Om slavar på Göteborgs bok och biblioteksmässa

Jenifer, från Freetown i Sierra Leone, såldes i mitten av 1970-talet av sin mamma till en lokal diversehandlare som redan hade tio småflickor. Med Jenifer blev det elva. Därför exporterades hon till Beirut där hon köptes av en polis. I Libanon var det inbördeskrig och när bomberna haglade gick familjerna ner i sina källare. Då fick Jenifer i uppdrag att sitta kvar i lägenheten för att se till att inget stals därifrån. Utöver detta fick hon göra allt, hennes arbetstid var från klockan 5:30 till klockan 02:00.
Det berättar historikern Dick Harrison, som skrivit ett stort arbete i tre band om slaveriets historia, under ett seminarium om slaveri under Bokmässan i Göteborg.
– Slaveri är inget som hände för länge sedan. Slaveri är något som händer nu och nästan alla slavar är kvinnor, sammanfattar Harrison.
Och han konstaterar att slaverinäringen inte är någon historisk företeelse, just nu är handeln med slavar blomstrande.
Harrison talade också om slaveriets historia, men nämnde inte Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Landet kom ju att ha relativt stor betydelse i slavhanteringen. Allt från den första svenska slavexpeditionen 1646, slavhandelsfortet Carolusborg i Cabo Corso på den afrikanska västkusten i tretton år från 1650 till frihandelskolonin Saint Barthélemy från 1784 med 2406 slavar 1812. Slavhandeln förbjöds inte i Sverige förrän 1823 och blev straffbar 1830. Först 1847 avvecklades till sist slavkolonin på Saint Barthélemy.
Svenskarnas historiska åderlåtning av Afrika är en av orsakerna till den fattigdom som fortfarande i dag får människor från Afrika att sälja allt de har och med livet som insats försöka ta sig till Europa.
Men ingen svensk regering har bett afrikanerna om ursäkt.

Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot tre former av slaveri: trafficing, barnsexhandel och barnpornografi, deltog i samma seminarium. Han menade att vi i Sverige nu börjar se hela kedjan av sexköp, koppleri och människohandel, efter att allt för länge ha bortsett från mellanledet koppleri.
Hans bedömning är att över hälften av dem som utnyttjas i sexhandeln är barn under 18 år. Mönstret är att den rika världen utnyttjar den fattiga världens kvinnor och barn:
– Det är efterfrågan bland den rika världens män som skapar marknaden. Ju yngre du är desto mera kostar du, i fallande skala, sade han.

Vägen ut då? Dick Harrison menar att det inte längre är möjligt att befria slavar med våld och eftersom det inte går att omgående skaffa en rättvis värld måste vi i stället starta en folkrörelse mot slaveriet, liknande den abolotioniströrelse som fanns för hundra år sedan. Bodström efterlyste en ökad medvetenhet om sexhandeln bland svenskar. Han ville också se att andra länder tar efter den svenska sexköpslagen, som bevisligen gett positiv effekt.

Det är tydligt hur det socioekonomiska sambandet mellan användningen av slavar och produktionsordningen i världen består i att länderna i syd bär de rika länderna i nord på sina axlar. Så länge orättvisan består, består slaveri.
På så vis satte Bodström huvudet på spiken i detta tröstlösa samtal.

publicerad i Arbetaren