingen. De har brutit sina tidigare feodala företagsstrukturer för att istället skapa en inre marknad av småföretag som konkurrerar sinsemellan om att sälja och köpa tjänster och produkter till klanerna till förmånliga priser. Men det är också en globaliserad nyliberalism där klanerna, som var först i Europa med att på allvar etablera sig i Kina, driver handel, företag och verksamheter på flera håll i exempelvis Balkanländerna, Afrika och Latinamerika.

Maffiaföretagen ingår i en marknad i symbios med Italiens övriga ekonomi. Klanerna utnyttjar sitt trots mot Italiens regler och lagar som konkurrensfördelar, vilket i sin tur gör camorrans verksamhet extremt lönsam. Det skapas en kraftigt expansiv informell marknad som förser tusentals italienare med jobb - underbetalda och finansierade med svarta pengar – vilket i sin tur höjer köpkraften hos människor som annars vore arbetslösa.

Dagens maffiaverksamhet har med andra ord mycket lite att göra med den släktrelaterade småkriminalitet, spel och beskyddarverksamhet Mario Puzo och Francis Ford Coppola tecknade i romanen och filmerna om Gudfadern. Nuförtiden exploateras flera helt olika affärsområden. En stor del består förstås av kriminella verksamheter som till exempel narkotikahandeln. Här finns inga likheter med den samvetstyngde Marlon Brandos gudfader, som inte ville sälja knark till småbarn. Kokain har genom camorrans försorg förvandlats från en överklassdrog till en drog för skötsamma arbetare och medelklass. Handeln med heroin utvecklas genom användningen av narkomaner som mänskliga försökskaniner i en hantering där anständighetens gräns passerats tiofalt.

Affärsområden i juridikens gråzon ägnas stor uppmärksamhet, särskilt betydelsefull är vapen och cigarettsmugglingen. Handeln med det lätthanterliga och populära automatgeväret AK47-Kalasjnikov är det segment av vapenmarknaden som favoriserats. Camorran är leverantörer åt såväl syskonorganisationer i södra Italien som i Balkanländerna. Men de förser även afrikanska gerillaarméer, colombianska drogkarteller och ETA.

Cigarettsmuggling ses av historiska skäl som en legitim, om än inte laglig verksamhet, i stora delar av Neapel. Försäljningen av piratvarumärken i USA och Latinamerika är ett inkomstbringande marknadsfält. Camorran bedriver också sådan verksamhet som på andra platser vore legal men inte är det här just därför att produktionen pågår helt på svarta marknaden; cementtillverkning, sophantering av Neapels ständigt växande sopberg och leveranser av designkläder till Milanos och Roms modehus som säljs vidare till bland annat Hollywoods superstjärnor.

Sammanlagt beräknas de fyra stora maffiaorganisationerna i Italien, sicilianska Cosa Nostra, camorran, 'Ndrangheta i Kalabrien och Sacra Corona Unita i Apulien dra in lika mycket pengar årligen som den svenska staten, det vill säga cirka 1000 miljarder kronor.

Eftersom Syditalien är ett av Europas fattigaste och mest eftersatta områden med en stor arbetslöshet har camorrans och de andra maffiaorganisationernas kapital och strukturer accepterats av såväl politiker som invånare. De skapar arbete och kapitalinflöde. Men marknadens funktioner utlöser inte sällan krig mellan klanernas militära grenar. Nu senast 2004-2005 då den härskande klanen di Lauro utmanades av en utbrytargrupp, kallad Spanjorerna, som ville etablera sig som självständiga entreprenörer på ett segment av Neapels narkotikamarknad.

Striderna 2004 krävde 142 dödsoffer och ytterligare 90 människoliv togs under konfliktens påföljande år. Klanen di Lauros bossar, Paulo och Cosimo di Lauro arresterades. När sonen Cosimo di Lauro greps utanför sitt hus visade han hur camorran marknadsför sig själv inför Neapels invånare. Cosimo di Lauro började inte skjuta villt när karabinjärerna kom för att hämta honom. I stället drog han en vattenkam genom håret, knöt upp det i en hästsvans och hängde på sig en snygg läderpaj. Eftersom han haltade tog han diskret en karabinjär under armen när han gick ut för att möta det stora pressuppbådet. Gripandet följdes av omfattande kravaller eftersom invånarna i de områden klanen härskade ville visa inför far och son di Lauro att det inte var de som förrått dem.

Bilden på di Lauro som vore han en Tony Soprano i David Chases teveserie Sopranos spreds snabbt och inom en vecka prydde den neapolitanska tonåringars skärmsläckare i mobiltelefonerna. I en av Neapels mest beryktade förorter Casal di Principe lät bossen Walter Schiavone, då han fortfarande ledde den militära delen av klanen Calesarna, till och med bygga sin egen villa som en kopia av Tony Montanas hus i filmen Scarface. Han räckte helt enkelt över en videokopia av filmen till byggherren och sade ”bygg den här villan”.

