Svenska koncentrationsläger

Svenska koncentrationsläger för utländska antifascister och arbetsläger för svenska socialister. Så behandlades landets oppositionella under andra världskriget. Nu kommer Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs historiska genomgång av Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur och kultur). Samtidigt planerar Antirasistiska filmdagar i Malmö, onsdagen den 12 november, att visa dokumentärfilmaren Nils Lundgrens nästan tystade film, Upprättelse (2003) om arbetskompanierna i norra Sverige, där de enda svenskarna med stridserfarenhet placerades för att neutraliseras i händelse av ett nazityskt anfall mot landet.



Tvärtom vad många hävdar var koncentrationslägren för antifascistiska och judiska flyktingar i norra Sverige inte så okända, enligt Berglund och Sennerteg. Exempelvis inte för den som läste Arbetaren under krigets andra år. Under våren 1940 publicerade tidningen en kritisk artikelserie om två nyöppnade läger, det ena i Långmora och det andra i Smedsbo. De var båda sådana interneringsläger som enligt tidningen bara kunde beskrivas som koncentrationsläger.



Därefter skulle det öppnas flera, tretton stycken från Tjörnarp i Skåne till Kusfors i Norrland. I dem internerades syndikalister, kommunister, antifascister och judar födda i utlandet. De satt liksom fångarna på Guantanamo och i Abu Ghraib fängslade utan föregående rättslig prövning eller misstanke om brott. Det räckte med att de genom sina åsikter kunde misstänkas skada Sverige i framtiden. De ansvariga för lägren var några av våra mest folkkära politiker, Gustav Möller och Tage Erlander.



Men också svenska antifascister råkade illa ut påpekar Nils Lundgren. Filmen Upprättelse, som beställts av SVT, tystades nästan helt ned. Innehållet ansågs olämpligt. Filmen Upprättelse visades till sist under en av sommarens hetaste dagar, den 5 juli, klockan kvart över sex på kvällen. Trots det och trots att filmen ändå fick höga tittarsiffror så visades den aldrig i repris.



Filmen handlar om de interneringsläger som kallades arbetskompanier, där cirka 700 män förvarades. Ingen av dem var brottslig men de hade varit eller sympatiserat med socialister eller kommunister. I filmen träder flera av internerade och deras väktare fram för att vittna om systemet. Sedan länge söker de internerade upprättelse för den behandling staten utsatte dem för.



Det finns inget, säger exempelvis den förre internerade Per Franke i filmen, som tyder på att koncentrationsläger inte åter kan bli verklighet i Sverige. Så sent som 1961 fanns det 1 700 personer registrerade för att placeras i läger. 1993 planerade Säpo att omhänderta medborgare som till följd av "sin politiska aktivitet eller på annan grund bedömdes utgöra ett hot mot rikets säkerhet". Säkerhetstjänstkommissionen anser att åsiktsregistrering mycket väl kan förekomma i dag. Med FRA-lagen blir sådan registrering förstås lättare. För personer med utländsk bakgrund med fel åsikter behövs det inte längre koncentrationsläger. Det är bara att överlämna dem till CIA:s svartmålade jetplan för transport till Guantanamo, Abu Ghraib eller något av alla de hemliga fängelser som upprättats i kriget mot terrorismen.

publicerad i Arbetaren