Den bild camorran lanserat sig genom är den kommersiella Hollywood-bilden av den framgångsrika underdogen som i strid mot lagen blir miljonär, en perverterad form av den amerikanska drömmen. Men det är en tilltalande bild för de fattiga barnen och ungdomarna i Neapels ghettoliknande förorter.

Författaren och Italienkännaren Tomas Lappalainen ger i sin välskrivna, mera strikt historiska och sociologiska bok Camorra (Fischer & co) bakgrunden till Savianos berättelse. Han konstaterar att det snarare var camorran som stod förebild för författaren Mario Puzos böcker om gudfadern än den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Camorran är nämligen en äldre, våldsammare och mer teatralisk sammanslutning än Cosa Nostra, vars medlemmar i högre grad kommer från den jordägande medelklassen. Medan Cosa Nostra enligt egen retorik velat skapa en antistat och oftare mördar människor ur eliten, lever den stadsbaserade camorran enligt sig själva i symbios med staten och mördar oftare vanliga arbetare. Konflikten mellan camorran och staten har trots det under senare år varit hård med våldsamma konfrontationer och maxiprocessen Spartacus efter kriget mellan klanen di Lauro och Spanjorerna, medan Cosa Nostra i stället funnit sätt att samverka med staten som gjort dem mer eller mindre osynliga i medierna.

Klanerna har genom historien haft olika stor betydelse i Neapels samhällsliv. Deras betydelse har ökat på senare år i takt med fördjupade klassklyftor på grund av inflyttningen till en redan tätbefolkad stad. Den legendariska bossen Rafaele Cutulo var kanske den första som medvetet exploaterade klassklyftorna för att värva medlemmar till sin nya camorristi-organisation, NCO, la Nuova Camorra Organizzata. När han talade under 1970 och 1980-talen lät han försåtligt nog som en Lenin, men hans största insatts var att inleda camorrans modernisering. Hans retorik skiljer sig ordentligt från den retorik den nya tidens bossar använder. Cosimo di Lauro låter mer som en företagsledare vilken som helst.

Rafaele Cutulo blev efterhand mycket mäktig trots att han suttit i fängelse halva sitt liv. Det hindrade honom nämligen inte att under sina glansdagar dirigera både sina militära styrkor och affärer från cellen bland annat via artiklar i pressen. Dessutom har han gett ut en ohyggligt cynisk och patetisk diktsamling, Poesie e pensieri(Dikt och tankar) som är ett slags bibel för Cutulus anhängare. Den innehåller bland annat en dikt till en liten pojke vars föräldrar han precis mördat, där innebörden är att föräldrarna fick skylla sig själva.

Från fängelset kunde Cutulu vara mellanhand i den så kallade Cirilloaffären, då det kristdemokratiska regionsrådet Ciro Cirillo som kidnappats av Röda Brigaderna 27 april 1981, kunde släppas tre månader senare. Under förhandlingarna om gisslan tog Cutulo emot höga funktionärer ur Kristdemokraterna, säkerhetstjänsten och frimurarlogen P2 inne i fängelset. Genom sitt kontaktnät kunde sedan Cutulo arrangera Cirillos frisläppande på ett för alla parter lönsamt sätt.

Lappalainen uppmärksammar också könsrelationerna i klanerna. Camorran liksom Cosa Nostra består huvudsakligen av patriarkala strukturer. Männen håller fast vid äktenskapet som konvention och även om hon inte är ”rätt” kvinna för honom bör han ta hand om henne och se till att fru och barn respekteras. Därutöver kan han diskret göra som vill. Denna patriarkala modell har dock hela tiden haft sprickor och aldrig varit entydig. Kvinnor har i själva verket haft ett betydande inflytande i den neapolitanska kulturen. Termen Maestra illustrerar en stark kvinna och ordet har funnits i området mycket länge, exempelvis beskrivs den handlingskraftiga Conetta, en knivbärande hustru till en camorrista från början av förra seklet som en Maestra av sin dotterdotter. Från nyare tid är kanske Anna Mazza den mest kända. Hon var en av de första kvinnorna i Italien att dömas för maffiabrott på 1970-talet.

Saviano påpekar att Neapel är en av Europas värst drabbade städer när det gäller mord och annan kriminell verksamhet. Maffiamorden i södra Italien står för fler antal döda än vad oroligheterna i Irland gjorde under engelsmännens krig mot IRA eller vad kriget mot ETA i Spanien gör. I Italien pågår en lågintensiv väpnad konflikt som är osynlig i konfliktvetenskapliga framställningar. Lappalainen visar att denna konflikt mellan kapitalister inom den liberala doktrinen pågått länge och att camorran såväl stärkts som följt med i den ekonomiska utveckling som kapitalets globalisering inneburit.

Saviano och Lappalainens böcker kompletterar varandra utmärkt. Tillsammans skissar de en mörk bild av terror och krig som utkämpas i det vackra och välmående Italien. En bild som borde stämma till eftertanke i vårt självtillräckliga Europa nästa gång vi vill kritisera ett utfattigt land i Afrika eller Asien.

publicerad i Arbetaren